Feministisk mötesteknik - intervju

Och välkommen på kurser med feministisk mötesteknik!

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Kommentarer är mycket välkomna!
Thor: Men i våra traditionella folkrörelser, är det inte klokt att – så långt det är möjligt – fokusera på att komma överens. Att på ett demokratiskt sätt arbeta tillsammans så att det inte uppstår situationer där motstånd är nödvändigt. I alla fall för föreningar och organisationer. Du har också skrivit om just detta, alltså att skapa demokratiska möten och arbetssätt. En sak som du har skrivit mycket om är balansgången mellan att vara fixerad vid starka ledare och att vara helt struktur- och ledarlös. En del organisationer verkar alltid söka tydligt ledarskap, mer och hellre än demokrati. Går det att kombinera starkt ledarskap och öppenhet? Och kan en organisation fungera med bara demokrati – utan ledarskap?

Per: Feministen Jo Freeman visar i sin text från 1970 att platta och strukturlösa grupper blir informella tyrannier. Platta organisationer döljer ledarna – de ledare som väljer sig själva genom att dominera och ta plats på stormöten.

Det blir, enligt Freeman, svårare att avsätta ledarna i informella strukturer än vad det är i organisationer med formella strukturer. Med formella strukturer kan ju årsmöten och beslutsmöten formellt tillsätta och avsätta en funktionär. I informella strukturer blir det dominans som bestämmer.

Men alternativet måste inte vara pyramidformade hierarkier. Det finns effektivare och jämlikare alternativ än pyramidformade hierarkier.

Pyramidformade, centralististiska demokratier är egentligen en kvarleva från kungaväldet. Folkrörelser och parlament tog över kungaväldets centralism och valde att behålla “härskaren”, även om denne valdes genom omröstningar.

En del folkrörelser motverkar centralismen genom att göra lokalgrupper självständiga och självbestämmande, de kan då inte styras av organisationens centralstyrelse. Så länge de följer organisationens stadgar och målsättning blir de i praktiken jämlika en eventuell riksstyrelse. Men den centralistiska kejsarstrukturen blir ändå ofta kvar. Många lokalgrupper kopierar centralismen och väljer en styrelse som styr det mesta av verksamheten.

Ickevåldsgrupper och feministiska grupper har utvecklat andra former än platthet och pyramid. En möjlighet är att mångfaldiga hierarkierna. Istället för en pyramid med en centralistisk topp får vi en fjällvärld av arbetsgrupper och lokalgrupper. Dessa behöver givetvis utveckla olika sätt att koordinera med varandra, annars blir de ensamma atomer.

Koordineringsgrupper kan vara utformade som råd där olika arbetsgrupper och motståndsgrupper har rätt till representanter. Här uppstår givetvis också frestelsen att rådet börjar styra istället för att stödja och koordinera grupperna.

Även grupperna själva tenderar att överlåta sitt ansvar och sin makt till centrala organ. Arbetsgrupper frågar kanske rådet hur de ska göra. De ber om lov. De lastar över beslutet på rådet.

Här gäller det för för rådet att bolla tillbaka beslutet. Ickecentralistiska råd kan då fokusera sin energi och tid på att skapa resonans och ömsesidig förstärkning mellan grupper i verksamheten.

Jag har deltagit i organisationer som har flera råd. Flera råd kan fördela ansvaret mellan sig. I en ickevåldsorganisation i USA där jag jobbade som voluntär ansvarade ett råd för ekonomi, personal och kontorsbyggnad. Ett annat råd ansvarade för själva verksamheten.

Från sjuttiotalet och framåt har feminister och ickevåldsaktivister uppfunnit flera verktyg för jämlikare och kreativare demokrati. Några av dessa kallas för feministiska mötestekniker.

Feministiska mötestekniker utvecklades med inspiration från Jo Freemans text från 1970, om strukturlöshetens tyranni. Istället för att, som i 68-rörelserna, använda stormöten och låta “de som dominerar dominera” så mångfaldigar feministiska mötestekniker funktionärerna.

Den som leder samtalet kallas mötesunderlättare. Den som har hand om att fördela tid mellan olika frågor och personer är tidsunderlättaren. Och den som löser maktproblem under mötet kallas maktingripare. Stämningsunderlättaren organiserar rummet på ett kreativt sätt och ser till att gruppen tar pauser och fika.

Med dessa olika funktionärer blir feministiska mötestekniker faktiskt mer strukturerat än gamla traditionella möstestekniker med ordförande.

Dagens fokus på ledarskap tror jag mycket är en flykt från befrielse. På sjuttiotalet skulle vi sätta vårt hopp till gräsrötterna. Idag ska vi sätta vårt hopp till ledarna. Istället för medarbetarskap och jämlikhet ska vi förlita oss på ledare.

Det är frestande att underordna sig. Det känns så skönt att ha en ledare som ansvarar för allt viktigt.

Mångfaldigandet av hierarkierna handlar inte om att avskaffa ledarna utan om att låta fler ansvara för olika funktioner. Organiserandet och beslutsfattandet decentraliseras. Funktionärerna roteras då och då för att inte skapa nya förstelnade ordningar.

Dessa jämlikare mötesordningar blev med tiden effektivare än traditionella former. Centrala ledare skapar gärna tröghet. En kreativ och effektiv organisation måste kunna ta hundratusentals beslut – vilket blir omöjligt med centralstyrning. Centralstyrning är möjligen den största flaskhalsen i dagens folkrörelser.

Det som kan vara lite svårt att upptäcka är att stormöten också tenderar att bli centralstyrning. Alla ska lägga sig i alla frågor. Ansvariga frågar ofta stormötet om hur de ska göra. Stormöten råkar då snabbt ut för “information overload”, informationsförstockning.

Thor: Du nämner den där listan på olika uppgifter som kan vara bra att dela ut när en har möten. Det är ”mötesunderlättare”, ”tidsunderlättare”, ”maktingripare”, ”stämningsunderlättare” och ”förståelseunderlättare”. Det låter som små snälla figurer som smyger runt på föreningens möten och hjälper till i hemlighet. Men vad innebär de här rollerna egentligen och hur används de?

Per: Njaee, det är inte hemliga funktioner. I början av ett möte, eller ännu hellre i slutet på förra mötet, väljer vi mötesunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och sekreterare.

Förståelseunderlättare används främst under kurser och i undervisning, men det borde kunna användas även i möten. Förståelseunderlättare skulle kunna samarbeta med maktingriparen för att motverka att över- och underordning uppstår på grund av jargong, utbildning och expertis.

När vi i ickevåldsgrupper håller ett beslutsmöte, eller en kurs, vet alla vem som är ansvarig för vilken funktion. Det gör att resten av deltagarna kan ägna sig åt syftet med mötet eller kursen. De slipper tänka på alla problem som uppstår. Ingen klarar av att tänka på allt. Funktionärerna avlastar alltså mötet från en massa frågor som annars skulle belasta gruppen: som exempelvis tid, makt, dominans, detaljbeslut, gruppdynamik, dagordning, städning, vädring, fika och så vidare. 

Efter några möten roterar vi funktionerna. Jo Freeman varnade de grupper som roterade vid varje möte. Funktionärer behöver tid att finslipa sina verktyg och utveckla bättre mötesformer. Problemet med dåliga möten och härskartekniker beror numera ofta på svaga och ovana funktionärer. Problemet är inte lika ofta starka ledare. När vissa fortsätter att dominera och använda härskartekniker så behöver gruppen stärka maktingripare och stämingsunderlättare. Demokrati och samhällsförändring handlar mer om träning än att vara upplyst och informerad.

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken

Fröken Frimans revolutionsmetod

Ikväll såg jag alla tre avsnitten av Fröken Frimans krig. Det är en spelad kortserie om det historiska kvinnokooperativet Svenska Hem som startade 1905 trots våld från unga män och bojkott från kapitalistiska Stockholms Specerihandlareförening. Och trots dåligt stöd från det manligt dominerade Konsument Förbundet, Konsum.

1905 hade kvinnor inte rösträtt, juridiskt var ofta män förmyndare över kvinnor, matfusket var utbrett i Stockholm och många blev sjuka av dålig mat. Undernäring och svält förekom. Kvinnokooperativet Svenska Hem revolutionerade kvinnors organiserande och kooperationen på flera sätt.

Fröken Frimans revolutionsmetoder (i serien)

1. Revolutionen Svenska Hem byggdes inte av upplysta, medvetna eller radikala personer utan av de som var skickliga på olika saker, och som kunde tillföra det som de andra inte kunde tillföra, ex kvalitetsbedömning, räkenskap, djurvård, organisering, skapa kontakter.
2. Revolutionen innebar olydnad mot ett flertal ordningar. Revolutionärerna behöver därför omsorg som klarar straff och kontroll från familj, lag och grannar.
3. Revolutionen byggde inte på enhet eller identitet utan på allianser mellan motstridiga intressen och uppfattningar, några av kvinnorna i serien var exempelvis mot jämlikhet men dessa skildras som helt avgörande för att få nya system att fungera. Allianser i serien är bland annat deltagare från olika klasser, olika kön, olika sexualitet, olika åldrar, olika politiska uppfattningar. En häst, en affärslokal och några smugglare från svartamarknaden i Stockholm får också räknas in bland allianserna. Allianser skapas även med "fiender" till Svenska Hem.
4. Revolutionen fick ta tid. För snabb revolution blev inte hållbara.
5. Revolutionen byggde inte på tillfälliga "event", föredrag eller protester mot det som var dåligt, utan på envetet och tålmodigt byggande och uppfinnande av metoder, rutiner och system, som sedan behövde justeras gång på gång för att fungera ihop. 
6. Revolutionen Svenska Hem krävde mycket jobb och dagliga träffar.
7. Revolutionen kombinerades med solidaritetsarbete och socialt arbete.
8. Revolutionen innebar konfrontationer, misstänksamhet, överseende, förlåtelse och även pauser från de andra revolutionärerna.
9. Revolutionärerna hade ofta kul tillsammans för att bryta slitsamt arbete, fira segrar och för en stund glömma alla sina slitsamma revolutioner.
10. Revolutionen Svenska Hem bestod av mängder av mikrorevolutioner: frigörelse från hem, familj och lönearbete; samt nya sätt att behandla varandra jämlikt vilket i serien tränger undan dominerande klass-, ras- och könsordningar; demokratiska mötesformer; kooperativt organiserande; moralisk radikalisering; nya sätt för renhet, mat utan fusk; samt svärmar av andra revolutioner. Och dessa revolutioner bestod i sin tur av varandra, och av Svenska Hem. Revolutioner skildras alltså inte som skilda sfärer utan intrasslade och ömsesidigt beroende, samt även skapande av varandra.
11. Revolutioner som samverkar bygger resonanseffekter mellan sig. Revolution kommer från latinets revolvere rotera, åter-komma, revolutioner är ständigt återkommande. Revolution är puls. Resonans är ömsesidig förstärkning mellan saker som pulserar. Det kan dock ta tid och träning innan olika pulser hamnar i resonans med varandra. Ingen revolution dansar ensam, revolutioner dansar med varandra. Det är bara genom att dansa med varandra som de tränger undan och ersätter andra system.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Fröken Frimans krig, serie i tre entimmarsavsnitt som först sändes på statligt kontrollerad television 2013-2014.

Funktionell dumhet

Funktionell dumhet finns i Språkrådets nyordslista för året som gått. Det är att skickligt, samvetsgrant och kompetent utföra sitt jobb utan att ta hänsyn till ifall det skapar en bättre värld och hjälper våra medmänniskor.

Per Herngren
2014 01 21, version 0.1

Lär dig metoder för att motverka funktionell dumhet

Välkommen på helgkurs i konfliktingripande och jämlikare samarbete

Referens

Per-Anders Jande, Anders Svensson, "Dags att embrejsa årets nyord", Språktidningen, januari 2014, s 18.

Per Herngren, Skicklig inkompetens på ledarkurser, 2008.

Alternativ betydelse av funktionell dumhet

En annan betydelse av funktionell dumhet används också. Där blir funktionell dumhet mer synonymt med skicklig inkompetens, att skickligt följa de senaste trenderna inom ledarskap och styrmodeller.

Ondska rekryterar de ordentliga inte de onda: Hannah Arendt

Flera av mina antirasistiska vänner fokuserar sin energi på ett litet högerparti som nyligen kommit in i riksdagen. Detta fokus riskerar att kamouflera de effektivt onda systemen.

Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor.

Onda människor platsar inte in i onda system. Fanatiker och psykopater platser inte in i onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar de onda systemen effektivast. Onda människor skulle få onda system att bli tröga, marginella eller självdestruktiva. Onda och otrevliga människor skulle få plikttrogna och duktiga lönearbetare att dra sig undan de onda systemen.

Våra regeringar dödar flest

Vi vill nog helst förtränga att socialdemokratiska och borgerliga svenska regeringar varit med och dödat mer än en miljon "utländska" medborgare bara under mina föräldrars livstid. Detta dödande har genomförts bland annat genom vapenhandel till ungefär vartannat krig i världen samt genom utvisning av judar och motståndskämpar till nazityskland.

Dödandet utförs också av domstolar som skyddar dödandet mot att folkrörelser intervenerar. Ett skydd som legitimeras av en lag som ser utländska medborgare som bor utanför våra gränser som irrelevanta, eller mindre värda än privat egendom innanför våra gränser.

Krigsförbrytaren Adolf Eichmann

Efter nazitysklands fall följer Hannah Arendt rättegången mot krigsförbrytaren Adolf Eichmann. Rättegången tvingar henne att vända upp och ner på den gängse förståelsen av hur ondskan kunde bli så effektivt ond. Det var den pliktrogne, samvetsgranne, "gode medborgaren" som genom sin lydnad genomförde ondskan.

Hennes analys gör ont i magen, men den gör den obegripliga ondskan aningen mer begriplig.

Exempelvis: Hur lyckas två ordentliga organisationer som TCO och LO genom sitt plikttrogna samarbete och löneförhandlande med vapenhandel döda flera personer än alla "våra kriminella gäng" tillsammans? (Under motsvarande tidsperiod.)

Och hur lyckas Svenska Kyrkan döda fler än alla knarkkarteller i vår närhet? Kyrkans dödande utförs genom dess innehav av vapenaktier samt besparingar i banker som investerar kyrkans pengar i vapen.

Lika sörjbara

Ifall vi skulle se alla som dödas som lika sörjbara oberoende om de är bruna eller vita, fattiga eller rika, bor i Sverige eller på andra sidan jordklotet, upptäcker vi att ondskan blir riktigt effektivt ond bara med de organisationer där det råder någorlunda frid och harmoni, trivsel och inspiration, omtänksamhet och lojalitet. Det är detta vi behöver göra motstånd mot.

Per Herngren
2014 01 04, version 0.1.1

Referens

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977.

Metod

Utgångspunkten i texten ovan är att alla är lika sörjbara. Dödandet räknas inte bort bara för att de som dödas är bruna eller bor på andra sidan jordklotet. Är vi direkt inblandade i dödande så är vi direkt inblandade, exempelvis genom att langa vapen eller investera i krig. Detta är ett sätt att analytiskt försök undvika metodologisk nationalism.

Jag menar inte att det går att mäta människors värde genom att göra människor numreriska. Däremot går det att jämföra antalet döda som utförs av olika organisationer och på så sätt visa hur dödandet av bruna värderas mindre än dödandet av vita, hur dödandet som genomförs av statliga organisationer värderas mindre än dödandet som genomförs av de som pekas ut som kriminella eller som terrorister. Detta innebär givetvis inte att de som dödas av privatpersoner eller av små organisationer skulle vara mindre sörjbara än de som dödas av stater.

När jag uppskattar och räknar antalet människor som våra regeringar under mina föräldrars livstid varit med och dödat räknar jag endast in välkända händelser, som exempelvis vår utvisning av judar till nazityskland och vår vapenhandel till de mest kända krigen. Ifall någon har resurser att mer systematiskt ta fram uppgifter om krig där vi är inblandade skulle siffran bli större.

När jag uppskattar dödandet genom innehav av vapenaktier gör jag antagandet att fem procent av vapentillverkningen faktiskt dödar (vilket är ett antagande som behöver justeras med mer fakta). Jag räknar med att Svenska Kyrkans pengar bygger vapen med hjälp av motsvarande ungefär tio procent av kyrkans totala investeringar i vapenaktier (Vapenföretagen som kyrkan tillåter sig att investera i skulle i så fall bygga vapen för högst 10 procent och andra saker än vapen för 90 procent av kyrkans investeringar i vapenföretag). Ifall fem procent av (värdet av) de vapen som tillverkas dödar skulle i så fall dödandet utföras av fem procent av de tio procent av kyrkans pengar som används för vapentillverkning: Ifall detta är ett rimligt antagande används en halv procent av kyrkans totala investeringar i vapenföretag för faktiskt dödande. Tidsperioden jag räknar på är från 1936 fram till idag. Ifall detta blir lågt eller högt räknat vet jag inte. Någon som kan tillföra analys eller fakta?

För att räkna ut ungefär hur många personer ex 1000 kr i vapenaktier dödar så borde det gå att använda totala investeringar i vapentillverkning, hur stor andel av dessa investeringar som är aktier. Och sedan ställa detta mot totala antalet döda i krig. Resultatet borde bli en ungefärlig siffra på hur många som dödas av ett givet innehav av vapenaktier. Någon som är mer van vid sådana uträkningar?

I texten ovan räknar jag inte alls in dödandet som utförs genom icke-ingripande. Icke-ingripande är med största sannolikhet den handling som dödar flest i världen men jag kan inte komma på någon enkel metod för att ens vagt uppskatta hur många. Däremot går det att använda specifika siffror, som exempelvis hur många som dör på grund av undernäring. Det borde också gå att jämföra antalet döda i olika sjukdomar i tredje världen jämfört med motsvarande siffra i första världen, ex andelen döda i aids, magsjuka, malaria etc. Skillnaden skulle till viss del mäta dödande på grund av icke-ingripande.

Jag är filosofiskt intresserad av matematik men jag är ingen matematiker. Så jag vore tacksam för förslag på andra, smartare sätt att analysera. Poängen är inte att göra exakta, komplicerade uträkningar utan att hitta genvägar för att någorlunda enkelt göra rimliga uppskattningar. Det kan vara en poäng att då underdriva hellre än riskera att överdriva.

'Lyckan' styr - härskartekniker

Via två steg förvandlas lycka till maktteknik. 1. Lycka placeras över andra värden. Andra värden underordnas lycka. 2. Vi uppmanas att rikta våra liv mot lyckan. Lycka får oss att vända oss bort från det och de som stör lyckan.

Lycka normaliserar och legitimerar vissa ordningar genom att förknippa dem med lycka. Lycka styr oss mot ordningar som karriär och kärnfamilj. Styrteknikerna är allt från lyckönskningar, tips och råd, till utlovade framtida lyckoutopier: Då kommer du att bli lycklig! Utropstecknet efter lycka är en uppmaning, till och med en order. Bli lycklig!

Att lyckas eller misslyckas, att vara lyckad eller misslyckad, används i flera olika maktordningar för att peka ut vad som är överordnat och underordnat.

Lycka har de senaste årtionden förvandlats från oväntad händelse (som överraskning eller vinst i ett lyckohjul, vem är den lyckliga vinnaren?) till något du bör sträva mot. Bestämda metoder och mål ska göra dig lycklig. Lyckoindustri och lyckoforskning hjälper till med att befästa hur vi ska leva. Lycka riktar oss. Bestämmer riktningen.

Lycka blir styrtekniker

1. Lycka är att hitta någon, hitta den rätta. Lycka används här för att styra oss mot tvåsamhet, och styra oss bort från singelliv, eller bort från kollektiv och andra former av nära gemenskaper.
2. Bröllopet pekas ut som lyckligaste dagen i ditt liv. Lyckan används här för att styra oss mot heteroordning. Äktenskapet och familjen görs till utopin. Detta förstärks av att även vissa familjehögtider som julen kopplas ihop med lycka.
3. Platsen för äkta lycka pekas ut som Hemmet. Att få ägna sig åt Egna hemmet, trädgården och odlingen ger ett lyckligt liv.
4. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig! Mor och far har inget mot homosexuella, men de vill inte att du ska gå miste om ett lyckligt liv med familj och barn.
5. Befordran och examen befästs som lycka genom lyckoönskningar och examensfester. Lyckan används här för att styra oss mot ett liv i lönearbete och karriär.
6. Dina barn blir lyckligare med dig. Vissa kvinnor styrs mot familjen, bort från karriär eller andra engagemang som solidaritetsarbete och motstånd.
7. Livsmål och målbild. Lycka som mål blir ställföreträdande lycka. Genom att definiera vilka mål som gör dig lycklig ersätts lycka av att rikta in sig mot lycka. Sträva efter lycka blir lycka.
8. Lycka är att ordna sitt liv efter lycka. Genom lyckoforskning och lyckoindustrin definieras hur ett lyckat liv ser ut. Lyckoforskning är med och skapar lyckoordningar som tränger undan andra ordningar, exempelvis av kamp, ickevåld och solidaritet.
9. Lycka tränger undan empati och solidaritet. Att lida med någon annan, att vara olycklig med andra, att leva sig in i krig och förtryck, styr dig bort från lyckan. Och vänder du ditt liv mot lycka drar du dig samtidigt bort från medlidande och människor som gör dig olycklig.
10. Gör någon lycklig så blir du själv lycklig. Välgörenhet, individuella lösningar och bidrag tränger undan politiska, strukturella förändringar.
11. Gör inte den som älskar dig olycklig! Motstånd och civil olydnad leder till att du straffas. Du bestämmer ju själv över ditt liv - men gör för allt i världen inte din familj och dina nära olyckliga.
12. Att konfrontera familj, styrelse eller arbetslag om våld, förtryck eller övergrepp gör dem olyckliga. Själva konfrontationen mot övergrepp pekas ut som övergrepp, som det som skapar konflikter och gör människor ledsna.
13. Tips och råd. Genom vänskapliga tips om hur de ska lyckas blir de som ses som överviktiga, impopulära, fula, ensamma eller arbetslösa tillrättavisade. Viktordningar, popularitetsordningar, lönearbetsordningar ordnas genom att förmå individen att sträva i rätt riktning. För att få bli lyckad. På så sätt individualiseras dominerande ordningar. Det är individens eget fel att hen inte riktigt passar in i ordningen. Genom att inte passa in stör hen ordningen. Hen skapar oreda. Hen blir oredan som ska redas ut.

Hmm, jag lyckades förstås inte få med allt. Dela gärna, och skriv en "kommentar", om egna erfarenheter av lycka som härskarteknik, eller av andra sätt för att styra och skapa ordning med lycka.

Per Herngren
2013 12 31, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, Durham: Duke University Press, 2010.

Tro och tvivel

Tro är tillit. Tro är "som om". Som om målet redan är uppnått. Tro är en förutsättning för att en relation, organisation, institution eller ett system ska fungera. Tro är som om det redan fungerar. 

Tro är tillit till färdigheter och ömsesidig hjälp. Tro är som om jämlikhet och solidaritet redan finns. Tro är som om om rättvisa och avrustning håller på att genomföras. Tro är att våga vara sårbar. Tro är att behöva varandra.

Tvivel är möjlighet till innovation och politiska beslut om förändring. Tvivel är olydnad till en ordning som kanske inte fungerar. Tvivel är möjlighet till ny tro, tro på något bättre och mer rättvist.

Per Herngren
2013 12 26, version 0.1

Kommersialism: från Jesus till regnskog

Kommersialism genererar motsättningar. Dessa motsättningar skapar motstånd eller dåligt samvete hos människor. De hindrar till viss del kommersialism och kapitalism från att reproducera sig.

Kommersialism kan kamouflera dessa motsättningar genom att koppla sig till något moraliskt, rättfärdigt, rebelliskt eller oskyldigt.

Julen som verktyg för att koppla ihop kommersialism, osjälviskt givande och ett jesusbarn i något fattigt stall är genialisk. Julen genererar med hjälp av generositet och Jesus fantastiska vinster. Och den genererar även gott samvete hos de som konsumerar. Köpandet, kapitalismen, förvandlar sig själv genom Jesusbarnet till frid och självrättfärdighet.

En relativt ny metod för att kamouflera motsättningar samt skapa gott samvete och frid hos konsumenter har utvecklats under några år. Genom att ett köp automatiskt ger någon procent av priset till regnskog, läkarvård i tredje världen eller något annat som ska göra världen bättre kamoufleras kommersialism till världsförbättring och genorisitet. Återigen används detta antikapitalistiska "givande" till att reproducera köpande.

Några motsättningar i kommersialism

• Köpet förandligas. Köpandet laddar batterierna och ger kraft till köparen. Köpets fetischering ges högre värde än brukande och skapande. Köpandet ger inte bara andlig kraft till köparen, varans fetischering genererar även vinst, höga chefslöner och bonusar.
• Produktion förandligas. Vinst ges högre värde än hantverk, hållfasthet, användbarhet och byggandet av jämlikare samhällen.
• Gemenskap förandligas. Privat ägande tränger undan gemensamma beslut, gemensamt brukande och solidaritet. Ägande skapar en andlig relation till tingen: juridiskt ägande. Ägandet som ett metafysiskt den-är-ju-min! tränger undan relationer. Ägandet värderas högre än materialiserandet av gemensamma samhällen: byggandet av relationer mellan människor, ting, platser, djur och växter.

Per Herngren
Julafton 2013 12 24, version 0.1

Referens

Slavoj Žižek, Sophie Fiennes, The pervert’s guide to ideology (film), 2012.
Karl Marx, Kapitalet Första bandet, Första kapitlet, 1867.

Karl Marx om varor och fetischism

"En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa."
(Karl Marx, Kapitalet Första bandet, Första kapitlet, 1867, översättning Ivan Bohman.

Stormöten och massaktioner flyr befrielse: Erich Fromm

Stormöten och massdemonstrationer kan användas av individualism för att kamouflera ensamhet. Massmöten görs då till en flykt från befrielse, enligt socialpsykologen Erich Fromm. Befrielse menar han är att bryta lydnaden. Flykt från befrielse är en flykt in i lydnad.

Istället för att organisera befriande gemenskaper kan individualismen behålla sin enskildhet och göra sig själv numerisk. Summan av många individer förvandlas till en ny individ: massan. Massan som individ av individer. 

Massaktioner som fetisch

Genom att göra individen numerisk kan massan producera magisk kraft till den enskilde. Massan behåller individualismen och förvandlar den samtidigt till magisk fetischism.

Som magisk fetisch, batteriladdare, blir massan flykt från befriande gemenskaper och organisationer. Och genom att bli fetisch döljer massan dessutom individualismens ensamhet.

"The mass meeting is necessary if only for the reason that in it the individual, who in becoming an adherent of a new movement feels lonely and is easily seized with the fear of being alone, receives for the first time the pictures of a greater community, something that has a strengthening and encouraging effect on most people, .., If he steps for the first time out of his small workshop or out of the big enterprise, in which he feels very small, into the mass meeting and is now surrounded by thousands and thousands of people with the same conviction ... he himself succumbs to the magic influence of what we call mass suggestion." (Erich Fromm, Escape From Freedom, 1941, p 192)

Per Herngren
2013 12 20, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Antiaristokratisk metod

Kritik mot massaktioner har i sin tur fått kritik för att förakta massan samtidigt som den producerar en upplyst klass ovanför massan. Detta stämmer i flera fall.

Min kritik av kritiken mot kritiken av massan är att också den skapar en uppdelning mellan massan, folket, och en upplyst elit. Detta gäller även om massan idealiseras eller uppvärderas som folket eller som arbetarklassen. Den reproducerar det den kritiserar. Dessutom stänger den in folket i kategorin massan. Den blir därför själv aristokratisk.

Jag menar att det är möjligt att komma ur denna aristokratiska uppdelning genom att begripa massan som en kategori av organisationsformer: massmöten, massaktioner, massmedia. Massan är ingen kategori av människor. Massan är inte synonymt med folket eller arbetarklassen.

Massan skapar speciella dynamiker genom olika relationer precis som nätverk av smågrupper eller pyramidstrukturer skapar speciella dynamiker.

'Tecken' som härskarteknik

När något inte förväntas vara gott nog så kan det göras till tecken på något annat. Något bortom. Något som inte är här.

• Det paranoida föreställer sig något annat bakom det som framträder. 
• Det instrumentella har en annan avsikt än det som görs.
• Det individualistiskt subjektiva föreställer sig att handlingar är uttryck för något inre, något äkta innanför ytan.

• Tecken kan vara en glimt av något som saknas.
• Pekande mot ett avlägset mål eller framtida revolution.
• En orsak eller ett motiv bakom det som görs. 
• En grund, värdegrund eller ursprung som styr det som händer.
• Avslöjande av dold eller konspiratorisk makt. 
• Avslöjande av ett bakomliggande maktsystem.
• Tecken kan också vara ett nej. En protest. En vilja till intet. Det vill vi inte.

Visst, tecken som pekar på något annat existerar. Bokstäver. Skyltar. Saker kan vara till för att bara peka på något bortom. Tecken kan dock effektivt användas för att kamouflera förverkligandet. På så sätt kan politiskt förverkligande hindras. Tecken används också för att producera paranoida världsbilder: Allt är egentligen kod för något annat. Allt skulle handla om något annat än det vi gör.

Per Herngren
2013 12 17, version 0.1.1

Gå kurs om att ingripa vid härskartekniker

Referens

Mikrobestraffning härskar över härskarteknik
100 härskartekniker
Lycka som maktteknik
Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik

Civil olydnad bygger samhällen istället för att protestera

Här är en artikel som Kvinnor för fred vill publicera i sin tidning. Gärna synpunkter.

Henry David Thoreau uppfann civil olydnad. I sin lilla skrift Civil olydnad från 1849 skrev han att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Här sådde han fröet till ett ickevåld som konstruerar en annan logik än protest: att vara emot, att uttrycka missnöje.

Mohandas Gandhi drev brytningen med protesten ytterligare ett steg. Civil olydnad kombinerar olydnad med det konstruktiva programmet. Civil olydnad är att bygga, inte att säga nej, inte att protestera. Civil olydnad gör målet till medel. När ickevåldsgruppen sedan fängslas får andra finslipa och göra om olydnaden, igen och igen. Alla samhällen är egentligen upprepningar. Nya samhällen smittar av sig. Åt alla håll. De skapas sällan uppifrån av regeringar eller härskare. Civil olydnad regerar istället för att peka ut någon annan som regerande. 

Gandhis civila olydnad utvecklas vidare av queerfeminismens sårbarhetspolitik samt performativa förverkligande. 

Judith Butler visar hur viljan till säkerhet leder till våld och härskande. Istället behöver vi göra oss sårbara inför varandra. Vi behöver varandra. Sårbarhetspolitik organiserar inte ’egna aktioner’ utan bygger allianser med grupper som tänker annorlunda. 

Performativa handlingar förverkligar målet i och med att handlingen genomförs, förklarar Judith Butler. Som Gandhis civila olydnad där målet är medlet. 

Ickevåld går direkt in i våld och förtryck, och bygger samhällen som genom sårbarhet tränger undan lydnad. För makt är ingen mystisk kraft. Makt är lydnad.

Per Herngren 
2013-12-12, version 0.1

Gå kurs i ickevåld

Referens
Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka

Är Sverige egentligen ett kungarike? Spinoza

Den parlamentariska revolution som ersatte kungaväldet saknar föreställningar om andra ordningar, om andra system. Den saknar fantasi, och just därför återskapar den kungariket.

Filosofen Spinoza (1632-1677) var skeptisk till revolutioner utan fantasi och föreställningsförmåga, hävdar Chiara Bottici. Hon verkar som professor i filosofi i Europa och New York. Hon reflekterar kring anarkism och nödvändigheten av fantasi för politiska förändring.

En demokratisk revolution som inte föreställer sig andra former av demokratier än att ta över riket (staten) och centralmakten (parlamentet/regeringen) återskapar ett nytt kungarike.

“Spinoza’s alleged skepticism towards revolutions goes however hand in hand with his critique of superstition and the political use of imagination more generally. This is particularly clear in the Theological-Political Treatise, where Spinoza explicitly says that revolutions are doomed to fail, because a people used to monarchy will inevitably follow the same pattern of imagination and institute another monarch.” (Chiara Bottici , 2012, p 588.)

Avsaknad av myter producerar vidskepelse

Avsaknad av politisk fantasi, politiska myter, tvingar in det politiska i vidskepelse. Avsaknad av myter fångar oss i Myten.

En möjlig 'realistisk vidskepelse' skulle kunna formuleras som att nu har vi en Ordning eller ett System, och all verklig förändring kan bara göras inom Systemet. Lokala revolutioner, revolutioner i periferin, eller svärmar av revolutioner, vore orealistiska.

Det är alltså till stor del vidskepelse hos nationalstater och riksorganisationer som får deras 'demokrati' att formas som nya kungariken, som pyramider med ett styrande organ längst upp.

Kungariket återskapades genom nationalstaten. Riket återskapas dessutom genom föreställningen om Samhället, samhället som en stor sfär eller container som vi skulle vara instängda i. 

Lydiga medborgare återskapar undersåtar. Centralism återskapar suveränen i riksstyrelse, riksdag och regering. Militären återskapar kejsarens krigsmakt.

Individualismen återskapar ett mini-kungarike där individen är Herre över sig själv, sina tankar och sina handlingar. 'Kungens rådgivare' återskapas genom föreställningen om en rationellt handlande individ, med sig själv i centrum.

Fantasier är del av verkligheten

Politiskt realiserande realiseras genom fantasi. Politisk förändring kräver att vi övar oss i att föreställa oss olika möjligheter. Det politiska samtalet bygger mycket på fantasi. Politik utan fantasi vore inte politik utan administration och rutin. Hmm, fast även administration kräver fantasi.

Verklighet skulle vara obegripligt utan fantasi. "Va? Har månen en baksida?" "Men vaa! Varför skulle du behöva gå i en skola?" "Ääh! Varför skulle vi investera i sjukvård?"

Förverkligande realiseras genom att vi kan föreställa oss något annat. Detta gäller såväl hantverk, vetenskap som politik.

Fantasin är lika viktig för den härskande ordningen som för den revolutionära förändringen. Oförmågan att föreställa sig en annan ordning är i sig en fantasi. Att andra ordningar skulle vara omöjliga, att de skulle vara orealistiska, är vidskepelse visar Spinozas filosofi.

I proteströrelser kan denna vidskepelse ta sig uttryck i negationen, vara emot. Istället för att bygga bättre ordningar så negeras den bestående ordningen. Protesten blir då att inte vilja. Viljan att inte vilja. Istället för att bygga och föreställa sig nya ordningar vänder en sig mot Ordningen. För det finns ju ingen annan ordning att vända sig till.

Men även en revolutionär vision om en viss bestämd Ordning; en Annanordning vilken skulle vara den enda ordning som verkligen kan ersätta den nuvarande; även en sådan revolutionär vision är vidskepelse. Fantasi mångfaldigar möjligheterna.

Att komma förbi vidskepelse är inte att bli strikt saklig eller logisk, menar Spinoza, inte heller att vi skulle behöva mer fakta eller mer information. Vidskepelse övervinns med fantasi, föreställningar om andra möjligheter. Fantasifullt förverkligande övervinner politisk vidskepelse.

Fantasier är kroppsliga och materiella

Föreställningar, idéer, myter, fantasier är del av det materiella, de är materialiserande. De lever inte i en egen idévärld vid sidan av den materiella verkligheten. 

Chiara Bottici ovanliga läsning av Spinoza tar bort dualism mellan kropp och tanke, mellan den verkliga materiella världen och idévärlden. Föreställningar och fantasier är verkliga, och de är del av verkligheten. Lögner, falska föreställningar, är del av verkligheten såväl som sanna föreställningar.

Genom denna speciella läsning av Spinoza överskrider hon föreställningen om att föreställningar är representationer. Representationer av en annan värld. En värld som vi föreställer oss som mer verklig än våra föreställningar om den världen. 

Att en lögn är verklig så fort den uttalas innebär inte att den är sann. Genomskådandet av lögner sker främst genom en väl utvecklad föreställningsförmåga, menar Spinoza.

"Imagination has a bodily grounding; the mind is just the body that is felt and thought. Furthermore, an idea is for Spinoza “a conception of the  mind.” In contrast to Descartes, for whom an idea is a content that the mind has, Spinoza emphasizes that ideas imply an action". (Chiara Bottici , 2012, p 592.)

Per Herngren
2013 12 10, version 0.1

Referens

Chiara Bottici , "Another Enlightenment: Spinoza on Myth and Imagination", Constellations Volume 19, No 4, 2012.

'Mångfald' tränger jämlikhet: Sara Ahmed om samtidsslaveri

Mångfald används ibland för att förpassa jämlikhet till det som gjordes förr, till något som uppfattas gammalt. Det visar queerfeministen Sara Ahmeds forskning om mångfaldsarbete i olika organisationer.

Rättighetsarbete och mångfaldsarbete kan användas för att engagera medlemmar i något som inte hotar organisationens maktordning. Rättigheter och mångfald omvandlas till flykt från radikal förändring.

Genom att engagemanget kopplas till samtidsslaveri (tvånget att vara aktuell) kan det tränga undan och ersätta en mer omvälvande kamp.  Rättvis fördelning av makt och resurser ses som förlegat. Rättigheter däremot känns fräscht och realistiskt att genomföra.

"Equity work" is understood here as dated and as alienated from the core business ..., as out-of-time and out-of-kilter. The appeal of diversity might not simply be that it is a new word but that it shares an emphasis on the new". (Sara Ahmed s 63)

Ifall en organisation verkligen vill förändring behöver den ta sig ur samtidslaveri, befria sig från tvånget att vara aktuell. Den behöver också ha fokus på makt. Hur jämlikhet ska kunna tränga undan över- och underordning. Hur rättvisa ska få ersätta rätten att exploatera andra.

Per Herngren
2013 12 06, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.
Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

Kapitalism vaccineras mot demokrati

Här i Göteborg finns många bra organisationer som fungerar demokratiskt. Men flertalet organisationer, institutioner och företag i Göteborg organiseras fortfarande som diktaturer. Så vad hände med kampen för demokrati?

Kapitalism har gjorts alltmer immun mot demokratiska interventioner, visar den tyske sociologen Wolfgang Streeck. Detta sker genom att kapitalism avdemokratiseras. Frågor om rättvis fördelning av makt och resurser görs irrelevanta. Immuniseringen av kapitalism sker dessutom genom att demokrati avekonomiseras. Demokratier undviker att intervenera i företag.

Metoder för att vaccinera kapitalism mot demokrati

1. Fackförbund ekonomiserar sin kamp samtidigt som den avdemokratiseras. Istället för att genom proaktiva strejker bygga demokratier på företag, institutioner och avdelningar så reducerar flertalet fackförbund sin kamp till löner och ekonomisk ersättning.
2. Hyresgästföreningar ekonomiserar sin kamp samtidigt som den avdemokratiseras. Istället för att kämpa för demokratiska bostadsområden så förhandlar hyresgästföreningar om hyra. Samt till viss del om belysning och liknande funktioner.
3. Demokratiska fantomsfärer. Genom att göra en riksstyrelse eller ett parlament demokratiskt produceras en virtuell sfär som döljer att flertalet grupper, organisationer, institutioner eller företag inom denna fantomsfär fungerar som diktaturer. Ett område med en överväldigande majoritet diktaturer uppfattas ändå som demokrati. (Se Postdemokrati)
4. Protest förvandlar kamp till negation. Genom att fokusera på protester, att vara emot verksamheter och beslut, tas kraft från att innovativt bygga olika former av demokratier. Demokratier som i sin tur hade kunnat utföra demokratiska interventioner i diktatoriska organisationer. Regering pekas genom protester ut som regerande, de som borde lösa problemen. Den egna gruppen och organisationen avsätts därmed som regerande. (Se Postprotest.)
5. Avdemokratisering av ägande. Världens största aktieägare, pensionsfonderna, har förminskat sig till ansvarslösa ägare. Pensionsfonderna skulle revolutionera världen ifall de demokratiserade sitt ägande. "Vi är ägare! Och genom vårt ägande bygger vi det samhälle vi vill leva." Istället har pensionsfonderna avdemokratiserat och neutraliserat sitt enorma inflytande. Fackförbund och religioner är andra stora aktieägare som avdemokratiserar sitt ägande. De vägrar ta ansvar för de samhällen där vi lever våra liv.

Kan någon komma på fler exempel? Skriv gärna kommentarer!

Per Herngren
2013 11 27, version 0.1

Metod

Jag använder symmetrisk analys av organisationer, vilket jag börjat kalla jämlik metod. Organisationer analyseras med samma metod oberoende av om det är stater, företag, institutioner, ideella föreningar eller familjer.

Referens

Wolfgang Streeck, Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris, Bokförlaget Daidalos, 2013.
Per Herngren, Demokrati blir postdemokrati, http://perherngren.blogspot.se/2012/02/demokrati-blir-postdemokrati-demokrati.html, 2012.
Per Herngren, Postprotest, http://ickevald.net/perherngren/postprotest_per_herngren.htm, 2005.

Sociala tränger bort det politiska: Hannah Arendt

Filosofen Hannah Arendt menar att vi är både politiska människor och sociala människor. Men inte samtidigt. Det politiska är aktion. Och det sociala är att fungera ihop. Det sociala och det politiska måste skiljas åt. Ifall det inte skiljs åt tränger det sociala undan det politiska.

Hannah Arendt som blev fängslad och levde i flykt i olika omgångar menar att vi behöver bekämpa lydnaden snarare än onda ledare. I The Human Condition från 1958 lanserar hon sin revolutionerande teori om att det sociala och det politiska behöver skiljas åt, även om båda behövs i våra liv.

Det sociala handlar om att ta hand om varandra, fungera ihop, skapa en god arbetsgemenskap och arbetsmoral, förhandla och sluta avtal, vara vänskapliga, ta på sig fina kläder, festa tillsammans och trivas ihop, flirta, bli vänner, behålla vänskapen, leva tillsammans, vara goda grannar, vara lojala mot varandra.

Det politiska är aktion och ingripande. Det politiska är möjligheten att samtala och tänka tillsammans, att argumentera och tänka olika, att vara i konflikt och göra motstånd mot varandra, att förundras och tänka nytt, att bygga något annat, att ta obekväma beslut och ingripa. Det politiska måste alltid värja sig mot det sociala för att fungera. Argumenterandet får inte förvandlas till konversation, trivsamhet och intimitet.

Feministiska rörelser, solidariska rörelser, motståndsrörelser, riskerar att ockuperas av det sociala. De riskerar att bli sociala rörelser. När detta händer övergår feminism, solidaritet och motstånd från att vara direkt aktion, från att vara politiska, till att bli trivsamma, lojala, välgörande, vänskapliga, mysiga.

Idag håller det sociala och vänskapliga på att tränga undan det politiska. Vänskap och vardagsgemenskap blir ett större hot mot det politiska än antipolitisk och auktoritär konservatism.

Det sociala förvandlar det politiska till trivsamma politiska "events". Politiska manifestationer förvandlas till fetischism för att få kraft och ladda batterierna.

Politisk aktion ersätts av individuell duktighet, att göra så gott en kan, att försöka att själv inte vara så sexistisk och rasistisk, att själv leva klimatsmart, att som individ leva enkelt, att vara snäll mot andra.

Rättvis fördelning av makt och resurser ersätts med rättigheter. Kampen för jämlikhet ersätts med mångfald.

Det privata blir alltmer modellen för hur våra samhällen fungerar. Hannah Arendt menar att vi behöver värna det politiska och det offentliga för att kunna skapa frihet, rättvisa och demokrati.

Per Herngren
2013 11 12, version 0.1

Tack till Berit Larssons föreläsning om Hannah Arendt 12 november 2013.

Etik står över nationalstaten: Erich Fromm

Fascismen är när vi sätter nationen som högsta värdet. När våra handlingar följer en ideologi som överordnar nationen. Och som därmed samtidigt underordnar andra värden som etik, solidaritet, befrielse.

I demokratier brukar vi dock inte ideologiskt sätta nationen över alla andra värden. Ifall nationalstaten i praktiken ändå överordnas etik och befrielse är fascismen sällan ideologisk. Den är snarare en oavsiktlig följd av vår lydnad, av att vi låter nationalstaten dominera. Vi vänder oss gärna mot det som dominerar. När vi riktat oss mot staten vänder vi samtidigt andra värden ryggen. Andra värden försvinner in i bakgrunden.

Befrielse, enligt socialpsykologen Erich Fromm, är att sätta etiken över nationen. Befrielse är att sätta varandra och vår gemensamhet över staten. Befrielse är att bryta vår underordning till staten. Befrielse innebär därför alltid olika former av olydnad mot nationalstaten.

"This problem, however, cannot be solved basically by skilful propaganda but only by the victory in all countries of one fundamental truth: that ethical principles stand above the existence of the nation and that by adhering to these principles an individual belongs to the community of all" (Erich Fromm, Escape From Freedom, 1941, p181)

Per Herngren
2013 11 07, version 0.1.1

  

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Fascism i bredare betydelse - bilaga 1

Fascism används idag även i betydelsen av att sätta ett värde över alla andra värden. När allt annat underordnas en sak kallas det ibland för fascism. Nationalstatsfascism blir då bara en variant bland flera olika fascismer. Jag vet inte ifall Erich Fromm såg fascismen som ett stort system. Själv begriper jag fascism snarare som svärmar av små mikrohandlingar där ett enda värde sätts före alla andra värden. Fascism är alltså små system som kan imiteras, smitta av sig, mångfaldigas och kopplas ihop med andra system.

Etik - bilaga 2

Etik är hur sårbarhet, oförutsägbarhet, okontrollerbarhet ställer krav på grupper och organisationer att ingripa, och därmed att fatta beslut.

Beslut är oförutsägbart, inte härlett ur en princip, formel, tvång, kausalitet eller logik. Ifall det visar sig att ett "beslut" kan härledas ur något annat så ersätts beslutet av förklaringen.

Etiken som sårbarhetens krav på beslut och ingripande innebär i så fall att etiken inte kan härledas. Etiken kräver beslut. Etiken är till sitt väsen politisk. Det politiska är till sitt väsen etiskt.

Fascism som saker och tings underordning under EN princip blir därmed en flykt från kravet på beslut och ingripande, en flykt från det etiska och politiska.

Mahatma neutraliserar Mohandas Gandhi

Mohandas Gandhi kallas ofta Mahatma Gandhi. Mahatma betyder upphöjde, vördnadsfulle eller ädle. Genom att kalla Gandhi för Upphöjde Gandhi, Vördnadsfulle Gandhi, Ädle Gandhi, så lyfter vi upp honom över folk.

Just genom att lyfta Gandhi så neutraliserar vi honom. Piedestaler är en genialisk maktteknik för att neutralisera någons inflytande. Gandhi blir inte längre som vi andra. Vilket också innebär att vi inte är som Gandhi.

Gandhi görs inte till en jämbördig vars innovationer och metoder vi skulle kunna imitera, finslipa och innovativt utveckla vidare i andra riktningar. Gandhi hamnar i karantän. Hans civila olydnad hindras från att smitta av sig. Hans ickevåld får inte mutera.

Som upphöjd görs Gandhis civila olydnad statisk. Hans teorier och praktiker tillåts inte att kritiskt justeras och omvandlas. Gandhi ser ickevåld och civil olydnad som experiment. Ifall hans idéer och metoder är upphöjda över oss hindras vi från att experimentera med dem. Vi hindrar oss själva från att använda dem för att uppfinna något bättre.

Per Herngren
2013 11 03, version 0.1

Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.