15 september 2016

Leta fel kamouflerar maktstruktur: normkritik som härskarteknik

Normkritik kan användas för befrielse och ingripande. Som andra metoder kan det dock användas även för mobbing.

Under nittiotalet legitimerades och normaliserades personangrepp och mobbing bland radikala aktivister i Sverige och Europa. Människor som inte passade in i "radikaliteten" frystes ut. Detta trängdes sedan tillbaka av mer välkomnande och sårbara metoder för samarbete och konfliktingripande. Det finns indikatorer som tyder på att personangrepp och mobbing återigen ökar inom aktivism. Idag legitimeras personangrepp ibland som rättighetspolitik och ibland som normkritik.

Aktivism riktar sig. Och olika riktningar skapar skilda dynamiker. Ifall aktivism riktas mot personer och grupper får det en annan funktion än om det riktas mot maktstrukturer.

Att vända sig mot dem som är opassande och dåliga får funktionen att dölja ordningar och strukturer.

Skapa motståndare eller skapa befrielse

Vid rasifierande, transfobiska och sexistiska uttalanden kan grupper ingripa på olika sätt. Genom att påtala maktstruktur och performativt förverkliga bättre ordningar bjuds motparten in att delta. Välkommen att delta i en revolution där ojämlika maktstrukturer ersätts av befriande strukturer. Feministiska mötestekniker med sina tillsatta maktingripare och stämningsunderlättare är exempel på detta.

Ifall ingripandet istället utformas som mobbteknik förverkligas istället särbehandling och utstötning. Juridiskt används diskriminerande särbehandling som synonym till mobbing. Det skapas en uppdelning av dem som kämpar för solidaritet och samhällsförändring: de som passar in och de som inte passar in. De som välkomnas och de som vänds ryggen.

Mobbing i rättighetsgrupper och normkritiska grupper använder liknande mobbtekniker som vid mobbing i snälla grupper:
  1. Påpeka fel. Både direkt till den utpekade och till varandra i "innegruppen. Baktaleri rättfärdigas som "rättighetspolitik" eller som maktkritik. Mobbing rättfärdigas också som skydd mot den som stör tryggheten.
  2. Stöta bort. Undvika ögonkontakt. Undvika personen. Sluta välkomna personen till aktiviteter där hen inte passar in.
  3. Ingen är för "mobbing" så det måste alltid kamoufleras som något gott.
Genom att påvisa att enskilda personer är politiskt opassande blir utstötningen ett förverkligande av självgodhet. Titta här! Här har vi skapat ett tryggt rum! Michel Foucault påpekade dock att i en grupp utan konflikter så har några fått lida för det. De har blivit utstötta, hindrade att komma med, eller så är de kvar men undertryckta.

Att som en ordpolis bevaka att enskilda inte använder kränkande uttryck kan dessutom börja fungera som fetischism, utvinnande av kraft. Att få konfrontera och bestraffa de som använder fel uttryck ger kraft och stimulans. Att peka ut de som säger fel blir i så fall ett självändamål.

Politisk individualism ersätter ickevåldslig revolution och förändring med duktighet. Och duktighet är ett sätt att producera klass. Medelklassen har sen upplysningen reproducerat sig som upplyst. Medelklass frestas att kapa hbtq och antirasism för att återskapa sig själv som informerad och (norm)kritisk.

Kamouflerar makt

Förutom att människor stöts bort för "det goda syftet" så kamouflerar person-kritiken dessutom strukturer. När vi vänder oss mot personer vänder vi samtidigt ryggen mot maktordningar. Ordningar hamnar utanför synfältet. De kamoufleras varje gång vi pekar ut personer som säger fel, som säger opassande saker. När vi pekar så tenderar folk att titta ditåt vi pekar. Då missar de det som händer på annat håll.

Det finns effektivare sätt för ickevåldsmotstånd och revolution än att påtala och peka ut.

Sara Ahmed, som forskar kring kritiska vithetstudier och queerfeminism, visar hur makt och befrielse handlar om riktningar. Vithet, nationalitet och kön kan kombineras för att rikta sig mot de som inte "passar in" i den Svenska upplysta ordningen. Möjligen hälsar de på fel sätt. Sitter med fel personer. Har opassande kläder, åtminstone i Vårt sammanhang.

Sådana uppdelningar i Vi och Dom hindrar befrielse. Ifall motstånd mot rasifiering använder liknande tekniker som rasifierandet kamoufleras maktordningar, de kamoufleras bakom uppdelningen i de som passar in och de som inte passar in, i de som gör rätt och de som gör fel, i de som tillhör rätt grupp och de som tillhör fel grupp.

En maktkritik mot duktighetspolitik och påpeka-fel-politik kan dock inte innebära passivitet inför våld och förtryck, rasifiering och homofobi.

Bryt lydnad och passivitet

Feministiska mötestekniker och ickevåld utvecklar ständigt nya metoder för att ingripa även i extrema situationer. Målet sägs ibland vara att utveckla metoder där även Hanibal Lector kan delta utan att hen lyckas hota nån. Hanibal Lector är en fiktiv sociopat, kanibal och seriemördare i böcker och filmer.

Gandhi visade att det inte räcker med upplysning, modeller och enkla fix för befrielse från hierarki och förtryck. Ickevåldslig befrielse kräver åratal av träning och experimenterande. Politisk förändring är faktiskt träning och experimentellt förverkligande, inte åsikter och upplysning.

Skilj på sak och person

Gandhis använde en speciell metod för att undvika fällan att vända sig mot motståndare istället för att bygga befrielse: Skilj på sak och person. Gör motstånd mot saken, och bjud varje gång in motståndaren till befrielse. Civil olydnad och kraftfullt motstånd mot en sak kombineras med ett välkomnande till de som samarbetar med förtrycket. Bryt lydnaden och hjälp till i befrielsen!

Judith Butler, som forskar kring sårbarhetspolitik och queerfeminism, visar att befrielse handlar om att samarbeta med de som inte tycker som oss. Befrielse genomförs genom att göra sig beroende av de som är ännu mer intrasslade i våld och förtryck. Det går inte att hoppa ur makt och bli god. Däremot kan vi queera ordningar, tränga undan dem och ersätta dem med bättre ordningar.

Butler lyfter fram performativ politik. Performativa handlingar är de som förverkligar sitt mål. Just därför kan de misslyckas. Exempelvis jämlikhet kan förverkligas och misslyckas. Transaktivism kan lyckas överskrida könsnormer eller misslyckas. Försöker vi bygga och skapa kommer vi ibland att misslyckas.

Negativa handlingar, som vänder sig mot, kan däremot inte misslyckas. Nejet förverkligar Nejet. Det vänder sig mot dem som det är emot, och det vänder sig därmed bort från dem som bygger befrielse. Befrielse genomförs om vi vänder oss till varandra för att bygga och skapa.

Per Herngren
15 september 2016, version 0.1.1

Referens

Per Herngren, Anti och protest ger makt makt - Sara Ahmed, 2013. 
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I, 2011.

 

4 kommentarer:

  1. Du har skrivit att maktordningar är svärmar av makthandlingar. Som jag ser saken är frihet just inte svärmar. Frihet svärmar inte. Frihet sprider sig, det ansamlas inte.

    När du vid ett seminarium föreslog att "vi" skulle konfiskera våra av staten (makt)insamlade pensionspengar blev jag mycket upprörd.

    För mig är motstånd mot maktordningar spridning. Makt svärmar. Frihet sprider. Frihet har en motsatt riktning till makt: utåt. För mig har en kollektiv massansamling av resurser en riktning inåt. Det svärmar och bildar maktkluster och har som praktik en motsatt riktning till frihet. Man kan använda maktsvärmar för befrielse (från en maktordning), men inte för frihet. Frihetssvärmar är en oxymoron.

    Jag skulle bli glad om du ville säga några ord om saken. Kanske är det metaforer och världsbilder som ställer sig i vägen för förståelse?

    SvaraRadera
  2. Tack för intressant reflektion! Jag ska försöka fundera med dig.

    Ifall jag lägger mig nära Nietzsches analyser går det inte att helt särskilja makt och frihet.

    Frihet är att göra motstånd, hacka (hacktivism), bygga vidare på, bygga om, queera. Detta göras med saker som ofta är tvingande som exempelvis gravitation, andras handlingar, resonanser (handlingars ömsesidiga förstärkningar), rumslighet, tingens placeringar och relationer.

    Denna frihet eller befrielse med hjälp av det ofria kan förstärka andras frihet men även minska deras frihet.

    Makt är för Nietzsche förmåga. Frihet är för honom en form av förmåga (makt).

    Makt, frihet kan performativt förverkliga jämlikhet och demokrati och hamna i resonans med andra jämlikheter och demokratier. Detta kan vi kalla befrielse.

    Makt/frihet kan också utföras så att det skapar mer ojämlikhet och förtryck.

    Både frihet/makt som befriar och frihet/makt som förtrycker begränsar mängder med friheter. Ex befrielse från förtryck begränsar friheten att förtrycka. Befrielse från nationsgränser begränsar möjligheten att begränsa.

    Det finns ju inga stora maktordningar i det som jag och Otto skriver om i vår bok Mode & Motstånd (Korpen, 2016). Det finns inte heller några stora frihetsordningar. Däremot finns det många.

    Så jag återkommer väl till det du kritiserar. Frihet uppträder i svärmar av handlingar och händelser. Precis som förmåga (makt) uppträder i svärmar av handlingar och händelser.

    Blev det en bättre förklaring av den ontologi jag utgår från än förra gången du hörde mig?






    SvaraRadera
  3. Tack för ditt svar. Och för din tankeväckande blogg.

    För mig är inte frihet en god makt. Det är frånvaro av makt.

    Motstånd har för mig en ansamlande riktning och är makt. Makt/ansamling av kraft, kraftansamling kan användas för befrielse men är inte frihet. Det är god energi, god kraft - en makt. Befrielse har en riktning. Befrielse från en maktansamling kan genom sin kraft genast samlas i ny maktsvärm. Frihet är frånvaro av sådan kraft. Det är spridning, upplösning av kraft. Dimma. Tyngdlöshet.

    Vänligen Jenny

    SvaraRadera
  4. Hej Jenny
    Jag tror det är användbart att använda frihet så som du gör också. Frihet från tvång, förmåga, makt, andra människor och ting. Den typen av frihet borde väl vara att sväva i tyngdlöst tillstånd? En sorts hjälplöshet, oförmåga? Eller missförstår jag?

    SvaraRadera