Både naiv och kritisk

Kritiskt tänkande drar sig gärna ner i oförmåga. Det blir en ovilja till att vilja. En rädsla för att våga. Ett skäl till att inte genomföra.

Kritiskt tänkande måste därför varvas med en återkommande naivitet: tillit till att saker går att förverkliga. Det performativa handlandet - förverkligandet - behöver naivt tro sig kunna genomföras - för att kunna genomföras.

Kritiken återkommer dock. Den blir en rotknöl på en rot. En knöl där roten kan ändra riktning. Eller där en ny rot kan sticka iväg. Kritiken går dock snart över i naivitet, annars blir den nya riktningen bara ett pekande, en vilja som tappat sin vilja, en riktning som aldrig får fart.

Per Herngren

2015 02 24, version 0.1

Referens

Per Herngren, bloggtexter om performativitet: http://perherngren.blogspot.se/search?q=performativ

Namn får eget liv - performativ

Otto: Visst, det finns ju något mycket kraftfullt i att uttala modemärkets namn - nästan som magi: -“det här är en äkta Chanel!” Modemärken har idag egna museer och kraftfull lobby för att bevaka just namnet och logon. Märket markerar inte bara äktheten utan skriver in plagget i sin egen historia, i sin egen symboliska sfär av traditioner och referenser - märket är på så vis sin egen aktör, sin egen handling. Namnet skapar en distinktion: detta vs icke-detta, X vs icke-X.

Per: Ja, märkesnamn får eget liv. Sara Ahmed bygger vidare på John Austins teori om hur prat och tal är handlingar. Tal utför saker. Hon intresserar sig främst för performativa handlingar: handlingar som genomför ett mål, där mål och medel är ett. Att namnge är en performativ handling: genom att ge ett namn så blir namnet del av det som namnges. Namnet skapar mängder med kopplingar till andra saker. Minst lika viktigt är dock att namnet också frigör sig från dessa kopplingar.

Namn bär med sig kvalitéer och egenskaper. Ahmed skriver: “Such speech acts might involve naming: the institution is named, and in being given a name, it is also given attributes, qualities, and even character.”

Namn agerar. När ett namn materialiserar gör det sig självständigt. Namn kan därför inte reduceras till representation eller identitet. Snarare är det så att namn intervenerar, de lägger sig i.

Namn har flera märkliga förmågor. Namn gör så att en person eller grupp kan finnas på flera platser samtidigt. 

En civil olydnadsaktion som får ett namn kan mångfaldiga sig. Trots att den utfördes på en plats börjar den agera även på andra platser i världen. Och trots att den utfördes på ett bestämt datum så sätter den igång att göra märkliga hopp i tiden. Ibland kan den agera så långt in i framtiden att alla dess deltagare hunnit dö.

 En civil olydnadsaktion med ett namn fortsätter verka på andra platser och vid andra tidpunkter. Ett tydligt exempel är Saltmarschen där Gandhi och andra bröt Englands saltmonopol. Saltmarschen fortsätter marschera. Den tar sig över till samtal, reflektioner, filmer och böcker. Saltmarschen gör fortfarande motstånd mot lydnad och koloniala ordningar.

Vi som jobbar med plogbillsaktioner är noga med att namnge varje plogbillsaktion. Min första avrustning av vapen 1984 var med Pershing Plowshares. Vi avrustade kärnvapenraketen Pershing II i Martin Mariettas fabrik i Florida. Vi åtta som hamrade på raketen fick åtta års fängelse, själv utvisades jag efter femton månader.

Tjugofyra år efter Pershings Plowshares avrustning blev jag gripen då jag den 5 februari 2008 mellanlandade på JF Kennedys flygplats. Gränspolisen ville utvisa mig tillbaka till Sverige. Jag var dock på väg till Guatemala för att träffa en gammal plogbillsaktivist som senare arbetat som en sorts ickevåldslivvakt för befrielsekämpar i Centralamerika. Under förhöret med immigrationspolisen föreslog jag att de skulle utvisa mig till Guatemala istället. Efter fem timmar i fångenskap blev jag troligen den första svensk som utvisats till Guatemala.Ytterligare några år senare, påsken 2014, planerade jag och två från Pershing Plowshares att fira 30-års jubileet för vår avrustning av kärnvapenraketen. Vi tänkte återigen åka till en vapenfabrik i Florida och utföra civil olydnad. För att jag skulle kunna ta mig till Florida konspirerade plogbillar och krigsvägrare från tre nationalstater om att smuggla mig över USAs gräns. Den här gången var det inte immigrationspolisen som hindrade mig. Vi gränslösa ickevåldsaktivister var alltför fast i våra nationella organisationer och vi hann inte med att koordinera smugglingen. 

Jag har aldrig sett en nationsgräns i naturen så de är väl en form av vidskepelse. Men när gränser namnges kan de sätta sig i våra kroppar och organisationer, där existerar de.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Var behöver texten göras mer begriplig?

Lagen existerar bara genom lydnad

Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta. 

I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.

Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.

Lagen blir till igen och igen

Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.

Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.

Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag. 

Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.

Lagen är mindre än handlingen

Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.

Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. "Lagen" i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra "laghandlingar". Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.

Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar. 

Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.

Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

Per Herngren

2014 11 24, version 0.1

Instrument är inte instrumentella: Latour och Gandhi

Västerländsk politik betecknas gärna som instrumentell. Mål och medel föreställs vara separerat. Politik skulle då innebära att besluta och genomföra något annat än det samhälle man vill ha. Genom att inte förverkliga så uppnås målet. Någon annan gång förhoppningsvis.

Effektivitet är i så fall inte hur bra eller dåligt något funkar. Effektivitet föreställs istället vara hur mycket politiken närmar sig det man inte förverkligar, men skulle önska. 

Men det önskvärda blev något som knuffades bort och gömdes undan i den politiska filosofin. Med tiden bröt effektivitet sin relation till vision och mål och reducerades till att driva igenom något som oppositionen var emot. Visionen om rättvisa och jämlikhet försvann. Målet placeras istället hos oppositionen: att trycka tillbaka motståndaren, åtminstone lite, att segra över oppositionen.

Mål är medel

Mot denna typ av politik praktiserar Gandhi ett ickevåld där mål och medel är ett. Genom att tillsammans med andra bryta det engelska saltmonopolet så bryts det engelska saltmonopolet. Ickevåld kan just därför lyckas eller misslyckas.

Queerfeminister som Sara Ahmed och Judith Butler lanserar performativ politik. Performativ är handling som uppnår målet i och med att handlingen utförs. En jämlik fördelning av makt och resurser i en grupp uppnår jämlikhet. Och på så sätt kan också jämlikhet lyckas eller misslyckas.

Instrument är inte instrumentella

Bruno Latour driver, precis som Karen Barad, det här ett steg längre. Latours tekniksociologi visar på omöjligheten i att separera mål och medel även när det gäller teknik, instrument och verktyg. Verktyg är både tillverkare och del i det som tillverkas. Verktyg förmedlar och genomför. Det går inte att reducera verktyg till medel. Instrument är inte instrumentella.

"Effectiveness is to technology what objectivity is to reference: the way to have your cake and eat it too, the result without the means, that is, without the path of appropriate mediation ... If there is an unworthy way to treat technologies, it lies in believing that they are means toward ends." (Latour 2013, 218-219.)

Förverkligandet, målet, blir snarare ett verb än ett substantiv. Förverkligandet är den dans av förverkliganden som dansare med varandra. Verktyg och handlingar dansar, förverkligar dansen genom att dansa.

Per Herngren
2014 05 15, version 0.1

Referens

Bruno Latour, An inquiry into modes of existence, Cambridge, Mass: Harvard University Press, 2013.

Christopher Kullenberg, Latour och teknologiska varelser, Intensifier, 2014.

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken

Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Demonstrationståg och parader kommer från militär styrkedemonstration

Demonstrationståg, marscher och parader har sina historiska rötter från hur härskare visade upp att de krossat sina fiender. Parader demonstrerar styrka och överlägsenhet. Olika varianter utvecklades av krigsherrar i Babylon, härskare i Romarriket och togs senare över av de nya nationalstaterna i Europa.

Arbetarrörelsen tog på sent artonhundratal över denna föreställning om politisk kamp som styrka och överlägsenhet. Marscherandet i demonstrationståg visade att de var på väg att bli mäktigare och starkare än kapitalisterna. Senare tog olika proteströrelser över demonstrationståget som en form att visa upp sin styrka. Marscherandet gestaltade massan, majoriteten. "Se här! Vi är starka, vi är många!"

Demonstrationståg ligger därmed historiskt i linje med militarism och patriarkalt härskande. Genom att demonstrera sin styrka legitimeras en ny bättre samhällsordning. Styrka skapar ordning.

Demonstrationståg har rötter i hetero, patriarkat och militarism

Utanför operahuset i Göteborg, på morgonen innan Prideparaden 2013 startade, blev den historiska kopplingen till militären och det heterosexuella patriarkatet gestaltat på ett ironiskt sätt av paradvakter. Dessa gick runt och gav order om att alla skulle gå fyra och fyra i bredd. Absolut inte fem. Alla i en queer manifestation skulle alltså gå på en "straight line". Det skulle vara ordning och redan. Inga avvikelser. 'Straight' var den linje som skulle följas. Tur nog var många olydiga och queerade paraderandet.

Föreställningen som ligger inbyggt i demonstrationer, marscher och parader är att styrka och disciplin är det som ska förändra världen. Överlägsen styrka gör världen till en bättre värld att leva i.

Judith Butler visar att istället för styrka är sårbarhet, beroende och samarbete förutsättningar för att göra världen mer jämlik och solidarisk. Judith Butler, Sara Ahmed och Karen Barad lyfter fram performativa ingripanden på ett liknande sätt som Mohandas Gandhis lyfter fram satyagraha. Mål och medel blir samma sak. Varje aktion förverkligar målet, igen och igen.

Denna brytning med den instrumentella, mekaniska synen på politik som påverkan på något annat kallas ibland performativ, queerande, satyagraha, ickevåld eller rekursiv. I alla dessa är målet medel, istället för att uppskjuta målet på framtiden.

Karnevalståg bryter med militarismens styrka och disciplin

Karnevalståg består av olika sektioner. Varje sektion följer koreografin i sin dans. Koreografin bygger sällan på en "straight line", utan på gycklandet, cirkulerandet, hoppandet, avvikandet. Några av dansarna kanske dansar på  'straight line medan gycklare och demoner cirkulerar runt dessa dansare och stör dem. De queerar den 'straighta' raka linjen. Demoner och gycklare dansare även ut bland dem som tittar på. Gycklarna queerar alltså både karnevalståget och publiken. Publiken blir inte längre åskådande åskådare utan del av karnevalståget.

Karnevaler varar ofta under längre tid. Ibland i dagar och ibland i månader. Karnevaler blir därmed egna samhällen. Masker och dräkter bryter hierarkier och maktordningar.

Karnevaler är ett sätt att experimentera med jämlikare, roligare och mer välkomnande samhällen.

Karnevaler är performativa: Karnevalen förverkligar målet genom att bli karneval. Målet blir medlet.

Avskaffa demonstrationer och parader

Förslag för politiska manifestioner: Avskaffa parader och demonstrationståg. Ersätt dem med karnevaler, mässor, fester, ockupationer, läger, 'marknader'. Bygg alltid samhällen. Pröva nya samhällsordningar. Experimentera med ickehierarkiska och omsorgsfulla samhällsordningar istället för att fetischera styrka och militärisk kamp. Dessa samhällen lever kanske några timmar eller några månader. Låt dem pulsera. Låt dem återkomma nästa år. Kanske smittar de av sig, kanske mångfaldigar de sig och börjar tränga undan andra mer hierarkiska samhällen.


Per Herngren
2013 06 04, version 0.1

Referens

Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades,  Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Per Herngren, Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II, 2010.
Per Herngren, Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI, 2012.
Per Herngren, Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad, 2012.
Per Herngren, Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV, 2011.
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I, 2011.
Per Herngren, Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II, 2011.
Per Herngren, Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV, 2012.

 

Parader från Babylon, Romarriket till Preussiska riket

"Generations of rulers have projected their power through displays of strength and awe, going back to humanity's first civilizations. Ancient Mesopotamian kings lined their cities and citadels with friezes depicting glorious conquests — often using the common visual theme of a giant potentate in front of his army, literally stomping on the heads of his foes. The effect was to boost a monarch's prestige and cement his political authority. Through the sacred Gate of Ishtar in Babylon, returning warrior kings would march into the city down a passage flanked by 60 giant lion statues on either side, with murals of the gods smiling upon them.

The honorific triumphs of ancient Rome were among the Roman Empire's most important rites. Victorious generals and emperors would process from the Field of Mars past shrines, and crowds of roaring plebeians toward Rome's great Temple of Jupiter. Toga-clad senators and the families of prominent patricians followed ahead of conquering ranks of legionaries. Bulls were sacrificed, laurel wreaths donned. Chariots bore the plundered loot of subjugated tribes, and captured barbarians were yanked along in chains. Some of the slaves had instructions to mutter "Memento mori" (Remember you are mortal) to their captors — an ironic note in a propaganda play designed to bind the Roman public to its leaders.

The legacy of these Roman rites lingered for centuries in Europe. Every Easter in medieval Venice — the seat of what was then a powerful Mediterranean empire — regiments of soldiers, dignitaries and the clergy would file past the city's famous Basilica de San Marco toward the docks to watch Venice's ruler, the Doge, board a vessel, sail into the harbor and drop a gold ring into the waters. This very public act symbolized Venice's divine marriage to the Adriatic Sea, the key to its Doge's wealth and power.

As empires dissolved into nation-states, these spectacles of power swapped their air of mysticism for a more tangible tone of aggression. The military parade entered the modern era with the crack Prussian army, famed for its lockstep discipline. Armies around the world copied the German kingdom's methods of mustering and marching, its salutes and drills."


Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades,  Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.

Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed

Det finns en övertro på att mer kunskap skulle minska rasism, sexism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar Sara Ahmed: "supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’". (Sara Ahmed är feministisk queerforskare samt kritisk vithetsforskare.)

En sådan övertro på kunskap och utbildning reproducerar klass. Ignoranta, lågutbildade, arbetarklass eller nysvenskar pekas (ofta indirekt) ut som problemet. De välutbildade pekas (alltid indirekt) ut som lösningen.

Idealisering av kunskap blir klassism: Den särbehandlar människor. Och den legitimerar privilegier i form av utbildning.

"Now, this elitism has specific implications for racism. It is often assumed that if people learnt not just about whiteness, but about the world as such, then they would be ‘less likely’ to be racists. As Fiona Nicoll (1999) and Ghassan Hage (1998) have argued, the discourse of tolerance involves a presumption that racism is caused by ignorance, and that anti-racism will come about through more knowledge. We must contest the classism of the assumption that racism is caused by ignorance – which allows racism to be seen as what the working classes (or other less literate others) do. How does this classism travel into the subject-constitution of whiteness studies?"

Kritiskt tänkande bryter inte makten

Här vore det frestande att kritisera borgerlig utbildning och lyfta fram maktkritik, normkritik och annan kritisk utbildning som maktbrytande. Men inte heller kritisk utbildning och radikalt medvetandegörande tar bort rasism och privilegier, hävdar Sara Ahmed.

"But what I want to question is whether learning to see the mark of privilege involves unlearning that privilege. What are we learning when we learn to see privilege? (Of course this question reminds us that the project of ‘learning to see’ is addressed to privileged subjects.)"

"I have already suggested that the term ‘critical’ functions within the academy to differentiate between the good and the bad, the progressive and the conservative, where ‘we’ always line up with the former. The term ‘critical’ might even suggest the production of ‘good knowledge’."

Postkolonial välvilja

Idealisering av "vår utbildning" reproducerar en postkolonial föreställning att andra vill ha, och behöver, det vi kan lära dem. "Bruna", "andra kulturer" och tredje världen behöver verkligen vår kunskap för att sedan själva kunna befria sig från okunniga, patriarkala ledare, från bruna män.

"Of course, if you live and work in the world of education, then you are likely to assume that learning is a good thing; we would probably share a resistance to defining learning as the achievement of learning outcomes, but have a view of learning as the opening up the capacity to think critically about what is before us. But one problem with being so used to the learning = good equation, is that we might even think that everyone should aspire to such learning, and that the absence of such learning is the ‘reason’ for inequality and injustice ... There is of course a class elitism that presumes university is the place we go to learn, let alone to think. This is the same elitism that says that those who don’t get to university, have failed, or are deprived. The aspiration of ‘university for all’ offers at one level a vital hope for the democratization of an elite culture, but at another, sustains the bourgeois illusion that others ‘would want’ the culture that is constituted precisely through not being available to all."

'Medveten' om sina privilegier

Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om goda vita, de som är skuldmedvetna.

"The term ‘self-conscious’ has its own genealogy; its own conditions of emergence. A self-conscious subject is one that turns its gaze towards itself, and that might manage itself, or reflect upon itself, or even turn itself into a project (Rose 1999). Such a self-conscious subject is classically a bourgeois subject, one who has the time and resources to be a self, as a subject that has depth which one can be conscious about, in the first place (Skeggs 2004). The term ‘self-conscious’ might even suggest the production of a ‘good subject’, one who has positive attributes."

Antirasism som stolt vithet

'Vad kan vi som vita göra?' Det är en fråga Sara Ahmed får när hon föreläser om vithet. Frågan återskapar en vit självupptagenhet. Frågan producerar återigen vita som eget subjekt.

"The fantasy that organises this new white subject/knowledge formation is that studying whiteness will make white people, ‘self-conscious and critical’. This is a progressive story: the white subject, by learning (about themselves?) will no longer take for granted or even disavow their whiteness. The fantasy presumes that to be critical and self-conscious is a good thing, and is even the condition of possibility for anti-racism ... I suspect one can be a self-conscious white racist, but that’s beside the point. The point is that racism is not simply about ‘ignorance’, or stereotypical knowledge. We can learn about racism and express white privilege in the very presumption of the entitlement to learn or to self-consciousness."

Medvetande ställs över materian

Idealisering av kunskap är ett sätt att överordna mental och andlig kunskap över kroppsarbete och hantverksskicklighet. Bara vi kunde ändra attityden. Bara folk förstod. Detta blir ytterligare en maktteknik för att reproducera över- och underordning, elitism och klass.

"We could even recall here the Marxian critique of self-consciousness as predicated on the distinction between mental and manual labour, and as supported by the concealment of the manual labour of others ... Indeed, if learning about whiteness becomes a subject skill and a subject specific skill, then ‘learned whites’ are precisely ‘given privilege’ over others, whether those others are ‘unlearned whites’ or learning or unlearned non-white others. Studying whiteness can involve the claiming of a privileged white identity as the subject who knows. My argument suggests that we cannot simply unlearn privilege when the cultures in which learning take place are shaped by privilege."

Interventioner i maktordningar kräver träning

Mitt förslag är att sårbara interventioner i maktordningar varvat med motståndsträning och ickevåldsträning har möjlighet att bryta överordningen av individuell mental kunskap över kroppslig och gemensam kunskap. Vi behöver träna oss tillsammans på att intervenera i maktordningar. Träna ihop. Individuell träning skulle bara producera illusionen politisk individualism: att det skulle vara individens insikt, attityd, radikalitet eller duktighet som skapar politisk förändring.

Civil olydnad och andra direkta interventioner i våld och förtryck behöver utföras proaktivt och performativt: Mål och medel blir därmed ett. Performativ feminism och Gandhis ickevåld 'genomför', de pekar inte ut en central makt någonstans som borde genomföra det vi vill. Genom att målet genomförs igen och igen undviker de att återinsätta någon centralmakt som det egentliga Subjekt.

Ifall civil olydnad istället skulle utföras för att avslöja, upplysa, ändra attityder eller göra folk medvetna så skulle den reproducera illusioner så som: 'Om bara folk genomskådade makten så skulle makten förlora sin makt'. 'Om vi bara kunde få dem att ändra attityden så skulle vi få politisk förändring.'

Per Herngren
2013 06 02, version 0.2

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal Volume 3 Number 2, 2004.

Makt avpolitiserar antirasism

I sin bok Positiv antirasism visar Alex Bengtsson hur antirasism glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream": att faktiskt bygga och förverkliga positiva visioner snarare än att reducera sig till att vara emot det negativa.

Här listar jag några makttekniker som används för att hindra antirasismen från att bli politisk. Sådana makttekniker blir viktiga annars skulle antirasism hamna i konflikt med ”andra” stimulerande maktsystem som drar i aktivisterna, så som lönearbete, studier, egna hem, kärnfamilj och duktig politisk individualism. ”Andra system” är fel uttryck. Dessa är intrasslade i rasism och i varandra, det finns inte särskilda sfärer.

Hur antirasism avpolitiseras

1. Negation. Genom att negera, vara emot, rasism undviker antirasistiska grupper långsiktigt och envetet organiserande av samhällen som lever enligt andra ordningar än riken, nationaliteter, hudfärg, gränser och stater, organiserande av fristäder som ger fristad och uppehållstillstånd till personer och familjer på flykt, samt organiserande av underjordiska järnvägar som överskrider gränser.
2. Syndabock. Genom att utse en migrationsminister eller en regering till syndabock osynliggörs effektivt att den egna organisationen och att alla andra organisationer är lika politiska och lika ansvariga.
3. Dumskallar. Genom humor och citat görs migrationsministrar och enstaka högerpolitiker till parodi på rasism och dumhet.  Detta döljer effektivt att rasism är rationalitet och rutiner. Hanna Arendts banala ondska och Zygmunt Baumans analys av hur Auschwitz är del av den moderna rationaliteten visar att det främst är ordentliga och duktiga medborgare som administrerar död och förtryck. Detta görs inte genom dumhet utan genom rutiner och rationellt kalkylerande. 
4. Fetischering. Genom negativa kampanjer och protester mot en regering, mot ett eller två högerpartier, mot enskilda politier eller mot migrationsverket görs det negativa till kraftkällor för antirasismen. Frustration ger stimulerande kraft som effektivt tränger undan skaparkraft.
5. Politiken. Genom att ordet politik görs synonymt med en regering och en riksdag i en organisation i Stockholm osynliggörs att alla andra organisationer och företag är lika politiska.
6. Samhället. Genom att "samhället" görs synonymt med staten döljs hur alla byar, städer, organisationer, avdelningar, kollektiv och även familjer blir samhällen. Samhällen som har möjlighet att agera solidariskt och gränslöst, och bli fristäder för människor på flykt.
7. Vardagsrasism. Genom att använda ordet vardagsrasism antyds att staters nationalstatsapartheid med gränser och avvisningar skulle befinna sig ovanför eller utanför vardagen. Därmed produceras en paranoid föreställning om en stor mäktig rasism ovanför vardagliga rutiner, bortanför vardaglig administration och vardagliga handlingar. Ordet vardagsrasism osynliggör att de samhällen vi lever och återskapar i vardagen är lika politiska som det vardagliga återskapandet av företag, regeringar och förvaltning.
8. Protest. Genom protest sugs kraften ur det kreativa byggandet av gränslösa, rättvisa och solidariska samhällen. Jag har skrivit mer om hur postprotest bryter med protest här. Och om hur Deleuze och Nietzsche bryter med negerandet och protesterandet här. Deleuze och Nietzsche visar att skaparkraften är mycket mäktigare än negerandet, protesterandet. Det krävs dock ganska lite negativitet för att suga kraften ur skapandet. Genom att protesten vänder sig mot Stockholm återinsätts en regering som regerande. Och den antirasistiska protesten avsätter samtidgt genom detta mot-vändande sig själv och andra organisationer som regerande.
9. Samtidsslaveri. Genom att fastna i det som för tillfället är aktuellt på facebook och i nyheterna trängs det långsiktiga byggandet bort. Antirasism görs till en nyhetsbyrå som delar nyheter. Jag har skrivit mer om samtidsslaveri här.
10. Rättigheter. Fokus på individers eller gruppers rättigheter tränger gärna undan politisk förändring. Hur organiserar vi våra liv tillsammans? Medborgarrättsrörelsen i USA blev medvetna om detta och byggde bland annat upp jämlika samhällen i stadsparker där fattiga och aktivister levde tillsammans. De började också skapa rutiner för postrasism genom ickevåldsträning, samt i lokala organisationer och baptistkyrkor, och genom att direkt låta lösningen intervenera i apartheid. Sit-in och andra tekniker för civil olydnad gjorde målet till medlet. Befrielse och jämlikhet blev både mål och medel.
11. Våld. Periodvis har viss antirasism fokuserat främst på den rasism som använder gatuvåld och misshandel. Det rasistiska våld som dödar flest, vårt återskapande av gränser och nationalstatsapartheid, har kamouflerats.

Per Herngren

2013-03-25, version 0.2

Vill du träna performativ antirasism? Välkommen på helgkurs! 

Performativ är när handlingen faktiskt genomför målet, mål och medel blir därmed samma sak. Under kurserna övar deltagarna även att performativt ingripa vid sexism, åldersism, funktionism och homofobi. Dessutom tränas grunderna i feministiska och jämlikare mötestekniker (förslagsrunda, beslutsrunda, maktingripare, tidsunderlättare etc).

Referens

Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Positiv antirasism Så förnyar vi en debatt som kört fast, Expo, 2012. 

Hur upprop legitimerar vad det vänder sig mot

Med förvirring och sorg läser jag hur flera personer, vars handlingar och funderingar jag respekterar och inspireras av, har skrivit under ett upprop som ger dubbla budskap. I uppropet krävs att polisens ökade jakt på flyktingar ska genomföras lagligt och efter en ordentlig utredning. En utredning som ska se till att den ökade jakten ska bli legitim och inte strida mot svensk lag. Jag analyserar uppropets krav mer i detalj längre ner i texten.

Jag frågade några vänner som skrivit under uppropet ifall de ställde sig bakom dessa krav. De sa nej. Hur lyckades uppropet dra till sig namnunderskrifter från de som inte höll med?

Jag fick själv förfrågan före publicering ifall jag ville skriva under. Jag valde att inte göra det. Kraven i uppropet legitimerade, enligt vad jag uppfattade, utvisning och förföljelse av flyktingar. Samtidigt vågade jag inte berätta varför jag inte skrev under. Varför valde jag att vara tyst med min kritik? Varför var jag feg? Jag visste ju att de som arbetade med texten var kritiska tänkare. Och att de skulle se min kritik som en gåva även om de inte höll med. Det kände jag mig trygg med. Det var alltså inte de som var problemet.

Jag tror att en del av svaren ligger hos två aktörer som i vår ibland alltför antropocentriska (människofixerade) politiska praxis ofta glöms bort: (1) Uppropet samt (2) namnunderskrifternas förenande.

1 Uppropet. Texten blir en egen aktör som frigör sig från författarna och från de som sedan skriver under. Texten kan genom samtidsslaveri, taktisk instrumentalism och strömmen av nya namnunderskrifter ta makt från de som skriver under. Texten säger att det är bråttom. Är du med eller inte? Det viktiga är inte att du håller med utan att du är med. Det är nu det gäller! Viljan att göra väl, välviljan, kan ibland dölja hur den legitimerar förtryck.

2 Uppropandet. Underskrifterna, och titlarna efter namnen, frigör sig från dem de representerar. Underskrifterna strömmar till uppropet. Underskrifterna förstärker varandra och hamnar i resonans. Detta gör att namnunderskrifterna tillsammans med den övriga texten i uppropet blir allt mäktigare. Detta tränger undan, och tar bort en del av makten från, de personer av kött och blod som skrivit under.

Innan uppropet publiceras strömmar alltfler underskrifter till. Jag följde en del av detta och kunde själv känna en fetischistisk kraft i tillströmmandet som faktiskt pirrade i magen. Ett tag kunde jag fysiskt föreställa mig hur denna kraft måste kunna överföras magiskt till någon mäktig som kunde lösa problemet kring polisrasism och jakt på flyktingar.

När vänner och kända namn skrev under ökade trycket alltmer på att en borde vara med. En borde ju ställa upp! En måste ju göra något för flyktingarna! En borde väl ändå vara med denna fantastiska samling som lyckats förena sig så snabbt.

Strömmen av underskrifter började också dölja motsägelser i uppropet. Det kändes allt svårare att komma med invändningar och ändra i texten. En skulle kanske uppfattas som jobbig. Kritik skulle kanske uppfattas som svek av någon. Kritik skulle kanske inte ses som viktigt och demokratiskt nödvändigt. Gandhi skiljer på sak och person: personer kritiseras inte. Bara handlingar. Men tänk om någon tog det personligt ändå. Nej, min feghet berodde inte på någon, det här var bra och radikalt folk. Det var själva tillströmmandet av underskrifter som gjorde mig feg. Jag funderade bara, jag är aldrig säker på hur jag tänker. Men inför alla dessa! Nej, jag vågade inte ha fel.

För en av mina vänner som skrev under löstes  motsägelser i uppropet skenbart genom en klyfta mellan vad min vän menade och vad som faktiskt stod i uppropet. Vad han egentligen menade dolde hur uppropet blev en självständig handling som frigjorde sig från motiv och avsikter.

Hur ett solidariskt upprop legitimerar jakt på flyktingar

Uppropet börjar med en skarp kritik mot hur polisen håller på att bygga upp rutiner som producerar vita och ickevita som olika. Rutiner som ska diskriminera ickevita. Polisen ska inte ” bedriva spaning på rasistiska grunder”.

Uppropet avslutas med två krav:

1 Den ökade jakten på flyktingar måste stämma överens med svensk och internationell lagstiftning. Den ökade jakten måste göras legitimt. Detta är logiken i följande krav: ”Vi kräver att det tillsätts en oberoende parlamentarisk kommission som granskar huruvida polisens metoder … är lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.”

Tja, en sådan oberoende kommission måste väl alla partier utan undantag i princip kunna ställa sig bakom. Jakten på flyktingar måste ju vara laglig!

2 Den ökade jakten på flyktingar ska genomföras senare, först efter att den parlamentariska kommissionen gjort sitt jobb och presenterat ett klargörande. Detta är logiken i följande krav: ” Tills dessa frågor granskats och fått tydliga svar kräver vi att projekt REVA upphör.”

Uppropet avsätter flyktingar och folkrörelser som aktörer

Uppropet pekar ut riksdag samt en kommission som aktörer. Dessa ska lösa problemet med rasism i jakten på flyktingar. Detta utpekande blir en performativ handling i uppropet som faktiskt tillsätter riksdagen som aktör, som det egentliga subjektet i den här frågan om polisrasism.

Performativ är en handling som uppnår sitt mål i och med handlingen. Uppropet pekar ut och tillsätter en aktör. En som uppropet förväntar sig agera.

Uppropet pekar ut flyktingar och ickevita svenskar som enbart offer. De offergörs. De pekas inte ut som aktörer som skulle kunna vara med och avskaffa jakten på flyktingar, avskaffa särskiljandet av vita och ickevita. Detta ignorerande i uppropet är en performativ handling som avsätter flyktingar och ickevita som aktörer, subjekt och regerande i denna fråga.

Inte heller folkrörelser och solidaritetsgrupper pekas ut som aktörer vilka skulle kunna börja avskaffa rasism och jakt på flyktingar. Detta ignorerande i uppropet avsätter performativt flyktingorganisationer, folkrörelser och solidariska grupper som aktörer, subjekt och regerande i frågan om polisrasism.

Tillsätta varandra som regerande och politiska subjekt

Hur skulle vi kunna tillsätta varandra som subjekt, tillsätta varandra som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande, som de som har krav på sig att faktiskt börja ta bort förtryck och våld.

Dessa pekade inte ut en regering som Subjektet. De pekade ut folklig kamp och motstånd som politiska subjekt. Domstolar, regeringar och företag hakade på senare, vilket ju var bra. Ju fler som hakar på en politisk förändring ju stabilare blir den.

Politisk förändring smittar av sig åt sidan, och nedåt och uppåt i hierarkierna. Ingen kung eller regering pekas ut av Rosa Parks och de andra som Aktören, som den som ska lösa problemet. Vi behöver inte vända oss till ett enda politiskt subjekt.

Queerfeminism, med bland annat Judith Butler och Sara Ahmed, har alltmer poängterat hur vi alla är sårbara och beroende av varandra. Politisk förändring behöver allianser. Vi behöver tillsätta varandra. Göra varandra till subjekt. Inte ignorera och avsätta varandra. Genom att erkänna varandra som aktörer, som regerande, börjar vi tränga undan andra ordningar.

Per Herngren

2013-02-23, version 0.2.1

Tänker jag tokigt? Missar jag nyanser i uppropet? Kommentera gärna!

Historiskt exempel på hur upprop legitimerat våld och förtryck

I samband med boforsskandalen och vapensmugglingen till Indien krävde Svenska Freds och Kristna Freds i olika upprop och uttalanden att vapenexport ska följa lagen. Detta bejakade regering och riksdag och liberaliserade lagstiftningen. En historiskt unikt stor uppmärksamhet kring vapenhandel var möjligen med och liberaliserade lagstiftningen kring vapenhandel. I dag går det bara att spekulera över hur många som dödats på grund av att fredsrörelsen värnade laglighet istället för rätt.

Referens

Polisstat? Nej tack! Upprop mot REVA, 2013-02-22.
Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013 01 12.
Samtidsslaveri. Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013 02 14.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Protest mot det negativa gör det positivt

Minus gånger minus blir plus. Detta gäller i vissa fall även det politiska. Nej mot ett nej förvandlar nejet till ja. En protest mot negativitet förvandlar det negativa till det positiva skapandet. Till det etablerade som protesten protesterar mot. Protesten pekar ut och återinsätter det etablerade som etablerat.

Negativitet som egentligen är ganska maktlöst kan genom andras protester på så sätt få makt. Protester mot exempelvis homofobi genererar makt till homofobin.

Det geniala med queer är att det queerar, det negerar inte. Samma gäller hacktivism, performativ feminism, Gandhis ickevåld och andra produktiva interventioner.

Per Herngren
2012 11 19, version 0.1.1

Bilaga
Egentligen är det slutresultat som blir positivt. Så ifall protesten "vinner" så blir protesterandet det etablerade, det positiva skapandet. I båda fallen byggs samhällen upp av negativitet, produktion av ickeskapande.

Maktstrukturer är handlingar – Karen Barad IX

Strukturer agerar. Handling och struktur står inte i opposition till varandra. En struktur, hos Karen Barad, blir därmed inte en stor extern ordning som kontrollerar handlingarna. Struktur är istället en typ av handling vi skulle kunna kalla för ”ordnande” eller ”strukturerande”.

Karen Barads bryter med uppdelningen handling och struktur. Denna fristående text analyserar vad hennes teori om struktur innebär för motståndet mot maktstrukturer som kön, klass, nationalism och etnicitet.

Struktuerandet måste agera för att bli struktur. Alla handlingar är dock inte struktur. Struktur är en speciell typ av handling genom att den faktiskt genomför sig själv. Struktur är alltså en performativ handling. Den blir det den gör. Mål och medel blir ett.

Det innebär därmed att en struktur kan misslyckas. Och att vi kan tränga undan och ersätta den med andra strukturer, andra struktureranden.

Struktur är att strukturera med varandra

På en bilväg skulle man kunna tänka sig att vita linjer strukturerar bilarnas körande åt ena eller andra hållet. Eller så hjälper de vita linjerna vissa bilar att köra av vägen, in på en annan väg.

Men bilarna är också med och strukturerar vägen genom att köra åt ena eller andra hållet, genom att agera tillsammans med de vita linjerna. En struktur måste bli ett samagerande för att bli struktur.

Karen Barad vidareutvecklar Foucaults teori om strukturer. Struktur är i Foucaults teori inte externa till handlingarna. Struktur är att ordna och strukturera tillsammans. Struktur är att relatera sig: “structures are not an external set of relations but ‘force relations immanent in the sphere in which they operate’ (Foucault 1978).”[1]

Aktör strukturerar om

Aktör förstås som det som skapar skillnad. För Barad sker detta genom medagerande, genom sammanflätning. Det är en helt annan förståelse av aktör än den som förstår aktör som påverkan, att påverka något annat. För Karen Barad medverkar aktörer. De verkar sällan på något annat, något som skulle vara ett rent objekt, en ren mottagare.

Aktörer kan ändra strukturer. Men det gör aktörer bara genom att bli strukturer, genom att bli en del av strukturerandet: “agency – rather than being thought in opposition to structures as forms of subjective intentionality and the potential for individual action – is about the possibilities for changing the configurations of spacetimematter relations.”[2]

Motstånd mot kön, etnicitet, nationalism och klass

Kön, sexualitet, etnicitet och klass är inte stora externa system som styr vårt handlande. De är snarare en typ av handlande: Handlande som särskiljer. Handlande som över- och underordnar.

Strukturer kan bli väldigt stabila och kraftfulla genom att struktureranden kan hamna i resonans med varandra.

Ett strukturerande kan vara med och strukturera sig själv, och det kan även vara med och strukturera andras strukturerande.

Olika varianter av könanden (kläder, personer, träd, blommor, stilar, parning, födande, ord, grammatik, beteenden) kan hamna i resonans och förstärka varandra. Det är alltså inte så att bara biologin, eller att bara språket, könar.

Könanden hamnar också i resonans med struktureranden som ras, etnicitet, nationalitet, familj, hushåll, platser och klass. Indier och afrikaner kan feminiseras. Krig kan maskuliniseras samtidigt som stater feminiseras. Dessa olika struktureranden kan förstärka varandra och ibland undergräva varandra.

Motstånd mot maktordningar är att bli ordning, att bli ett ordnande. Motstånd mot maktstrukturer är ett ordnandets makt att ordna sig själv, och samtidigt ordnandets makt att tränga undan och ersätta det där andra ordnandet, det som man gör motstånd mot.

Per Herngren

2012-10-30, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 229.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 230.

Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad

Här försöker jag reda ut ett vanligt missförstånd om Judith Butlers begrepp performativ. Det blandas ihop med ’performance’, uppträdande, framträdande. Performativ är ett nyckelbegrepp hos Butler. Performativ är också ett nyckelbegrepp i Karen Barads queermaterialism så missförståndet lär smitta av sig i läsningen av Barad.

Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning[1] om talhandlingar från 1955. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar sitt mål. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel är ett. 

En präst som förklarar två personer som vigda har faktiskt vigt dem. En domare som uttalar en dom mot någon har faktiskt dömt denne. Lovar jag någon något så har jag faktisk gett ett löfte. Austin fokuserar på performativa yttranden. Judith Butler breddar detta till andra handlingar än tal. En doktors skriftligt fastställande av kön fastställer kön. Diskriminerande beteende uppnår diskriminering. Jämlik behandling förverkligar jämlikhet. Karen Barad breddar performativ till ting och materia. Även saker genomför och förverkligar på meningsfulla sätt.

Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet, förverkligandet, ligger i framtiden. Performativ är inte att påverka regeringen till att göra världen mer jämlik. Performativa jämlikhetshandlingar gör en del av världen jämlik direkt. Sedan kan detta självklart smitta av sig åt olika håll.

Performativ är inte performance

Performativ är också något annat än ”performance”. Att fullfölja och genomföra är något annat att uppträda, agera eller spela. Visst, uppträdande förverkligar också vissa av sina mål. Uppträdande förverkligar ofta teater, intensitet, upplevelse, äkthet och mycket annat. Det finns mängder med fall där orden överlappar. Men dessa överlappningar är möjliga att analysera eftersom orden har olika betydelser.

Så här säger Judith Butler själv om missförstånden och hopblandandet av performativ och performance:

“it is important to understand performativity - which is distinct from performance - through the more limited notion of resignification. I'm still thinking about subversive repetition, which is a category in Gender Trouble, but in the place of something like parody I would now emphasise the complex ways in which resignification works in political discourse. I suspect there's going to be a less celebratory, and less popular, response to my new book. But I wanted to write against my popular image. I set out to make myself less popular, because I felt that the popularisation of Gender Trouble - even though it was interesting culturally to see what it tapped into, to see what was out there, longing to be tapped into - ended up being a terrible misrepresentation of what I wanted to say!

[...]It is important to distinguish performance from performativity: the former presumes a subject, but the latter contests the very notion of the subject. The place where I try to clarify this is toward the beginning of my essay "Critically Queer", in Bodies that Matter, I begin with the Foucauldian premise that power works in part through discourse and it works in part to produce and destabilise subjects. But then, when one starts to think carefully about how discourse might be said to produce a subject, it's clear that one's already talking about a certain figure or trope of production. It is at this point that it's useful to turn to the notion of performativity, and performative speech acts in particular - understood as those speech acts that bring into being that which they name. This is the moment in which discourse becomes productive in a fairly specific way. So what I'm trying to do is think about the performativity as that aspect of discourse that has the capacity to produce what it names.”[2]

Per Herngren

2012-10-13, version 0.1

Referens

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

---

[1] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

[2] Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

Vinner vi förlorar vi - sårbarhetspolitik

Krig och spel har använts som metaforer för att förklara motstånd och politisk kamp. Nyckelbegrepp blir därmed taktik och strategi, styrka och styrkeförhållanden, att vinna eller att förlora.

En motståndsgrupp skulle i så fall kämpa för att vinna över sin motpart. Genom smarta uttalanden kan man vinna politiska poänger. Genom att använda humor som vapen kan man förlöjliga och försvaga motståndaren. Genom att samla fler och fler demonstranter eller namnunderskrifter tror man sig bli starkare i en styrkemätning med motparten.

Mohandas Gandhi och Judith Butler visar att det istället är vår sårbarhet, vårt beroende av varandra, som bygger samhällen och skapar politisk förändring. Inom feminism har denna politiska praktik börjat kallas för sårbarhetspolitik.

Sårbarhetspolitik bryter med föreställningen om politisk förändring och kamp som något sorts spel eller krig. Det är istället sårbarhet och ömsesidigt beroende som bygger upp det samarbete som gör samhällen och det politiska möjligt.

Sårbar civil olydnad
Pingsten 2012 gick en grupp in på Saab Microwave för att plantera vin och fikon, samt hålla en pingstmässa. En av oss kom på en formulering som visade hur dumt våra motståndare tänkte. Vi skulle vinna politiska poänger genom att avslöja krigsföretagets och lagens hyckleri.

Efter lite funderingar kom vi dock fram till att ifall vi vinner poänger över våra motståndare riskerar vi att förlora dem. Vi valde därför att formulera om oss så att poliser, vakter, jurister och anställda på krigsföretaget kunde fundera tillsammans med oss istället för att bli bortgjorda.

Därmed blev det så att vakter och polis faktiskt deltog i innovativa och kritiska samtal kring motstånd, och motståndets förutsättningar. Under ett par timmars tid var de med och utvecklade det politiska motståndet.

Få kritik
För en sårbarhetspolitik som erkänner vårt beroende av varandra blir det mer avgörande att få intressant och innovativ kritik än att själv kritisera motparten.

I den sårbarhetspolitik som Butler och Gandhi utvecklar så stärker motståndet motparterna istället för att försvaga dem. Genom gemensamt funderande kan motståndet få konstruktiv kritik av motparten. Sårbart motstånd blir därmed en innovativ process, ett gemensamt skapande, snarare än en styrkemätning.

Motståndskraft
Begreppet motstånd ligger därmed närmare en organisms eller ett systems motståndskraft än elektricitetens motstånd som hindrande, kraftmätning.

Sårbart motstånd intervenerar i förtryck och våld genom att återskapa liv, rättvis fördelning, demokrati, jämlikhet och omsorg. Motstånd blir ett ständigt återkommande, ett värdeskapande som pulserar. Mål och medel blir ett.

Judith Butler tar upp möjligheten till performativt handlandet. Performativ är att i handlingen genomföra målet. Performativt handlande är därmed något helt annat än instrumentellt och strategiskt handlande, där mål och medel är åtskilda.

Sårbarhetspolitik skapar politisk förändring genom att ersätta och tränga undan det instrumentellt destruktiva. Det görs genom motståndskraften i direkt performativt skapande, skapande av värde. 

Skapandet av värde utförs inte långt bort från våld och förtryck, det vore inte en sårbarhetspolitik. Det politiska skapandet blir sårbart genom att gå in och intervenera i våld och förtryck.

Sårbart motstånd skapar affekt, samarbete och samhällen istället för vinnare och förlorare.

Per Herngren
2012 07 14, version 0.1


Välkommen på ickevåldskurs där sårbarhet och ömsesidigt stöd blir metod för förändring.

Referens
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Per Herngren, Sårbar förutsättning för politik - Judith Butler, 2011.