30 maj 2016

Etik är ingripande: Agamben-Gandhi

Etik är inte att dra sig undan från våld och ondska för att bli god. Etik är att intervenera i våld, visar den italienske filosofen Giorgio Agamben. Etik bygger därför inte öar av godhet och självrättfärdighet. Etik blandar sig i. Etik griper in där våld och förtryck utförs.

"The meaning of ethics becomes clear only when one understands that the good is not, and cannot be, a good thing or possibility beside or above every bad thing or possibility"(1).

Agamben och Gandhi

Agambens etik hamnar i resonans med Mohandas Gandhis ickevåld. Gandhi tar bort mellanrummet mellan icke och våld. Han trycker inte in ett särskiljande.  Ickevåld tar inte avstånd, ickevåld berör våld.

Ickevåld går på så sätt åt motsatt håll gentemot icke-våld, att dra sig undan. Det blir därmed mer begripligt varför Gandhi var så kritisk mot pacifismen, att vägra delta i våld. Det räcker inte med att vägra våld. Ickevåld ingriper där våld och förtryck utförs.

Utan fullkomlighet

En intressant skillnad mellan Agamben och Gandhi är att Agamben blir mer pessimistisk kring genomförandet av det goda, av verklig rättvisa och demokrati. Målet avlägsnar sig medlet hos Agamben.

Gandhis ickevåld genomför ickevåld även där våld och förtryck dominerar: i fängelsecellen, mitt i kriget.I ickevåld är genomförandet av jämlik fördelning av makt och resurser, av demokrati och omsorg, själva medlet. Målet blir medlet. Att genomföra målet blir startpunkt snarare än en avlägsen, omöjlig slutpunkt.

Möjligen är Agamben så skeptisk till fullkomlig godhet att han återinför det fullkomliga för att bevisa dess omöjlighet.

Gandhis ickevåld behöver däremot inte fullkomlighet eller totalitet. Ickevåldet förverkligar ickevåld genom osäkert, sårbart beroende. Det genomförs i beroende av dem som inte är som oss, som inte tycker som oss, som är kritiska till oss.

Agambens kritik mot fullkomligheten riskerar att dra in honom i fullkomligheten. Negerandet blir del av det som negeras. Ickevåld behöver inte hamna i samma fälla.

Satyagraha

Misslyckandet är del av experimenterandet med ickevåld. Gandhi uppfattade ickevåld som experiment med sanningen. Gandhi utvecklade begreppet satyagraha: sanningsgripande, greppa tag med sanningen, sanning som greppande.

Satyagraha hjälper oss att begripa sanningen som kroppsligt greppande. Det bryter dualismerna ande-kropp, sanning-materia. Sanningen är ingen andlig representation av en materiell verklighet. Sanningen är en intensifiering av det materiella.

Sanningen greppar tag i det ofullkomliga. Och sanningen, ickevåldet, är i sig ofullkomligt. Sanningen fumlar. Ändå genomförs den. Det ofullkomliga uppnår målet. Inte ensamt. Utan genom att ingå relationer.

Ifall vi använder Agamben för att förstå Gandhi behöver vi begripa sanningen som något som inte kan existera bortom våld och förtryck. Sanning kan inte vara sanning i sig, för sig. Sanningen berör våld och förtryck. Att ingripa är det sanna.

Per Herngren
26 maj 2016, version 0.1.1

Fotnot

1. Giorgio Agamben, The Coming Community, elektronisk utgåva, Regents of the University of Minnesota, 2007, original 1990.

18 maj 2016

Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.

Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

10 maj 2016

Beröra sig själv eller beröra andra

I massmedier och i sociala medier dras individualismen gärna in i olika loopar. Utan konspiratorisk avsikt återskapar individualismen sig själv, igen och igen. Individualism blir självskapande system. Man läser och delar kanske det som berör en själv. Med tiden blir man alltmer upptagen med att beröra sig själv. För att känna sig berörd. Faktiskt beröring ersätts med upplevelse av att bli berörd.

Mycket kan utnyttjas för att generera upplevelser. Det behöver inte vara fel. Men upplevelse av beröring kan användas för att ersätta relationer. Dessutom kan andra exploateras för att göra oss berörda. Bilder och historier om flyktingar, tiggare och katter kan utnyttjas för självberöring.

Istället för att intervenera i ordningar kan vi använda förtryck och katastrofer för att göra oss upptagna med oss själva, med att pilla på oss själva. Pilla på våra egna känslor för att generera upplevelse av beröring.

Detta pillande kan tränga undan andra former av beröring: det börjar i så fall ersätta jämlika möten med andra som hade kunnat leda till kontakt. Långvarig beröring. Samarbete.

Motstånd berör

Varje möte är en beröring. Beröring berör alltid åt minst två håll. I vår bok Mode & Motstånd tar Otto von Busch och jag upp hur det som berörs alltid berör tillbaka. Det gör motstånd. Motstånd är att beröra och låta sig beröras. Utan motstånd går det inte att beröra. Att beröras är aldrig ren andlighet. Beröring blir möjligt när saker, djur och människor gör motstånd.

Beröringen med andra och annat gör att vi inte längre är oss själva. Vi blir något annat. Vi är inte själva nog. När vi dansar tillsammans med förföljda och förtryckta, kopplar oss, organiserar ihop, sammansluter oss, då bygger vi relationer som inte längre kan härledas ur oss själva eller ur vår goda vilja. Nya och oväntade saker uppstår.

Relationer stör

Relationer stör oss. Stör vår lycka, vår duktighet och vår självupptagenhet. Relationer utför något annat än vad vi kan göra själva. Relationer intervenerar i våra och andras liv.

Ickevåld i traditionen från Mohandas Gandhi är interventioner. Och intervention är att vidröra. Röra vid våld och förtryck snarare än att undvika beröring. Ickevåld vidrör när det sker baktaleri, härskartekniker, utfrysning, krig, förtryck och exploatering. I ickevåld berör icke våld, det finns inget mellanrum mellan icke och våld: ickevåld snarare än icke-våld.

Motstånd och interventioner skapar gravitation: vi dras till andra än oss själva. Vi dras ut ur oss själva. Det är så beröring blir möjligt. Vi får kontakt genom att komma ut ur oss själva.

Det är ytor som berör. Ytor får kontakt. Det är ytor som kopplar sig. Ytlighet snarare än något mystiskt inre, äkta djup gör samhällen möjliga, gör motstånd och politik möjligt.

Per Herngren
2016 05 10, version 0.2.1


Referens

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.
Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014