Krig, terrorism, nation - i resonans

Det engelska "war" hör etymologiskt ihop med att skapa förvirring(1). Förvirringen kan kopplas till att krig också betydde stora angrepp, mycket dödande. Mycket dödande skapar förvirring. Krig skapar egna ordningar. Krigets ordning förvirrar medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet, moral, samarbete och gemenskap.

Terrorism är angrepp på civila vilket skapar skräck, vaksamhet, misstänksamhet och paranoia - terror(2). 

Terror och terrorism är del av kriget. Terrorism kan förstås som en viss typ av krigshandling. Terrorism är de krigshandlingar som dödar barn, äldre och icke-soldater. Den del av kriget som genererar skräck och flykt.

Terrorism kan också utföras utanför krigssituationer, terror kan skapas utan mycket dödande, utan att krig uppstår. Det är dock ytterst sällan ett krig kan utföras utan terrorism och terror, utan dödande av civila.

Nation och nationalism

Nation är folk. Nationalism är en identitetspolitik som ska förena folk, stat, landområde och språk till en enhet. I vissa fall stryks språket ur ekvationen, utopin att skapa "ett språk" överges. 

Nationer och nationalism är en relativt sen uppfinning. De slår igenom under artonhundratalet och blir en global rörelse. Nationer är alltid internationella, de kan inte fungera som egen enhet.

Krig/terrorism har gjort sig helt beroende av nation och nationalism. För att legitimera, för att rekrytera, för att få kraft. Och samtidigt har nationer gjort sig beroende av kriget. För att skapa gränser och ockupera mark. För att motverka mångfaldigandet av jämlikhet och demokrati, lokalt och transnationellt. 

Detta ömsesidiga förstärkande är en form av resonans. När saker återskapas igen och igen uppstår pulser. Och olika pulser kan hamna i resonans med varandra. 

Det finns inget maktcentrum, däremot kan maktcentran hamna i resonans med varandra och ömsesidigt förstärka varandra. Krig är ömsesidig förstärkning, de som inte dras med trängs undan. "Båda parter" är en kamouflageteknik för att införliva och dölja de som trängs undan, de ses inte ens som egna parter.

Det ömsesidiga kraftgivandet kan ibland förstärkas ända till gemenskaper, samhällen, ordningar, arméer utplånas. Ibland kallas denna utplåning för fred.

Flaggan är angripen

Ett sätt att dölja att massmord är mord är att ersätta offren med flaggan. Istället för att sörja de döda, sörja med de anhöriga, så sörjs nationen. Nationen återskapas då märkligt nog genom att sörjas. Sorgen för de som dödas ersätts med sorg för flaggan. Angreppet är inte så mycket mot människor utan främst ett angrepp mot flaggan.

Denna nationalistiska logik är en pardans som i praktiken är en gruppdans. Nationalismer ger varandra kraft genom att dansa dansen med varandra. 

Nationalistisk logik används av de som angriper. De människor som dödas, dödas för att de tillhör en fiendenation. Mördandet av människor döljs och kan legitimeras som angrepp mot annan nation. Och den "andra nationen" återanvänder angriparens logik och ser dödandet av människor som angrepp på sig själv som nation. Offren utnyttjas av nationen för att återskapa nationen. Det är våra offer. Nationen är offer. Flaggan är angripen.

Per Herngren
2015 11 15, version 0.1.1

Jämlik metod - bilaga

Metoden i analysen är jämlik och symmetrisk, stater analyseras som vilken organisation som helst. Storleken på en organisation ändrar inte analysmetoden. Ifall metodologisk nationalism istället hade använts hade själva analysmetoden blivit del av nationalismens ideologi och religion, metoden hade blivit del av nationsbyggandet. En fördel med jämlik och symmetrisk metod är att specifika skillnader mellan organisationer kan upptäckas vilka annars hade dolts av förförståelsen, av den nationalistiska ideologins utpekande av skillnader.

Fotnötter

1. "War" from Online Etymology Dictionary: "late Old English wyrre, werre "large-scale military conflict," from Old North French werre "war" (Old French guerre "difficulty, dispute; hostility; fight, combat, war;" Modern French guerre), from Frankish *werra, from Proto-Germanic *werz-a- (cognates: Old Saxon werran, Old High German werran, German verwirren "to confuse, perplex"), from PIE *wers- (1) "to confuse, mix up". Cognates suggest the original sense was "to bring into confusion.""

2. Terrorism: "1795, in specific sense of "government intimidation during the Reign of Terror in France" (March 1793-July 1794), from French terrorisme, from Latin terror (...) General sense of "systematic use of terror as a policy" is first recorded in English 1798 (in reference to the Irish Rebellion of that year). At one time, a word for a certain kind of mass-destruction terrorism was dynamitism (1883); and during World War I frightfulness (translating German Schrecklichkeit) was used in Britain for "deliberate policy of terrorizing enemy non-combatants."

Terror: "early 15c., "something that intimidates, an object of fear," from Old French terreur (14c.), from Latin terrorem (nominative terror) "great fear, dread, alarm, panic; object of fear, cause of alarm; terrible news," from terrere "fill with fear, frighten," from PIE root *tres- "to tremble"".

 

Existerar Sverige? Foucault & mikromakt

Den långa cyklisten pekar på sin karta. ”Ursäkta, kan du visa mig vägen till Samhället?” Den andra nickar som om hon förutsätter att jag vet vägen. Hon undrar i förbifarten om Marknaden möjligtvis ligger på vägen till Samhället. De skulle behöva köpa lite att äta och några tillbehör till sina cyklar, ifall de nu skulle hinna fram till Samhället innan kvällen.

Hur produceras makt ifall inte Makten existerar? Hur görs Sverige ifall inte Sverige existerar per se?

Genom att inte förutsätta att staten, samhället, nationen, kulturen, marknaden eller civilsamhället existerar som stora ordningar, nivåer, sektorer eller sfärer tvingas Michel Foucault att undersöka vad som egentligen händer i konkreta situationer, vid specifika tidpunkter.

“Historicism starts from the universal and, as it were, puts it through the grinder of history. My problem is exactly the opposite. I start from the theoretical and methodological decision that consists in saying: Let’s suppose that universals do not exists. And then I put the question to history and historians: How can you write history if you do not accept a priori the existence of things like the state, society, the sovereign and subjects?”¹

Resultatet av Foucaults analys av samhällen och makt blir ett annat sätt att begripa vad stat och samhälle är än den liberala utopin om individuella ordningar som existerar var för sig, i sig själv, som sig själv (per se, latin: i sig själv).

Makthavare-ateism

Tidigare har jag analyserat makthavare-ateistism² som brytning med föreställningen att en organisation eller person skulle kunna förvara och ha makt. Jag har också tagit upp brytningen med container-världsbild³ som tror att vi befinner oss inuti Sverige eller inuti Kapitalismen och innanför huden.

Michel Foucault förutsätter inte stora ordningar eller maktsystem där vi skulle vara instängda. Makt blir istället hur vi kopplar och riktar oss. Makt blir metoder, färdigheter och rutiner som vi och institutioner använder vid specifika tider och platser. Makt dyker upp och försvinner, återkommer vid olika tidpunkter, pulserar och flimrar. Makthandlingar svärmar med andra makthandlingar.

Foucaults forskning visar att staten inte har ett väsen: “the state does not have an essence. The state is not a universal nor in itself an autonomous source of power.”⁴

Med Foucaults jämlika, makt-ateistiska, kritiska metoder upptäcker vi att politiska och vetenskapliga självklarheter ibland är fantomer. Och då och då faktiskt ren vidskepelse (skepelse: skepnad). Liberala och samhällsvetenskapliga vandringshistorier blir så självklara att den som ifrågasätter dem blir betraktad som idiot.

Foucault avmytologiserar staten: “The state is nothing else but the mobile effect of a regime of multiple governmentalities.”⁵

Mikromakt utan makro

Ifall vi förstår regerande och stat som kroppsliga vanor, färdigheter, sätt att prata, mikroinstitutioner, lydnadshandlingar så hamnar stat och regerande på samma nivå som familjer, dansklubbar, flaggstänger, stängsel och gränskontroller. Världen blir ganska platt snarare än bestående av olika nivåer: mikro-makro.

Michel Foucaults metod för att analysera makt hjälper oss dessutom att skissa en ontologi om samhällen och makt. Ontologi är läran om någots vara, om någots blivande. Foucaults maktanalys erbjuder en lära om blivande mer än en lära om varat. Eller snarare: varat är ett blivande. Varat är blivande igen och igen.

En jämlik, platt ontologi ger oss inte bara andra föreställningar om samhällen och världar än liberala föreställningar om sfärer och nivåer, den ger oss också metoder för motstånd. Motstånd får därmed ingripa mer jämlikt i hierarkier vilka inte existerar per se utan som reproduceras gång på gång.

Visst, svärmar av familjer består fortfarande av många fler individuella familjer än alla kollektiv och queera hushåll. Och flimret av Sverige-punkter kan tyckas överväldigande. Men i praktiken är handlingarna inte så mycket större eller mindre än varandra, i varje fall inte så mycket som när metodologisk nationalism och container-världsbilder skissar upp väldiga ordningar.

Precis som makt och motstånd är vanor och rutiner som behöver tränas och finslipas för att fungera ihop så är Foucaults metoder och teorier mer träning än insikt. Det handlar om att öva mer än att förstå. Men visst, då och då tycker vi oss förstå vår värld. Att förstå makt som flimmer och punkter är möjligen mer begripligt när det gäller krig än stater. Det finns inget Krig bortom smattret av kulor och missiler. Missförstå inte det här! Kriget kan inte bara reduceras till kulor. Krig existerar också som vapenhandel, och vapenhandel existerar också i pensionsfonder och banker, och pensionsfonder existerar också som flykt över land och hav.

Jämlik metod och jämlik ontologi

Jämlik ontologi och jämlik metod undersöker hur ordningar och hierarkier uppstår och kollapsar, för att dyka upp vid andra tidpunkter, på andra platser.

Jämlik metod undersöker hur handlingar blir makt och underordning. Men jämlik metod undersöker inte hur handlingar tillsammans producerar en väldig ordning. Maktordningar är inte aggregering, ihopslagning av lydnadshandlingar till en väldig totalitet. Lika lite som familjer producerar en väldig Familj producerar marknader en väldig Marknad.

Den jämlika ontologin gör att motstånd inte kan reducera sig själv till åskådare. Hierarkier växer fram och svärmar med andra hierarkier. Vi står inte bredvid detta. Ickevåldsmotstånd får därför också svärma med andra former av politik och motstånd. Det finns inget individuellt motstånd. Och tillsammans i allianser tränger motstånd undan förtryck och våld, överordning och underordning.

Det handlar inte om enkla fix eller success-stories. Lydnad kan lika gärna tränga tillbaka motståndet.

Jämlik metod undersöker hur vi agerar både makt och motstånd. Vi reproducerar makt och vi tränger undan och modifierar maktordningar. Det går inte att vara helt på ena sidan eller helt på andra sidan.

Foucault undersöker punkter i tid och rum, vart vi riktar oss och hur vi förflyttar oss. Det är också så som makt och motstånd blir till. Forskning, makt, motstånd skiljer sig därför inte så mycket från varandra.

Maktkritik lyckas lika lite som vetenskap, kapitalism eller staten skapa sig en egen domän vid sidan av: “the analysis of micro-powers, or of procedures of governmentality, is not confined by definition to a precise domain determined by a sector of the scale, but should be considered simply as a point of view, a method of decipherment which may be valid for the whole scale, whatever its size. In other words, the analysis of micro-powers is not a question of scale, and it is not a question of a sector”⁶.

Per Herngren

2015 10 10, version 0.1

Referens

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015.
• Per Herngren, Makthavare finns inte – makthavare-ateism, 2015.
• Per Herngren, Makthavare finns ej: Erich Fromm, 2013. 
• Per Herngren, Träna bort containervärldsbilden, 2008. 

Fotnötter

1 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 3.

2 Per Herngren, Makthavare finns inte – makthavare-ateism, 2015, http://perherngren.blogspot.se/2015/03/makthavare-finns-inte-makthavare-ateism.html. Per Herngren, Makthavare finns ej: Erich Fromm, 2013, http://ickevald.net/perherngren/makthavarefinnsejFromm.htm.

3 Per Herngren, Träna bort containervärldsbilden, 2008, http://ickevald.net/perherngren/tranacontainerbilden.htm.

4 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.

5 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.

6 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 186.

Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson

Den borgerliga revolutionen avsätter kungen som diktator. När enhet inte längre kan återfinnas i centrum, genom suveränen, så blir staten en organisation bland andra organisationer. För att undvika detta söker tidiga borgerliga filosofer olika vägar för att skapa enhet i myllret runt staten. Redan tidigt uppfinns civilsamhället som medel för att skapa nationell enhet.

1640 visar Thomas Hobbes hur civilsamhället skapar enhet i mångfalden. Med hjälp av civilsamhället kan myllret agera som en person. Myllret blir på så sätt själv med i att skapa enhet ihop med statens maktapparat: “to frame the will of them all to unity and concord amongst themselves. This union so made, is that which men call now-a-days a body politic or civil society; and the Greeks call it polis, … which may be defined to be a multitude of men, united as one person by a common power, for their common peace, defence, and benefit.”[1]

I och med civilsamhället blir nationalstaten en individ.

Medborgare och organisationer samlas runt staten

Femtio år efter Hobbes, 1690, preciserar John Locke att de som i sin mångfald enas i lydnad till samma regering utgör civilsamhället. De är både del av civilsamhället och de är med och skapar civilsamhället.

Civilsamhället härleds därmed inte ur centralmakten så som i föreställningarna om kungaväldet. Civilsamhället skapar sig själv och den samlas runt staten.

“Those who are united into one body, and have a common established law and judicature to appeal to, with authority to decide controversies between them, and punish offenders, are in civil society one with another: but those who have no such common appeal, I mean on earth, are still in the state of nature, each being, where there is no other, judge for himself, and executioner; which is, as I have before shewed it, the perfect state of nature.”[2]

Olydiga utesluts ur civilsamhället

Ifall civilsamhället skapar enhet och underordning, vad gör man då med de som vägrar bli ”ett”, som vägrar lyda, som inte underordnar sig? John Locke menar att den som vägrar lyda lagen inte heller kan vara medlem i civilsamhället.

“No man in civil society can be exempted from the laws of it: for if any man may do what he thinks fit, and there be no appeal on earth, for redress or security against any harm he shall do; … , and so can be no part or member of that civil society”[3].

Från liberal dogm till vetenskaplig dogm

Thomas Hobbes och John Locke kan förstås som den borgerliga nationalismens teologer. De utvecklar en filosofi som ska rättfärdiga nationalstaternas framväxt. De skapar en tro på nationalstaten.

Det är först Adam Ferguson (1723-1816) och Adam Smith (1723-1790) som översätter utopin om civilsamhället till vetenskapligt språk. De utvecklar en sorts tidig sociologi.

Efter Ferguson och Smith blir en borgerlig ideologisk föreställning som ska rättfärdiga nationalstaten alltmer dominerande även som vetenskaplig världsbild. En politisk dogm översätts till både teori (containervärdsbild etc) och till metod (metodologisk nationalism etc)[4].

Nationalismen införlivar vetenskapen i sin religion.

Och vetenskap införlivar nationalismen.

Nationalismens trossystem görs till vetenskap. Sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap hamnar därmed i resonans med flaggritualer, nationella högtidsdagar och nationell identitetspolitik.

Medborgare skapar makten: Ferguson

1767 analyserar Adam Ferguson hur en sammanhållen ordning kan produceras genom okoordinerade handlingar av många individer[5]. Individer och civilsamhälle får inte detaljstyras av en härskare. I civilsamhället styr individerna sig själva. Lydnad och ordning uppkommer genom att individen tar på sig regerandet.

“Our notion of order in civil society being taken from the analogy of subjects inanimate and dead, is frequently false; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think that obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few, are its real constituents.”[6]

Medborgaren blir i civilsamhället del av regerandet. Resultatet innebär inte mindre lydnad än i ett toppstyrt kungavälde eller i en diktatur. Lydnaden (makten) kan mycket väl öka just genom att den blir mer decentraliserad.

“Had mankind, therefore, no view but to warfare, it is probable that they would continue to prefer monarchical government to any other; or at least that every nation, in order to procure secret and united councils, would intrust the executive power with unlimited authority. But happily for civil society, men have objects of a different sort: and experience has taught, that although the conduct of armies requires an absolute and undivided command; yet a national force is best formed, where numbers of men are inured to equality; and where the meanest citizen may consider himself, upon occasion, as destined to command as well as to obey.”[7].

Per Herngren
2015-08-09, version 0.1

 

Referens

Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.. 

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.

Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640.
John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.

Fotnoter

[1] Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640.
[2] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[3] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[4] Per Herngren Träna bort container-världsbilden, 2008, http://perherngren.blogspot.se/2008/03/trna-bort-container-vrldsbilden.html
[5] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
[6] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.
[7] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.

Svenskhet blir vithet: rasifiering av nationalstaten

Svenskhet förknippas ofta mer med vithet och ras än hur det associeras med faktiskt medborgarskap, födelseplats eller språkkunskap. Detta visar en kritisk forskningsantologi om vithet:

”En vit kropp associeras ofta med förmågan att tala svenska utan förhinder, något som inte med självklarhet gäller icke-vita. Om detta kan blandade, adopterade och de som tillhör den så kallade andra generationen vittna: ”Vad duktig du är på att tala svenska!” är en inte ovanlig kommentar från omgivningen. Ett annat exempel på relationen mellan ras och språk är när ickevita svenskar blir tilltalade på engelska alternativt på det språk som de förväntas ha som modersmål. Dessa vardagsfenomen indikerar att svenskhet och förmågan att tala svenska associeras med vithet, liksom att icke-vita kroppar knyts till utländska och utomeuropeiska språk.”¹

Detta skulle i så fall innebära att vithet och ras blivit en byggsten i det svenska nationalstatsprojektet. 

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), landområde (land), kultur och stat till en totalitet. Folk, stat och land skulle bli ett. Detta har aldrig lyckats. Det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur.

Nationalstater har blivit fantomer, de skymtar här och var men de materaliseras aldrig. Ras blir en sorts ersättning eller representation. Vissa drag får representera det svenska, utseende får representera Sverige som nationalstatligt projekt.

De senaste årens växande fascistiska partier – svenska och europeiska – stör detta nationalstatsbygge. Fascismen blir en karikatyr av den nationalism som uppfattar sig som etablerad och hyggligt rumsren.

Per Herngren

2015 01 04, version 0.1

Referens

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet, 2013.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Metodologisk nationalism, 2006. 
Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed, 2013.

Fotnot

1 Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012, s 53.

Ondska rekryterar de ordentliga inte de onda: Hannah Arendt

Flera av mina antirasistiska vänner fokuserar sin energi på ett litet högerparti som nyligen kommit in i riksdagen. Detta fokus riskerar att kamouflera de effektivt onda systemen.

Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor.

Onda människor platsar inte in i onda system. Fanatiker och psykopater platser inte in i onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar de onda systemen effektivast. Onda människor skulle få onda system att bli tröga, marginella eller självdestruktiva. Onda och otrevliga människor skulle få plikttrogna och duktiga lönearbetare att dra sig undan de onda systemen.

Våra regeringar dödar flest

Vi vill nog helst förtränga att socialdemokratiska och borgerliga svenska regeringar varit med och dödat mer än en miljon "utländska" medborgare bara under mina föräldrars livstid. Detta dödande har genomförts bland annat genom vapenhandel till ungefär vartannat krig i världen samt genom utvisning av judar och motståndskämpar till nazityskland.

Dödandet utförs också av domstolar som skyddar dödandet mot att folkrörelser intervenerar. Ett skydd som legitimeras av en lag som ser utländska medborgare som bor utanför våra gränser som irrelevanta, eller mindre värda än privat egendom innanför våra gränser.

Krigsförbrytaren Adolf Eichmann

Efter nazitysklands fall följer Hannah Arendt rättegången mot krigsförbrytaren Adolf Eichmann. Rättegången tvingar henne att vända upp och ner på den gängse förståelsen av hur ondskan kunde bli så effektivt ond. Det var den pliktrogne, samvetsgranne, "gode medborgaren" som genom sin lydnad genomförde ondskan.

Hennes analys gör ont i magen, men den gör den obegripliga ondskan aningen mer begriplig.

Exempelvis: Hur lyckas två ordentliga organisationer som TCO och LO genom sitt plikttrogna samarbete och löneförhandlande med vapenhandel döda flera personer än alla "våra kriminella gäng" tillsammans? (Under motsvarande tidsperiod.)

Och hur lyckas Svenska Kyrkan döda fler än alla knarkkarteller i vår närhet? Kyrkans dödande utförs genom dess innehav av vapenaktier samt besparingar i banker som investerar kyrkans pengar i vapen.

Lika sörjbara

Ifall vi skulle se alla som dödas som lika sörjbara oberoende om de är bruna eller vita, fattiga eller rika, bor i Sverige eller på andra sidan jordklotet, upptäcker vi att ondskan blir riktigt effektivt ond bara med de organisationer där det råder någorlunda frid och harmoni, trivsel och inspiration, omtänksamhet och lojalitet. Det är detta vi behöver göra motstånd mot.

Per Herngren
2014 01 04, version 0.1.1

Referens

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977.

Metod

Utgångspunkten i texten ovan är att alla är lika sörjbara. Dödandet räknas inte bort bara för att de som dödas är bruna eller bor på andra sidan jordklotet. Är vi direkt inblandade i dödande så är vi direkt inblandade, exempelvis genom att langa vapen eller investera i krig. Detta är ett sätt att analytiskt försök undvika metodologisk nationalism.

Jag menar inte att det går att mäta människors värde genom att göra människor numreriska. Däremot går det att jämföra antalet döda som utförs av olika organisationer och på så sätt visa hur dödandet av bruna värderas mindre än dödandet av vita, hur dödandet som genomförs av statliga organisationer värderas mindre än dödandet som genomförs av de som pekas ut som kriminella eller som terrorister. Detta innebär givetvis inte att de som dödas av privatpersoner eller av små organisationer skulle vara mindre sörjbara än de som dödas av stater.

När jag uppskattar och räknar antalet människor som våra regeringar under mina föräldrars livstid varit med och dödat räknar jag endast in välkända händelser, som exempelvis vår utvisning av judar till nazityskland och vår vapenhandel till de mest kända krigen. Ifall någon har resurser att mer systematiskt ta fram uppgifter om krig där vi är inblandade skulle siffran bli större.

När jag uppskattar dödandet genom innehav av vapenaktier gör jag antagandet att fem procent av vapentillverkningen faktiskt dödar (vilket är ett antagande som behöver justeras med mer fakta). Jag räknar med att Svenska Kyrkans pengar bygger vapen med hjälp av motsvarande ungefär tio procent av kyrkans totala investeringar i vapenaktier (Vapenföretagen som kyrkan tillåter sig att investera i skulle i så fall bygga vapen för högst 10 procent och andra saker än vapen för 90 procent av kyrkans investeringar i vapenföretag). Ifall fem procent av (värdet av) de vapen som tillverkas dödar skulle i så fall dödandet utföras av fem procent av de tio procent av kyrkans pengar som används för vapentillverkning: Ifall detta är ett rimligt antagande används en halv procent av kyrkans totala investeringar i vapenföretag för faktiskt dödande. Tidsperioden jag räknar på är från 1936 fram till idag. Ifall detta blir lågt eller högt räknat vet jag inte. Någon som kan tillföra analys eller fakta?

För att räkna ut ungefär hur många personer ex 1000 kr i vapenaktier dödar så borde det gå att använda totala investeringar i vapentillverkning, hur stor andel av dessa investeringar som är aktier. Och sedan ställa detta mot totala antalet döda i krig. Resultatet borde bli en ungefärlig siffra på hur många som dödas av ett givet innehav av vapenaktier. Någon som är mer van vid sådana uträkningar?

I texten ovan räknar jag inte alls in dödandet som utförs genom icke-ingripande. Icke-ingripande är med största sannolikhet den handling som dödar flest i världen men jag kan inte komma på någon enkel metod för att ens vagt uppskatta hur många. Däremot går det att använda specifika siffror, som exempelvis hur många som dör på grund av undernäring. Det borde också gå att jämföra antalet döda i olika sjukdomar i tredje världen jämfört med motsvarande siffra i första världen, ex andelen döda i aids, magsjuka, malaria etc. Skillnaden skulle till viss del mäta dödande på grund av icke-ingripande.

Jag är filosofiskt intresserad av matematik men jag är ingen matematiker. Så jag vore tacksam för förslag på andra, smartare sätt att analysera. Poängen är inte att göra exakta, komplicerade uträkningar utan att hitta genvägar för att någorlunda enkelt göra rimliga uppskattningar. Det kan vara en poäng att då underdriva hellre än riskera att överdriva.

Kämpa glokalt - undvik riksnivå

Psykologiskt, individuellt, lokalt, stat och globalt uppfattas som olika nivåer. Jag föreslår att sådana nivåer är chimärer, luftslott. Chimär kommer från franskans chimère fantasifoster, hjärnspöke.

Paradoxalt nog suddar föreställningen om nivåer ut de lokala kamper som ständigt förs mellan mängder med olika maktintensiteter.

Ett litet barn kan trampa på Apple så att Apple förlorar makten över mobilen. Apple kan faktiskt vara mindre än en mobiltelefon. Fast Apple är fler än en. Apple kan gömma sig i andra mobiltelefoner också.

Ifall vi ser världen som platt blir det möjligt att upptäcka hur över- och underordning återskapas genom små handlingar och händelser. Små handlingar uppträder i större eller mindre svärmar snarare än på olika nivåer.

Svärmar och spunna trådar

Förutom att handlingar uppträder i svärmar kan de spinna tunna trådar över världen till andra handlingar och händelser.

Saab Electronic Defence Systems i Mölndal spinner trådar mellan bombningar, radarstationer, datorer och satelliter. Och vidare till Chalmers, skattemyndigheten samt till olika vapenmässor. Saab i Mölndal har genom bland annat irakkrigen troligen varit med och dödat fler människor än alla terroristgrupper tillsammans.

Men dödandet av människoliv kamoufleras genom chimärer av nivåer. Nivåer av krig, global ekonomi och global politik. Nivåer som ska uppfattas som ovanför vår vardag.

Terrorismen däremot är ett tydligt hot mot vår vardag. Terrorism hotar mig. Men inget krig kan kriga på någon annan nivå än den lokala. Varje skott, varje bomb, varje tillverkningsmaskin, varje transport, verkar lokalt, samt genom nät mellan andra lokala handlingar.

Plana ytor

Institutioner, stater, krig, multinationella företag, föreningar och familjer trängs och knuffas med varandra på samma plana yta. Staten finns tryckt på en deklarationsblankett på mitt skrivbord. Innan deklarationen finns staten i min stressade mage för att efter inlämnandet försvinna bort någon annanstans. Staten tar plats i min blick och försöker dela upp mina vänner i svenskar och ickesvenskar.

På lokala platser är det inte säkert att staten eller multinationella företag är mäktigare än en motståndsgrupp, en familj eller ett kooperativ. I ett fängelse kan vi upptäcka platser där fångar har mer makt än fångvaktare. En tjuv kan på ett ögonblick ersätta kapitalism med ett annat utbytessystem. Fattiga kan i delar av kåkstäder, ghetton och byar tränga undan och ersätta kapitalism genom att exempelvis byta saker med varandra och genom att hjälpa varandra utan att ta betalt.

Jag föreslår att politisk aktivism

1. analyserar vår gemensamma värld som lokal och platt och utspridd och kopplad. 
2. försöker upptäcka de tunna trådar som spinns mellan lokala handlingar över stora delar av världen.
3. ser det globala som nät som binder samman lokala handlingar, inte som en nivå över det lokala.
4. analyserar stat, regering och riksdag som organisationer jämsides med föreningar, företag, institutioner och familjer.
5. inte tar maktskillnader på lokala platser för givna.
6. försöker tränga undan orättvisa och förtryckande ordningar och ersätta dem med andra.
7. minskar utrymmet för undanträngandet ifall aktivismen inte lyckas tränga undan andra ordningar.
8. aktioner utförs så att de är möjliga att imitera av andra och koppla ihop till nya samhällen och nya ordningar.
9. analysera hur olika institutioner och grupper tränger undan varandra glokalt snarare än globalt eller lokalt.
10. behandlar alla gemensamma beslut som politik oberoende av om de tas av företag, organisationer, kollektiv, familjer eller stater.
11. undviker att delta i politisk aktivism som förs på chimära nivåer: lokalt, globalt eller riks.
12. analyserar hur lokala handlingar spinner och fastnar i nät som sträcker sig runt vår värld.
13. försöker få lokala politiska handlingar att hamna i resonans med, och kopplas ihop med, andra lokala handlingar runt om i vår värld.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1


Metodologisk nationalism: Att agera som om nationalstaten vore den styrande enheten kallas metodologisk nationalism.

Metodologisk individualism: Agera som om individen vore den enhet som egentligen styr. Viss metodologisk individualism tror att politisk förändring kommer från personers handlingar. Andra ser organisationer och stater som individer. Båda dessa undervärderar de politiska betydelserna av relationer, resonanser, kaskader, system, ordningar. Och hur ting, platser, djur och växter är med och agerar politiskt.

Förmå fredsgrupper att legitimera vapenhandel – manual

Här är några metoder för att manipulera fredsorganisationer att legitimera 99% av vapenhandeln.

1. Peka ut de som inte är så välorganiserade i sitt dödande som Hotet. Använd facebook och aktivism för att tillsammans med tidningar lyfta fram osystematiskt dödande som förskräckliga nyheter. Kamouflera systematiskt dödande bakom "nyheter".
2. Peka ut bruna som hot. Kalla dem terrorister.
3. Peka ut fattiga länder som leds av bruna som hot.
4. Se till att vapenhandel till vita mäktiga organisationer lyfts fram som en lösning på problemet med våld från bruna. Genom att legitimera vapenhandel till vita kan problemet med de våldsamma bruna lösas.
5. Modernisera koloniala föreställningar. Peka ut bruna män som hot mot bruna kvinnor. Vapenhandeln till de vita mäktiga organisationer hjälper bruna kvinnor mot bruna män.
6. Osynliggör att de organisationer som dödar flest kallas Stater. Se till att fredsgrupper är med och legitimerar Staternas rätt att döda och Staternas rätt att tjäna pengar på dödande. Det är små fattiga stater i tredje världen, och små organisationer, som ska pekas ut som illegitima.
7. Målet ska helga medlet. Förmå fredsorganisationer att legitimera 99% av vapenhandeln för att minska 1% av handeln.
8. Dölj en stor del av vapenhandeln genom att undanta kärnvapen, militära transportmedel, kommunikationssystem, radarsystem etcetera från ”vapenhandeln”.
9. När en stor del av vapenhandeln har trollats bort ur statistiken kamouflera ytterligare 2/3 av vapenhandeln genom att använda ordet vapenexport.

Per Herngren

2013-04-06, version 0.1.2

Mer exakta siffror

Är det någon som har mer exakta siffror än de jag anger ovan? Siffrorna jag använder är metaforiska. Jag har frågat en vapenhandelsforskare som utan att ha statistiken framför sig gissade att mina siffror är underdrivna, verkligheten är möjligen värre. Mina siffror är dock inte underbyggda med aktuell statistik. Svårigheten för mig är att vapenhandelsstatistik kamouflerar vapenhandeln genom metodologisk nationalism som särbehandlar stater från andra organisationer, genom att fösa ihop små organisationer till kluster och kategorier istället för att räkna dem som individuella organisationer, och genom andra kamouflagemetoder.

The Arms Trade Treaty av FN - en manual för att legitimera vapenhandel

Citaten är från utkast 27 mars 2013, General Assembly

Förmå fredsorganisationer att vara med och legitimera vapenhandel

Recognizing the legitimate political, security, economic and commercial interests of States in the international trade in conventional arms,

Förmå fredsorganisationer att bygga tillit till vapenhandel

Promoting cooperation, transparency and responsible action by States Parties in the international trade in conventional arms, thereby building confidence among States Parties.

Förmå fredsorganisationer att stärka och legitimera laglig vapenhandeln genom att fokusera på olaglig vapenhandel

Underlining the need to prevent and eradicate the illicit trade in conventional arms and to prevent their diversion to the illicit market, or for unauthorized end use and end users, including in the commission of terrorist acts,

Förmå fredsorganisationer att legitimera staters vapenhandel, samt deras militära interventioner och krig

The respect for the legitimate interests of States to acquire conventional arms to exercise their right to self-defence and for peacekeeping operations; and to produce, export, import and transfer conventional arms.

Förmå fredsorganisationer att sprida ryktet att kvinnor och barn dödas i krig av bruna män inte av mäktiga vita organisationer genom systematisk bombning och beskjutning

Bearing in mind that civilians, particularly women and children, account for the vast majority of those adversely affected by armed conflict and armed violence,

Förmå fredsorganisationer att stödja krig för de stoppar ju krig

Emphasizing that nothing in this Treaty prevents States from maintaining and adopting additional effective measures to further the object and purpose of this Treaty

Förmå fredsorganisationer att mobilisera andra folkrörelser för att vara med och legitimera vapenhandel

Recognizing the voluntary and active role that civil society, including non-governmental organizations, and industry, can play in raising awareness of the object and purpose of this Treaty, and in supporting its implementation,

Förmå fredsorganisationer att propagera för att vapenhandel leder till fred

Acknowledging that regulation of the international trade in conventional arms and preventing their diversion should not hamper international cooperation and legitimate trade in materiel, equipment and technology for peaceful purposes,

Förmå fredsorganisationer att stärka föreställningen att krig av vita mäktiga organisationer är självförsvar medan krig av fattiga organisationer är attack

The inherent right of all States to individual or collective self-defence as recognized in Article 51 of the Charter of the United Nations;

Förmå fredsorganisationer att hjälpa till så vapenhandeln håller sig laglig och under kontroll av nationalstater

The responsibility of all States, in accordance with their respective international obligations, to effectively regulate the international trade in conventional arms, and to prevent their diversion, as well as the primary responsibility of all States in establishing and implementing their respective national control systems; 

Förmå fredsorganisationer att legitimera vapenhandel mellan mäktiga organisationer

The respect for the legitimate interests of States to acquire conventional arms to exercise their right to self-defence and for peacekeeping operations; and to produce, export, import and transfer conventional arms;

Förmå fredsorganisationer att peka ut alla krig som fel. Därför krigar aldrig stater. Stater försvarar sig. Stater utför en insats.

A State Party shall not authorize any transfer of conventional arms covered under Article 2 (1) or of items covered under Article 3 or Article 4, if it has knowledge at the time of authorization that the arms or items would be used in the commission of genocide, crimes against humanity, grave breaches of the Geneva Conventions of 1949, attacks directed against civilian objects or civilians protected as such, or other war crimes as defined by international agreements”.

Förmå fredsorganisationer att hindra hindrandet av krigsallianser

This Treaty shall not be cited as grounds for voiding defence cooperation agreements concluded between States Parties to this Treaty.

Referens

The Arms Trade Treaty, 18-28 march 2013.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Demokrati blir postdemokrati – demokrati IV

Många demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin utvecklats så att eliter och maktcentran kunnat finslipa olika metoder för att kontrollera demokratin.

Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratierna som utvecklas till postdemokrati. Postdemokrati är en fortsättning av demokratin.

Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati, respektive odemokratiska organisationer där demokratin är dåligt utvecklad eller ickeexisterande.

Postdemokratier har utvecklat demokratiska metoder och institutioner som fungerar. Som ofta fungerar mycket effektivt. Men som med tiden börjat kontrolleras av maktcentran i eller utanför organisationen.

Centralisering skapar postdemokrati

En typisk postdemokratisk utveckling i en folkrörelse sker när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationen, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän.

Denna postdemokratiska utveckling kan vara följden av ett mycket starkt lokalt engagemang en gång i tiden. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att organisera stora riksomfattande kampanjer och för att anställa alltfler tjänstemän.

Det är alltså det stora engagemanget som genom en speciell utveckling tar bort engagemanget.

Det är avgörande här att man inte föreställer sig ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. I dessa fall ökar anställda delaktigheten.

Postdemokrati uppstår däremot när centrala organ lyfter verksamheten bort från medlemmarnas delaktighet och engagemang.

Elliptisk postdemokrati

Inom stora folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. ”De olika ledarskikten … verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1], enligt Crouch.

Colin Crouch visar hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentrat är både i organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter skapar ellips.

Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. En elliptisk cirkel styrs från två centrala punkter istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt.

Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen.

Exempel är om solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm alltmer värvar från varandra för att fylla ledande positioner. Vissa ledare värvas från den egna organisationen medan alltfler betydande ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna.

De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt. Ett riks-skikt. Eller ett plan. Riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.

Postdemokrati som resonans

Colin Crouch ger ibland konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2]

Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan konspiratorisk. Storföretagen styr mindre än vad konspirationsteorier misstänker. När de väl styr är det snarare dold diktatur eller dolt dikterande, inte postdemokrati.

Det är mycket vanligare att storföretag, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning.

Denna resonans mellan olika maktcentran gör att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars och medborgares deltagande och engagemang[3].

Den ömsesidiga förstärkningen i resonans (ex gitarrsträng-gitarrlåda) gör att energiåtgången minimeras. När en demokratisk organisation hamnar i resonans med odemokratiska organisationer skapar man ömsesidig kraft.

Skulle man försöka ta sig ur resonansen förlorar man mycket energi, inte bara sponsorer och bidrag, utan faktisk kraft och ork. Resonansen skapar därmed en mäktig gravitation. Den genererar dragkraft som gör att demokratier dras till maktcentran, och får allt svårare att dra sig ur gravitationen.

Resonansen skulle lika gärna kunnat skapa dragkraft mellan radikala organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Men ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans.

Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar.

Med resonans kan postdemokrati förklaras som både självskapad och kontrollerad. Det går därmed att undvika att mekaniskt reducera postdemokrati till att det nästan bara skulle vara externa maktorganisationer eller mäktiga system som styr.

Med resonans går det dessutom att undvika att reducera en organisation bara till sig själv, att det bara skulle vara organisationen själv som konstruerade sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati.

Det är snarare så att demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar med kapitalistiska eller statliga organisationer. Detta kan sätta igång dynamiker som ger postdemokrati.

Vi ska dock inte gå så långt att vi reducerar postdemokrati bara till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.

Per Herngren

2012-02-14, version 0.1

Välkommen på kurs om metoder för demokrati!

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Bortom metodologisk nationalism - bilaga

Colin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4].

Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning:

Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer.

Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati.

Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt.

Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.

---

Fotnoter

[1] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 12, (original 2005).

[2] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 18, (original 2005).

[3] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).

[4] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).