Visar inlägg med etikett makt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett makt. Visa alla inlägg

11 mars 2024

Nato är världsregering

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) startar 1949 som ett regionalt politisk organ. Redan 1951 bygger Nato även upp en militär struktur som opererat runt om i världen, exempelvis Afghanistan, Irak och Libyen.

Natos regerande organ består bland annat av Nordatlantiska rådet, generalsekreterarens stab, Försvarsplaneringskommittén, Kärnvapenplaneringsgruppen. Både var för sig och tillsammans får de funktionen av världsregering. Nato organiseras som en federal stat. Federal kommer från latines foedus som betyder fördrag. Intressant är att Natos statliga organisationsform återanvänder delar av den feodala ordningen med länsväsende. Genom att tillhandahålla soldater och överlämna en del av sin frihet får länderna (länen) ett löfte om skydd och privilegier i utbyte.

Nato som stat står i motsättning till de nationella stater som ingår i Nato. Annars skulle det inte behövas ett fördrag mellan medlemmarna. Natos fördrag påbjuder världskrig när någon medlem hamnar i krig. Ifall en blir attackerad är alla del i det kriget: ”attack against one (…) shall be considered an attack against them” all1. Ifall flertalet medlemmar anser att de behöver delta i kriget innebär det fler krigande nationalstater än under tidigare världskrig. En av Natos funktioner som världsregering är att legitimera ständigt hot om folkmord (kärnvapen) och att ifall hotet misslyckas praktiskt bruka folkmord som medel. Andra medlemmar hindras att fysiskt stoppa hot om, eller bruk av, folkmord. 

Per Herngren 
2024 03 11, version 0.1


Fotnot

1 ”Article 5 The Parties agree that an armed attack against one or more of them (...) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them (...) will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
(...) Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
The North Atlantic Treaty Washington D.C. - 4 April 1949, https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm

09 mars 2024

Internets världsregeringar

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Världsregeringar som reglerar olika delar av internet som ICANN (1998) och W3C (1994) är intressanta. Deras regerande bygger ganska öppet på motsättningar och begränsning av nationalstaternas makt.

Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) regerar tekniskt över inter i internet. ICANN gör det möjligt att kommunicera utanför det egna nätverket. ICANN reglerar motsatser och skillnader i de nät som kopplar ihop sig till internet. Till viss del motsvarar det Skatteverkets folkbokföringsregister vilket skapar en struktur för att kommunicera med andra än bekanta eller med de som råkar befinna sig inom hörhåll.

ICANN är en världsregering som är registrerad i Kalifornien som ickevinstdrivande företag. Det är alltså en världsregering som organiserat sig som privat företag[1]. Fram till 2016 var det underställt USA. Men även innan dess delegerade USA regerandet till starka intressegrupper runt civilsamhället[2]. Större kommersiella företag, ickevinstdrivande organisationer och nationalstater har inflytande genom olika organ. Intressegrupper är del av regerandestrukturen, men i den centrala styrelsen finns regler mot att vara avlönad av kommersiella företag.

Professor Milton Mueller forskar om världsregeringar för internet. Han undersöker hur nationalstaten bara är ett bland flera sätt att regera[3]. Ett annat sätt är mellanstatliga världsregeringar. Världsregeringar som styr internet skiljer sig dock från mellanstatliga världsregeringar. Enligt Muellers forskning reducerar ICANN makten hos både nationella regeringar och mellanstatliga organisationer. ”ICANN’ s (…) marked a revolutionary departure from traditional approaches to global governance. It significantly reduced the power of national governments and existing intergovernmental organizations”.[4]

ICANN representerar en typ av världsregering som inte kontrolleras lika mycket av nationalstater som exempelvis ekonomiska världsregeringar. ICANN är alltså inte en internationell världsregering utan snarare en global världsregering. På så sätt kan den skydda internets struktur mot nationalstaternas beslut. ”ICANN ’s decisions about the Internet’s identifier systems usually had a truly global and binding effect, and did not permit jurisdictional variation, making it closer to the “world government” some of its defenders feared.”[5]

Per Herngren

2024 03 09, version 0.1


27 februari 2023

Länder utan väpnad krigsmakt

Följande stater och länder har ingen egen militär krigsmakt. Några är dock kolonialiserade eller ockuperade av stater med väpnad krigsmakt, och flera är underställda någon militärallians. Regelbunden civilmotstånds- och ickevåldsträning är ovanligt även i länder utan krigsmakt.


  1. Andorra
  2. Aruba
  3. Caymanöarna
  4. Cooköarna
  5. Costa Rica
  6. Curaçao
  7. Dominica
  8. Färöarna
  9. Franska Polynesien
  10. Grönland
  11. Grenada
  12. Island
  13. Kiribati
  14. Liechtenstein
  15. Marshallöarna
  16. Mauritius
  17. Mikronesiens federerade stater
  18. Monaco
  19. Montserrat
  20. Nauru
  21. Niue
  22. Palau
  23. Panama
  24. Saint Lucia
  25. Saint Vincent och Grenadinerna
  26. Samoa
  27. San Marino
  28. Sint Maarten
  29. Salomonöarna
  30. Tuvalu
  31. Vanuatu
  32. Vatikanstaten
  33. Åland

Har ni synpunkter eller hittat felaktigheter i listan så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
27 februari 2023


Källa

StarsInsider, 20230227.



15 februari 2023

Stagnerar organisationer och samhällen alltmer?

Håller samtal, samhällen, arbetsplatser och organisationer på att stagnera? Reformer och revolutioner ersätts med justeringar, det som kallas postreformism och det postpolitiska. Stagnerande och visionslösa samhällen undergräver både demokrati och hotar en jämlik och omsorgsfull försörjning.

Ulf Danielsson professor i teoretisk fysik analyserar i DN varför forskning de senaste decennierna tycks hålla på att stagnera:

"Enligt en undersökning nyligen publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature har den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen avstannat under de senaste decennierna. Efter att ha studerat 45 miljoner vetenskapliga artiklar och nära fyra miljoner patent under sex årtionden, drar författarna slutsatsen att det sker allt färre stora vetenskapliga genombrott och görs allt färre banbrytande uppfinningar. Tvärtemot den berättelse som förmedlar en bild av en hisnande utveckling där inget längre är omöjligt."

"En troligare förklaring är en samhällsutveckling där fokus flyttats, mer eller mindre medvetet, från att åstadkomma revolutionerande upptäckter till att mest bara reproducera vad andra redan gjort. Det är ju en effektiv strategi för den som vill göra karriär."

"En avgörande förutsättning för nyskapande är att det grundläggande hantverket bemästrats genom träning."

Så hur kan vi träna upp det kreativa samtalet igen?

Per Herngren
15 februari 2023, version 0.1


Referens

Ulf Danielsson, "Den vetenskapliga utvecklingen har avstannat", DN, 2023 02 14.
Per Herngren, Postreformism, 2016.

27 januari 2023

Ingripandetekniker vid gliringar och påpekanden

DN har allt fler artiklar med maktanalys. Men de är fortfarande dåliga på att analysera ingripandetekniker. DN: "Plötsligt gav den ena mig en gliring. Vi skrattade lite, samtalet gick vidare. Men strax därefter: en till gliring, nu från den andra. De mötte varandras blickar med förstående leenden."


Här är några ingripandetekniker vi finslipar och tränar på kurserna i civilkurage och konflikthantering:

1. "Du använde gliringar mot hen." Den ingripandetekniken konfronterar vad som är problemet och vem som är problemet.
2. "Varför gav du hen en gliring?" Ingripande i frågeform kan vara mer kraftfull eftersom det är svårare att bli defensiv mot en fråga. Fråga bjuder in till reflektion.
3. "Är gliringen till för att skapa en hierarki i vår grupp?" Här ersätts utpekande av skämtaren med fokus på maktstruktur i gruppen. Att gruppen kommer i fokus bjuder dessutom in passiva åskådare att bli aktivt delaktiga i händelsen, kanske som ingripare. Dessutom undviker ingriparen att peka ut offret för ingripandet, undviker att offergöra.


Per Herngren
27 januari 2023, version 0.1

Referens

Farshid Jalalvand: Därför undviker jag att umgås med män i grupp, DN,
27 januari 2023.

08 juni 2022

Tvånget att vara sig själv, äkta och autentisk – Berit Larsson om Byung-Chul Han i samtal med Per Herngren

Byung-Chul Han
I det här poddavsnittet pratar Per med Berit Larsson om den tyske professorn Byung-Chul Han. Med hjälp av Byung-Chul Han undersöker Berit Larsson hur tvånget att vara äkta, autentisk och oss själva förvandlar oss till våra egna tyranner.

Vi tar själva på oss att kontrollera och övervaka oss själva. Detta görs samtidigt som främlingen och det främmande trängs undan och istället förvandlas till del av oss. Tillit trängs undan av trygghetsretorik.
Berit Larsson


Maktteknikerna har förändrats genom bland annat radikal individualism och nyliberalism, menar Byung-Chul Han.

I poddavsnittet jämför Berit Larsson Byung-Chul Hans analys av makt med Hannah Arendt, Michel Foucault, Emmanuel Levinas, Immanuel Kant och Sigmund Freud.

Berit Larsson och Per Herngren samtalar om kapitlet ”The Terror of Authenticity” i boken The Expulsion of the Other. Författaren Byung-Chul Han är professor i filosofi i Tyskland och han växte upp i Sydkorea innan han kom till Tyskland som student.
(36 minuter, publicerat 4 juni 2022.)


Lyssna på anchor.fm. Eller på Spotify:
 


25 augusti 2020

Skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem under träning i konflikthantering, ickevåld och civilkurage - podd

Per Herngren föreläser om skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem som kan uppstå under kurser i konflikthantering, ickevåld och civilkurage. Föredraget hölls under en träning för tränare i konflikthantering och civilkurage under Hopp & Motstånd 8 augusti 2020. Deltagarna utbildar sig till att själv leda övningar och kurser.  Förutom Per så ledde Anna Johansson Dahl och Karin Utas Carlsson denna fortsättningskurs. Anna och Karin bidrar ett par gånger i podd-avsnittet.




 

11 juni 2020

Kravaller förvandlas av kapitalism till vinst

Ett genialiskt drag i kapitalismen är att den är skicklig på att förvandla kostnader till vinst. Kapitalismen är faktiskt beroende av kostnader. Den behöver ständigt producera kostnader för att kunna producera vinst och ackumulerande av kapital. Krig, stölder och katastrofer kan på så sätt öka omsättningen bland kapitalistiska företag. Kapitalismens kontraintuitiva logik blir dock märklig för de som är vana vid att tänka på kostnader utifrån traditionella hushåll.

Här ställer jag  kapitalismens dynamik gentemot hur kravaller ibland legitimeras. De som försvarar kravaller använder ibland argumentet att det skapar kostnader för motståndarna. Här är ett par exempel som visar hur kravaller istället skapar vinst och kapitalackumulation, samt stärker och legitimerar maktordningar som skyddar egendom och kapital.
  1. Sönderslagna torg och fönster ökar kapitalets omsättning. Karl Marx analyserar hur omsättning och rotation av kapital accelereras i kapitalism. Han tar upp det enkla räkneexemplet att om rotationen av kapital sker fyra gånger istället för två gånger under ett år så fördubblas vinsten. Det är inte bara fönsterföretagen som tjänar pengar. Även kapitalism som ett myller av vinstdrivande och samverkande verksamheter ökar sin omsättning och vinst.
  2. Kapitalism behöver lagar, vakter och poliser. Nyliberalism kämpar sedan trettiotalet för att stärka statens skydd av marknaden. Det är inte så att nyliberalismen vill ha en svag stat, den vill ha en starkare stat. Militär, lag och ordning är traditionella exempel på vad som behöver stärkas. Andra exempel  är förstärkandet av övernationella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Kravaller blir ett välsignat stöd för att öka investeringar i övervakning, ordningsmakt och rättssystem.

Per Herngren
11 juni 2020, version 0.1.1

30 maj 2020

Civil olydnad vänder upp och ner på maktordningar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Genom att göra målet till medlet vänder civil olydnad på traditionella politiska roller. När Medborgarrättsrörelsen och Rosa Parks bryter apartheid dyker det snabbt upp protestgrupper som säger ”Nej, så får ni inte göra!” Säkerhetsvakter, poliser, åklagare och Ku Klux Klan skyndar till för att hindra och protestera. De försöker stoppa Medborgarrättsrörelsen med blockader, motdemonstrationer, gripanden, rättegångar och fängelse.

När dessa grupper vänder sig mot medborgarrättsrörelsens civila olydnad placerar de medborgarrättsrörelsen oavsiktligt i centrum. Mäktiga grupper placerar på så sätt sig själva i underläge genom att bli nej-sägare. Genom reducera sig till mot-rörelse utnämner de medborgarrättsrörelsen till ansvarigt subjekt, de som utför.

Ickevåldsgrupper vänder genom civil olydnad på föreställningen om vem som genomför och vem som protesterar. I och med att subjekt och objekt byter plats inom ickevåldsaktioner undergrävs samtidigt maktordningens logik, vem som är överordnad och vem som är underordnad.

Till skillnad mot maktpolitik försöker civil olydnad inte producera en maktkamp eller styrkemätning. Civil olydnad behöver bli demokrati snarare än ett maktverktyg för förändring (Herngren, 2016).

Civil olydnad handlar i så fall inte om att vinna utan om att praktisera demokrati och rättigheter när detta brister eller saknas. Att ta bort vinna-tänkandet blir dock kontroversiellt om politik uppfattas som maktkamp och styrkemätning.

Gandhis ickevåld ”avskaffar fienden” och skiljer på sak och person. Gandhi kunde vara motståndare till system, strukturer och handlingar, men han vägrade vara mot personer. I dialog under aktioner och rättegångar görs motparten till del av den politiska förändringen. När debattklimatet präglas av hårdare ton kan Gandhis förhållningssätt möjligen skapa broar som bryter hatets dynamik. Ickevåld inkluderar motparten i lösningen.

Statens offentliga utredningar gör en elegantare sammanfattning av en av mina böcker än vad jag hade lyckats med: ”I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte” (SOU 1999:101).

Per Herngren
30 maj 2020, version 0.4

28 mars 2020

Lydnad större problem än regeringar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Det är inte främst regeringen som är problemet, hävdar Henry David Thoreau. Problemet är snarare när medborgare lyder och samarbetar med våld och förtryck. Utan lydnad skapar sig det destruktiva inget utrymme.

Orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de som trots att de protesterar mot regeringen ”skänker den sin lydnad” (Thoreau, 1977, s 14, original 1849).

Även Gandhi visar hur makt och överhet skapas genom lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem” (Gandhi, 1985, s 18).

Eftersom Thoreau och Gandhi hävdar att problemen kring våld och förtryck beror på lydnad pekar de ut civil olydnad som avgörande medel för politisk förändring.

Thoreau och senare Gandhi vänder alltså upp och ner på den vanliga föreställningen om att makt kommer uppifrån, från makthavare som skulle äga någon sorts mäktig kraft. Inom ickevåld förstås makt istället som samarbete och lydnad (Herngren, 1990, 1999, 2016; Sharp, 1980).

Ifall det här stämmer, om makt är lika med lydnad, skulle nästan all kamp, om den så bekämpar mobbning, härskartekniker, sexism, rasism, nationalism eller krig, till stor del handla om att bryta åskådarnas och de passivas lydnad. Ickevåld bjuder in passiva till att bli ingripare.

Det här sättet att tänka blir märkligt i en tid som är fixerad vid ledare. Ledardiskursen lägger sitt hopp till ledare. Och ifall något är fel skylls det på ledare. Ickevåld ignorerar snarare mäktiga ledare. Civil olydnad griper istället direkt in i förtryckande system och strukturer.

Civil olydnad bryter rädslan för straff

I och med att makt uppfattas som lydnad får straffet en speciell roll inom ickevåld. I sitt klassiska traktat Om civilt motstånd från 1849 hävdar Thoreau att straffet är avgörande både för dominerande makt och för att göra motstånd.

Straff är det som ytterst skapar lydnad. ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset” (Thoreau, 1995, s 18, original 1849).

Genom att ta konsekvenserna av olyd­na­den utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. De som fängslas visar att ett hinder för rättvisa – rädslan för straff och andra personliga konsekvenser – går att övervinna. De visar att det är möjligt att riva rädslans fängelse.

Gandhis erfarenhet är att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete ute i friheten: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined” (Gandhi, vol 51, 1999, original 1931).

Fängelser får funktionen att producera lydnad mer än att straffa de olydiga. De håller lydiga fängslade i lydnaden. Här ligger ickevåld nära Michel Foucaults analys av fängelset som producent av lydnad och disciplin snarare än som straff (Foucault, 2004; Herngren, 1990).

När destruktiv makt och lag saknar medborgares stöd blir hotet om straff ett medel för att få den som engagerar sig att ändå förbli lydig. Fängelsemurar blir på så sätt vrängda ut och in. De främsta fångarna blir de som fångas i lydnad trots att de protesterar mot ordningen. Andra murar som fångar oss i lydnad kan vara rädsla för hot och våld, uppsägning och utfrysning.

Civil olydnad i traditionen från Thoreau och Gandhi får funktionen att riva de murar som håller den politiskt engagerade medborgaren fängslad. Civil olydnad blir en kamp mot rädslan för sårbarhet och påföljder snarare än kamp mot härskare och ledare.

Gandhi förvandlar fängelserna till en plats för glädje och motstånd. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det ger till och med utrymme för kreativitet: ”disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.” (Gandhi, 1999 volume 41, original 1928.)

Själv har jag suttit i fängelse i USA och Europa för civil olydnad. Min erfarenhet är att det blir fel att skönmåla fångenskapen. Även om jag klarade mig bra mötte jag många som for illa. Jag läser inte Gandhi som att han glorifierar fångenskapen utan istället poängterar att vi behöver leva befrielse mitt i förtryckande institutioner.

Genom att Gandhi gjorde fängelserna till hem för motstånd rev han murarna. Han bröt dess funktion att hålla honom lydig och instängd i en kolonial ordning.

Per Herngren
2020, version 0.3


Referens

Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag, A-Z förlag.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Hebert, N. Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We Can’t Wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.
Skolverket. (2011). Läroplan för gymnasieskolan 2011. Stockholm: Skolverket.
McAllister, P. (1982). Reweaving the Web of Life. Philadelphia: New Society Publishers.
Pejcic, M. Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.
Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press.
Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).
Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Sharp, G. (2010). From Dictatorship to Democracy A Conceptual Framework for Liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).
Sharp, G. (2013). How Nonviolent Struggle Works. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

09 oktober 2019

Konservatism som härskarteknik

Konservatism har utvecklat en politiskt förlamande föreställning som kan användas som härskarteknik i såväl personliga som politiska sammanhang:
– Vi kan inte börja förändra! Alla måste vara med!
– Sverige kan inte börja, det måste göras i EU.
– Göteborg kan inte lösa det här, det måste beslutas i riksdagen.
– Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela organisationen.
– Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan.
– Det är en alltför stor fråga. Vi kan bara skapa opinion för att Samhället ska ordna det.
Det finns aktivistiska varianter av denna konservativa passiviseringsteknik:
– Vadå börja? Revolutionen kommer först när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade.
– Först när vi kan få män/vita/rika att verkligen förstå så får vi förändring.
– Vi behöver bli många fler vid nästa aktion. Då lyssnar de!
Det myllrar av utvägar ur sådan här förlamande konservatism: exemplets makt, experimenterande, unilaterala initiativ, unilaterala avtal, performativa handlingar, proaktivt motstånd, queer, alternativa samhällsbyggen, Gandhis konstruktiva program, civil olydnad, rättvis handel …
Per Herngren
10 november 2006, omskriven 2019, version 0.2

11 september 2019

Shibbolet som härskarteknik bland aktivister

Shibbolet används som ett språktest för att urskilja vilka som inkluderas som oss och vilka som pekas ut som motståndare. De som säger fel stöts ut som dom andra. Det mest kända exemplet idag är kanske språktest för medborgarskap.
Men shibbolet-tester används även av en del aktivister för att särskilja vilka som tillhör oss och vilka som exkluderas.
Tidskrift för genusvetenskap visar Karin Milles hur en inkluderande språkaktivism kring att ersätta man med en ibland kapas som shibbolet för att utesluta aktivister från gemenskapen när de använder fel pronomen.
På liknande sätt kan annan inkluderande språkaktivism kapas som shibbolet för att exkludera de som “inte tillhör oss”. Exempelvis kan användandet hen kapas, liksom ersättandet av tjänsteman med tjänsteperson. Eller så kan undvikandet att beteckna vuxna som flickor, eller undvikandet att beteckna djur som ting förvandlas till shibbolet. Språkaktivism som är till för att bli inkluderande och jämlik kan alltså kapas och förvandlas till exkluderande shibbolet, en härskarteknik.

Shibbolet gör flyktingar till fiender – bibeln

Bibeln berättar om hur shibbolet användes som test på flyktingar. Ifall flyktingarna uttalade ordet sibbolet, som fel folk gjorde, höggs de ihjäl.
“Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej. ‘Säg shibbolet!’ Om han då sade ‘sibbolet’, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.” (Domarboken 12:5-6).
Per Herngren
7 juli 2019, version 0.1.2

Referens

Domarboken 12:5-6, Bibel 2000, bibeln.se.
Karin Milles, “Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar.” Normkritiskt en – ideologiskt, identitetsskapande. Och inkluderande?”,
Tidskrift för genusvetenskap, 40 (1), 2019.

04 juli 2019

Individen görs till statens motor - Bartonek & Hegel

Den borgerliga revolutionen konstruerar stat och individ som motsatser. De görs till varandras negation. Överraskande visar Hegel att det är genom att individen görs till statens motståndare som staten får makt från individen. De blir motpoler i en gemensam dans.

När individen motverkar staten skapar sig staten makt, enligt Anders Bartoneks läsning av Hegel. "Men individerna offras inte bara, utan deras funktion är att på olika sätt motarbeta det allmänna för att just få detta att utvecklas. Hegel visar hur historiens gång gynnas särskilt av de individer eller en viss typ av individualism som till synes motarbetar det allmänna och går sin egen väg." (Bartonek s 44)

Den borgerliga revolutionen förvandlar den individuella egoismen till kraftkälla för staten. "Hegel använder sig av negationens produktivitet: i det faktum att den individuella egoismen negerar kollektivet består statens möjlighet att utvecklas." (s 58) "Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (s 45)

Antikollektiva driver det kollektiva

Den individualistiska individen blir nyttig för staten. Individen upphöjs och idealiseras men blir i slutändan verktyg för staten och det nationella kollektivets intresse. ”'Förnuftets list' är ett centralt begrepp för att förstå hur Hegel gör de enskilda och ofta antikollektiva momenten i historien till de drivande. Genom förnuftets list segrar det allmänna över det enskilda, samtidigt som det är det enskildas förtjänst. Det enskilda blir medel till förnuftets allmänna mål, men det blir det genom att initialt handla på ett sätt som motarbetar det allmänna. Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (Bartonek s 44-45)

Individen gör egoismen till mål men i praktiken får individen en avgörande funktion för staten: "så bildas det borgerliga samhällets individ utan dess vetande eller vilja till att bli en allmän individ – så ser (Hegel) i detta en avgörande förberedning för statens kollektivitet. Staten kan bara utvecklas och bildas historiskt därigenom att det borgerliga samhällets individuella och ekonomiska egoism förfinas såsom hot mot statens kollektiv." (s 58)

Individualismen införlivar statens mål i det individuella. Individualismen "bär det allmänna ändamålet inom sig. Detta inte trots, utan på grund av att de handlar egensinnigt. Det allmänförnuftiga resultatet är oavsiktligt för den enskilde, men resulterar ur förnuftets list, varigenom det allmänna låter den enskilde gynna det självt under egoismens sken." (s 45)

Staten existerar alltså inte enbart utanför individen. Staten införlivas i individualismen. Individen blir staten genom att motverka staten. "Men icke desto mindre så förblir individerna ... bara medel för helhetens ändamål." (s 46)

Individen görs till statens motor

Jag tror inte man bör förstå individualismen som enbart ett bränsle för staten. Snarare är individerna motorer som driver staten framåt. "Samhället drivs av individualism, själviskhet och anonym konkurrens. Här måste individen slå sig fram, utveckla sina färdigheter och hålla stånd mot konkurrensen. ... Individerna tror visserligen att de bara handlar för sig själva" (Bartonek s 57).

Individualiseringen av personer och organisationer tillverkar miljontals motorer. Dessa motorer mobiliseras i svärmar och driver olika delar av staten. "Negationen av det allmänna genom individens negativa frihet är förutsättningen för införlivandet av det individuella i statens allmänhet och för att etablera statens politiska system. Den moderna staten står sedan Hegels tider och kapitalismens uppkomst inför uppgiften att hantera det individuella och för att tämja individen inom ramen för statens politik försöker han låta individen bli en väsentlig motorisk dimension inom ramen för staten. Hegel försöker låta det individuella momentet – såsom kritik av det kollektiva – bli en statsbekräftande kraft." (s 59)

Identitet med den Andra

Individen införlivar staten genom att göra staten till något annat. Denna dynamik är besläktad med hur det manliga görs manligt genom att införliva det kvinnliga. Som den Andra. Införlivandet av den Andra är också del av hur raser konstrueras. Identitet är en ouppnåelig utopi. Identitetspolitik (nationalstat, man, vit) lyckas aldrig blir identisk med sig själv. Ifall det lyckades bli identiskt skulle det inte vara politik. Identiteten tvingas därför bli det annorlunda. Icke-identitet är vad identitet behöver för att bli till.

"Problemet för Hegel är frågan hur subjektet kan bli sig självt genom att förändras (alltså bli annorlunda), men begriper detta som att subjektet förmedlas med sitt annorlunda-blivande. Subjektet blir sig självt genom denna negation och landar i en likhet med sig självt. Annorlunda-blivandet, såsom produktiv negation, måste tas tillbaka och integreras i subjektets identitet." (Bartonek s 51)

Familj, lag, parlament, universitet som motpoler

På motsvarande sätt som individen görs till statens negation görs även familjen till statens motsats. "Framförallt är det det borgerliga samhället och dess präglande individualism liksom människornas egoism som ger det borgerliga samhället en avgörande roll såsom produktiv negation inom ramen för den politiska filosofin. Det borgerliga samhället negerar familjens gemenskap och utgörs av en negation som sedan upphävs i statens politik. (Bartonek s 55)

Staten använder dessutom sin egen organisation för att skapa negationer. Lagstiftande och lagtolkande görs till varandras motsatser. Och politik och administration görs till motsatser. Motsatsförhållanden inom statens organisation förvandlas sedan till motorer för staten. Så den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra. De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Borgerliga revolutionen kämpar mot kejsarväldet

Den borgerliga revolutionen tränger undan alltför centraliserat styre. "En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (s 60)

Den borgerliga revolutionen blir en revolution genom att den skapar andra system för makt än det centraliserade kejsarväldet. Individ och familj behövs som motinstitutioner för att ta sig ur och ersätta kejsarväldet. Det innebär inte att kejsarväldet är helt bortträngt. Kejsarväldet frodas i centralstyrda företag. Och kejsarväldet återkommer i de folkrörelser som styrs alltmer centralt och där lokalgrupperna dör ut.

Nu sker möjligen en kontrarevolution mot den borgerliga revolutionen där kejsarväldet återtar makt, inte bara inom företag, utan även i demokratier. Istället för att beslutsfattare behöver möta motstånd så förväntas beslutsfattare istället förankra sina beslut. Demokrati genom argument mot varandras förslag ersätts med överhetens övertalning. Demokrati återgår till drömmen om den gode kejsaren, den upplyste beslutsfattaren.

Det är alltså inte alla demokratier som följer den borgerliga revolutionen. En del bevarar kejsarväldets maktcentralism - fast "kejsaren" väljs demokratiskt. Ifall en president, riksstyrelse, ordförande, tjänsteperson ges övergripande makt utan maktdelning och motpoler så är de i praktiken kejsare i ett kejsarvälde. Troligen bör vi idag analysera kejsarväldets återkomst inom demokratier.

Demokratier som centraliserar beslutsfattandet och ges lydnad istället för motstånd kan vi kalla kejsardemokratier.

Per Herngren
4 juli 2019, version 0.1.1

Divider eller individer - bilaga

Individualism reducerar personer till individer, odelbara. Det är dock främst i omröstningar, statistik, medlemsregister, konsumtion vi görs till individer. Annars är vi snarare divider, delbara. Vi är personer mer än individer. Vi består av delar. Vi kan dela med oss av oss själva. Vi kan dessutom sprida ut oss. Jag består av ungefär två kilo bakterier, glasögon, flöden av vätskor, näring och luft som tar sig genom mig för att sedan lämna mig. Jag sprids ut i olika register, förvandlas till medlem i organisationer. Min själ delas ut som författare i flera böcker på olika språk. Jag är utspridd på internet. Spåren av mig på olika platser är också del av mig. Dessutom lever jag i andra människor och djur, det kan vara minnen av mig som person eller kunskapsfragment där mitt namn sen länge är borta.


Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, Kritik och protest blir maktens motor, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet, 2018.
Per Herngren, Antropocentrisk individualism, 2016.
Per Herngren, Medvetna individer förändrar ej, 2013.
Per Herngren, Utanförskap döljer makt, 2013.
Per Herngren, Valmöjligheter tränger undan våra möjligheter att välja, 2013.
Per Herngren, När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik, 2016.
Per Herngrens texter om postprotest.

07 maj 2019

Konflikthantering och ickevåldsträning kapas av medelklass

Ickevåldsträning frestas att omvandlas till ett medel för att producera medelklass.

Medelklass är inte en egenskap hos vissa individer. Medelklass är snarare färdigheter och relationer som ständigt finslipar och återskapar sig. Detta görs på flera sätt. Som att producera sig som duktig och upplyst till skillnad från de andra, de oupplysta och de dåliga.

På artonhundratalet återskapade medelklassen sig som renlig och upplyst till skillnad från arbetare och kolonialländernas invånare som sågs som smutsiga och okunniga. Idag reproducerar sig medelklass som duktig på hbtq, mångfald, leva klimatsmart, grunda sig på fakta och ha håll på vad som är inne före tillfället. De duktiga skiljer på så sätt ut sig från de som pekas ut som dåliga. Den duktiga medelklassen förstärks genom kontrasten med de dåliga.

Medelklass använder ett myller av institutioner för att producera sig själv som upplyst och andra som sämre, exempelvis utvärderingar, recensioner och betygsättning. Nedan listas några metoder för hur konflikthantering och ickevåld utnyttjas av duktig medelklass.

Ickevåldsträning förvandlas till medelklassträning

Här är några metoder medelklass använder när den lägger beslag på konflikthantering och ickevåldsträning.
  1. Privatisera konflikter. Konflikt förstås som deras konflikt. Övergrepp, våld och konflikter förvandlas till egendom. Som ägs av förövare och utsatta. Träning i att ingripa för rätt, rättvisa och sanning ersätts med medling. Dom ska lösa sina egna konflikter. Med vår hjälp om dom vill.
  2. Prata ut. Istället för att gruppen skapar värde och organiserar jämlikare och omsorgsfullare ordningar, så ombeds dom där som har konflikt att prata med varandra och försonas.
  3. Publik. Genom att tränas på att komma med något insiktsfullt istället för att ingripa så tränas man in i åskådarrollen. Träna på att skåda. Inte lägga sig i. Inte så länge man inte blir ombedd av “parterna” själva. Det är ju deras konflikt.
  4. Undertrycka konflikter. Istället för att stärka viktiga konflikter och motverka det som trycker ner konflikter så undertrycks konflikter.
  5. Utvärdera, recensera och betygsätta. Träna på att utvärdera och ge omdömen tränger undan kreativitet och uppfinnande.
  6. Medvetande ses som vägen till förändring. Träning i hur vi tillsammans lever befrielse trängs undan av övningar som ska göra individen medveten. Aha!-övningar tränar deltagarna att säga något insiktsfullt.
  7. Träning tas bort ur ickevåldsträning. Träning i att ingripa vid makt och förtryck ersätts med personlig utveckling och självhjälpsövningar.
  8. Politisk förändring förandligas. Träning i samarbete och att stärka varandras ingripande, ersätts med att formulera åsikter, opinion och tyckande.
  9. Värderingar ersätter befrielse. Värderingsövningar tränar deltagare på att fokusera på åsikter och värderingar istället för uppfinningar och finslipning av ickevåld.
  10. Upptagen med sig själv. Individualiserade övningar tränar deltagarna att fokusera på sin egen styrka och svaghet. Inte på samarbete och hur gemenskapen och gruppen skapar jämlikare ordningar.
  11. Personlig utveckling. I medelklassen ska man börja med sig själv. Deltagare tränas på att fokusera på sin egen utveckling istället för att träna solidaritet. Att institutionalisera befrielse ersätts med personlig målbild.
  12. Duktig individ görs till mål. Individen snarare än samhället görs till visionen.
  13. Militant moralism. Individualismens fokus på den enskilde producerar moralism kamouflerad som antimoralism. Konflikthantering utnyttjas för att träna på att påpeka att någon är fel så att det låter som goda råd. Peka ut enskilda som sämre, dåliga till skillnad från de duktiga. Man tränar på att skamma den som gör fel med ett ödmjukt tonfall. Tränar på att förtala så det inte låter som förtal. Individer istället för maktordningar pekas ut som problemet. Exempelvis att peka ut en person som medelklass. 
  14. Dåligaste av dåliga. Genom att fokusera övningar på de allra värsta mobbarna, sexisterna och rasisterna kamoufleras hur sofistikerade maktordningar normaliserar sig. De verkar mitt ibland oss.
  15. Självinsikt. Övning i att bekänna och dela tillkortakommanden kamouflerar träning i självupptagenhet.
  16. De utan självinsikt har gjort sig förtjänta av att mobbas och förtalas. “Det kan väl inte vara mobbning när de faktiskt gör så!” Förtal och skamning självrättfärdigas av att “det är ju sant”.
  17. Offergöra. Träna på att prata om andra som offer. Fokusera på utsatthet istället förtrycktas motstånd. Träna på att tycka synd om.
  18. Producera svenskhet. Träna på att beteckna mångfald, tolerans, hbtq som den goda svenskheten. Som skiljer sig från de oupplystas fördomar. Arbetarklass, flyktingar, tredje världen görs till medelklassens upplysningsprojekt.
Per Herngren
16 april 2019, version 0.1.1

12 mars 2019

Skamning tar sin kraft från åskådarna

Att skamma någon inför en grupp är att peka ut hen som dålig, okunnig eller pinsam. Det kan skapa en dynamik som stöter ut hen ur gemenskapen. Skamning blir i så fall en mobbningteknik.

Istället för att stöta ut så kan skamningen även inordna den som skammas i ordningen. Den får funktionen av gruppens syndabock. En syndabock får ta på sig andras synder.

Skamning kan också fungera som sektteknik för att skapa konformitet i gruppen. Skamningen fastställer ordningen. Det kan vara en ordning på arbetsplatsen eller en radikal ordning bland aktivister.

En fjärde funktion med skamning är att producera medelklassen som duktig och upplyst och de andra som oupplysta.

Skamning får också funktionen att individualisera. Det är någons eller någras fel. Skamningen fungerar genom individualiseringen effektivt för att kamouflera strukturer, system och maktordningar.

Skamning är beroende av meddansare

Skamning fungerar genom den dans som skapas mellan den som skammar och de passiva åskådarna. Ifall åskådarna inte ingriper får den som skammar funktionen av representant för hela gruppen. Det är lättare att säga emot enskilda som trycker ner en men det är svårare att säga emot gemenskapen.

Skammandet får alltså inte främst sin kraft från det som sägs utan från den resonans som skapas med åskådare som inte ingriper.

Per Herngren
2019 01 28, version 0.2.1

04 oktober 2018

Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel

Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten mellan exempelvis domstolar och parlament upplöses genom att den ena underordnar sig den andre stagnerar staten och dess makt.

"En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018, s 60)

Det är inte bara så att staten som helhet stärks genom maktdelning. De institutioner som delar makt mellan sig förstärker också varandra. Konflikter skapar motdansare där dansarna ger varandra energi och kraft. Maktdelning genererar ömsesidig förstärkning. Ifall institutionerna låter varandra vara och istället börjar fungera som enskilda öar förlorar de kraft.

Interna konflikter legitimerar staten

Maktdelning legitimerar staten genom att producera en konflikt inom staten. Den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra." (Bartonek s 61)

"De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Per Herngren
4 oktober 2018, version 0.1

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, "Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel", 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

01 september 2018

Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel

Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motpart stagnerar makten och makten försvagas.

Ifall Hegel har rätt tenderar demokratier med starka proteströrelser att producera mer makt än diktaturer som lyckats krossa opposition och motstånd. Makt förstås här som samarbete och lydnad inte som någon mystisk, väldig kraft.

I slutet av artikeln lyfter jag fram verktyg från queer, hacktivism och ickevåld som bryter sig ur protest och opposition.

Hegel som maktteoretiker

Anders Bartonek läser Hegel som en genialisk teoretiker av de maktsystem som växte fram under den borgerliga revolutionen (Kampen om kritikenKorpen, 2018). Att läsa Hegel som maktteoretiker gör det möjligt att använda Hegel för att begripa specifika maktordningar snarare än att försöka förstå mystiska helheter som Samhället eller Historiens framväxt. Det gör Hegel mer användbar för att undersöka dagens maktordningar. Och för att bygga befrielse.

Under den borgerliga revolutionen växte nationalstaten fram genom att skapa motsatspar. Staten och civilsamhället. Det offentliga och det privata. Staten och individen. Dessa par utvann kraft genom sitt motstånd mot varandra. Genom att bli varandras negationer.

"Det är till och med så att systemet inte skulle kunna utvecklas om det inte stötte emot motstånd. Utan de kriser som kritiken och motståndet innebär kan Hegels system inte överleva utan skulle stagnera och gå under." (Bartonek s 34)

Hegel undersöker system som utvinner kraft från, och gör sig beroende av, kritik och opposition: "det kritiska och negativa momentet blir till den princip hos Hegel genom vilken system bildas, utvecklas och upprätthålls." (s 33)

Kritik blir motor för maktsystem

Borgerliga filosofer under sextonhundratalet utvecklade motsatsparet stat och civilsamhälle. Civilsamhällets funktion blev att legitimera staten genom att tillsammans bilda ett par, de blev motparter i en gemensam dans.

Men det är Hegel som utvecklar motsättningarna till en hel filosofi om samverkan. "Hos Hegel används för första gången på ett systematiskt sätt negationen som en funktion för systemet självt, och härigenom riskerar kritiken att förlora sin möjlighet att på ett grundläggande sätt kritisera systemet. Negationen eller kritiken av systemen riskerar genom Hegel nämligen att förlora just sin radikalt kritiska möjlighet: kritiken stärker i själva verket det den vill kritisera. ... Kritiken och negationen vändes till sin motsats." (s 61)

Den borgerliga revolutionens maktsystem kräver kritik för att skapa både stabilitet och utveckling. "Kritiken har här funktionen av att vara en intern utmaning som systemet behöver för att hålla sig stabilt och samtidigt utvecklas." (s 12)

Makt får kraft från radikal kritik

Det är inte snälla kritiker som maktordningar behöver utan snarare radikala konstnärer, författare och politiska tänkare. "Negationen bör vara så vågad som möjligt för ur den kommer också en så stark stat som möjligt." (s 59)

Eftersom kritiken är nödvändig för maktsystem så behöver det kritiska införlivas i systemet. "Kritiken oskadliggörs genom att införlivas i systemet. Eller: den har fortfarande sin produktiva funktion för systemet". (s 35)

Kritiken får en funktion för att producera lydnad och samarbete, eller med ett annat ord: makt. Folkrörelser, partier och aktivister ska välja att bli kritiska hellre än olydiga. "Kan det vara så att samhället behöver och därför producerar den ”kritiske” medborgaren för att just undvika densamme?" (s 61)

Protestgrupper och kritiska folkrörelser förvandlas genom att vända sig mot maktordningar till deras allierade. På så sätt kan kritiken tränga bort olydnaden. Kritiken blir med i att producera lydnad.

"Hegels insikt om att systemet måste absorbera kritiken på ett produktivt sätt – göra den till sin allierade – för att utvecklas är utgångspunkten för denna boks kritik av det samtida integrerandet och institutionaliseringen av det kritiska tänkandet." (s 61)

Kritik och protest nödvändigt för maktens utveckling

Hos Hegel bildar alltså det som är för och det som är emot ett motsatspar. Och detta motsatspar lyfter sig tillsammans upp till högre nivåer. Det kallar Hegel dialektik. Hegel skapar en filosofi för hur system ska kunna utvecklas istället för att stagnera i enhetlighet.

På svenska använder hegelfilosofer gärna begreppet upphäva, ett motsatspar hävs upp till en högre ordning. Och samtidigt upphävs den gamla motsättningen. Nya motsättningar tar dess plats. "Aufheben betyder på tyska (1) att upphäva eller att upplösa något, men också (2) att spara och bevara något och (3) att lyfta upp något (i vardagligt tal till exempel att lyfta upp något från marken)." (s 38)

Det geniala med de borgerliga revolutionerna är att förändring genom motsättningar blir mer stabiliserande än det statiska härskandet. Statiska system och maktordningar som avvisar kritik stagnerar och förlorar makt.

"Det lömska med det är att man inte bryter med historiens förlopp om man går en annan väg än tidigare civilisationer, utan enligt Hegels logik snarare hjälper det stora historiska schemat på traven. Motsatsen till det föregående är införlivad i framsteget" (s 47). Förändring blir en nödvändig del av maktordningen.

Kritik behöver bryta sig ur lydnaden

Som alternativ till den kritik som införlivas i maktordningar söker Anders Bartonek en systembrytande kritik som inte införlivas och blir motor för systemen.

"Kampen står mellan två läger där det ena för vidare det hegelianska arvet och utvecklar dialektiska teorier i vilka det negativa och kritiska momentet får en väsentligt systembärande funktion. ... Negationerna i deras systematiska filosofier utgör inte ett egentligt hot mot suveränitet, kapitalism eller sociala system utan är snarare den instans som utvecklar och stärker systemet i fråga. ... Det andra lägret däremot försöker att mot bakgrund av och med en medvetenhet om detta ”Hegel-problem” hitta vägar att formulera en kritik som kan riktas mot systemet utan att absorberas och upphävas i det kritiserade systemet." (s 150)

Min analys är dock att systembrytande kritik som håller sig kvar i lydnaden riskerar att absorberas av maktordningar. Systembrytande kritik som fastnar i lydnad kan få funktionen av ett legitimerande Andra. Den platsar på så sätt i ordningens självbild: att tolerera en mångfald av normer och föreställningar.

En ordning kan utvinna legitimitet genom att upphöja och fira föreställningar om helt andra ordningar än de rådande. Ett par banala exempel är idealiserandet av brainstormen på sjuttiotalet eller att tänka utanför boxen i början av 2000-talet. Mer intressant är kanske upphöjandet av kommunistiska konstnärer, regissörer och författare inom borgerlig kultur under nittonhundratalet.

Bryta sig ur kritikens självupptagenhet

Kritik som blir del av befrielse bryter sig ur isolerade kritiska sfärer. Den lämnar distansierandet. Den lämnar sin självupptagenheten med att vara kritisk. Den blir med i att materialisera befrielse. Och den möter fattiga och förtryckta. Den skapar omsorg och sårbara relationer.

Befrielse som får kritik utvecklas istället för att stagnera. Kritik som riktar sig mot befrielse legitimerar befrielsen. Som något demokratiskt, som något jämlikt. Den hjälper befrielsen ur sekterism och nytt härskande.

Kritik som bygger

Kritiken är en gåva till befrielsen.  Kritik som kritiskt allierar sig med kreativt skapande blir del av skapandet. Kritiken slukas inte i ett hål av negationer.

Befrielse är inte så enkelt som att överge system och institutioner. Befrielse bygger. Befrielse bygger innovativt system och institutioner, jämlikare ordningar som bryter sig ur lydnaden till orättvisa och ojämlika ordningar.

Här gäller det att inte idealisera olydnaden för då blir den bara en negation till lydnaden. Olydnad som riktar sig mot en ordning får funktionen av motpart och blir därmed motor för maktordningen. Olydnaden behöver avvika snarare än att vända sig mot.

Civil olydnad i nord återinför maktkamp och negation när den fixerar sig vid blockader. Blockader återskapar den maskulina styrkemätningen i det politiska. Och blockader låser in sig i negationen genom att försöka stoppa en verksamhet utan att samtidigt bygga en annan ordning. Blockader bryter på så sätt med Gandhis konstruktiva ickevåld.

Olydnaden skapar former för samarbete.  Och samarbete är en form av lydnad. Befrielsen olydnad är annan lydnad. Lydnad till samarbetet. Lydnad till demokratiska beslut. Lydnad till rättvisa och etiska riktlinjer. All lydnad till en ordning är olydnad till andra ordningar. Och olydnad som inte fastnar i det rena trotset är lydnad till något annat.

Befrielse sker inte bortom makt

Befrielse som flyr makten riskerar att återskapa negationen som det där Andra. Som det därborta. Ett exempel är hur kommunistiska och kapitalistiska stater tillsammans skapade batterier av motpoler. Istället för att ställa sig bredvid så intervenerar befrielse i våld och makt.

Interventionen ska inte förstås som att gå in i och slukas av maktsystemen. Utan snarare som att gå in mitt bland. Ersätta och tränga undan. Det engelska ordet displace innehåller båda betydelserna ersätta och tränga undan.

Om den inte önskar fungera som motor för härskandet tar befrielsen sig ur opponerandet, protesten och 'kritiken mot'. Befriande befrielse bryter lydnad och samarbete med en ordning. Men befrielsen söker inte en oas från ordningen. Befriande befrielse avviker snarare än ställer sig bredvid. Befrielsens riktning blir avgörande om befrielse ska förverkligas eller om den ska exploateras av dominerande ordningar.

Tre paradigm för befrielse utan negation

Här lyfter jag fram tre paradigm för befrielse. Alla tre uppfinner verktyg för att ta sig ur protest och negation. Paradigm förstås här som mönster som kan imiteras.
  1. Queer avvikelse: Queer onormaliserar och märkliggör ordningen istället för att vända sig mot. Även när queer vänder sig till en rådande ordning, som exempelvis drag, så visar Judith Butler hur drag queerar negationen. Återskapandet av ordningen onormaliserar och onaturliserar ordningen. Queer avvikelse uppfinner ständigt innovativa verktyg som inte vänder sig mot, eller fastnar i en motsats. Ibland dras dock queer över av en rättighetspolitik som handlar om att få plats i ordningen. Ordningen återinsätts därmed som den rådande ordningen. Där man borde få plats.
  2. Hacktivism: Hacka är att gå in i en ordning och ändra på dess kopplingar och förutsättningar. Hacktivism undviker fällan att helt lämna en ordning och börja från början, vilket varit en frestelse för alternativrörelser och liknande grupper. Hacktivism använder systemet för att bryta sig ur systemet. Men detta utbrytande gäller inte all hacktivism. En del hacktivism hjälper istället till att få ordning på ordningen. Rätta till buggar i systemet så systemet fungerar ordentligt.
  3. Civil olydnad och ickevåld: Gandhis ickevåld vänder på mål och medel. Målet är det man startar med. När Rosa Parks 1955 satte sig på en vit sittplats långt fram i bussen avskaffade hon apartheid. På just den stolen. Målet blev medlet. Civil olydnad från Ickevåldsträning uppfinner kontinuerligt konstruktiva verktyg som bryter sig ur det negativa och undviker att bli motrörelse. Ickevåld skapar dessutom sårbarhetspolitik som hjälper motstånd ur styrkemätning och maktkamp.
Queerfeminister som Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ på ett sätt som ligger nära Gandhis ickevåld. Performativ är handlingar som förverkligar målet. När handlingen är slutförd är målet uppnått. Performativ möjliggör en annan politik än att vända sig mot överheten och be om förändring.

Det är inte så att performativ agerar ensamt. Performativ gör sig beroende av att andra tar de performativa handlingarna på allvar. Performativ bygger tillit till det performativa förverkligandet. Och denna tillit blir samtidigt förutsättning för det performativa.

Eftersom performativa handlingar förverkligar sina mål har de möjlighet att ta sig ur opposition och protest. Ett exempel är feministiska mötestekniker som performativt förverkligar jämlikhet och demokrati i varje möte. Eller så misslyckas det. Demokrati är inget vi har. Demokrati är något som kontinuerligt uppfinns och finslipas. Demokrati fungerar som ett fotbollslag eller salsaband. Mycket övning och många justeringar. Demokrati misslyckas och lyckas om vartannat. Demokrati måste därför regelbundet träna. Performativ demokrati mångfaldigar sig snarare än att be någon mystisk, centraliserad demokrati däruppe att bli mer demokratisk.

Performativ är upprepning och imitation snarare än stora manifestationer. Performativa handlingar förverkligar sig genom att skapa pulser och hamna i resonans med andra handlingar. Resonans är ömsesidig förstärkning. Befrielserörelser förstärker varandra. De möjliggör varandra genom att ersätta och tränga undan protest som fångats i resonans med härskande ordningar.

Performativa handlingar kan lyckas eller misslyckas. De kräver att aktören blir innovatör och tränare istället för åsiktsproducent. Politik blir träning snarare än att handla om opinion och tyckande.

Per Herngren
2018, version 0.1.5

Diktaturers negationer - bilaga 1

Diktaturer skapar sig egna negationer som fiender (krig), konkurrens (företag) eller De Andra (rasistiska institutioner). Negationen införlivas som motor för diktaturens makt.

Bygger maktsystem öppningar till befrielse? - bilaga 2

Här är några teorier om hur maktsystem producerar utvägar till befrielse. Härskandet kan inte hindra att det skapar öppningar för motstånd. Dessa teorier lyfter fram hur även system och maktordningar blir aktörer i produktionen av motstånd. Varje ordning producerar öppningar och möjligheter som inte stämmer med ordningen. Intressant är också att teorierna inte reducerar befrielse enbart till individer. Även strukturer och konstruktioner blir aktörer för befrielse.
  1. Foucault: Makt producerar alltid motstånd. Motståndet kan fångas i reaktionen mot makten, men motståndet kan också frigöra sig från maktkampen. Motstånd behöver därför undvika att fångas i taktik och strategi. Foucault lanserar antistrategi som motståndsform.
  2. Derrida: Konstruktioner uppfinner saker som inte stämmer med konstruktionen. Meningen med något skapar alltid andra betydelser. Detta uppfinnande kallar Derrida för dekonstruktion. Dekonstruktion händer i själva konstruktionen, och när vi använder konstruktionen, och när konstruktioner samverkar med andra konstruktioner.
  3. Deleuze: Varje område som ockuperas skapar utvägar (flyktvägar) ut ur ordningen. Dessa utvägar får dessutom gravitation. De drar i oss. De begär av oss att fly ut ur ordningen. Befrielse blir att ockupera nya områden.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel, 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

20 maj 2018

Tvång är motsatsen till makt

Henry David Thoreau uppfinner 1849 en kamp som främst kämpar mot lydnaden snarare än mot ledare och regeringar. Hur ska vi begripa detta?

Mohandas Gandhi och ickevåldsrörelsen begriper makt som lydnad. Michel Foucaults historiska undersökningar av makt ligger nära Gandhis syn på makt som lydnadshandlingar. Foucault undersöker makt som myller av mikrohandlingar. Makt är ingen mystisk kraft däruppe nånstans.

Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare. Det går inte att ha makt. Lydnad är en gåva som kan ges men den kan inte behållas. Det är lite som att få uppmärksamhet, den existerar så länge den ges.

Så visst finns det maktmottagare. Men makten kan inte stoppas in i ett valv, innehas och ägas. Makt måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. Lydnad kan mottas men det går inte att ha lydnaden nånstans. "Lydnad förvarar vi därinne på hyllorna till vänster. Var snäll och lås dörren efter dig när du lagt den där."

Foucault och Gandhi tror alltså inte på makthavare. Detta kallar jag makthavareateism, att bryta sig ur tron på att det skulle finnas makthavare.

Tvång och makt som varandras motsatser

Ifall makt är lydnad kan det inte vara makt att använda tvång mot någon. Tvång använder sig istället av muskelstyrka, stridsflygplan eller höga murar, inte lydnad. Tvång och makt är snarare varandras motsatser. Här är några exempel som möjligen illustrerar skillnaden mellan makt och tvång:
  1. När en vuxen bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör hen det för att barnet inte lyder, den vuxne använder istället tvång.
  2. Fängelse är ett tvångsmedel som används mot de som inte lyder, när makt saknas.
  3. Krig är ett tvångsmedel mot motståndare man inte har makt över.
  4. Freden efter ett krig kan handla om att lydnaden/makten håller på att återställas.
Min tes är att när makt (lydnad) finslipas och utvecklas blir makt mer lönsamt än tvång. Slaveriets tvång och hot om direkt våld blev med tiden alltmer olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer och mer lönsamt. Kapitalismens lydnad blev mäktigare än slaveriets tvång. De har dock aldrig varit helt renodlade system. Kapitalism kan innehålla tvång. Och slaveriet innehöll mycket lydnad.

Makt är mer producerande än förbjudande

Texterna från den borgerliga revolutionen och den tidiga liberalismen uppfattade makt som förbjudande, bestraffande och hindrande. De skapade därför föreställningar om friare sfärer som särskiljdes från nationalstaten: det privata, marknaden, civilsamhället.

Den borgerliga negativa föreställningen om makt togs över i delar av vänster, aktivism och proteströrelser. Makt uppfattades som förbjudande, förtryckande eller som hinder för frihet. Med denna världsbild frestades vänster och aktivism till att själva bli negativ, hindrande och nej-sägande.

Mäktiga makttekniker är, enligt Michel Foucault, producerande snarare än förbjudande. Makt skapar alltså mer samarbete och lydnad än hinder och förbud. Ju mer makt får oss engagerade, ju mäktigare blir makten.

Givetvis finns det perioder, institutioner och situationer där makt blir mer hindrande men dessa producerar vanligen maktlöshet snarare än makt. För att bli mäktigt uppfinner makt alltfler sätt att bli producerande. Flertalet av Foucaults böcker handlar om detta uppfinnande. Om hur makt skapar skapande.

Befrielse befriar oss från lydnad

Ifall makt är lika med lydnad och samarbete så handlar befrielse om att ta sig ur lydnad och skapa nya samarbeten. Så ifall makt är lika med lydnad blir civil olydnad avgörande för att uppnå befrielse från förtryckande makt. Det kan inte vara den enda metoden men civil olydnad blir en nödvändig del av en befrielse. Olydnaden drar undan förutsättningen (lydnaden) för den förtryckande makten. Och samtidigt skapas ett nytt samarbete, en ny makt.

En vänster som är totalt lydig, alltså där man sällan sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att bryta en förtryckande makt. Total laglydnad inom vänster är på ett sätt ett större hot mot förtryckta än stater och kapitalism som ju får hela sin makt genom folks lydnad. Förtryck utövas genom lydnad.

Därmed kan vi förstå Henry David Thoreaus tanke att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder (Civil olydnad, 1849).

Per Herngren
2018 04 28, från en tidigare text 2005, version 0.2.1

Referens

Texter om civil olydnad av Per Herngren.
Texter om Michel Foucault.
"Tvång är motsatsen till makt" är också publicerad som webbsida, 2018.

12 april 2018

Vad är ickevåld? - Stellan Vinthagen & Mohandas Gandhi

Introduktion till Gandhi

Ickevåld är kontraintuitivt. Det stämmer inte med våra reflexer och med det vi tycker är självklart. Det behöver därför experiment och träning för att bryta sig ur det självklara.

I sin bok Motståndets sociologi (2016) utgår Stellan Vinthagen från Mohandas Gandhi för att begripa ickevåld. Vinthagen är professor i ickevåld i USA.

Ickevåld är, enligt Vinthagen, att "tillämpa den ickevåldsliga framtiden i nuet som alternativ till och motstånd mot det nuvarande samhällets våld och förtryck. Ickevåld är därmed alltid i en engagerad relation till vissa aspekter av våld och kan inte förekomma där våld inte existerar."(1)

Mohandas Gandhi praktiserade ett ickevåld som är sammanvävningen av civil olydnad och det konstruktiva programmet. Motstånd mot förtryck och våld hör ihop med byggandet av ickevåldssamhällen och ickevåldsorganisationer. Stellan Vinthagen översätter detta till en elegant formel(2):

Ickevåld=Ickevåldskonstruktion+Ickevåldsmotstånd

Ickevåldskonstruktion innebär både byggande av ickevåldsliga organisationer och träning i ickevåld(3).

Ickevåldsmotstånd, som exempelvis civil olydnad, transformerar våld och förtryck till ickevåld.

Ickevåld gör oss politiska tillsammans 

Gandhis ickevåld skapar politisk teori om hur samhällen ska fungera för att bli jämlika och demokratiska. Samhällen och organisationer behöver samtidigt skapa jämlikhet och göra motstånd mot ojämlikhet. Att skapa rättvis fördelning av makt och resurser kräver motstånd mot orättvisa. Ensidighet fungerar inte. Ensidighet öppnar upp för våld och förtryck.

Mål och medel blir ett. I ickevåld är civil olydnad både mål och medel. Olydnad behövs även i det bästa ickevåldsamhälle. Civil olydnad är en avgörande byggsten i varje samhälle. Motstånd och byggandet av samhällen går inte att särskilja.

På samma sätt är demokrati både mål och medel. Det räcker inte med att motståndet vill ha demokrati. Motstånd måste komma ur demokrati och skapa demokrati. Ickevåldsgrupper tränar därför jämlikare mötestekniker. Demokrati är ständigt experimenterande och tränande.

Ickevåld protesterar inte

Samhällsförändring genomförs konstruktivt för att inte övergå i förtryck och våld. Ifall grupper bara störtar en ordning återuppstår dominans och förtryck. Ickevåld inriktar sig därför inte på att vara emot, att säga Nej.

Att säga emot, fastna i Nej, skapar en återvändsgränd. Protesten övergår gärna i det negativas orkeslöshet. Nietzsche kallar det för viljan att inte vilja. Inte vilja det Dom vill.

Att delta i det politiska blir istället att bygga och experimentera. Politik är att finslipa och träna befriande samhällsordningar.

Från komplement till sammanvävt ickevåld

Det är frestande att tänka ickevåldskonstruktion och ickevåldsmotstånd som komplement. Som två olika saker som båda behövs. Vi kan kalla denna föreställning för komplementföreställningen om ickevåld.

Använder vi Vinthagens formel så tar komplementföreställningen bort ickevåld ur formeln. Vi får konstruktion och motstånd som separata företeelser. De summeras inte. Ickevåld≠Konstruktion+Motstånd. Ickevåld hindras i så fall från att bli till.

Läser vi texter från Europa och USA om ickevåld blir det förvirrande. Flera tar bort  ickevåld ur begreppet ickevåld. Ickevåld i nord tränger undan och ersätter Gandhis ickevåld. Ickevåld har inte längre något med ickevåld att göra, hmm.

En variant av komplementföreställningen är att placera ickevåldskonstruktion och ickevåldsmotstånd på var sin ända av en skala. 65% konstruktion och 35% motstånd.  Genom att placera ickevåld i skalan görs den kvantitativ. På så sätt reduceras ickevåld från förverkligande till en skala av nästan förverkligande.

Genom att placera konstruktion och motstånd på var sin ända av samma skala blir de dessutom varandras konkurrenter.
- Vår grupp ska minska lite på byggandet och dra oss mer åt motståndshållet.
- Jaha, men vår grupp ska satsa mer på att bygga samhällen. Vi hinner inte med motståndet.
Det ena tränger undan det andra. Ickevåld ersätts här av en balanserad kompromiss mellan konstruktion och motstånd.

Komplementföreställningar missar det geniala med Gandhis ickevåld. Genom att förverkliga målet tränger ickevåld undan och ersätter dominerande maktordningar. Förverkligandet genomförs så att det samtidigt gör motstånd. Och motståndet utformas så att det samtidigt förverkligar målet.

Ickevåldskonstruktion väver in ickevåldsmotstånd i konstruktionen. Byggandet av samhällen bygger in motstånd i samhället. Och ickevåldsmotstånd väver in ickevåldskonstruktion i motståndet. Motstånd bygger samhällen. Och samhällen gör motstånd.

Delen är större än helheten

Ickevåld förverkligas i handlingar, strukturer och ordningar. Ickevåld kan alltså inte reduceras till en framtida slutprodukt: mål som ännu ej är uppnått. Inte heller kan ickevåld reduceras till enbart medel: vilja något annat än det som görs.

Varje del av ickevåld förverkligar ickevåld. Det innebär inte att allt är samma sak. Snarare innebär det att både samhällsbygge och motstånd mot förtryck dras in i varje del.

Helheten får plats i detaljerna. Helheten är alltså mindre än dessa detaljer. Ickevåld förverkligas i detaljer. Eller så misslyckas det.

Ickevåld innebär att man gör målet så litet att det kan genomföras helt och hållet. Precis som med kapitalism, patriarkat och krig är ickevåld svärmar av små händelser snarare än ett stort, enhetligt system.

Att göra målet mindre förminskar det inte. Det gör det snarare möjligt att mångfaldiga det mer. Mindre blir mer.

Demokrati är både mål och medel

Att organisera civil olydnad är att samtidigt organisera demokrati och jämlikhet, omsorg och tillit. Eftersom civil olydnad utformas så att det faktiskt bygger samhällen kan det skapa missförstånd att kalla det för aktioner. Civil olydnad är inte individuella handlingar. Civil olydnad är snarare motståndssamhällen som kopplar sig till andra samhällen.

Plogbillarna i USA använder "building community" för att beskriva det de ägnar sig åt. Medan de förbereder avrustning av vapen bor och arbetar de i fattiga områden. Efter rättegången bygger de samhällen även i fängelset.

För ickevåld är samhällen inte ett försök att skapa något harmoniskt och vackert tillsammans med de duktiga och upplysta. Istället griper samhällen in och gör motstånd mot orättvis fördelning av makt och resurser. Ickevåld är för de sårbara. För de som behöver andra. För de som inte klarar sig själva. För de som misslyckas. För de som flyr och förtrycks.

Ickevåld avviker

Samhällen blir inte en enhet. Deras ontologi är snarare avvikelse. Som rhizom och svamprötter lever samhällen genom att ge sig iväg i nya riktningar. Gandhis ickevåld är exempel på det.

I Gandhis saltmarsch utvanns salt som England tidigare koloniserat och monopoliserat. Handlingen imiterades och spreds som en smitta över Indiens kust. Englands monopol på salt bröts. Kolonialismen trängdes ut ur saltet.

Inom veckor från första saltmarschen ockuperade indier koloniala saltfabriker. Infrastrukturen för salt togs över av indier. Civil olydnad skapade nya infrastrukturer och samhällsstrukturer som trängde undan kolonialismen. Det innebar inte att kolonialiserandet försvann. Det var fortfarande mäktigt på andra håll. Och kolonialism är mäktigt idag: i reflexer, rasifiering och nationella ordningar.

Civil olydnad är att regera

Stellan Vinthagen tar i sin bok upp hur bostadslösa i Brasilien ockuperar mark. Byggandet av hus och byar är både samhälle och civil olydnad. De boendes beslutsmöten för att organisera sin bygd  är ett demokratiskt regerande samtidigt som det är civil olydnad mot en stat som försöker regera över dem.

Regerande står emot regerande. Ickevåld praktiserar en jämlikare värld. Motparten görs jämlik. Det innebär att ickevåld undviker att ställa sig över andra samhällen. Men det innebär inte att regeringar och kapitalism placeras över oss. Regeranden kan göra motstånd mot varandra eller
samverka.

Såväl makt som befrielse svärmar. De flockar sig. Och stimm tar sig in i, och ut ur, flöden. Det är mycket samverkan men det skapas aldrig enhet.

Myller av förverkliganden blir faktiskt mer realistiskt än föreställningar om stora maktpyramider och väldiga system. Eller föreställningar om ledare som styr våra liv. Ickevåld skapar en teori om hur politik faktiskt fungerar.

Övervinna funktionell vidskepelse

När vänster eller protestgrupper pekar ut motparten som en gigantisk jätte produceras en funktionell vidskepelse. Föreställningen blir funktionell för ordningen eftersom tron på den väldiga makten befäster ordningen.

Den funktionella vidskepelsen definierar oss som icke-regerande. Ingen chans att vi ska kunna tränga undan dessa väldiga jättar. Tja, kanske om hundra år. Men inte nu!

Även tron på maktpyramider och stora system skapar en paranoid vidskepelse, att det skulle finnas en dold makt bortom levandet, bortom förkroppsligande och materialiserande, bortom samtal och beslut.

Ickevåldets förverkligande tränger undan politisk paranoia. Det finns ingen dold sfär av makt däruppe.

Det har vid olika tillfällen hänt att den brasilianska statens regerande har erkänt och accepterat de bostadslösas regerande. Nya demokratier och nya samhällen byggs med samarbete och ickesamarbete. Ickesamarbete kan faktiskt leda till mer samarbete med andra ordningar än ensidig lydnad.

Per Herngren
2018 04 12, version 0.1

Referens

Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016.

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.

Per Herngrens texter om Gandhi. 
Per Herngrens texter om rekursiv samhällsförändring och demokrati

Fotnötter

1. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 68.
2. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 69.
3. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 70.