Civil olydnad praktisk solidaritet - SOU 99:101
Slutkapitel ur Statens Offentliga Utredningar 99:101, s 111-118, skrivet av Niels Hebert och Kerstin Jacobsson.
Solidaritet i praktiken
Det har på senare år förts en diskussion i Sverige om det civila
samhället och betydelsen av detta begrepp och detta fenomen.
En kritisk ståndpunkt är att distinktionen mellan stat och civilt
samhälle kommer från en tradition där kontrasten mellan dessa
varit skarpare än vad som varit fallet i de nordiska länderna. Stat
och civilt samhälle har uppfattats stå i motsättning till varandra i
exempelvis Tyskland och USA.28
Visserligen kan man i Sverige inte dra en skarp gräns mellan stat och civilt samhälle, vilket de gamla folkrörelserna är exempel på. Det har funnits en öppenhet från det svenska politiska systemets sida att inkorporera det civila samhällets aktörer och deras ståndpunkter. Men det är ändå relevant att tala om de nya rörelserna som primärt det civila samhällets aktörer.
Både flyktinggömmarnas och djurrättsaktivisternas verksamhet är politisk – i meningen orienterad mot lösningar av samhällsproblem och utförd av personer i rollen som medborgare – utan att för den skull vara partipolitisk eller ens alltid riktad mot det politiska systemet. Värt att poängtera är att när vi talar om civilt samhälle avser vi det civila samhällets offentliga dimension snarare än dess privata, även om gränsen mellan familjeliv och politik luckras upp, inte minst hos flyktinggömmarna och djurrättsaktivisterna. Rörelserna är en del av det som Habermas (1988) omtalat som det civila samhällets politiska offentlighet. 29
Enligt Habermas bör den politiska offentlighetens aktörer belägra det politiska systemet utan att inta det (Habermas 1994). De ska med andra ord driva opinion, debattera frågor och sätta press på politiska partier och makthavare utan att låta sig uppgå i dessa. Annars går deras kraft och spontanitet – med Habermas ord, deras kommunikativa makt – förlorad. Offentlighetens roll är inte att ersätta staten utan att väcka, tematisera och problematisera frågor och problem på ett sådant sätt att det politiska systemet ska kunna lösa dem (Habermas 1996:359). Den politiska offentligheten är inte sig själv nog utan riktar sig mot den offentliga (statliga) makten – och är beroende av dess beslutsfattande.
Rörelserna kan, i vår tolkning, spela en reflexiv funktion i det att de pekar på värden som samhället i grunden står för men där praktiken inte fungerar. De pekar på saker vi kan – och borde – göra något åt och uppmanar till en offentlig måldiskussion (jfr Melucci 1985).
Man kan också säga att de undersökta rörelserna försöker omsätta traditionella värden – frihet, jämlikhet, broderskap, rättvisa, demokrati – i en ny tid. Detta innebär också att begreppen breddas, som till människor på flykt från andra länder och till djurens rättigheter. I denna värdebaserade kamp genereras solidaritet.
Någon kanske skulle beteckna solidaritet som en kamp för traditionella värden och hävda att de båda rörelserna är bevarande snarare än framåtblickande. Veganerna är dock radikala. De vill utvidga grundläggande rättigheter till att gälla även djuren. De ser sin kamp som en naturlig fortsättning på befrielsen av slaven, kvinnan och den etniskt förtryckte. Man kan säga att de aktualiserar begreppet solidaritet – samtidigt som de praktiserar det. Formerna för arbetet och värderingarna anknyter tydligt till kvinnorörelsen och antirasismen.
Flyktinggömmarna bygger kanske i ännu högre grad än veganerna på personliga erfarenheter och direkta möten med individer som de uppfattar behöva hjälp. De talar om pliktkänsla, alla människors lika värde och att man alltid tagit parti för den svage mot makten. Ofta är detta något de lärt sig hemifrån. ”Dörren stod alltid öppen”. Flera uttrycker att de haft en tro på att ”Sverige är ett solidariskt land”, men att de blivit brutalt väckta ur den tron. Men de efterlyser inte en ”gammal” eller traditionell solidaritet – de önskar en solidaritet som omfattar fler. De vill både vidga solidaritetsbegreppet till att omfatta fler (”Sverige borde kunna ta emot fler flyktingar”) och fördjupa det genom att avlägsna sig från retoriken och stärka praktiken: ”Det är klart att det kostar”, ”Det kan vara väldigt jobbigt ibland att ha folk boende hemma hos sig”.
Flera av veganerna säger att deras föräldrar brukade betona respekten för allt levande (”hänsyn till andra präglade min uppfostran”) och ett par uttrycker att de redan tidigt kände stark empati för djur som for illa.
Flyktinggömmarna och veganerna vill bägge – fast på olika sätt – fördjupa och vidga begreppet solidaritet. Det finns således hos alla vi mött en stark tro på solidariteten som grund. Det är en solidaritet, som inte i första hand ska uppfattas som ett politiskt slagord, utan som uttrycks i handling. Intervjupersonerna tror inte på politikernas förmåga och/eller vilja att utmana andra maktcentrum som den ekonomiska makten och EU.
Att solidaritet fortfarande är ett politiskt honnörsord tillfredsställer inte intervjupersonerna, eftersom bakom den politik som förs ryms saker som ”de inte känner igen”. Talet om solidaritet klingar falskt. Kritiken riktar sig främst mot socialdemokratin. ”Jag trodde att Sverige var ett solidariskt land”, säger en. ”Jag saknar de gamla socialdemokraterna”, säger en annan. Men det finns också en mer svepande kritik mot politikernas maktlöshet och undfallenhet inför den ekonomiska makten.
Ur ett nyliberalt perspektiv kan en traditionell solidaritet ses som något förlegat. När även politiska partier som vill förknippas med solidaritet i dag alltmer närmar sig en nyliberal praktik, tolkar vi intervjupersonernas mening att solidaritet bör vara något som existerar i vardagen, som är ett praktiskt resultat av en handling – vare sig det är ett politiskt beslut eller ett beslut att inte äta kött eller gömma en människa på flykt.
Frågan kan resas om Sverige närmar sig en kontinental situation där politik snarare uppfattas som en maktkamp än som – i nordisk tradition – ett medel för praktisk solidaritet.30 Detta innebär i så fall en situation där klyftan mellan politiken och medborgarna/civilsamhället ökar.
Civilsamhällets rörelser utgör – potentiellt – en reservoir av solidaritet. En flyktinggömmare påpekar själv att det är hoppfullt för Sverige i en eventuell framtida krigssituation att det finns så mycket solidaritet i samhället, vilken kan aktiveras om situationen kräver det. Hon pekar också på sjukvårdsdebatten som blommar upp när människor reagerar på att omsorgen om gamla och sjuka urholkats för mycket – en folklig, solidarisk reaktion från människor som kanske inte annars är politiskt engagerade.
Robert Putnam (1996) har uppmärksammat den tillit – socialt kapital – som växer ur människors sociala aktiviteter och dess betydelse för såväl ekonomisk som demokratisk utveckling. Solidaritets- och tillitsskapande aktiviteter är en tillgång för såväl stat som samhälle; ett starkt civilt samhälle stärker såtillvida staten. Även om djurrättsaktivisterna och flyktinggömmarna uttryckligen kritiserar politiska beslut och beslutsfattare – och ibland agerar på tvärs med beslut och lagar – menar vi att deras verksamhet kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin. De slår vakt om grundläggande värden och skapar genom sin verksamhet solidaritet, vilket kan stärka välfärdsstaten. De bidrar till den kollektiva åsikts- och viljebildningen och reflexiviteten, vilket kan stärka demokratin.
Det politiska systemet har ibland svårt att hantera den typ av politiskt engagemang i enskilda frågor och med begränsad varaktighet som dessa rörelser står för. Enligt Melucci (1992:85 ff) har de traditionella politiska strukturerna svårigheter att tolka uppkommande konflikter och att representera lättrörliga, nätartade och synbart atomiserade krav. De politiska representanterna kan inte hoppas på att kunna representera de mobiliserande krafterna längre än till förverkligandet av det aktuella målet. Rörelserna kräver långt mer flexibla och provisoriska former för representation än vad det politiska systemet idag erbjuder.
De nya rörelserna, som kan spela en viktig funktion när det gäller att peka på problem och möjligheter, är inte självklart de lämpligaste när det gäller att omsätta dem som samhällslösningar (jfr Habermas 1996: 362) – vilket inte heller är deras syfte. Därtill är de ibland för kompromisslösa. Det finns heller ingen mekanism för politiskt ansvarsställande av det civila samhällets aktörer. Det innebär att rörelser och det traditionella politiska systemet fyller olika men viktiga roller i samhället.
Men någonstans och på något sätt borde kommunikationen och en gemensam reflexion kunna upprättas och stärkas. Melucci menar att det finns ett behov av publika representationssfärer där man kan ge uttryck åt de krav och konflikter som utvecklas i civila samhället. Han nämner massmedier och kunskapsproducerande institutioner som universitet. Dessa offentliga rum kan ge rörelsernas aktörer möjlighet att framträda och göra sig hörda utan att förlora sin specialla autonomi.
Genom sådana kanaler skulle frågorna kunna bli föremål för politikformulerande uppgörelser utan att rörelsens aktörer institutionaliseras. Rörelserna och de traditionella politiska representationsformerna, som partier och fackföreningar, skulle på så vis samverka men spela olika roller i formuleringen av politik. Detta kräver en beredskap hos de etablerade institutionerna att möta ett samhällsengagemang som tar sig andra uttryck och former.
Frågan är om människor i takt med ökade kunskaper, försvagade traditioner, bristande tilltro till samhälleliga institutioner, avsaknad av övergripande konsensus i samhället allt mer kommer att – utanför traditionella folkrörelser och partier – formulera sin egen etiska och politiska kamp.
Men det vore förhastat att dra slutsatsen att något har gått snett när sociala rörelser organiserar sig autonomt och tar till icke-traditionella medel. Tvärtom måste kanske protester av detta slag organiseras på detta sätt och deras funktion är att – med Habermas ord – ”belägra” det politiska systemet utan att ”inta” det. Rörelserna kan då vara en vitaliserande faktor i det demokratiska systemet. Om de politiska partierna – exempelvis på lokal nivå – har beredskap för att bjuda in representanter för denna typ av rörelser och lyssna till dem kan det öka förståelsen för vad som händer i samhället. I samma mån borde rörelsernas representanter kunna ta initiativ till dialog med partierna för att få en bättre förståelse för hur det politiska systemet fungerar och vilka möjligheter till påverkan det erbjuder.
Samhället – etablissemanget såväl som den passiva eller tysta majoriteten – möter i dessa rörelser med beredskap till civil olydnad grundläggande men i praktiken ofta undanskjutna värden som frihet, jämlikhet och broderskap i en ny, krävande form. Plötsligt krävs vi på uppfattningar och bevis och på att vi tror på det som står i grundlagen, i partiprogrammet, i tio Guds bud, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s Barnkonvention och i Röda korsets grundprinciper – men som man sällan anser sig behöva ta strid för eller pröva på allvar.
Någon håller fram spegeln. Vad ser du?
29 Kritiken att försvaret av civilt samhälle syftar till att avpolitisera samhället och låta familj och marknad lösa samhällsfrågorna träffar således inte denna syn på civilsamhället. Den senare Habermas syn på den politiska offentligheten som autonoma kommunikationsnätverk (1996:360) överensstämmer också väl med hur vi ser på sociala rörelser.
30 Politikens karaktär är inte bara en empirisk utan också en teoretisk fråga. Inom sociologin finns skilda teoritraditioner. Medan t ex Luhmanns systemteori betraktar politik som synonymt med regeringsmakt, betraktar Habermas politik som en kollektiv viljebildningsprocess, vilken sker såväl inom stat som civilt samhälle.
Visserligen kan man i Sverige inte dra en skarp gräns mellan stat och civilt samhälle, vilket de gamla folkrörelserna är exempel på. Det har funnits en öppenhet från det svenska politiska systemets sida att inkorporera det civila samhällets aktörer och deras ståndpunkter. Men det är ändå relevant att tala om de nya rörelserna som primärt det civila samhällets aktörer.
Både flyktinggömmarnas och djurrättsaktivisternas verksamhet är politisk – i meningen orienterad mot lösningar av samhällsproblem och utförd av personer i rollen som medborgare – utan att för den skull vara partipolitisk eller ens alltid riktad mot det politiska systemet. Värt att poängtera är att när vi talar om civilt samhälle avser vi det civila samhällets offentliga dimension snarare än dess privata, även om gränsen mellan familjeliv och politik luckras upp, inte minst hos flyktinggömmarna och djurrättsaktivisterna. Rörelserna är en del av det som Habermas (1988) omtalat som det civila samhällets politiska offentlighet. 29
Enligt Habermas bör den politiska offentlighetens aktörer belägra det politiska systemet utan att inta det (Habermas 1994). De ska med andra ord driva opinion, debattera frågor och sätta press på politiska partier och makthavare utan att låta sig uppgå i dessa. Annars går deras kraft och spontanitet – med Habermas ord, deras kommunikativa makt – förlorad. Offentlighetens roll är inte att ersätta staten utan att väcka, tematisera och problematisera frågor och problem på ett sådant sätt att det politiska systemet ska kunna lösa dem (Habermas 1996:359). Den politiska offentligheten är inte sig själv nog utan riktar sig mot den offentliga (statliga) makten – och är beroende av dess beslutsfattande.
Rörelserna kan, i vår tolkning, spela en reflexiv funktion i det att de pekar på värden som samhället i grunden står för men där praktiken inte fungerar. De pekar på saker vi kan – och borde – göra något åt och uppmanar till en offentlig måldiskussion (jfr Melucci 1985).
Man kan också säga att de undersökta rörelserna försöker omsätta traditionella värden – frihet, jämlikhet, broderskap, rättvisa, demokrati – i en ny tid. Detta innebär också att begreppen breddas, som till människor på flykt från andra länder och till djurens rättigheter. I denna värdebaserade kamp genereras solidaritet.
Någon kanske skulle beteckna solidaritet som en kamp för traditionella värden och hävda att de båda rörelserna är bevarande snarare än framåtblickande. Veganerna är dock radikala. De vill utvidga grundläggande rättigheter till att gälla även djuren. De ser sin kamp som en naturlig fortsättning på befrielsen av slaven, kvinnan och den etniskt förtryckte. Man kan säga att de aktualiserar begreppet solidaritet – samtidigt som de praktiserar det. Formerna för arbetet och värderingarna anknyter tydligt till kvinnorörelsen och antirasismen.
Flyktinggömmarna bygger kanske i ännu högre grad än veganerna på personliga erfarenheter och direkta möten med individer som de uppfattar behöva hjälp. De talar om pliktkänsla, alla människors lika värde och att man alltid tagit parti för den svage mot makten. Ofta är detta något de lärt sig hemifrån. ”Dörren stod alltid öppen”. Flera uttrycker att de haft en tro på att ”Sverige är ett solidariskt land”, men att de blivit brutalt väckta ur den tron. Men de efterlyser inte en ”gammal” eller traditionell solidaritet – de önskar en solidaritet som omfattar fler. De vill både vidga solidaritetsbegreppet till att omfatta fler (”Sverige borde kunna ta emot fler flyktingar”) och fördjupa det genom att avlägsna sig från retoriken och stärka praktiken: ”Det är klart att det kostar”, ”Det kan vara väldigt jobbigt ibland att ha folk boende hemma hos sig”.
Flera av veganerna säger att deras föräldrar brukade betona respekten för allt levande (”hänsyn till andra präglade min uppfostran”) och ett par uttrycker att de redan tidigt kände stark empati för djur som for illa.
Flyktinggömmarna och veganerna vill bägge – fast på olika sätt – fördjupa och vidga begreppet solidaritet. Det finns således hos alla vi mött en stark tro på solidariteten som grund. Det är en solidaritet, som inte i första hand ska uppfattas som ett politiskt slagord, utan som uttrycks i handling. Intervjupersonerna tror inte på politikernas förmåga och/eller vilja att utmana andra maktcentrum som den ekonomiska makten och EU.
Att solidaritet fortfarande är ett politiskt honnörsord tillfredsställer inte intervjupersonerna, eftersom bakom den politik som förs ryms saker som ”de inte känner igen”. Talet om solidaritet klingar falskt. Kritiken riktar sig främst mot socialdemokratin. ”Jag trodde att Sverige var ett solidariskt land”, säger en. ”Jag saknar de gamla socialdemokraterna”, säger en annan. Men det finns också en mer svepande kritik mot politikernas maktlöshet och undfallenhet inför den ekonomiska makten.
Ur ett nyliberalt perspektiv kan en traditionell solidaritet ses som något förlegat. När även politiska partier som vill förknippas med solidaritet i dag alltmer närmar sig en nyliberal praktik, tolkar vi intervjupersonernas mening att solidaritet bör vara något som existerar i vardagen, som är ett praktiskt resultat av en handling – vare sig det är ett politiskt beslut eller ett beslut att inte äta kött eller gömma en människa på flykt.
Frågan kan resas om Sverige närmar sig en kontinental situation där politik snarare uppfattas som en maktkamp än som – i nordisk tradition – ett medel för praktisk solidaritet.30 Detta innebär i så fall en situation där klyftan mellan politiken och medborgarna/civilsamhället ökar.
Civilsamhällets rörelser utgör – potentiellt – en reservoir av solidaritet. En flyktinggömmare påpekar själv att det är hoppfullt för Sverige i en eventuell framtida krigssituation att det finns så mycket solidaritet i samhället, vilken kan aktiveras om situationen kräver det. Hon pekar också på sjukvårdsdebatten som blommar upp när människor reagerar på att omsorgen om gamla och sjuka urholkats för mycket – en folklig, solidarisk reaktion från människor som kanske inte annars är politiskt engagerade.
Robert Putnam (1996) har uppmärksammat den tillit – socialt kapital – som växer ur människors sociala aktiviteter och dess betydelse för såväl ekonomisk som demokratisk utveckling. Solidaritets- och tillitsskapande aktiviteter är en tillgång för såväl stat som samhälle; ett starkt civilt samhälle stärker såtillvida staten. Även om djurrättsaktivisterna och flyktinggömmarna uttryckligen kritiserar politiska beslut och beslutsfattare – och ibland agerar på tvärs med beslut och lagar – menar vi att deras verksamhet kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin. De slår vakt om grundläggande värden och skapar genom sin verksamhet solidaritet, vilket kan stärka välfärdsstaten. De bidrar till den kollektiva åsikts- och viljebildningen och reflexiviteten, vilket kan stärka demokratin.
Kommunikation och reflexion
Många rörelseaktiva har svårt att helt identifiera sig med ett parti. Men den institutionaliserade politiken är inte oviktig för de studerade aktivisterna. Som Melucci påpekat, har dagens politiska institutioner och procedurer ibland förmågan att skapa beslut och regler, och är därför oundgängliga för aktivisterna (1992:85). Att kontakta politiker och bearbeta politiska partier ingår ibland i strategierna även om handlingarna inte stannar vid detta. Men rörelsernas handlingsformer ligger enligt Melucci på samma gång före och bortom politiken: ”de är förpolitiska därför att de är rotade i vardagslivets erfarenheter, metapolitiska därför att de politiska krafterna aldrig helt kan representera dem” (1992:84).Det politiska systemet har ibland svårt att hantera den typ av politiskt engagemang i enskilda frågor och med begränsad varaktighet som dessa rörelser står för. Enligt Melucci (1992:85 ff) har de traditionella politiska strukturerna svårigheter att tolka uppkommande konflikter och att representera lättrörliga, nätartade och synbart atomiserade krav. De politiska representanterna kan inte hoppas på att kunna representera de mobiliserande krafterna längre än till förverkligandet av det aktuella målet. Rörelserna kräver långt mer flexibla och provisoriska former för representation än vad det politiska systemet idag erbjuder.
De nya rörelserna, som kan spela en viktig funktion när det gäller att peka på problem och möjligheter, är inte självklart de lämpligaste när det gäller att omsätta dem som samhällslösningar (jfr Habermas 1996: 362) – vilket inte heller är deras syfte. Därtill är de ibland för kompromisslösa. Det finns heller ingen mekanism för politiskt ansvarsställande av det civila samhällets aktörer. Det innebär att rörelser och det traditionella politiska systemet fyller olika men viktiga roller i samhället.
Men någonstans och på något sätt borde kommunikationen och en gemensam reflexion kunna upprättas och stärkas. Melucci menar att det finns ett behov av publika representationssfärer där man kan ge uttryck åt de krav och konflikter som utvecklas i civila samhället. Han nämner massmedier och kunskapsproducerande institutioner som universitet. Dessa offentliga rum kan ge rörelsernas aktörer möjlighet att framträda och göra sig hörda utan att förlora sin specialla autonomi.
Genom sådana kanaler skulle frågorna kunna bli föremål för politikformulerande uppgörelser utan att rörelsens aktörer institutionaliseras. Rörelserna och de traditionella politiska representationsformerna, som partier och fackföreningar, skulle på så vis samverka men spela olika roller i formuleringen av politik. Detta kräver en beredskap hos de etablerade institutionerna att möta ett samhällsengagemang som tar sig andra uttryck och former.
Frågan är om människor i takt med ökade kunskaper, försvagade traditioner, bristande tilltro till samhälleliga institutioner, avsaknad av övergripande konsensus i samhället allt mer kommer att – utanför traditionella folkrörelser och partier – formulera sin egen etiska och politiska kamp.
Men det vore förhastat att dra slutsatsen att något har gått snett när sociala rörelser organiserar sig autonomt och tar till icke-traditionella medel. Tvärtom måste kanske protester av detta slag organiseras på detta sätt och deras funktion är att – med Habermas ord – ”belägra” det politiska systemet utan att ”inta” det. Rörelserna kan då vara en vitaliserande faktor i det demokratiska systemet. Om de politiska partierna – exempelvis på lokal nivå – har beredskap för att bjuda in representanter för denna typ av rörelser och lyssna till dem kan det öka förståelsen för vad som händer i samhället. I samma mån borde rörelsernas representanter kunna ta initiativ till dialog med partierna för att få en bättre förståelse för hur det politiska systemet fungerar och vilka möjligheter till påverkan det erbjuder.
Samhället – etablissemanget såväl som den passiva eller tysta majoriteten – möter i dessa rörelser med beredskap till civil olydnad grundläggande men i praktiken ofta undanskjutna värden som frihet, jämlikhet och broderskap i en ny, krävande form. Plötsligt krävs vi på uppfattningar och bevis och på att vi tror på det som står i grundlagen, i partiprogrammet, i tio Guds bud, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s Barnkonvention och i Röda korsets grundprinciper – men som man sällan anser sig behöva ta strid för eller pröva på allvar.
Någon håller fram spegeln. Vad ser du?
Slutkapitel ur Statens Offentliga Utredningar 99:101, s 111-118, skrivet av Niels Hebert och Kerstin Jacobsson.
Fotnoter
28 En annan kritisk invändning riktar sig mot den begreppsliga indelningen som sådan. Göran Ahrne (1994, 1999) förespråkar t.ex. istället en indelning i organisatoriska tillhörigheter och inte i samhällssfärer.29 Kritiken att försvaret av civilt samhälle syftar till att avpolitisera samhället och låta familj och marknad lösa samhällsfrågorna träffar således inte denna syn på civilsamhället. Den senare Habermas syn på den politiska offentligheten som autonoma kommunikationsnätverk (1996:360) överensstämmer också väl med hur vi ser på sociala rörelser.
30 Politikens karaktär är inte bara en empirisk utan också en teoretisk fråga. Inom sociologin finns skilda teoritraditioner. Medan t ex Luhmanns systemteori betraktar politik som synonymt med regeringsmakt, betraktar Habermas politik som en kollektiv viljebildningsprocess, vilken sker såväl inom stat som civilt samhälle.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar