Ickevåld trappar upp olydnaden – Gandhi

Ickevåld förstår makt som lydnad och samarbete. Civil olydnad och samarbetsvägran blir i så fall avgörande politiska verktyg för att bryta makt. Och ifall olydnaden smittar av sig så trängs den gamla makten (lydnaden) undan. Ett nytt samarbete ersätter det gamla samarbetet.

Neutralisera civil olydnad

Stat och lag kan neutralisera motstånd genom att ignorera det. Det kan vara genom att ge låga straff eller inget straff alls. Lydnaden (makten) skapar sig på så sätt en viss elasticitet mot motstånd.

Ett annat sätt att neutralisera motstånd är att införliva det. Lite lagom olydnad kan införlivas i lydnaden. Lagom-olydnad för då flera funktioner för att stabilisera lydnaden (makten):

1. Olydnad som införlivas i ordningen legitimerar ordningen. "Se hur demokratiska och lyhörda våra styrande är!"
2. Olydnad gör lydnaden mer flexibel. Olydnaden justerar regler, ordning och styrning så de inte blir rigida och maktlösa.

Det finns extremt kontrollerande makt, som centralstyrda datorsystem som vid olydnad ger felmeddelande och stoppar fortsatt aktivitet. Men vanligtvis tolererar lydnaden när vi överskrider gränser lite lagom mycket. Det stör inte lydnaden. Olydnad kan till och med stärka lydnaden.

Lydnaden behöver lite olydnad för att fungera. Bokstavlig lydnad skulle sabotera ordningen. Denna form av fullständig-lydnad-motstånd kallas svejkism. Begreppet kommer från Jaroslav Hašeks bok om soldaten Svejk. Svejk är så lydig att militärens krigande hindras. Bokstavlig lydnad till befälens order saboterar krig.

Hur ickevåld bryter lydnaden (makten)

När den civila olydnaden ignorerades trappade Gandhi upp olydnaden. I augusti 1920 under kampanjen för samarbetsvägran med det brittiska kolonialväldet och ännu mer i civil olydnadskampanjen sommaren 1930 lyfte Mohandas Gandhi fram hur vi behöver vi trappa upp när stat och lag ignorerar oss.

Upptrappningen handlade alltid om att öka ickevåldet, aldrig om att bli mindre ickevåldslig. En motståndgrupp behöver trappa upp ickevåld till kännbara fängelsestraff för att olydnaden ska kunna bryta lydnaden. Det är flera skäl till det:

För det första är det inte böter som avskräcker oss från att ta över företag, proppa igen giftiga avloppsrör eller avrusta vapen, utan just kännbara konsekvenser.

Mohandas Gandhi bar ofta med sig Henry David Thoreaus häfte om civil olydnad från 1849. Det är i det häftet Thoreau uppfinner civil olydnad som en kamp mot lydnaden snarare än mot regeringar. Enligt Thoreau och Gandhi är straffet avgörande för att hindra oss från att bryta lydnaden. Straffet producerar kanske inte så mycket makt men det avskräcker oss från befrielse. Rädslan för straff hindrar oss att leva befrielse.

Det är straffet som lydnaden använder för att måla upp befrielse som otänkbart. Det görs till en självklarhet att straffet hindrar oss från att leva befrielse.

Genom att trappa upp civil olydnad till "avskräckande fängelsestraff" bryts den rädsla och oro som skyddar makten från olydnad. Istället för att straffet skyddar lydnaden förvandlas straffet till utmanande befrielse och moralisk kraft. Det som nyss tycktes omöjligt är uppenbart möjligt. "Om det är möjligt för dem är det kanske möjligt för oss andra också." "Hmm, om de vågar göra det rätta trots fängelsestraff kanske vi också vågar?"  

För det andra behöver befrielse se till att få rättegångar för att pröva olika värden mot varandra. En befrielsegrupp som inte konfronteras och tvingas argumentera kring rätt eller fel blir gärna självgod och sekteristisk, precis som regeringar och företag som inte möter motstånd blir självgoda och sekteristiska.

I rättegången agerar civil olydnad jämlikt med regeringar och företag. En ickevåldsgrupp försöker så gott den kan argumentera för ett värde och pröva det mot andra värden. Åklagarens argument tvingar ickevåldet att finna bättre argument. Domare och åklagare lär motståndsgruppen att göra bättre motstånd. Motståndarens rättssystem görs till en del av befrielsen.

Ickevåldet blir genom rättegången dessutom en inomparlamentarisk handling. Åklagaren representerar regeringen. Och domaren representerar lagen. En civil olydnadsgrupp sitter alltså i en rättslig förhandling med regeringen och med lagen. Så civil olydnad är en av de få möjligheter som finns att agera inom det parlamentariska systemet (om man nu inte råkar vara riksdagspolitiker).

 

Ickevåld går in bland våld och förtryck

Skillnaden mellan alternativrörelsens alternativ och Gandhis ickevåld är att det konstruktiva programmet byggs mitt i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga lyckliga öar vid sidan av våldet.

Det engelska ordet displace betyder både tränga undan och ersätta. Ickevåld skapar och bygger mitt i våldet. På ett avgränsat område tränger ickevåldet undan våldet och ersätter det med konstruktivt samhällsbygge. Målet blir medlet. Utifrån ickevåld som ingripande kritiserar Gandhi den pacifism som bara vägrar delta i våld. Befrielse behöver gripa in i våld och förtryck. Gandhi bygger en befrielse som samtidigt är konstruktivt samhällsbygge och motstånd mot härskande.

Per Herngren
17 februari 2018, version 0.1.1

Artikeln är tidigare publicerad på ickevåldsnätet.

 

Upptrappning av ickevåld - bilaga

När den civila olydnaden ignorerades trappade Gandhi och hans medarbetare ofta upp olydnaden. Upptrappningen handlade om att öka ickevåldet, inte om att bli mindre ickevåldslig. Ifall våldet ökade bland andra befrielsegrupper parallellt med ickevåldskampen så avbröt Gandhi vanligtvis den civila olydnaden. När det fanns risk för våld kunde ickevåldet fokusera motståndet mer mot det våldsamma motståndet än mot kolonialmakten. Det våldsamma motståndet samt lydnaden till kolonialismen hindrade befrielsen, de koloniala härskarna var inte mäktiga i sig själv.

Platt ontologi och jämlik metod - bilaga 2

Ifall organisationer inte befinner sig på olika nivåer, ifall inte mikro existerar i en sfär under makro, så analyseras stater, företag, organisationer och motståndsgrupper på samma nivå. Det är först då det går att utforska det myller av aktiviteter som febrilt producerar jämlikhet och ojämlikhet, makt och motstånd, samarbete och ickesamarbete.

Referens

Per Herngren, Otto von Busch, Mode och motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, "Trappa upp sårbarheten - inte provokationen", 2016.
Mohandas Gandhi, Collected works of Mahatma Gandhi, 1999.
Jaroslav Hašek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget, Modernista, 2018 (original 1923).
Henry David Thoreau, Resistance to Civil Government, titeln ändrades senare till Civil Disobedience, 1849.

Information skapar inte befrielse - Deleuzes blivande

Informera mot något har inte någon effekt, enligt Gilles Deleuze. Information om förtryck och orättvisa skapar inte befrielse. Det behövs motstånd för att skapa förändring.

Motstånd är i Deleuzes filosofi blivande. Blivande olydnad. Blivande befrielse. Blivande jämlik. Blivande omsorg. Blivande rättvis fördelning av makt och resurser.

Blivande ska inte begripas instrumentellt. Det är inte ett medel mot ett mål. Blivande är snarare när målet blir medel.

Genomföra utan att bli genomförd

Blivande är inte målet slutfört. Det är alltså inte ett helt genomfört mål där medlet är överspelat. Jaha, nu är vi klara. Vissa former av maktordningar, och visa former av våld och förtryck, kan vara överspelade. Men det finns inget efter revolutionen. Eller efter befrielsen. Befrielse är att fortsätta uppfinna, bygga, tränga undan, ersätta. Befrielse avslutas aldrig.

Befrielse är inget som individuella organisationer eller personer utför själva. Befrielse är, i Deleuzes utforskning, att komponera, att skapa pulser och resonanser.

När våra handlingar återkommer uppstår pulser. Ifall dessa pulser fortsätter kan resonanser med andra pulser uppstå. Resonans bygger ömsesidig förstärkning. Politik är ömsesidig förstärkning.

Pulser och resonans bryter sig ur fixeringen vid event, den stora aktionen, tidsbegränsade kampanjer och projekt. Politik blir istället återkommandet.

Befrielse avviker

Blivande är riktning utan att målet placeras därborta. Målet är snarare hur vi riktar oss.

Riktandet är aldrig rakt. Befrielse är avvikelse. När målet blir medlet avviker vi från det bestämda. Befrielse växer åt alla möjliga håll. Befrielse är mycel, svamprötter. Skapande av värde skapar gärna rotknölar. Knölar bryter det raka och linjära. Rotknölar skickar iväg oss i nya riktningar.

Deleuze kritik av tron på information

Låt oss lämna Deleuzes blivande befrielse och läsa hans kritik mot information, mot tron på informationens möjligheter att skapa befrielse:

"Let's say that is what information is, the controlled system of the order-words used in a given society. What does the work of art have to do with it? Let's not talk about works of art, but let's at least say that there is counter-information. In Hitler's time, the Jews arriving from Germany who were the first to tell us about the concentration camps were performing counter-information. We must realize that counter-information was never enough to do anything.

No counter-information ever bothered Hitler. Except in one case. What case? This is what's important. Counter-information only becomes really effective when it is — and it is by nature — or becomes an act of resistance. An act of resistance is not information or counter-information. Counter-information is only effective when it becomes an act of resistance.

What relationship is there between the work of art and communication? None at all. A work of art is not an instrument of communication. A work of art has nothing to do with communication. A work of art does not contain the least bit of information."(1)

Lämna ineffektiviteten och bli skapande

Deleuzes filosofi visar ineffektiviteten i:

1. Politik som överför budskap, information, åsikter eller insikter. Han kritiserar kommunikation i betydelsen överföra budskap. Samtal och texter är snarare samverkan än överföring.
2. Politik som säger emot. Som säger Nej. Som protesterar mot något. Fokusera istället på att skapa och återskapa.
3. Politik som uttalar sig i olika frågor. Uttalanden och namninsamlingar blir slöseri med tid. Dela istället misstag, erfarenheter, färdigheter, samt metoder för att träna och uppfinna.

Politik blir för Deleuze istället en skapande verksamhet. Ett skapande som samtidigt gör motstånd. Som bryter sig ur, tränger undan och ersätter maktordningar. Skapandet sprids genom att andra imiterar, tränar och vidareutvecklar.

Per Herngren
9 november 2017, version 0.1

Fotnot

(1) Gilles Deleuze, Two Regimes of Madness Texts and interviews 1975-1996, Semiotext(e), 2006, p 322.

Stormöten som funktionell dumhet

Är stormöten så populära just för att de drar in organisationen i funktionell dumhet? Attraherar stormöten för att de tränger undan och ersätter organisationens syfte?

Stormöten skapar olika dynamiker som har en benägenhet att ersätta genomförande. Stormöten blir i så fall effektiva som flykt från förverkligande. Stormöten är en bland flera förklaringar till hur grupper och organisationer dras in i funktionell dumhet.

Funktionell dumhet

Funktionell dumhet tenderar att uppstå när en organisation eller grupp utvinner mer kraft och energi av att inte genomföra vad den är till för än av att genomföra det. Ickegenomförande får en funktion i organisationen.

En dynamik växer fram där organisationen med tiden oavsiktligt ersätter sitt syfte med andra verksamheter, exempelvis mätningar, rapporter och utvärderingar. Dessa andra verksamheter utformas mer tillfredsställande än att genomföra syftet. Det blir mer engagerande att genomföra ickegenomförande än att genomföra genomförande.

Stormöten centraliserar

Frågor som annars skulle hanteras i små arbetsgrupper centraliseras till stormöten. Arbetsgrupper frågar stormötet eller informerar stormötet. Dessa möten fastnar i så fall i tröghet och 'information overload'.

Även konflikter som kunde ha hanterats av en mindre ansvarig grupp centraliseras till stormötet. Deltagarna dras in i alla möjliga konflikter. Eller så blir organisationen konflikträdd och konfliktundvikande.

Hur stormöten skapar funktionell dumhet

1. Stormöten är tröga för att lösa problem. Detta gör att deltagarna istället fokuserar på tyckanden och invändningar. Att inför andra tycka något stimulerar och fungerar som flykt från förverkligandet. Att tycka och påpeka saker blir attraktivare än att konstruera, bygga och genomföra.
2. Invändningar fungerar dessutom som stoppsignaler. Det går alltid att hitta en invändning. Och deltagare blir skickliga invändare. Det gör att växelspelet mellan uppfinnande, misslyckande och konstruerande stoppas och trängs undan.
3. De som invänder framställer sig som realister. Detta bygger en kraftfull mur mellan realiserande och realism. Det realistiska blir att undvika att realisera. Realiserandet pekas ut som orealistiskt.
4. Utspel och åsikter pissar in revir. Att markera position och domän blir mer tillfredsställande än att innovativt lösa problem. Domäner måste pissas in regelbundet för att inte bli otydliga. Markeringar blir ett återkommande inslag på stormöten.
5. Att vara emot varandra genererar energi, som plus och minus på ett batteri. Att bromsa och kritisera varandras förslag producerar självgenererande system. Motståndare stimulerar varandra genom att vända sig mot varandra.
6. Två parter som vänder sig mot varandra drar in övriga deltagare i dikotomin. En motsättning kan sätta igång en dynamik där den gör sig själv till huvudmotsättning. Avvikande lösningar trängs undan.
7. Två parter som vänder sig mot varandra tenderar att prata mycket och dominera diskussionen. De blir varandras motparter i en pardans. Deras gemensamma dominans är svår att genomskåda eftersom de säger emot varandra. 
8. Och de två skola bli ett. Två parter som vänder sig mot varandra blir i praktiken en part, som när dansare blir ett danspar.
9. Att ersätta kreativa konflikter med motparter som vänder sig mot varandra gör att organisationen blir inlåst i vissa återkommande frågor. Organisationen stagnerar. Detta kan skapa trygghet. Stagnation får en betryggande funktion för deltagarna.

Konfliktundvikande

1. Att centralisera konflikter till stormöten blir för många grupper jobbigt. För att undvika konflikter övergår dessa till att bli konfliktundvikande.  Konflikter tas inte till vara. Problem hanteras inte.
2. Konfliktundvikande kan förvandla stormöten till informationsmöten. Detta producerar "information overload". Stormötet blir organisationens flaskhals. Informerandet skapar en självgående stimulerande aktivitet som ersätter förverkligande.
3. Det gemensamma skapandet kan trängas undan av att deltagare rapporterar om rapporter. Parallellt med att arbete alltmer ersätts med redovisningar och rapporter så skapas behovet av bekräftelse. Annars skulle rapporterna producera tomhet. Stormötet blir därför ett forum där redovisningar får redovisas ännu en gång.

Utvinna kraft - fetischism

1. Konfliktundvikande kan förvandla stormöten till en trevlig stund där snälla och uppmuntrande saker sägs. Det sociala tar över.
2. Att förvandla en stor del av gruppen till publik skapar fetischistisk kraft som utvinns ur publiken. Informella och formella ledare utvinner energi från åhörarna. Energi överförs därmed från passiviserade åhörare till ledning och informella ledare. Stormöten uppfattas därmed som funktionella för ledningen.
3. Att göras till publik kan även användas av den passiva åhöraren för att utvinna kraft. Stormöten drar till sig karismatiska talare som inspirerar publiken. Inspirerandet ersätter kämpande med att förverkliga.
4. Värde kan ersättas av utvärderingar. Att få bra utvärderingar ersätter skapande av värde. Stormöten blir en arena som bekräftar utvärderingarnas resultat, eller som analyserar hur resultatet kan förbättras. Resultat av arbete ersätts med resultat i utvärderingar.
5. Skapande av värde kan också ersättas av mätande. Värdet i att bruka, skapa, samarbeta och samtala ersätts med mätande av kundnöjdhet och nöjda medarbetare. Nöjdhet tränger genom mätningar bort förverkligande. Stormötet blir ett forum där statistik förvandlas till kraft. Det alstrar nummermagi. Nummer uppfattas innehålla kraft.
6. Eftersom energi kan utvinnas ur stormöten blir den funktionella dumheten funktionell. Varje förslag om att arbeta mer självständigt i mindre grupper motverkas kraftfullt. Och varje förslag om att grupper ska samarbeta och koordinera med varandra tolkas som att stormötena faktiskt ändå är nödvändiga. Stormötet gör sig immunt mot förverkligande arbete i mindre grupper.

Per Herngren
2017 07 22, version 0.1.1

Stormöten vs mindre grupper - bilaga 1

En utgångspunkt för den här texten är att möten är effektiva på att lösa komplicerade problem i storlek från två till åtta deltager. För exempelvis textskrivning kan två personer vara effektivare än fem. För att uppfinna kan fem personer vara effektivare än åtta. För att upptäcka problem och fallgropar kan åtta personer vara effektivare än två.

Formeln n(n-1)/2 ger antalet individuella relationer i en grupp. Där n är gruppens antal. Formeln visar alltså antalet par som behöver förstå varandra och samarbeta med varandra. Hur många individuella missförstånd som behöver redas ut. Och hur många möjliga personliga konflikter som gruppen behöver hantera.

Det finns andra faktorer som skapar flaskhalsar och tröghet men något förenklat visar formeln att en grupp som går från exempelvis sju till nio deltagare fördubblar svårigheten och komplexiteten i att försöka förstå varandra, samarbeta och hantera konflikter.

Formeln blir därmed en delförklaring. I möten med fler än åtta deltagare behöver några dra sig tillbaka och bli mer tysta och passiva. Jämlikhet blir matematiskt omöjligt.

Stormöten måste producera åhörare och publik för att de ska fungera. Själva samtalet förs mellan kanske fem-sex deltagare. Ifall fler yttrar sig så sker det i form av monologer snarare än samtal. Det är inte praktiskt möjligt att jämlikt referera till varandra. Inte heller att bolla tankar fram och tillbaka. Samtalande, tillsammans-talande, sker mellan max sju-åtta personer oberoende om gruppen har åtta, femton eller hundra deltagare.

Förutom formeln som visar antalet individuella relationer använder jag arbetsgrupper som paradigm (mönster) för att jämföra med stormöten. Arbetsgrupper som arbetar självständigt utan att mikrostyras av styrelse, ledning eller stormöte utvecklar andra arbetssätt än stormöten. Arbetsgrupper varvar planering, genomförande, problemlösning, omsorg och ömsesidig hjälp. Den växlar mellan olika typer av möten, och den varvar funderande med genomförande. Arbetsgruppen kan misslyckas eller lyckas med detta. Arbetsgruppen är inget enhetligt ideal utan bara ett hjälpmedel i analysen.

Flera av de handlingar som tas upp i kritiken av storgrupper kan få en konstruktiv funktion i mindre arbetsgrupper. Det gäller att inte förvandla kritiken till moralism eller generaliseringar.

Dynamik - bilaga 2

Dynamik innebär att effekter med tiden skapar oväntade effekter. Förutsättningarna förändras. Det som är dynamiskt måste begripas historiskt, över tid. Det som gällde igår gör att något annat gäller idag. Förutsättningarna förändras. Nya förutsättningar skapar effekter som gör att de nya förutsättningarna snart inte heller gäller, inte på samma sätt. Samma sak kan alltså få olika effekter över tid.

Dynamisk analys ska därför inte blandas ihop med helhetsförklaringar eller statiska förklaringar eller linjära förklaringar.

Funktionell i systemteori - bilaga3

Funktionell i systemteorier syftar på återkommande handlingar, händelser, relationer, platser och saker som är med och återskapar delar av en organisation. Eller som återskapar delar av ett fenomen eller ett system.

Det funktionella är det som inte är avsiktligt. Funktionellt skiljer sig därför från instrumentellt handlande där effekten är avsiktlig och planerad. Funktioner är inte uttänkta. Exempelvis kan gemensamma fikapauser på en arbetsplats få funktionen att lösa problem, konflikter, sprida idéer och färdigheter.

Ifall organisationen medvetet organiserar fika för att lösa problem och konflikter blir fikat istället instrumentellt, inte funktionellt.

Instrumentalism och dess funktion

Instrumentella handlingar kan få en funktionell funktion i en organisation. Funktionell dumhet skulle delvis kunna förklaras med ensidigt fokus på instrumentella avsikter. Istället för att förverkliga så fokuserar organisationen på handlingar som ska sätta igång en kedjereaktion som förhoppningsvis uppnår målet i framtiden.

För teorin kan detta bli förvirrande. Skulle det instrumentella kunna vara samma sak som funktion? Nä, det gäller att skilja på funktionen med det instrumentella från instrumentalism. Instrumentella handlingar får alltså oavsiktliga konsekvenser. Instrumentella handlingar är till stor del icke-instrumentella. Detta kan leda till att det funktionella och det instrumentella ofta får motstridiga konsekvenser. Trots att det är samma handling. En viss avsikt får en helt annan funktion. Funktionell dumhet är ett typexempel på detta.

Förklara funktion i organisationer

Funktionella händelser orsaksförklaras ibland med funktionell effekt: att dess funktion i organisationen är orsaken till att de existerar.

Talcott Parson som var det stora sociologiska namnet inom strukturfunktionalismen under femtiotalet förklarade funktion med funktionen för helheten (organisationen, samhället).

Men att förklara funktioner utifrån en helhet blir en mystisk instrumentalism. Skulle det finnas nån mystisk intelligent kraft i system och organisationer som genererar funktioner som är bra för organisationen? Skulle organisationer ha sina egna gudar som ser till att det går bra för organisationen? Eller skulle det existera en omedveten högre intelligens i organisationer som vet vad som är bra för organisationen?

Funktion som resonans

Istället för att tänka helhet kan det vara mindre mystiskt att undersöka hur olika saker och händelser börjar dansa med varandra. Dansen skapar en form av gravitation, en dragkraft som drar till sig mer dansande. Och dansen fortsätter. Denna dans och puls får funktioner som drar iväg med organisationen. Detta kan vara bra eller dåligt för organisationen. Eller så omvandlas organisationen till något annat. En revolution sker.

Funktionella händelser skapar egna värden. Dessa värden kan dra med deltagare och grupper i organisationen. "Det var ett trevligt samtal! Hinner du vara med på eftermiddagsfikat? Jag köper nybakade bullar i bageriet." Goda bullar och trevligt sällskap kan få oväntade effekter för en organisation.

Luhmann och sociala systemteorin

Funktionalisten Niklas Luhmann började på sextiotalet kritisera mysticismens kring Talcott Parsons tro på helheten och vad som var bra för helheten. Luhmann förklarade istället funktion främst med hur system producerar skillnad från andra system. Och skillnad från sin omgivning.

Hur blir system självskapande? Hur rör sig danspar på dansgolvet utan att krocka, blanda ihop sig och upplösas som par?

Luhmanns systemteori undersöker hur system kan bli självständiga. Vad är det för funktioner i system som skyddar det från extern information och påverkan?

Hur kommer det sig att organisationer lever sina egna liv istället för att påverkas av andra organisationer? Det är det som Luhmanns sociala systemteori förklarar, eller försöker förklara.

Hans systemteori blir därmed också en hjälp att förstå hur regeringar, parlament och företag skyddar sig från påverkan från aktivister och solidariska organisationer.

Dysfunktionell

Att skilja på dysfunktionell och funktionell kan göra att analysen missar att det dysfunktionella ofta är funktionellt. Det får en funktion i organisationen. Det blir lätt att analytikern omedvetet blandar in åsikter och tyckanden i ordet dysfunktionell. Det återskapar en mystisk, rationell helhet. Ett högre rationellt syfte i systemet.

Dysfunktionell kan dock användas som en kritik. Kritiken blir då en intervention i organisationen. En intervention som kan få en egen funktion. Kritikern kan påpeka att:
1. en funktion i en organisation drar iväg med organisationen så den blir något annat än vad den är till för. 
2. en funktion kan blir självdestruktiv för organisation. Den gör att organisationen kollapsar.

Referens

Mats Alvesson, André Spicer, "A Stupidity-Based Theory of Organizations", Journal of Management Studies, Volume 49, Issue 7, November 2012, p 1194–1220.

 Mats Alvesson, André Spicer, The Stupidity Paradox. The power and pitfalls of functional stupidity at work, Profile Books Ltd, 2015.

Roland Paulsen, Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen,
Atlas, 2015.

Niklas Luhmann,  Social Systems, Stanford University Press, 1995.

Per Herngren, Skicklig inkompetens, 2008.
Per Herngren, Bortom styrmodeller, 2010.
Per Herngren, Funktionell dumhet, 2014.
Per Herngren, Postreformism, 2016.

Etik kommer inte från etiken: Emmanuel Levinas

Andra människor behöver oss. Deras behov ställer därför etiska krav på oss, menar den judiska filosofen Emmanuel Levinas i Totality and infinity. När andra människor jagas på flykt, förtrycks, mobbas, görs hungriga, underordnas, så kräver det vårt ingripande.

Det etiska kommer  inte från en åsikt, uppfattning, teori, kalkyl eller dogm. Det etiska kommer inte heller från etiken. Det etiska kommer från de förtrycktas och underordnades behov. Från de krav som våra medmänniskors sårbarhet ställer på oss.

De olika, de annorlunda

De andra ska här inte förstås som de som är lika oss, eller som har en identitet vi kan identifiera oss med. Etik bygger inte på samma. Etik kommer inte från samma grupp eller från samma medborgarskap. Etiken är kravet från de som inte är samma som oss. De vi inte identifierar oss med. De som är olika oss. Främlingarna.

Etik baseras, enligt Levinas, därför inte på igenkännande. Etik är kravet från de som vi inte känner igen.

Ifall etik istället hade byggts på igenkännande eller tillhörighet så skulle det etiska utgå från oss själva. Det etiska skulle bli en självupptagenhet med oss själva och vår egen godhet.

Olydnad och lydnad mot etiska krav

Det etiska ska förstås som en order. En order från någon annan än mig själv. Från andra behov än de maktordningar jag vanligtvis lyder.

Denna etiska order behöver inte komma från en mun som i: Hjälp oss! Den kan komma från ett ansikte, en blick, en berättelse eller från kunskapen att andra människor har avgörande behov som inte tillfredsställs.

Levinas menar att mötet ansikte mot ansikte öppnar upp ett nät eller en värld av etiska krav. Ifall vi läser Levinas mot Levinas hjälper han oss bort från den individualism han kämpade med. Då begränsas inte etiken av ansikte mot ansikte möten. Mötet med ett annat ansikte blir möte även med de vars ansikten vi inte ser eller möter. Ett annat ansikte behövs för att jag ska komma ur föreställningen att världen består av mig och min upplevelse: ut ur solipsismen.

Det etiska är alltid lydnad och olydnad. Vi kan vägra lyda det etiska kravet. Vara olydiga mot de förtrycktas behov och lydiga mot det egna. Eller de etiska kraven från våra medmänniskor kan göra oss olydiga mot maktordningar och lydiga till de underordnades krav. Det etiska går alltså inte att skilja från lydnad och civil olydnad. De är sammanvävda med varandra.

Per Herngren
14 maj 2017, version 0.1

Referens

Emmanuel Levinas, Totality and Infinity: An Essay on Exteriority,
Springer Science & Business Media, 1979 (original 1961).

Adverb och adjektiv flyr det politiska

Tyckanden och bedömanden fungerar som medel att distansera sig från saker och handlingar. De frestar oss att dra oss undan istället för att leva livet.

Adjektiv och adverb används för att ersätta samarbete och skapande med omdömen. Istället för att performativt förverkliga värde så fastnar vi i värderandet.

Och istället för att bjuda in och gestalta förklarar vi hur saker och ting ska uppfattas. Uppfattningen skymmer världen bakom en åsikt om världen. Uppfattningen har under några årtionden tenderat att bli alltmer paranoid. Åsikt om världen blir ersättning för världen. Den mystifieras som nånting vi inte riktigt har tillgång till, dold bakom upplevelsen. Däremot har vi tydligen tillgång till uppfattningen om världen.

Bjud med och välkomna

Det finns ingen anledning att avskaffa adjektiv och adverb. Ibland behöver vi tycka till. En av de mest kända kritikerna av adjektiv och adverb, Ernest Hemingway, använder faktiskt mycket adverb. Men hans adverb handlar ofta om tid, plats och frekvens för handlingar(1). Han tycker inte så mycket med dem. En större adverbhatare än Hemingway är Stephen King: "The road to hell is paved with adverbs."(2) Båda dessa författare experimenterar med olika tekniker för att bjuda in oss att delta istället för att vi ska lyssna på deras förklaringar.

När adjektiv och adverb gör oss till publik behöver vi hålla dem på avstånd. Vi behöver hitta medel för att öppna upp världen så vi kan leva tillsammans. Leva i världen.

Nedan reflekterar jag först kring hur adverb och adjektiv, utvärderingar och opinion används för att återskapa medelklassen som medelklass, och därefter reflekterar jag kring hur tyckanden tränger undan demokrati och det politiska.

Recenserandet som medelklassens paradigm

Medelklass återskapar sig som medelklass genom att bland annat producera skillnad mellan upplysta och oupplysta. Smak och omdöme fungerar som verktyg för att skapa denna särskillnad.

Medelklassen tycker saker. Den skapar en bred verktygslåda av tyckanden: recenserande, moraliserande, invändande, betygssättande. Dessa verktyg ersätter skapande och byggande med åsikter och opinion, mätningar och särskillnad, över och underordning.

Medelklass förstås här som verb snarare än som kategori eller en statistisk mängd. Upplysthet är inte bara ett instrument för att producera medelklass. Upplysning är medelklass. Upplysning och medelklass är både mål och medel. Det ena är inte instrument för det andra. Uppdelandet av upplysta och oupplysta är ett medelklassande, handling som återskapar medelklass.

Omdöme och utvärdering blir postdemokrati

Medelklassens återskapande av sig själv som medveten drar gärna med sig organisationer i postreformism och det postpolitiska. Omdömen och utvärderingsformulär får funktionen av flykt från det politiska. Folkrörelser, kommuner, skolor och andra organisationer som egentligen ser sig som demokratiska drar in sig själva i postdemokrati, flykt från demokrati.

Denna flykt från demokratin förvandlar adjektiv och adverb till modeller och siffror. Tyckandet producerar kvasivetenskaplig vidskepelse genom utvärderingar och opinionsmätningar. Tyckandet kan också producera politisk vidskepelse genom namninsamlingar och uttalanden. Ihärdigt byggande av komplexa, politiska organisationer ersätts med åsikten om något.

Demokrati är att överge sin uppfattning

Politik löser och hanterar gemensamma problem. Det politiska är att pröva och misslyckas. Och pröva igen. Politik förstås här som gemensamt byggande, uppfinnande och experimenterande. Politik är ett hantverk och det politiska behöver träning för att fungera. 

Det politiska är queer i betydelsen onormalisera. Det politiska är processen att göra saker ovanliga och onaturliga. Det politiska avviker. Denna avvikelse skapar osäkerhet. Demokrati är att gå in i otrygghet.

Det politiska är att komma över sina åsikter och tyckanden. Det politiska är att komma över det vi redan förstått, det vi redan vet.

När det politiska är demokratiskt är det just gemenskapens skapande som överskrider självklarheter i gemenskapen. Politik kommer över det som verkar vara givet. Det politiska livet intervenerar i sig själv. Politik representerar inte våra föreställningar. Politik förändrar dem.

Politik flyr in i administration

Något förenklat så skiljer sig det politiska från administration just genom att det politiska är samtal och överenskommelser om att vika av. Administration är istället medel för att fortsätta. Ifall styrelser, fullmäktige och parlament övergår till att justera ordningar så har de övergått till administration. Det politiska har övergivits. Parlament har i så fall valt att bli administration istället för politiska organ som faktiskt löser problem.

I praktiken behöver även en administration vara politisk för att fungera. Den kan inte vara alltför toppstyrd eller regelstyrd för då producerar den ineffektivitet, dumhet och tröghet. Administration kräver motstånd och olydnad, sprickor och öppningar. Annars fungerar den inte riktigt.

Det demokratiska och det politiska behövs i alla organisationer så länge det inte finns modeller, logik, fakta eller fix som löser gemensamma problem.

Invändningar saboterar det politiska

Det finns flera sätt att hindra det politiska. En av de effektivaste metoderna för att hindra det politiska är invändningen. Det går alltid att hitta en invändning. Invändningen är inte mäktigare än skapandet. Men invändningen suger kraft ur skapandet. Trots att invändningen är svagare än skapandet kan den hindra skapandet.

Skapande är otrygga och osäkra verksamheter. Invändandet fungerar som maktmedel för att jaga det politiska prövandet tillbaka in i tryggheten. Att experimentera, träna och testa är att ge sig ut på okänd och osäker mark. Demokrati är att lämna det säkra och gå in i det osäkra.

Demokrati som osäkert trevande

Etablerade metoder för att sabotera det osäkra, trevande, kreativa experimenterandet är recensioner och omdömen. Men även "opinionen" kan sabotera demokratin. Opinion som i den tidiga borgerliga revolutionen förstods som en omskapande verksamhet, med högläsning följd av diskussion, blir i dag ett cementerande av åsikter och tyckanden. Opinion som tidigare fungerade som uppfinnarverktyg övergår till att bli statistiska och statiska maktmedel som tränger bort det politiska.

Experimenterande är att producera nytt genom att återanvända. Och experimenterandet behöver misslyckandet mer än att visa upp det som lyckats.

För att det politiska ska kunna skapa sig utrymme och tränga undan postdemokrati behöver det politiska gå in i avvikelsen. Som när rotknölar i mycel och rhizom skickar iväg rötter i nya riktningar fungerar det politiska som svamprötter snarare än linjär målstyrdhet.

Avvikandet kan inte producera något helt nytt. Avvikandet är alltid historiskt. Avvikandet återanvänder. Avvikandet kombinerar imitation och innovation. Imitationen är med och skapar rotknölar där demokratin får möjlighet att vika av.

Per Herngren
Arbetarnas dag 1 maj 2017, version 0.1.2

Ordlista

Sabotage: Gammalt ord för att arbeta med träskor, alltså klumpigt utan att kunna slutföra jobbet. Träskor på den tiden hade även ovandelen gjord av trä.

Performativ: handlingar som uppnår målet när handlingen är slutförd. Mål och medel blir ett.

Fotnötter

1. Justin Rice, "What Makes Hemingway Hemingway? A statistical analysis of the data behind Hemingway's style", LitCharts, 2016.  
2. Zachary Petit, "72 of the Best Quotes About Writing", Writers Digest, 2012.

Messianism och dess invertering

Messianism är tron på en makt som ska rädda oss. Messias kommer från hebreiska (משיח, moshiach,) "den smorde". Smord förstås som den rättmätiga kungen, den som är smord att bli vår kung. Messianism blir då tron på den legitima makten. Tron på den rättmätiga makten som ska rädda oss. 

Starka messianistiska trosriktningar idag är tron på nationalstaten och ledarskapet. Messianism inom marxism har varit tron på den framtida revolutionen som ska befria arbetare och förtryckta. Fler socialister idag har nog starkare messianistisk tro till lönearbete och parlament. Möjligen har rättigheter blivit messianism inom delar av hbtq och antirasism.

I judendom, kristendom, islam och socialism har det alltid funnits anarkistiska strömningar som poetiskt inverterar betydelsen av messianism: Den fattige är vår kung. Ickevåldet är vår krigsmakt. Sårbarheten är vår styrka. Försoningen är vårt försvar. Det demokratiska samtalet är vår chef. Gästfriheten är vår nationalstat. Civil olydnad är vår domstol. Friheten är vårt fängelse. Queer är vår norm. Ansvaret för vår medmänniska är vår diktator. Befrielsen är vår regering. Solidariteten är vår gud.

Vi får därmed två motsägande messianistiska rörelser. Tron på en makt som ska rädda oss och tron på ett olydigt ansvar att tillsammans organisera befrielse.

Per Herngren
2017 04 24, version 0.1.1

Dekonstruktion - aktör tillsammans med oss

Dekonstruktion händer när konstruktionen blir aktör. Konstruktionen skapar nya möjligheter som vi inte tänkt på, som vi inte planerat för. Konstruktionen konstruerar det den inte är konstruerad för. Det kallas dekonstruktion.

Morfemet de betyder av och från. De-konstruktion är något som kommer av konstruktionen, från konstruktionen. Konstruktionen dekonstruerar. Själva konstruktionen blir aktören.

Men konstruktionen är inte allsmäktig. Den lyckas inte få kontroll över sig själv. Eller snarare, själva försöket att få kontroll omkonstruerar. Konstruktionen öppnar upp för motstånd. Konstruktionens försök att hålla konstruktionen bygger nya konstruktioner.

Aktivisten upptäcker att sättet som aktionen görs på skapar politiska förändringar som inte var planerade. Snickaren lägger märke till att stolen gör andra saker än att vara stol. Författaren finner att hen förvandlats till förundrad läsare av sin egen text. Fångvaktaren misstänker att fångarna och fängelset konspirerar för befrielse. Regeringen anar att nationen inte riktigt lyckas med att ockupera ett land(område).

Medaktörer

En del tänker att dekonstruktion kommer från läsaren, författaren, aktivisten, forskaren, snickaren, målaren, filosofen. Eller från deras metod. Dekonstruktion skulle vara resultatet av en dekonstruktiv metod. Dekonstruktion skulle i så fall snarare vara deförfattaren (av författaren) eller demetoden (av metoden).

Nää, dekonstruktion är inte något som en människa gör. Inte ensam i varje fall. Dekonstruktion är när konstruktionen är med och gör.

Dekonstruktionen öppnar upp för andra aktörer. Det är alltså inte så att dekonstruktionen blir ensam aktör. Det går inte att reducera en händelse till dekonstruktionen, lika lite som det går att reducera händelsen enbart till individen, ledaren, kollektivet, strukturen eller systemet.

Konstruktionen samverkar med andra aktörer. Den bygger möjligheter och hindrar andra möjligheter. Dekonstruktion bjuder in till vinklar och vrår. Den bjuder in att följa sättningar och sprickor,

Innovativt skapande bortom individ eller struktur

Det som händer när vi följer (de)konstruktionen är att vi innovativt är med och bygger nytt. Det går alltså inte att reducera det som händer till dekonstruktionen eller till de människor, läsare, aktivister som agerar med konstruktionen. Aktörer skapar möjligheter för varandra. Och de hindrar varandra. Deras samverkan bygger det ingen aktör ensam skulle klara. Samverkandet blir aktör.

Per Herngren
2017 02 19, Version 0.1.2

Referens

Jacques Derrida, "Letter to a Japanese Friend", 1983, in David Wood, Robert Bernasconi (ed), Derrida and Différance, Northwestern University Press 1988.

Jacques Derrida om dekonstruktion

Dekonstruktion är inte metod

"I would say the same about method. Deconstruction is not a method and cannot be tranformed into one. Especially if the technical and procedural significations of the word are stressed. It is true that in certain circles (university orcultural, especially in the United States) the technical and methodological "metaphor" that seems necessarilyattached to the very word deconstruction has been able to seduce or lead astray. Hence the debate that has developed in these circles: Can deconstruction become a methodology for reading and for interpretation? Can itthus be allowed to be reappropriated and domesticated by academic institutions?"

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion är inte kritik eller avslöjande
"deconstruction is neither an analysis nor a critique and its translation would have to take that into consideration. It is not an analysis in particular because the dismantling of a structure is not a regression toward a simple element, toward an indissoluble origin. These values, like that of analysis, are themselves philosophemes subject to deconstruction. No more is it a critique, in a general sense or in Kantiansense. The instance of krinein or of krisis (decision, choice, judgment, discernment) is itself, as is all the apparatus of transcendental critique, one of the essential "themes" or "objects" of deconstruction."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion bryter upp modeller
"This is not limited to a linguistico-grammatical model, let alone a mechanical model. These models themselves ought to be submitted to a deconstructive questioning. It is true then that these "models" have been behind a number of misunderstandings about the concept and word of "deconstruction" because of the temptation to reduce it to these models."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion bryter med det negativa förstörandet
"Among other things I wished to translate and adapt to my own ends the Heidggerian word Destruktion or Abbau. Each signified in this context an operation bearing on the structure or traditional architecture of the fundamental concepts of ontology or of Western metaphysics. But in French "destruction" too obviously implied an annihilation or a negative reduction much closer perhaps to Nietzschean "demolition" than to the Heideggerian interpretation or to the type of reading that I proposed."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Militant moralism: liberalismens motsättningar

Liberalismens fokus på individens ansvar för sin egen situation skapar en intressant motsättning. Individen kan bli självupptagen med sig själv: sin duktighet, karriär, egendom, kropp, utveckling eller lycka. Moderna varianter av denna individualism är föreställningen att en själv kan leva jämlikt, klimatsmart, ekologiskt, ickediskriminerande, ickesexistiskt, icketransfobiskt, antirasistiskt. Individualismen behöver dock inte göra oss självupptagna. Den kan lika gärna göra oss upptagna med andra individers duktighet.

Militant moralism som aktivism

Liberalismens individualism övergår ibland i militant moralism. Att ha åsikter om andra individers politiska duktighet återskapar den klassiska borgerliga uppdelningen mellan upplysta och oupplysta.

Militant moralism konkurrerar just nu inom vänster och aktivism med strukturella och gemensamma förändringar. Militant moralism blir en del av det postpolitiska: övergivandet av gemensamma politiska lösningar.

Militant moralism kan inom aktivism på så sätt tränga undan demokrati och politiska beslut, organiserande och socialism, revolution och strukturella förändringar. Organiserandet av nya samhällen ersätts av pekfingrar.

Militant moralism kamouflerar maktstrukturer genom att peka ut de bra och de dåliga. De dåliga får funktionen att kamouflera den verkligt mäktiga makten. Den som normaliserat sig själv. Den som uppfattas som anständig och självklar. Den som verkar i bakgrunden utan några viftande flaggor.

En variant av militant moralism får funktionen av mobbing. Mobbing kamoufleras som radikal aktivism. De som inte säger rätt, som inte är tillräckligt upplysta om rättigheter, som inte äter rätt, de knuffas ut ur gemenskapen. Detta kan ske diskret genom att andra aktivister drar sig undan eller genom att de dumma och oupplysta pekas ut och skammas inför gruppen (skamma från medeltidens skamstraff).

Några metoder för befrielse från militant moralism och individualism

1. Uppfinna, träna och organisera det samhälle vi tillsammans vill leva. Här är misslyckanden, kalibrering, kontinuerlig träning och fortsatt uppfinnande avgörande för att det politiska inte ska stagnera.
2. Fokus på performativa och rekursiva metoder, alltså metoder där målen uppfylls när handlingen är utförd. Där mål och medel är ett, som Gandhi uttryckte det. Låt jämlikhet, feminism, socialism, demokrati, ickevåld, revolution, samhällsförändring bli våra medel istället för att skjuta upp dem som framtida mål, eller att be nån annan (nån regering) genomföra dem.
3. Fokus på intervention snarare än på protest och att vara emot.
4. Alliera oss med de som tänker annorlunda än oss, som lever annorlunda än oss, som inte har den insikt vi har.
5. Behandla saker och rumslighet, djur och växter, som medaktörer i organiserandet snarare än som passiva objekt. Bryta antropocentrismen, tron på människan som ensam aktör.
6. Fokus på sårbart beroende och omsorg snarare än politisk styrka.
7. Organisera och leva med förtryckta, flyktingar, fattiga, prekariat snarare än att bygga radikala, segregerade medelklass-öar.

Per Herngren
2017 02 01, version 0.1

Film om civil olydnad - från Gandhi till queerfeminism

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!

Intensivkurser i jämlikare samarbete 
& konfliktingripande

 

Filmad av Vardagens civilkurage 2016

När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik

"Individ" och "aktör" kan användas för att kamouflera makt och blockera förändring av strukturer och ordningar. Här tar jag upp några makttekniker som kamoufleras som "empowerment". När individen ska göras till Aktören-i-Sitt-Liv individualiseras empowerment.

Aktör och empowerment är användbara begrepp för befrielse. Detta är inte en kritik mot empowerment utan mot föreställningen om aktören som ensamt ansvarig för sina handlingar och för sitt liv. Empowerment kan översättas till bemäktigande och till förmåga. Men genom att empowerment individualiseras produceras dess motsats: maktlöshet.

Ingen kan ensam vara aktör
Att pekas ut som Aktören-i-Sitt-Eget-Liv blir maktteknik som hindrar människor från att bli aktörer. Att bli aktör är inte att bli enastående, det är inte att stå ensam. Att bli aktör är att samarbeta. Bygga tillsammans. Skapa tillsammans.

När statliga organisationer, företag och folkrörelser lyfter fram individer som aktörer pekas de gärna ut som ansvariga för sin "egen" situation. Det är inte de som pekar som är ansvariga. Nej, den som pekas ut, den som är arbetslös, fattig, flykting behöver ta ansvar för sig själv. Den behöver lära sig ta makt över sitt eget liv.

Bruno Latours sociologi visar att det inte existerar handlingar med en enda, ensam aktör(1). Det är alltid mängder med aktörer kopplade till varje handling. Svärmar av handlingar gör nya handlingar möjliga. Aktör begrips hos Latour som någon eller något som bidrar till handlingen. Andra aktörer gör det alltså möjligt för oss att bli aktörer. Andras bidrag gör det möjligt för oss att också bidra. När vi agerar är vi alltid medaktörer. Att bli aktör är att bli koaktör.

Ifall en aktör aldrig är ensam aktör så är även ensamheten skapad av många aktörer. Tillsynes ensamma handlingar som promenader eller konstnärligt skapande görs möjliga genom delaktighet i gemenskaper, i gemenskaper som samarbetar.

Att ensam tvingas fly från krig eller att ensam bli hemlös är också producerat av ett myller av aktörer.

Gemenskaper producerar makt och förtryck. Men det är inte bara så att vi trycks ner av andra. Vi är också beroende av varandra. Av tjänster, förnödenheter, infrastrukturer, maktstrukturer och av andras solidaritet och omsorg. Och vi är beroende av att det har funnits gemenskaper långt före oss. Händelser, personer och organisationer som tillhör historien fortsätter att agera i våra liv.

Aktör som skuld och belastning

Att göra individen till Aktören-i-Sitt-Liv belastar människor med skuld och ensamhet. Livet blir tungt. Denna tyngd tränger bort möjligheten att tillsammans bli aktörer.

Att ensam bli aktör är inte möjligt. Här skapas en loop, en loop som får funktionen av motor. Omöjligheten i att leva som enskild skapar hopplöshet. Och hopplösheten blir aktör: hopplöshet skapar ännu mer hopplöshet.

Hopplöshet revolutionerar inga ordningar. Istället produceras en ordning som för över skulden för ordningens misslyckande på individen.

Detta är egentligen inget nytt. Gamla konservativa ideologier belastade gärna fattiga med ansvaret för sin egen fattigdom. Ett mer sofistikerat sätt att göra samma sak är när välvilliga ger individualiserad hjälp till fattiga. Ett extremt exempel är hur EU gav bidrag till coaching och personlig utveckling för romer som bor i Rumänien. Av de 32 miljarderna som hade anslagits gick inga bidrag till lokala romerska organisationer. Inget gick till jämlik, medskapande politik. Inget gick till att bryta rasistiska strukturer som producerar våld, apartheid och fattigdom(2).

Individualiserat bistånd kan få funktionen att skapa apartheid. Människor hålls isär (apart). De fattiga får hjälp att klara sig i sina områden. Så att de fattiga stannar därborta. Hos sig.

"Individualiserad hjälp" blir aktör i produktionen av fattiga områden. "Individualiserad hjälp" producerar i så fall områden där fattiga ska hålla sig. "Individualiserad hjälp" normaliserar apartheid. För folk bör hålla sig hemma. Hemma där de hör hemma.

Empowerment kan också användas för att ersätta faktisk demokrati och jämlik fördelning av makt med upplevelse. Med upplevelse av att ha makt. Med upplevelse av delaktighet. Detta kan skapa en form av vidskepelse. Skepelse är ett gammalt ord för skepnad. Vi ser något som inte finns där. Vi uppfattar att vi har makt där vi fråntas makten. Vi uppfattar delaktighet där det inte finns demokrati.

Prekär blir prekariat

Individualiserad hjälp kan också skapa en klass som belastas med bekymmer, ett prekariat. Prekariat kommer från prekär: besvärligheter, bekymmer, att vara utsatt.

Etymologiskt härrör prekär från latinets precarius: få genom böner. Att få böna och be. Att tvingas böna för att klara sig. Tvånget att böna blir aktör i skapandet av en bönande klass(3).

Prekär, liv i bekymmersamhet, kan begripas som handlingar och ordningar som gör människor ensamma:

1. Att göras otillräcklig.
2. Att inte tillräckligt många griper in för att bryta ensamheten.
3. Att organisationer inte organiserar sig tillsammans med prekariat.

För de som lever i bekymmer (prekariatet) blir enskildheten, individualiseringen, ett straff. För några hundra år sen fanns det faktiskt straff som tog människor ur gemenskapen och gjorde dem till enskilda. Att bli tvungen att leva i enskildhet var på den tiden ett uttryckligt straff.

Befrielse från prekariat är ömsesidig hjälp. Inte hjälp till självhjälp.

Postpolitiska

Individen-Som-Aktören undviker att peka ut organisationer och gemensamma politiska beslut som lösningen. Det är upp till den enskilde att bli aktör, att ta ansvar för sitt liv. Detta tränger undan det politiska, och det etablerar därmed ett postpolitiskt tillstånd. Det gemensamma ska inte tas omhand av oss gemensamt.

Det entusiastiska individualiserandet av ansvar kommer ur välvilja, inte från vilja till våld och förtryck. Välviljan blir dock ironisk när individualiseringen predikas av de som bärs upp av sin delaktighet i medelklassen. När den predikas av de som bärs upp av vänner och familj, organisationer och företag med resurser som byggts upp av mängder med aktörer.

Att hjälpa människor att hjälpa sig själva hjälper dem att bli själva. Det tränger undan det politiska. Det postpolitiska producerar hjälplöshet som politiskt tillstånd.

Befrielse kräver att vi organiserar tillsammans. Lösningen är inte att bli själv. Här är några möjliga ansatser för att tränga undan individualiseringen:

1. Att fattiga, förtryckta och vi med mer resurser organiserar oss tillsammans.
2. Att vi med resurser solidariskt organiserar oss tillsammans med förtryckta, snarare än för dem.
3. Att vi bygger befrielserörelser. Befrielserörelser som solidariskt lever i motstånd och revolution. Som experimenterar med, och bygger, ickevåldsliga revolutioner som fördelar resurser och makt jämlikt.

Per Herngren
3 november 2016, version 0.1.1

Fotnötter

(1) Bruno Latour, Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford: Oxford University Press, 2005.
(2) "Här fastnar EU:s miljarder till romerna", DN, 2014-03-30.
(3) Per Herngren, "Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV", perherngren.blogspot.com, 2011.

Mansplaining, medelklassplaining, vitplaining, stockholmsplaining

Förklaringar blir makttekniker när de återskapar en grupp som mer upplyst och informerad än "de andra". Och när de samtidigt producerar de andra som mindre vetande.

Förklaringar producerar de underordnades underordning genom själva försöket att höja deras medvetande.

Mansplaining: Producera män som bättre vetande än kvinnor genom att förklara och upplysa kvinnor. (Från man+explain.)

Medelklassplaining: Producera medelklassen som mer upplyst än underordnade och överordnade klasser genom att ta på sig rollen att upplysa och medvetandegöra "dem".

Tekniken producerar mest makt när den utgår från välvilja, viljan att upplysa de oupplysta och fördomsfulla. Kultur används gärna för att återskapa medelklassen som mer upplyst.

Tekniken blir mindre effektiv när den används för att briljera eller trycka ner andra individer och grupper: Visste du inte det!

Vitplaining: Återskapa vita som mer upplysta än bruna genom att informera och upplysa dem om demokrati, rättigheter, vårt sätt, vår kultur, vårt språk.

Vitplaining kan också användas för att återskapa en kolonial relation: Vita behöver rädda bruna kvinnor från oupplysta bruna män. Vita måste rädda bruna homosexuella från oupplysta bruna män.

Stockholmsplaining: Producera ett centrum som "vet" genom att informera dem i periferin. Centrum behöver producera periferi för att kunna producera sig själv som centrum. Och periferin produceras som periferi genom att upplysas av "centrum".

Per Herngren
2016 10 24, version 0.1.1

Filmen King of Prussia om första plogbillsaktionen

Den här filmen om rättegången för den första plogbillsaktionen 1980 är den film som inspirerat mig mest för mitt politiska engagemang.

Filmen bidrog till att jag 1984 avrustade en Pershing II kärnvapenraket tillsammans med Anne Montgomery från filmen och Pershing Plowshares. Vi fick åtta års fängelse men jag blev utvisad efter femton månader.

Per Herngren
12 oktober 2016

"Förorten" ersätter utlänning/invandrare/inföding

Under historien har inföding, invandrare och andra ord använts för att producera vit, upplyst medelklass som behöver hjälpa de mindre upplysta, de som inte klarar sig utan den vita, västerländska medelklassen.

'Förorten' som rasifiering

De senaste åren har "förorten" lanserats som ett begrepp för att peka ut de oupplysta som behöver hjälp av 'upplyst', 'radikal' medelklass när det gäller feminism, hbtq, demokrati och rättigheter.

'Förorten' rasifierar grupper samtidigt som ordet kamouflerar rasifieringen med hjälp av ort. Som med det gamla begreppet u-land, utvecklingsland, används plats för att generalisera människor. Det blir svårare att genomskåda än ord som mer direkt buntar ihop en grupp: som exempelvis 'flyktingar' eller 'EU-immigranter'.

Homonationalism

Förorten-metoden för att återskapa (radikal) medelklass som upplyst och Dom som oupplysta ligger nära homonationalism som Jasbir Puar kritiserar i sin bok om homonationalism. Hbtq-rörelser pekar, enligt Puar, ibland ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, speciellt muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat.

Per Herngren
10 oktober 2016, version 0.1.1

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007.

Offergöra flyktingar: tycka synd om som rasifiering

Folk som flyr krig och lyckas ta sig genom tuffa svenska gränskontroller är väldigt olika. Att offergöra dem är en metod som rasifierar människorna som flyr. Dom görs lika varandra och därför annorlunda Oss.

I kommuner och i hjälporganisationer har offergörandet ökat det senaste åren. "Dom" pekas ut som hjälplösa som "Vi" behöver ta hand om.

Offergörandet är inte ett bejakande av att vissa människor på olika sätt varit eller kanske fortfarande är offer. Offergöra är att generalisera och göra dem annorlunda oss. Det är också en metod för att göra oss till de goda hjälparna. Vi har ordning. Och stackarna behöver vår hjälp.

Metoder för att offergöra flyktingar

1. Speciella kunskaper. Peka ut flyktingar som en traumatisk grupp som behöver experthjälp. Vanliga medborgare utan rätt kunskaper ska hålla sig undan.
2. Förstå dem. "Förstå" att flyktingarna har gått genom sådana hemska saker att de blir destruktiva för sig själva, för varandra och för "vårt samhälle".
3. Utanför. Förutsätta att om myndigheter inte tar hand om dem kommer de att isolera sig. Inte förvänta sig att de vill samarbeta med "svenska" folkrörelser, arkitekter, byggare, ingenjörer och stadsplanerare.
4. Vänta med att låta dem arbeta. Inte ge dem arbetstillstånd. De behöver tas om hand om, och bli "som svenskar", innan de får arbetstillstånd. De skulle inte klara att direkt börja jobba i "vårt samhälle".
5. Låt dem inte bygga städer och bostäder. Inte ge dem bygglov och mark. Det är svenska myndigheter som ska ordna bostad åt dem. De ska inte ordna det tillsammans med varandra och andra. Ja, även om de samarbetar med svenskar ska de inte få bygga nya städer och byar. Visst, en stor del av Sverige har förvandlats till ödemark, men det kan inte Dom lösa. Det går inte för sig att folk som inte är Svenskar bygger nya städer. Inte här hos oss. Dom förstår ju inte våra byggregler.
6. Låt dem inte bygga nya demokratier. De ska underordna sig våra etablerade företag och organisationer. De är ju inte härifrån så de kan inte klara av att organisera nya demokratiska samhällen.

Per Herngren
2016 09 24, version 0.1.1

Referens

Per Herngren, Ta hand om flyktingar: kolonialism, 2016.

Per Herngren, 'Förstå dom' som rasifiering, 2015.

Leta fel kamouflerar maktstruktur: normkritik som härskarteknik

Normkritik kan användas för befrielse och ingripande. Som andra metoder kan det dock användas även för mobbing.

Under nittiotalet legitimerades och normaliserades personangrepp och mobbing bland radikala aktivister i Sverige och Europa. Människor som inte passade in i "radikaliteten" frystes ut. Detta trängdes sedan tillbaka av mer välkomnande och sårbara metoder för samarbete och konfliktingripande. Det finns indikatorer som tyder på att personangrepp och mobbing återigen ökar inom aktivism. Idag legitimeras personangrepp ibland som rättighetspolitik och ibland som normkritik.

Aktivism riktar sig. Och olika riktningar skapar skilda dynamiker. Ifall aktivism riktas mot personer och grupper får det en annan funktion än om det riktas mot maktstrukturer.

Att vända sig mot dem som är opassande och dåliga får funktionen att dölja ordningar och strukturer.

Skapa motståndare eller skapa befrielse

Vid rasifierande, transfobiska och sexistiska uttalanden kan grupper ingripa på olika sätt. Genom att påtala maktstruktur och performativt förverkliga bättre ordningar bjuds motparten in att delta. Välkommen att delta i en revolution där ojämlika maktstrukturer ersätts av befriande strukturer. Feministiska mötestekniker med sina tillsatta maktingripare och stämningsunderlättare är exempel på detta.

Ifall ingripandet istället utformas som mobbteknik förverkligas istället särbehandling och utstötning. Juridiskt används diskriminerande särbehandling som synonym till mobbing. Det skapas en uppdelning av dem som kämpar för solidaritet och samhällsförändring: de som passar in och de som inte passar in. De som välkomnas och de som vänds ryggen.

Mobbing i rättighetsgrupper och normkritiska grupper använder liknande mobbtekniker som vid mobbing i snälla grupper:

1. Påpeka fel. Både direkt till den utpekade och till varandra i "innegruppen. Baktaleri rättfärdigas som "rättighetspolitik" eller som maktkritik. Mobbing rättfärdigas också som skydd mot den som stör tryggheten.
2. Stöta bort. Undvika ögonkontakt. Undvika personen. Sluta välkomna personen till aktiviteter där hen inte passar in.
3. Ingen är för "mobbing" så det måste alltid kamoufleras som något gott.

Genom att påvisa att enskilda personer är politiskt opassande blir utstötningen ett förverkligande av självgodhet. Titta här! Här har vi skapat ett tryggt rum! Michel Foucault påpekade dock att i en grupp utan konflikter så har några fått lida för det. De har blivit utstötta, hindrade att komma med, eller så är de kvar men undertryckta.

Att som en ordpolis bevaka att enskilda inte använder kränkande uttryck kan dessutom börja fungera som fetischism, utvinnande av kraft. Att få konfrontera och bestraffa de som använder fel uttryck ger kraft och stimulans. Att peka ut de som säger fel blir i så fall ett självändamål.

Politisk individualism ersätter ickevåldslig revolution och förändring med duktighet. Och duktighet är ett sätt att producera klass. Medelklassen har sen upplysningen reproducerat sig som upplyst. Medelklass frestas att kapa hbtq och antirasism för att återskapa sig själv som informerad och (norm)kritisk.

Kamouflerar makt

Förutom att människor stöts bort för "det goda syftet" så kamouflerar person-kritiken dessutom strukturer. När vi vänder oss mot personer vänder vi samtidigt ryggen mot maktordningar. Ordningar hamnar utanför synfältet. De kamoufleras varje gång vi pekar ut personer som säger fel, som säger opassande saker. När vi pekar så tenderar folk att titta ditåt vi pekar. Då missar de det som händer på annat håll.

Det finns effektivare sätt för ickevåldsmotstånd och revolution än att påtala och peka ut.

Sara Ahmed, som forskar kring kritiska vithetstudier och queerfeminism, visar hur makt och befrielse handlar om riktningar. Vithet, nationalitet och kön kan kombineras för att rikta sig mot de som inte "passar in" i den Svenska upplysta ordningen. Möjligen hälsar de på fel sätt. Sitter med fel personer. Har opassande kläder, åtminstone i Vårt sammanhang.

Sådana uppdelningar i Vi och Dom hindrar befrielse. Ifall motstånd mot rasifiering använder liknande tekniker som rasifierandet kamoufleras maktordningar, de kamoufleras bakom uppdelningen i de som passar in och de som inte passar in, i de som gör rätt och de som gör fel, i de som tillhör rätt grupp och de som tillhör fel grupp.

En maktkritik mot duktighetspolitik och påpeka-fel-politik kan dock inte innebära passivitet inför våld och förtryck, rasifiering och homofobi.

Bryt lydnad och passivitet

Feministiska mötestekniker och ickevåld utvecklar ständigt nya metoder för att ingripa även i extrema situationer. Målet sägs ibland vara att utveckla metoder där även Hanibal Lector kan delta utan att hen lyckas hota nån. Hanibal Lector är en fiktiv sociopat, kanibal och seriemördare i böcker och filmer.

Gandhi visade att det inte räcker med upplysning, modeller och enkla fix för befrielse från hierarki och förtryck. Ickevåldslig befrielse kräver åratal av träning och experimenterande. Politisk förändring är faktiskt träning och experimentellt förverkligande, inte åsikter och upplysning.

Skilj på sak och person

Gandhis använde en speciell metod för att undvika fällan att vända sig mot motståndare istället för att bygga befrielse: Skilj på sak och person. Gör motstånd mot saken, och bjud varje gång in motståndaren till befrielse. Civil olydnad och kraftfullt motstånd mot en sak kombineras med ett välkomnande till de som samarbetar med förtrycket. Bryt lydnaden och hjälp till i befrielsen!

Judith Butler, som forskar kring sårbarhetspolitik och queerfeminism, visar att befrielse handlar om att samarbeta med de som inte tycker som oss. Befrielse genomförs genom att göra sig beroende av de som är ännu mer intrasslade i våld och förtryck. Det går inte att hoppa ur makt och bli god. Däremot kan vi queera ordningar, tränga undan dem och ersätta dem med bättre ordningar.

Butler lyfter fram performativ politik. Performativa handlingar är de som förverkligar sitt mål. Just därför kan de misslyckas. Exempelvis jämlikhet kan förverkligas och misslyckas. Transaktivism kan lyckas överskrida könsnormer eller misslyckas. Försöker vi bygga och skapa kommer vi ibland att misslyckas.

Negativa handlingar, som vänder sig mot, kan däremot inte misslyckas. Nejet förverkligar Nejet. Det vänder sig mot dem som det är emot, och det vänder sig därmed bort från dem som bygger befrielse. Befrielse genomförs om vi vänder oss till varandra för att bygga och skapa.

Per Herngren
15 september 2016, version 0.1.1

Referens

Per Herngren, Anti och protest ger makt makt - Sara Ahmed, 2013. 
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I, 2011.

 

Kompensationsföreställningar: orättvisor balanseras

Kompensationsföreställningar tänker sig att orättvisor automatiskt balanseras. De som underordnas kompenseras för det. Världen är egentligen ganska rättvist ordnad.

Kompensationsföreställningar generaliserar utifrån logiken: Visst, de saknar det vi har men just därför har de fått något som vi saknar. Denna logik används i helt olika sammanhang.

1. Människor med synnedsättningar har bättre hörsel än seende. 
2. Fattiga har större empati än de som måste tänka på hus och karriär.
3. Fattiga som lever enkelt är lyckligare än rika.
4. Hemlösa bryr sig om varandra och har en starkare gemenskap än de som har fullt upp med sig själva.
5. Arbetarklassen är mer progressiv än överklassen och leder oss till det framtida samhället.
6. Hantverkare och arbetare är mer verklighetsnära än akademiker och tjänstemän.
7. Afrikaner är mer naturliga och avslappnade än europeer.
8. De med asberger syndrom är smartare än andra.
9. Indianer äger en speciell visdom.

Kompensationsföreställningar idealiserar människor som underordnas. Vilket innebär att de idealiserar underordning och orättvisa. Det människor saknar ger dem fördelar. De har något vi inte kan få. Orättvisor är inte så farliga egentligen.

Denna mystiska balansering kamouflerar hur överordning och ojämlikhet producerar förtryck och underordning. Privilegierar handikappar andra. Trygghet och fri rörlighet för medelklass och vita håller fattiga, bruna och flyktingar instängda i "sina" områden. Instängda där de hör hemma, där de kan bli mycket lyckligare än hos oss.

Per Herngren
26 augusti 2016, version 0.1

Ickevåld

Här är ett försök att i koncentrerad form begripa Mohandas Gandhis ickevåld utifrån plogbillsrörelsen och Judith Butlers sårbara, performativa feminism. Ett koncentrerat extrakt som det här upplevs bäst med friskt vatten och gott sällskap för att det ska börja sprudla och få liv.

Sårbarhet genom beröring

1. Ickevåld berör våld. Ickevåld gör sig sårbart genom beröring.
2. Ickevåld söker inte fridfulla oaser bortom våld och makt.
3. Ickevåld är att tillsammans intervenera i våld och förtryck.
4. Interventionerna får maktordningar att olagligförklara ickevåld. Civil olydnad och ickevåld är sammanvävda.
5. Ickevåld och civil olydnad är kamp mot den lydnad som förtryck och makt är byggt av.

Ickevåld börjar med målet

1. I ickevåld är målet medlet. Ickevåld börjar med målet. Ickevåld är performativt, målet förverkligas alltså genom att ickevåld utförs. Målet är alltså inte en följd av medlet. Mål och medel är ett.
2. Genom att ickevåld är performativt kan det misslyckas med att genomföra målet. Misslyckandet är en del av ickevåld och performativitet.
3. Själva förverkligandet tvingar ickevåldet vidare dit det behövs mest. Annars skulle ickevåld gå vilse i självgodhet, i en återvändsgränd som förpassar ickevåld till något avklarat och överspelat.
4. Förverkligandet förverkligar utan att bli avslutat. När ickevåld tränger undan våld söker sig ickevåld ut på resa, för att återigen söka upp våld och förtryck, för att söka sig dit där det behöver intervenera.

 

Ickevåld pulserar

1. Ickevåld pulserar. Ickevåld lever vidare genom att återskapa sig som rytmer och pulser.
2. Pulser blir till organisationer, institutioner och traditioner.
3. Pulser kan hamna i resonans med helt andra pulser, vilket skapar ömsesidig förstärkning. Ickevåld behöver dansa med andra. Ickevåld är faktiskt beroende av resonansens ömsesidiga förstärkning. Ickevåld har ingen egen, autonom kraft.
4. Ickevåld är inte en aktion eller händelse utan snarare återskapande av händelser. Eller mer precist återskapande av återskapande av händelser. Ickevåld blir blivande av blivande, inte att bli färdig.
5. Det går inte att slutgiltigt genomföra ickevåldsrevolutionen. Revolutionen revolverar, den är återkommande.
6. Ickevåld blir därför ständigt pågående revolutioner, där revolutioner förverkligas igen och igen.

Ickevåld är svärmar av små handlingar

1. Ickevåldsliga handlingar är små. De är lika små som kapitalistiska och nationalistiska, queera och feministiska, motstånds och befriande handlingar. Men precis som kapitalismer och krig, befrielser och feminismer, så svärmar ickevåld. De simmar gärna i stim. De flockar sig. Det lilla möjliggör många fler än vad det stora och det storskaliga gör.
2. Ickevåldsliga handlingar är inte enastående, de är mångfaldigande.

Ickevåld gör sig beroende 

1. Ickevåld behöver andra och annat än sig själv. Ickevåld är ömsesidig hjälp, inte hjälp till självhjälp.
2. Ickevåld blandar sig i alla andra befrielsekamper. Ickevåld bygger ömsesidighet inte komplementaritet.
3. Ickevåld är inte en kamp vid sidan av queer, feminism eller fristad, inte heller vid sidan demokratiseringen av organisationer och ekonomier. Ickevåld flätar samman befrielser.

Ickevåld tränar och experimenterar med sanningen

1. Ickevåld är att experimentera med sanning. Det sanna finner vi inte i svaret utan snarare i sann kamp och sanna problem. Sanning är det vi behöver kämpa med. Det vi har redan har svar på är avklarat. Och det som är avklarat är något vi kan lämna. Det som är avklarat är inte längre ett sant problem eller en sann kamp.
2. Ickevåld är träning och färdigheter. Ickevåld är att ömsesidigt träna varandra att intervenera i våld och förtryck genom jämlikhet och demokrati.

Per Herngren

11 augusti 2016, version 0.2

Konflikträdsla kamouflerar makt och saboterar demokrati

Konflikter och motsättningar är del av alla samhällen. Ibland är de roliga och spännande. Ibland skapar de innovationer och bygger nya typer av samhällen. Ibland trängs de undan och tas över av mobbing, våld och förtryck.

Konflikter ska inte blandas ihop med krig, förtryck och orättvisor. Etymologiskt kommer konflikt från båtar på kollisionskurs. Kollisionskurs går att upptäcka på långt håll och båtar som önskar samspela på havet hanterar detta utan att de behöver styras av nån central kapten i Stockholm eller Bryssel.

Kollisionskurs hjälper oss att begripa vad konflikt inte är. Att köra ikapp  bakifrån och ramma en båt är inte kollisionskurs. Att pressa undan nån är inte kollisionskurs. Förföljelse är inte kollisionskurs. Kollisionskurs har något jämlikt över sig. Två eller flera båtar är på väg. De är aktörer. Men deras vägar är inte förenliga. De behöver avvika från kursen så inte deras vägar kolliderar. Avvikelse är avgörande för att leva tillsammans på samma hav.

Konflikter förutsättning för demokrati och politik

Konflikter gör politik relevant. Harmoni och frid behöver ingen politik. Politik och demokrati är att göra gemensam sak vid konflikter, problem och andra svårigheter. Harmoni skulle bara störas av politik.

Genom att misstänkliggöra konflikter kan demokrati och politik trängas undan och ersättas med föreställningar om trygghet och säkerhet, frid och lycka. Konflikter utmålas som deras hot.

Misstänkliggöra konflikter

Det finns många sätt att misstänkliggöra konflikter och på så sätt samtidigt kamouflera våld och förtryck:

1. Ett är att ersätta ordet krig med konflikt. Mord, våld, vapenhandel, förtryck, makt och härskande kan på så sätt elegant kamoufleras bakom ordet konflikt. Samtidigt görs konflikt till något tragiskt och olyckligt. 
2. En liknande variant är att benämna förföljelse av befrielsekämpar och flyktingar som konflikt.
3. Eller att kalla slaveri för konflikt. Metaller som utvinns under slavförhållanden benämns konfliktmineraler. På så sätt kamoufleras att en del av vår elektronik produceras genom slaveri.
4. Ett annat sätt är att skapa föreställningen om kulturer som stora lådor som skulle vara i konflikt med varandra. Konflikt kamouflerar då rasifiering, koloniala strukturer och befrielsekamp. Konflikt blir då ett sätt att utmåla andra som lika varandra och därmed annorlunda vår kultur. Kultur ersätter ordet ras. Konflikt ersätter biologiska karaktärsskillnader.
5. Genom att i en grupp tysta kritik för att undvika konflikter kamoufleras makt. Kritik och ifrågasättande skulle vara det som skapar konflikter snarare än att hantera dem.
6. Att benämna mobbing som konflikt utpekar indirekt offret som delaktig i mobbingen.

Ersätta demokrati och konflikt med andra ordningar

När konflikt framställts som negativt blir demokrati ett tomt ord som fylls med andra betydelser som säkerhet och trygghet, lycka och harmoni.

Inom liberala rörelser har det föreslagits olika ordningar som ska kunna ersätta konflikter och därmed ersätta behovet av gemensamma överenskommelser (demokrati): Privat ägande av landområden, finanser, arbete och produktion. Marknader, avreglering och individualism.

Liberalism bejakar dock i flera fall konflikter. Konkurrens ses som nödvändigt för att individer, samhällen och ekonomier ska växa och utvecklas.

Dialektik som idealisering av konflikter

Utifrån Hegels och Marx dialektik har vänstern ibland idealiserat konflikter. Konflikter skulle med närmast nödvändighet leda till utveckling och befrielse. Demokrati och överenskommelse skulle i så fall kunna ses som hinder för den nödvändiga konflikten. Som ett batteri skulle konflikten producera en egen kraft. Tron på konflikten och motsättningen blir till mysticism.

Inom proteströrelser har tron på konflikt, protest och nej-sägande gärna fått funktionen av fetischism. Kraft utvinns ur nejet istället för att bygga befriande samhällen. Det är mer attraktivt att vara emot än att bygga och organisera befrielse. Protestens nej kamouflerar lydnad till ordningen.

Postdemokrati

Det är först på senare år som konflikter så konsekvent och massivt svartmålats i press, politiska debatter och även i många folkrörelser. Det har blivit självklart att kalla krig för konflikter. Och det har blivit självklart att konflikter är negativt. De som i en gemenskap påtalar rasism och sexism pekas ut som konfliktskapare.

Det är möjligt att denna konflikträdsla är en del av övergången till postdemokrati. Demokratin används för att ersätta demokratin med andra ordningar.

När "demokrati" får betydelsen demokrati-är-överspelat skapas utrymme för andra maktordningar som ska göra oss trygga och säkra. "Demokrati" får legitimera gränser, säkerhet, fängelser och makt. Jämlikhet och demokrati ersätts med trygghet och säkerhet.

Demokrati kan dock göra motstånd. När demokrati gör motstånd drar den in oss i osäkerhet. Så länge vi inte är säkra på saker och ting behöver vi prata och samarbeta med varandra. Vi behöver varandra. Vi är sårbara och beroende av varandra. Att bejaka konflikt och demokrati är att leva i detta sårbara, osäkra beroende.

Per Herngren
2016 08 04, version 0.2