Det har på senare år förts en diskussion i Sverige om det civila
samhället och betydelsen av detta begrepp och detta fenomen.
En kritisk ståndpunkt är att distinktionen mellan stat och civilt
samhälle kommer från en tradition där kontrasten mellan dessa
varit skarpare än vad som varit fallet i de nordiska länderna. Stat
och civilt samhälle har uppfattats stå i motsättning till varandra i
exempelvis Tyskland och USA.28
Visserligen kan man i Sverige inte dra en skarp gräns mellan
stat och civilt samhälle, vilket de gamla folkrörelserna är exempel på. Det har funnits en öppenhet från det svenska politiska systemets sida att inkorporera det civila samhällets aktörer
och deras ståndpunkter. Men det är ändå relevant att tala om de
nya rörelserna som primärt det civila samhällets aktörer.
Både flyktinggömmarnas och djurrättsaktivisternas verksamhet är politisk – i meningen orienterad mot lösningar av
samhällsproblem och utförd av personer i rollen som medborgare – utan att för den skull vara partipolitisk eller ens alltid
riktad mot det politiska systemet. Värt att poängtera är att när
vi talar om civilt samhälle avser vi det civila samhällets offentliga
dimension snarare än dess privata, även om gränsen mellan
familjeliv och politik luckras upp, inte minst hos flyktinggömmarna och djurrättsaktivisterna. Rörelserna är en del av det
som Habermas (1988) omtalat som det civila samhällets
politiska offentlighet.
29
Enligt Habermas bör den politiska offentlighetens aktörer
belägra det politiska systemet utan att inta det (Habermas
1994). De ska med andra ord driva opinion, debattera frågor
och sätta press på politiska partier och makthavare utan att låta
sig uppgå i dessa. Annars går deras kraft och spontanitet – med
Habermas ord, deras kommunikativa makt – förlorad. Offentlighetens roll är inte att ersätta staten utan att väcka, tematisera
och problematisera frågor och problem på ett sådant sätt att det
politiska systemet ska kunna lösa dem (Habermas 1996:359).
Den politiska offentligheten är inte sig själv nog utan riktar sig
mot den offentliga (statliga) makten – och är beroende av dess
beslutsfattande.
Rörelserna kan, i vår tolkning, spela en reflexiv funktion i det
att de pekar på värden som samhället i grunden står för men där praktiken inte fungerar. De pekar på saker vi kan – och borde –
göra något åt och uppmanar till en offentlig måldiskussion (jfr
Melucci 1985).
Man kan också säga att de undersökta rörelserna försöker
omsätta traditionella värden – frihet, jämlikhet, broderskap,
rättvisa, demokrati – i en ny tid. Detta innebär också att begreppen breddas, som till människor på flykt från andra länder
och till djurens rättigheter. I denna värdebaserade kamp genereras solidaritet.
Någon kanske skulle beteckna solidaritet som en kamp för
traditionella värden och hävda att de båda rörelserna är bevarande snarare än framåtblickande. Veganerna är dock radikala. De vill utvidga grundläggande rättigheter till att gälla även
djuren. De ser sin kamp som en naturlig fortsättning på befrielsen av slaven, kvinnan och den etniskt förtryckte. Man kan
säga att de aktualiserar begreppet solidaritet – samtidigt som de
praktiserar det. Formerna för arbetet och värderingarna anknyter tydligt till kvinnorörelsen och antirasismen.
Flyktinggömmarna bygger kanske i ännu högre grad än
veganerna på personliga erfarenheter och direkta möten med
individer som de uppfattar behöva hjälp. De talar om pliktkänsla, alla människors lika värde och att man alltid tagit parti
för den svage mot makten. Ofta är detta något de lärt sig hemifrån. ”Dörren stod alltid öppen”. Flera uttrycker att de haft en
tro på att ”Sverige är ett solidariskt land”, men att de blivit
brutalt väckta ur den tron. Men de efterlyser inte en ”gammal”
eller traditionell solidaritet – de önskar en solidaritet som omfattar fler. De vill både vidga solidaritetsbegreppet till att omfatta fler (”Sverige borde kunna ta emot fler flyktingar”) och
fördjupa det genom att avlägsna sig från retoriken och stärka
praktiken: ”Det är klart att det kostar”, ”Det kan vara väldigt
jobbigt ibland att ha folk boende hemma hos sig”.
Flera av veganerna säger att deras föräldrar brukade betona
respekten för allt levande (”hänsyn till andra präglade min uppfostran”) och ett par uttrycker att de redan tidigt kände
stark empati för djur som for illa.
Flyktinggömmarna och veganerna vill bägge – fast på olika
sätt – fördjupa och vidga begreppet solidaritet. Det finns
således hos alla vi mött en stark tro på solidariteten som grund.
Det är en solidaritet, som inte i första hand ska uppfattas som
ett politiskt slagord, utan som uttrycks i handling. Intervjupersonerna tror inte på politikernas förmåga och/eller vilja att
utmana andra maktcentrum som den ekonomiska makten och
EU.
Att solidaritet fortfarande är ett politiskt honnörsord tillfredsställer inte intervjupersonerna, eftersom bakom den politik
som förs ryms saker som ”de inte känner igen”. Talet om
solidaritet klingar falskt. Kritiken riktar sig främst mot
socialdemokratin. ”Jag trodde att Sverige var ett solidariskt
land”, säger en. ”Jag saknar de gamla socialdemokraterna”, säger
en annan. Men det finns också en mer svepande kritik mot
politikernas maktlöshet och undfallenhet inför den ekonomiska
makten.
Ur ett nyliberalt perspektiv kan en traditionell solidaritet ses
som något förlegat. När även politiska partier som vill förknippas med solidaritet i dag alltmer närmar sig en nyliberal
praktik, tolkar vi intervjupersonernas mening att solidaritet bör
vara något som existerar i vardagen, som är ett praktiskt resultat
av en handling – vare sig det är ett politiskt beslut eller ett
beslut att inte äta kött eller gömma en människa på flykt.
Frågan kan resas om Sverige närmar sig en kontinental
situation där politik snarare uppfattas som en maktkamp än
som – i nordisk tradition – ett medel för praktisk solidaritet.30 Detta innebär i så fall en situation där klyftan mellan politiken
och medborgarna/civilsamhället ökar.
Civilsamhällets rörelser utgör – potentiellt – en reservoir av
solidaritet. En flyktinggömmare påpekar själv att det är hoppfullt för Sverige i en eventuell framtida krigssituation att det
finns så mycket solidaritet i samhället, vilken kan aktiveras om
situationen kräver det. Hon pekar också på sjukvårdsdebatten
som blommar upp när människor reagerar på att omsorgen om
gamla och sjuka urholkats för mycket – en folklig, solidarisk
reaktion från människor som kanske inte annars är politiskt
engagerade.
Robert Putnam (1996) har uppmärksammat den tillit – socialt
kapital – som växer ur människors sociala aktiviteter och dess
betydelse för såväl ekonomisk som demokratisk utveckling.
Solidaritets- och tillitsskapande aktiviteter är en tillgång för
såväl stat som samhälle; ett starkt civilt samhälle stärker
såtillvida staten. Även om djurrättsaktivisterna och flyktinggömmarna uttryckligen kritiserar politiska beslut och beslutsfattare – och ibland agerar på tvärs med beslut och lagar – menar
vi att deras verksamhet kan bidra till att stärka såväl
välfärdsstaten som demokratin. De slår vakt om grundläggande
värden och skapar genom sin verksamhet solidaritet, vilket kan
stärka välfärdsstaten. De bidrar till den kollektiva åsikts- och
viljebildningen och reflexiviteten, vilket kan stärka demokratin.
Kommunikation och reflexion
Många rörelseaktiva har svårt att helt identifiera sig med ett
parti. Men den institutionaliserade politiken är inte oviktig för
de studerade aktivisterna. Som Melucci påpekat, har dagens
politiska institutioner och procedurer ibland förmågan att skapa
beslut och regler, och är därför oundgängliga för aktivisterna
(1992:85). Att kontakta politiker och bearbeta politiska partier ingår ibland i strategierna även om handlingarna inte stannar
vid detta. Men rörelsernas handlingsformer ligger enligt
Melucci på samma gång före och bortom politiken: ”de är
förpolitiska därför att de är rotade i vardagslivets erfarenheter,
metapolitiska därför att de politiska krafterna aldrig helt kan
representera dem” (1992:84).
Det politiska systemet har ibland svårt att hantera den typ av
politiskt engagemang i enskilda frågor och med begränsad varaktighet som dessa rörelser står för. Enligt Melucci (1992:85 ff)
har de traditionella politiska strukturerna svårigheter att tolka
uppkommande konflikter och att representera lättrörliga,
nätartade och synbart atomiserade krav. De politiska representanterna kan inte hoppas på att kunna representera de mobiliserande krafterna längre än till förverkligandet av det aktuella
målet. Rörelserna kräver långt mer flexibla och provisoriska
former för representation än vad det politiska systemet idag
erbjuder.
De nya rörelserna, som kan spela en viktig funktion när det
gäller att peka på problem och möjligheter, är inte självklart de
lämpligaste när det gäller att omsätta dem som samhällslösningar (jfr Habermas 1996: 362) – vilket inte heller är deras
syfte. Därtill är de ibland för kompromisslösa. Det finns heller
ingen mekanism för politiskt ansvarsställande av det civila
samhällets aktörer. Det innebär att rörelser och det traditionella
politiska systemet fyller olika men viktiga roller i samhället.
Men någonstans och på något sätt borde kommunikationen
och en gemensam reflexion kunna upprättas och stärkas.
Melucci menar att det finns ett behov av publika representationssfärer där man kan ge uttryck åt de krav och konflikter
som utvecklas i civila samhället. Han nämner massmedier och
kunskapsproducerande institutioner som universitet. Dessa
offentliga rum kan ge rörelsernas aktörer möjlighet att framträda och göra sig hörda utan att förlora sin specialla autonomi.
Genom sådana kanaler skulle frågorna kunna bli föremål för
politikformulerande uppgörelser utan att rörelsens aktörer
institutionaliseras. Rörelserna och de traditionella politiska
representationsformerna, som partier och fackföreningar, skulle
på så vis samverka men spela olika roller i formuleringen av
politik. Detta kräver en beredskap hos de etablerade institutionerna att möta ett samhällsengagemang som tar sig andra
uttryck och former.
Frågan är om människor i takt med ökade kunskaper, försvagade traditioner, bristande tilltro till samhälleliga institutioner, avsaknad av övergripande konsensus i samhället allt mer
kommer att – utanför traditionella folkrörelser och partier –
formulera sin egen etiska och politiska kamp.
Men det vore förhastat att dra slutsatsen att något har gått
snett när sociala rörelser organiserar sig autonomt och tar till
icke-traditionella medel. Tvärtom måste kanske protester av
detta slag organiseras på detta sätt och deras funktion är att –
med Habermas ord – ”belägra” det politiska systemet utan att
”inta” det. Rörelserna kan då vara en vitaliserande faktor i det
demokratiska systemet. Om de politiska partierna – exempelvis
på lokal nivå – har beredskap för att bjuda in representanter för
denna typ av rörelser och lyssna till dem kan det öka förståelsen
för vad som händer i samhället. I samma mån borde rörelsernas
representanter kunna ta initiativ till dialog med partierna för att
få en bättre förståelse för hur det politiska systemet fungerar
och vilka möjligheter till påverkan det erbjuder.
Samhället – etablissemanget såväl som den passiva eller tysta
majoriteten – möter i dessa rörelser med beredskap till civil
olydnad grundläggande men i praktiken ofta undanskjutna
värden som frihet, jämlikhet och broderskap i en ny, krävande
form. Plötsligt krävs vi på uppfattningar och bevis och på att vi
tror på det som står i grundlagen, i partiprogrammet, i tio Guds
bud, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s Barnkonvention och i Röda korsets grundprinciper – men som
man sällan anser sig behöva ta strid för eller pröva på allvar.
Någon håller fram spegeln. Vad ser du?
Fotnoter
28 En annan kritisk invändning riktar sig mot den begreppsliga indelningen
som sådan. Göran Ahrne (1994, 1999) förespråkar t.ex. istället en indelning i
organisatoriska tillhörigheter och inte i samhällssfärer.
29 Kritiken att försvaret av civilt samhälle syftar till att avpolitisera samhället
och låta familj och marknad lösa samhällsfrågorna träffar således inte denna
syn på civilsamhället. Den senare Habermas syn på den politiska offentligheten som autonoma kommunikationsnätverk (1996:360) överensstämmer
också väl med hur vi ser på sociala rörelser.
30 Politikens karaktär är inte bara en empirisk utan också en teoretisk fråga.
Inom sociologin finns skilda teoritraditioner. Medan t ex Luhmanns
systemteori betraktar politik som synonymt med regeringsmakt, betraktar
Habermas politik som en kollektiv viljebildningsprocess, vilken sker såväl
inom stat som civilt samhälle.
Inlägg
