Nätverka som maktteknik

Nätverket har lyfts fram som ett magiskt svar till maktkritiken under femtio- och sextiotalen mot auktoritära organisationer och system. Enligt Brian Holmes producerar nätverken dock nya tekniker för makt. Nätverkaren ser han som ”en ny form av internaliserat yrke, en kallelse till kreativt självförverkligande i och genom varje arbetsprojekt”. Nätverkaren formas till individer som blandar arbete och fritid.

Kaptitalistiska företag och offentliga arbetsgivare styr oss att se på arbetet som ”kreativ verksamhet och självförverkligande”. På så sätt slipper företaget och arbetsgivaren använda direkt övervakning. Den anställde styr ”sin egen tillfredsställande aktivitet”, fast bara så länge verksamheten kan omvandlas till ett utbyte. Det är så man får stanna kvar i nätverken. Företaget eller de andra nätverkarna vill ha något i utbyte. Annars osynliggörs man eller glöms bort i inbjudningar. Uteslutningsmetoderna i nätverken uppfattas inte som uteslutning, man liksom ramlar ut.

Genom nätverken skapas en ny personlighetstyp som underordnar sig, och den underordnar sig med stor tillfredsställelse. Denna personlighetstyp kallar Brian Holmes för den flexibla personligheten.

Den flexibla personligheten fungerar annorlunda än den auktoritära personligheten som Horkheimer, Adorno och andra inom kritisk teori påvisar redan 1950. Den auktoritära personligheten underordnar sig auktoriteter, lyder regler och är ovillig till förändring. Den flexibla personligheten är snarare självständig och den anpassar sig snabbt.

Om den auktoritära personligheten censurerar sig själv använder den flexibla personligheten istället en avpolitiserande individualistisk jargong eller också cynism och distans. Den flexibla personligheten ser inte sin verksamhet och sina beslut som politiska. Politik är något främmande som andra sysslar med.

Per Herngren

2008-05-13, version 0.1

Referens

Brian Holmes, ”Den flexibla personligheten: mot en ny kulturkritik”, Kairos nr 12, 2007.

Adorno, T.W., et. al, The Authoritarian Personality. New York: Norton Press, 1950.

Första plogbillsaktionen på Nya Zealand!

För första gången i historien utförs en plogbillsaktion på Nya Zealand! En plogbillsaktion är att avrusta och oskadliggöra vapen oftast med hjälp av hammare.

Läs mer: http://ploughshares.org.nz/

Se video på plogbillsaktionen: http://tvnz.co.nz/view/page/1320238/1755601

Waihopai Spy Base Penetrated

by WAIHOPAI ANZAC PLOUGHSHARES

“The morning, 30 April 2008, we entered the Waihopai Spy Base near Blenheim.

Our group, including a Dominican Priest, temporarily closed the base by padlocking the gates and proceeded to deflate one of the large domes covering two satellite dishes.

At 6am we cut through three security fences surrounding the domes - these are armed with razor wire, infrared motion sensors and a high voltage electrified fence. Once inside we used sickles to cut one of the two 30-metre white domes, built a shrine and knelt to remember the people killed by United States military activity.

We have financed our disarmament through personal savings, additional part-time employment and a small interest-free loan from one of our supporters."

"Sam, Peter and Adi have been denied bail and will remain in custody. The next hearing at Blenheim District Court."

Ploughshares actions

"There have been over 100 Ploughshares actions over the last twenty years around the world. Ploughshares direct actions are linked through the common factors of: entry to locations connected to military activity, and involve some form of property destruction, which is called disarming weapons or dismantling weapon systems."

“They shall beat their swords into ploughshares, their spears into pruning hooks; nation shall not lift sword against nation; and there shall be no more training for war.” Isaiah 2:4

http://ploughshares.org.nz

Ledarfixering

”Jag har stött på temat om den viktiga ledaren många gånger under de år jag arbetat med mångfalds- och jämställdhetsfrågor”, berättar Lena Martinsson, docent på Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet. ”Detta är en ledarnormativ diskurs som upprepas i en mängd olika sammanhang och som naturaliserar betydelsen av ledaren.”

För att förstå hur ledarpositionen görs viktig måste man förstå hur positionen ledd konstrueras. Lena Martinsson visar att den starka ledar-diskursen de senaste åren är en del av en pågående naturalisering av klass-relationer där några ”ges större organisatorisk makt än andra och där över- och underordning naturaliseras som något ofrånkomligt”.

Ledaren framställs som den aktive och den som ska starta, legitimera och organisera jämställdhetsarbete och andra förändringar. Den som är ledd ska dock utföra själva arbetet. Här behövs då makttekniker för att pränta in att den som är ledd inte själv kan ta initiativ.

I en undersökning av en jämställdhetskonferens använder Lena Martinsson en intersektionell feministisk kritik. Intersektionell kritik kan förstås som att påvisa hur olika makttekniker och maktsystem interagerar, konkurrerar eller stärker varandra. Under konferensen återberättas gång på gång att eldsjälen blir utbränd om hon inte har chefen eller ledaren med sig. Det präntas in att det är avgörande för jämställdheten att man får med sig cheferna och ledarna.

Undergräva ledarnormativitet

Lena Martinsson lyfter fram möjligheten att jämställdhetsarbetet lika gärna skulle kunna undergräva den ledarnormativa föreställningen. ”Varför inte istället understryka vikten av alliansskapande?”

På konferensen framställs eldsjälar som bloss som inte åstadkommer varaktiga förändringar. Det skulle vara ledaren som gör jämställdhetsarbetet stabilt och genomsyrande. Denna maktteknik kan undergrävas genom att istället betona kollektiv organisering, stöd till varandras initiativ, skapa alternativa former för organisering. Detta blir då en organisering som ”inte så självklart återskapar en klasshierarki av över- och underordnade, av aktiva och inväntande”.

Tanken att man måste ha ledarna med sig för att åstadkomma varaktiga förändringar innebär att man måste ha hierarkin med sig. Organisationen ska inte utmanas i sig. Därmed skapas tron på att ledaren är subjektet för förändring. Organisationen kan bara förändras som helhet, någorlunda harmoniskt utan inbördes kamp eller motstånd från ledarna. Denna ledarföreställning motverkar möjligheten till allianser mellan vanliga deltagare eller mellan anställda eller mellan anställda och deltagare. Möjligheten ”att förändra något tillsammans med andra – underifrån.”

Moderskap som ledarskap

Lena Martinsson visar att denna ledarsyn är parallell med den heteronormativa föreställningen om den aktive mannen och den ”passiva och underordnade kvinnan”. Den är också parallell med den imperialistiska synen på tredje världens folk som efter i utveckling och själva oförmögna att lösa sina problem utan vår hjälpande och förmanande hand.

Hon nämner dessutom nyare makttekniker där kvinnor  framställs som de goda ledarna genom ”jämförelser med rollen som moder”. Denna metafor framställer alltså modersrollen som ledarskap. Den skapar också liknelse mellan vuxna-barn och ledare-ledda. Vi får en naturalisering av föreställningen om modern som ledare, samt även om den gode ledaren som vårdar, sköter och älskar sina underlydande.

Föreställningen om ledare får paralleller i förmedlingspedagogiken som används i värdegrundsarbete, på jämställdhetskonferenser och ledarkurser såväl som i delar av grundskola. Detta är en pedagogik där man föreställer sig att kunskap överförs från kursledare till deltagare, från lärare till elev. Lena Martinsson lyfter fram helt andra pedagogiker där deltagare eller elever aktivt söker kunskap. Istället för att läraren, ledaren återigen görs till subjektet och deltagaren blir objekt som ska ta emot en förmedlad kunskap så behöver deltagare och elever träna sig på att göra sig till subjekt – både individuellt och som kollektiv.

Lena Martinsson visar hur ledarfixeringen blir en ”naturalisering av ett klasstänkande där under- och överordning ses som något oundvikligt, som en paradoxal förutsättning för rättvisa.” Genom en intersektionell kritik kan hon visa hur ett jämställdhetsarbete kan reproducera ett klassperspektiv. Hon visar också att ett snävt klassperspektiv på sjuttiotalet på ett liknande sätt kunde reducera maktrelationer kring kön, ras, funktionshinder och andra skiktningar.

Det är dags att stärka och utveckla tekniker för engagemang, organisering och alliansskapande underifrån.

Per Herngren

2008-04-22, version 0.1

Referens

Lena Martinsson, ”Utbrända eldsjälar Om intersektionalitet och den (o)möjliga kritiken”, Paulina de los Reyes, Satu Gröndahl (red), Framtidens feminismer Intersektionella interventioner i den feministiska debatten, Tankekraft förlag, 2007, s 72-79.

Skicklig inkompetens - från ledarkurser

Skicklig inkompetens uppkommer när ledare och chefer tränar sig på att visa upp en okritisk attityd, ge lättvindiga lösningar och modeller, samt bruka en ledarskaps- och management-jargong där uttryck och begrepp inte preciseras vilket skapar pseudokommunikation[1]; de pratar förbi varandra. Detta sker på ett sofistikerat och konstfärdigt sätt vilket kräver mycket träning. Inkompetensen är en avancerad skicklighet.

Chris Argyris lanserade begreppet skicklig inkompetens 1986[2]. Redan 1914 påvisade Thorstein Veblen ett liknande fenomen: intränad oförmåga[3]. Intränad oförmåga är att lära sig att inte se, eller att inte agera. Om intränad oförmåga förekommer på alla möjliga nivåer uppkommer skicklig inkompetens snarare hos ledare och chefer.

Skicklig inkompetens förklaras av forskarna som upptränade försvarsmekanismer för att undvika konflikter. Ledare och chefer tränar sig på att samtala med andra - klienter, medarbetare eller andra chefer - på ett sätt som skickligt undviker att göra mottagaren upprörd. Dessa tekniker används även då ledaren ska styra eller övertyga den andre. Detta kan tyckas effektivt men blir, enligt Argyris, inkompetent eftersom det inte tar itu med grundläggande frågor och problem i organisationen eller samhället. Undviker man skickligt konfrontationer får det olika sidoeffekter som skadar arbetet, organisationen och de relationer man befinner sig i.

Man ska egentligen inte förstå de skickliga ledarna som avsiktligt manipulativa. Det är inte högre eller instrumentella mål som styr. Ledaren försöker undvika att uppröra. Det är alltså inte ett medvetet planerat sätt att få kontroll och makt. Det är snarare intränad omedvetenhet, ett sätt att se som också innebär ett sätt att inte se. Det är ett inlärt automatiserat beteende. Det är en defensiv försvarsmekanism för att individen och gruppen ska slippa ändra fundamentala antaganden, och slippa ta itu med grundläggande konflikter och problem.

Skicklig inkompetens är, enligt Argyris, vanligt förekommande i organisationer, inte minst bland organisatörer, ledare och chefer[4]. Från en viss typ av ledarskapskurser snappar man upp teorier och modeller som redan är förlegade. Från kurserna får man med sig ett vokabulär som legitimerar ens ledarskap snarare än bidrar till praktisk användbar kunskap.

Ledarskapskurserna kan, enligt Henry Mintzberg, skapa rena vanföreställningar[5]. Men mer avgörande är att ledare och chefer tränar in en oförmåga att ifrågasätta grundantaganden: man blir skicklig på att inte tänka om och att inte avlära sig förlegade teorier och modeller. Skicklig inkompetens bygger på skickligt utförda teorier-i-handling vilka man alltså kan snappa upp i ledarskapslitteratur och på ledarskapskurser.

Man ska, enligt Argyris, inte förklara skicklig inkompetens genom individuella egenskaper hos ledarna. Inkompetensen är snarare organisatorisk, den består även om personer kommer och går[6].

Undersökning av empowerment-kurs

I sin egen undersökning av en empowerment-kurs upptäcker de båda forskarna Robert Wenglén och Peter Svensson 1) en bejakande, tillmötesgående och okritisk attityd, 2) lättvindiga lösningar på olika problem, 3) samt ett utövande av pseudokommunikation.

Redan i början av empowerment-kursen anslår seminarieledarna förutsättningarna för kursen: Negativ kritik och ifrågasättande ska undvikas. Attityden ska vara ”Ja!”, inte ”Nej!” Det påstods under kursen att det var vetenskapligt bevisat att hjärnan inte kunde tänka kreativt och kritiskt på en gång.

I gruppdiskussionen bryter kursledare in när någon deltagare gör fel: ”Nej, nej. Tänk på ja-och-attityden. Ingen negativ kritik.” Detta inbrytande ska, enligt de båda forskarna, i sig förstås som en kritik av deltagarna. Här får vi alltså en motsägelse i kursen.

Forskarna upptäckte också att en rad lösningar presenterades och lyftes fram utan att det fanns något uttalat problem. Deltagarna skulle alltså själv söka de problem lösningarna skulle lösa.

De lade också märke till kursledarna gång på gång påstod att man skulle ”tänka bort” gränser, vilket ledde till nickande och bifall hos deltagarna. Detta blir intressant eftersom forskarnas observation påvisade att empowerment-kursen skapade ett begränsat tänkande.

Den pseudokommunikation forskarna upptäckte var att deltagarna tycktes prata förbi varandra. Första upplevelsen var att det pågick lyssnande, bekräftelse, samtal och dialoger men i praktiken pratade man inte riktigt med varandra. Egentlig dialog och respons på det som sades saknades. Det som istället uppstår är, enligt Robert Wenglén och Peter Svenssons undersökning, parallellt tal utan egentlig erfarenhetsutbyte.

Under empowerment-kursen lanserades flera uttryck vilka användes utan att preciseras eller kritiskt diskuteras. Exempel var ”ny kultur”, ”individuell mognad”, ”mental träning”, ”trygghet”, ”enighet kring vision och mål”, ”ny ledning”, ”commitment nedåt och förändring uppåt”, ”tvärfunktionella team”, ”informationsflöde”, ”aktivt få in nya impulser”. Man kan tolka en sådan jargong som att samtalet på ledarskapskursen abstraherar sig från deltagarnas erfarenheter och sedan börjar leva sitt eget liv i ledarskaps-jargongen. Som deltagare möter man, enligt forskarna, en osammanhängande hagelskur på lösningar, som enligt ja-attityden inte ska ifrågasättas.

Det går inte att förklara skicklig inkompetens hos empowerment-kursen enbart med kursupplägget. Man kan inte bara skylla på kursledarna. Att deltagarna redan är intränade i oförmåga var en förutsättning för att påståenden inte skulle ifrågasättas.

En av Robert Wenglén och Peter Svenssons möjliga förklaringar till skicklig inkompetens blir extra intressant. Att faktiskt vara vag, glidande och bejakande skulle kunna vara viktiga egenskaper på många ledar-positioner. De båda forskarna föreslår att frånvaron av ”en fördjupad förståelse av olika organisatoriska fenomen” kan vara en viktig byggsten i ledandet[7]. Man behöver alltså skapa okunnighet hos ledarna så de inte lägger sig i och stör organisationen och dess verksamhet. Detta motsäger en bild av att makt kommer från ledarna. Makt i organisationer utgår kanske inte främst från ledare eller chefer utan utifrån andra mekanismer.

Skicklig inkompetens kan vara ödesdigert både för organisationen och de omgivande samhällena, enligt Robert Wenglén och Peter Svensson. Kortsiktighet och opportunism kan skapa instabilitet kring demokrati, ekonomi, miljö och rättvisa.

Per Herngren

2008 04 16, version 0.1

Källa

Robert Wenglén, Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.

Chris Argyris, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999.

Chris Argyris, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986.

Kenneth Burke, Permanence and change: An anatomy of purpose, Los Altos, California, Hermes, 1954.

Henry Mintzberg, “The MBA Menance”, Fast Company 83, p 31-32, 2004. Mintzberg, H, Managers not MBAs: A hard look at the soft practice of managing and management development, San Francisco, CA: Berret-Koehler Publishers, 2005.

Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914.

Bibliografi av Chris Argyris verk

---

^[1] Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008, s 57.

^[2] Argyris, C, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.

^[3] Veblen, T, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914.

Burke, K, Permanence and change: An anatomy of purpose, Los Altos, California, Hermes, 1954. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, 2008.

^[4] Argyris, C, On organizational learning, 2a upplagan, Oxford: Blackwell, 1999. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.

^[5] Mintzberg, H, “The MBA Menance”, Fast Company 83, p 31-32, 2004. Mintzberg, H, Managers not MBAs: A hard look at the soft practice of managing and management development, San Francisco, CA: Berret-Koehler Publishers, 2005. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, 2008.

^[6] Argyris, C, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999.

Argyris, C, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986. Refererat från Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.

^[7] Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008, s 57.

Träna bort container-världsbilden

Ulrich Becks kritik av metodologisk nationalism

En gång i tiden började nationalstaten grunda sin makt ”på bindningen till en viss plats” (s 17). Ulrich Beck visar i Vad innebär globaliseringen? hur statens glasögon sprider sig och börjar användas även av vetenskapen. Sociologer, samhällsvetare så väl som folkrörelser skapar sig en fiktiv bild av att samhället är synonymt med staten eller nationen.

Redan 1979 kallade samhällsforskaren Anthony D. Smith denna föreställning metodologisk nationalism. Metodologisk nationalism innebär ”att samhällets konturer väsentligen tänks sammanfalla med nationalstatens.” (s 39, 91)

När samhällsvetenskapen växte fram för ett par hundra år sedan hade nationalstaten redan lyckats konstruera en mäktig föreställning av samhället. Territoralstatens maktteknik att försöka göra sig till container för samhället (s 91) överfördes till den samhällsvetenskapliga metoden. Kategorierna ”för statens observationer av sig själv” blev till ”de empiriska samhällsvetenskapernas kategorier, så att de samhällsvetenskapliga definitionerna av det verkliga bekräftar de byråkratiska.” (s 43) ”Gemensamt för den moderna samhällsvetenskapens klassiker som Emile Durkheim, Max Weber och till och med Karl Marx är trots alla skillnader en territoriell definition av det moderna samhället, alltså av den nationalstatliga samhällsmodell som idag skakas” (s 44).

Detta container-tänkande leder till att nationalstater definieras som olika samhällen. När statistiken ibland lyckas upptäcka sammanblandningar och överlappningar som transnationella organisationer och folk; svarta judar, blonda araber och grekiska tyskar, då förklaras det som undantag. Och undantagen används för att bekräfta den fiktiva hopblandningen av stat och samhälle.

De senaste tio åren har professor Ulrich Beck, tillsammans med många sociologer och postkoloniala tänkare, gjort upp med ”föreställningen om att liv och handlande utspelar sig inom de slutna och mot varandra avgränsade rum som utstakas av nationalstaterna” (s 38). Denna uppgörelse med metodologisk nationalism innebär revolutionerande omtolkningar av en stor del av samhällsforskningen. Mycket av vår världsbild kullkastas.

En ”nationalstatligt orienterad sociologi blir obsolet” (s 102), enligt Ulrich Beck. Det vi ser idag är att likställandet ”av stat, samhälle och identitet upphävs” (s 93).

Rasera containern

Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium eller en nationalstat kallar Ulrich Beck för containerteori. Containeruppfattningen om samhället förutsätter en ”statlig behärskning av rummet” (s 42). Containerteorin gör att vi till vardags pratar om svenska, amerikanska eller tyska samhällen. Lokala samhällen och organisationer har tänkts som inuti nationalstaten och underordnad den. Samhällsordning har betraktats som statlig ordning. Samhällsförändring har varit då nationalstaten förändras. Revolution kallas det när staten utvecklar en ny styrelseform.

Ulrich Beck visar att den nationalstatliga doktrinen bygger på två principer: ” likställande av stat och samhälle, och statens och samhällets uteslutande bindning till ett territorium” (s 145).

När denna doktrin kollapsar måste den ersättas. Och idag ser vi, enligt honom, en ”fruktbar strid om vilka grundläggande antaganden, vilka bilder av det sociala och vilka analytiska enheter som ska ersätta den nationalstatliga axiomatiken” (s 45).

”Mer ödesdigert rasar dessutom hela byggnaden av de grundantaganden efter vilka samhällen och stater hittills har … organiserats som territoriella, från varandra avgränsade enheter. Enheten av nationalstat och nationellt samhälle bryter samman.” (s 39)

Uppgörelsen med metodologisk nationalism påverkar inte bara vetenskapen. Den förändrar hur vi ser på politik, folkrörelser och motstånd. Den förändrar vår bild av hur samhället ser ut. Ifall motståndsgrupper eller folkrörelser inte befinner sig inuti Sverige eller någon annan nationalstat så får det omvälvande konsekvenser för vad vi uppfattar som politiskt arbete. De nationalstatligt orienterade protest- och motståndsrörelserna blir förlegade precis som den samhällsvetenskap som fastnar i metodologisk nationalism.

Vi är inkluderade

Ulrich Beck lanserar begreppet ”dubbel inklusion” (s 76). Det innebär att vi blir delaktiga i mängder av kriser och konflikter. Fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om deras konflikt, eller båda parter i konflikten. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Svält kan inte ses som nationellt problem.

Varje samhälle - stad, familj, företag, organisation - behöver undersöka och diskutera hur det stöder, tjänar på eller gör motstånd mot förtryck och exploatering. Istället för dubbel inklusion vore det nog mer rättvisande att tala om mångfaldigande av inklusion. Vi blir inblandade på alltfler sätt, och vi blir alltmer inblandad.

När föreställningen om slutna rum blivit fiktiv kan inget land, ingen grupp sluta sig gentemot andra.” (s 24) Samhällsforskningen upptäcker hur ”gemenskap, arbete och kapital blivit ’ortslösa’” (s 27) Ekonomins avnationalisering handlar om att ”såväl företagsmärken som nationella ekonomier i allmänhet blir fiktiva” (s 36).

För att kunna se världen på nya sätt får vi analysera hur proteströrelser, media och forskning en gång i tiden började uppfatta det politiska som förbundet med staten. De verksamheter som inte kopplat sig till staten har framställts som opolitiska. Hur har föreställningen av vad politik är för något fastnat i denna fiktiva container-världsbild? Hur har folkrörelser fått för sig att de är ”nedsänkta och bevarade i nationalstatens maktrum som i en container.”

En viktig teknik folkrörelser använer för att bekräfta container-världsbilden är att placera nationen främst i sitt namn. Sveriges Arbetares Centralorganisation och Svenska freds och skiljedomsföreningen, Svenska Kyrkan återskapar i sina namn en fiktiv container-uppfattning av samhället. Man skulle kunna säga att de låser in sig själva i containern. Men eftersom ingen av dessa organisationer finns inuti den nationalstat som kallas Sverige blir denna inlåsning dessutom en illusion.

Det återstår att innovativt utveckla organisationsformer, metaforer och motståndstekniker för en värld utan containrar. En metafor jag använt för att komma ur containern är att använda bredvid istället för i eller inuti. Göteborg befinner sig inte i Sverige, det ligger snarare bredvid Sverige. Mitt kollektiv Fikonträdet, mitt bostadsområde Hammarkullen, och kommunen Göteborg där jag deklarerar ligger alla bredvid varandra istället för i varandra. Metaforen bredvid skapar förstås nya fiktiva bilder, men möjligtvis kan den undergräva världsbilden att vi befinner oss inuti Sverige.

Metodologisk nationalism döljer brott

Container-bilden och metodologisk nationalism blir både ett osynliggörande och ett omyndigförklarande av en rad levande samhällen. Man ser inte att organisationer, kollektiv, kommuniteter, institutioner och arbetsplatser blir samhällen i mycket högre utsträckning än staten. Dessa ses dock inte som riktiga samhällen utan som inneslutna i Samhället.

Istället för att ta ansvar som relativt självständiga samhällen förväntas protest- och folkrörelser kräva att nationalstaten ska lösa problemen. Men vad gör vi när det är nationalstaten som dödar flest och begår de grövsta brotten?

Och hur ska vi agera när vi upptäcker att vapenhandel och miljöförstöring aldrig varit instängda i nationalstatliga containrar?

Då nationalstaten inte är Samhället utan en organisation bland andra organisationer upptäcker vi hur både folkrörelser och statliga organisationer använder containerteorin för att dölja ohyggliga brott och ansvaret för att ingripa mot dessa brott. Vår möjlighet att uppfatta lag och rätt undergrävs genom att ”sannolikheten för att myndigheternas frikännande ökar med brottets omfattning” (s 99).

Enstaka politiker som betalar sina betjänter olagligt eller undviker att redovisa sina kontokort kan anmälas, prövas och avsättas. Individuella politiker är ingen avgörande beståndsdel av nationalstaten.

Men när staten genom sin reglering av vapenexport, handel eller immigration blir delaktig i massmord, förtryck, svält och fattigdom, då använder såväl vetenskap som folkrörelser container-världsbilden för att osynliggöra de verkligt stora brotten. Folkrörelseaktiva, forskare och andra medborgare kan på så sätt dölja både sitt och andra samhällens ansvar att stoppa dödandet. Politik förvisas från myllret av samhällen till den statliga organisationen.

När vi börjar se folkrörelser, lokalgrupper, bostadsområden, kollektiv och arbetsplatser som samhällen upptäcker vi att inget samhälle kan sluta sig inom sig själv. Vi upptäcker hur vi faktiskt redan håller på och löser varandras problem. Och vi förstår hur vi behöver intervenera i varandras samhällen när människor och demokrati hotas. Vi blir alla politiska varelser som inte kan överlåta vår delaktighet och vårt ansvar på någon fiktiv bubbla som skulle omsluta oss.

Per Herngren

2008-03-08, version 0.1

Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Anthony D. Smith, Nationalism in the Twentieth Century, 1979.

Daniel Chernilo, Social Theory’s Methodological Nationalism, European Journal of Social Theory, Vol. 9, No. 1, 2006, p 5-22.

Politik utan påverkan - Deleuze & Nietzsche

Nietzsche ersätter dualiteten mellan orsak och verkan med samhörigheten mellan mening och fenomen^[1]. Istället för att aktioner påverkar framtida skeden i en orsak-verkan kedja så producerar mening bemäktigande och dominans. Alla aktioner och händelser bär med sig en mångfald av meningar vilka kan börja producera eller dominera.

Politisk förändring får då inte ett ursprung hos tidigare aktioner. Förändring går inte att härleda ur tidigare påverkan. Den är istället ett pågående producerande av mening som utnyttjar och omvandlar annan produktion av mening. Både Nietzsche och Deleuze avvisar linjär påverkan likväl som linjär utveckling. I Capitalism and Schizophrenia, visar Deleuze tillsammans med Guattari hur rhizom - ex gräsrötter - förgrenar sig åt alla håll utan centrum eller ursprunglig huvudrot.

Politisk vilja kan genom Nietzsche inte förstås som ett framtida mål eller syfte^[2]. För honom är viljan ett bejakande (affirmerande) av både skillnader och skapande. Den politiska viljan producerar direkt. Politisk kraft är inte politiska aktioner som representerar något mål som inte finns i medlet. Dualismen mellan medel och mål blir en politisk fiktion för Nietzsche. Med dagens aktivistiska språkbruka skulle man kunna säga att Nietzsche avvisar tron på indirekta aktioner. Han uppfattar snarare en värld av direkta aktioner.

För att viljan till skapande hos Nietzsche inte ska förstås naivt eller slutgiltigt som färdiga skapelser behöver man hela tiden tänka sig dubbla skapande: producera producerande, bejaka bejakandet, konstruera konstruerande. Den kraftfulla aktionen eller den stora politiska händelsen blir alltså politiska återvändsgränder vilka bygger på den mekaniska eller atomistiska fiktionen: ju större energi och kraft desto större effekt.

Deleuze och Guattaris tvåbandsverk Capitalism and Schizophrenia kan läsas som preciseringar av Nietzsches positiva bejakande och skapande. Vår värld består av producerande av producerande; åt alla håll; i alla möjliga riktningar, brytningar och vändningar. Det gäller för oss att bejaka produktionen, återanvända och producera bejakande.

Per Herngren
2008-03-03, version 0.1

Källa

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minneso ta Press, 1987.

---

^[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 34.

^[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 41.

Hur jag blev utvisad från USA - igen

Citerat direkt från Pressmeddelande 2008-02-05

Utvisas för att 24 år tidigare utfört en plogbillsaktion i USA Idag tisdag 5 februari 2008 utvisades Per Herngren från New York, JF Kennedy flygplatsen. Per Herngren greps igår kväll 4 februari när han landade med flyg från Paris på väg till Guatemala. Han förhördes en timme och hölls fängslad fem timmar för att sedan bli utvisad. Skälet till utvisningen var att han påsksöndagen 1984 symboliskt med hammare avrustade delar till Pershing II kärnvapenraket tillsammans med sju personer i plogbillsgruppen Pershing Plowshares.

Per Herngren har varit i USA 2002, då han bland annat deltog i begravningen av Phil Berrigan, katolsk präst som grundade plogbillsrörelsen. Immigrationspolisen förklarade att skälet för att han utvisades nu men inte 2002 var att de helt enkelt har fått ett effektivare datorsystem än de hade 2002.

Mikael från en tidigare plogbillsstödgrupp lyckades tidigt i morse intervjua Per Herngren om nattens utvisning:

Varför utvisade de dig till Guatemala och inte till Sverige?
- En polis ville att jag skulle utvisas till Sverige. Men eftersom jag hade biljett till Guatemala redan så föreslog jag att det borde bli enklare för dem att istället eskortera mig till det planet.

Du blev ju utvisad 1985 för din plogbillsaktion. Hur kändes det att hållas i förvar hos immigrationspolisen igen?
- Det kändes lite som att ha hamnat på en teater. New York polisen har exakt den jargongen som man hör på polisserier från New York. När de såg att jag satt och skrattade åt det surrealistiska i situationen spelade de med och lade in citat från polisfilmer i dialogen med varandra. Jag hade flera fina samtal med poliserna. Min förhörsledare blev intresserad av vår tidigare plogbillsaktion och började diskutera ickevåld och världssituationen med mig. Det visade sig att vi på flera punkter faktiskt höll med varandra. Det som kändes obehagligt var att det blev så tydligt att immigrationssystemet i USA är rasistiskt. Jag var den ende vite bland ett trettiotal gripna. Flertalet som hålls är fattiga indianer och mestiser som mellanlandar på väg någon annanstans. De har inte gjort något brott men hålls rutinmässigt i förvar innan de förs med vakter till nästa flyg. De rika däremot får gå fritt på flygplatsen och handla taxfree innan de kliver på sitt flyg.

Vad gör du i Guatemala?
- Jag ska korrekturläsa en äventyrsbok jag skrivit och behövde lite inspiration och idéer. Jag tackade faktiskt Immigrationspoliserna för att de gav mig ovärderliga uppslag för min bok. Då skrattade de men tyckte ändå att jag i framtiden borde åka via Mexiko istället för USA.

Befria sig från container-världsbilden

Kolumn publicerad i Göteborgs Fria, 2008-01-02

Någon smart typ lyckas övertyga mig om att jorden inte alls är platt. Motvilligt accepterar jag detta, i varje fall logiskt. Fast hur långt tid tar det innan jag börjar se på jorden som rund, uppleva den som rund? Det är en sak att veta, men det tar ett tag innan kroppen, seendet, upplevelsen ändrar sig. De som levde på medeltiden behövde nya bilder och metaforer som hjälpte dem att se världen annorlunda. Att betrakta den rundade horisonten var säkerligen till stor hjälp.

Under några år har min världsbild genomgått en liknande omvandling. Det har inte varit lätt. Jag har fått träna mig och jag har fått pröva nya metaforer.

Container-världsbilden har varit så inetsad i min kropp, i mitt seende och i min tankevärld att jag gång på gång ramlat tillbaka in. För tio år sedan visade en tysk sociologprofessor, Ulrich Beck, för mig hur nationalstaten skapat en fiktiv bild av att samhälle och nation är samma sak. Säger man samhället så menar man nationen. Man talar om det svenska samhället eller det franska samhället. Sverige och Frankrike skulle alltså vara olika samhällen.

Under ett par hundra år har staten försökt göra sig till container för samhället. En viktig metafor har varit territoriet. Genom att låtsas att den behärskar detta landområde har staten fått oss att tro att vi befinner oss inuti Sverige.

Statens glasögon började tidigt användas även av samhällsvetenskapen. Sättet staten såg på sig själv överfördes till samhällsvetenskapernas metoder och teorier. Redan 1979 kallade A.D Smith detta för metodologisk nationalism. Vetenskapen bekräftade byråkratins världsbild.

Sedan åtminstone tio år har en rad samhällsforskare gjort upp med container-världsbilden. De tror inte längre att liv och handlande utspelar sig inom slutna rum. Samhälle och nation är inte längre samma sak. Detta har inneburit att en stor del av samhällsforskningen blivit förlegad. Dessutom upptäcker vi att många protest- och motståndsgrupper verkar inom en förlegad världsbild.

Politik har uppfattats som nationens politik. Samhällsordning har uppfattats som nationalstatens ordning. Samhällsförändring har uppfattats som förändring av staten.

Det politiska arbetet blir instängt i en fiktiv container där protestgrupper och motståndsgrupper får för sig att de befinner sig inuti Sverige. Man namnger till och med sina organisationer som om man vore en liten mini-container inuti Sverige-containern: Namn som Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds skapar illusionen att dessa organisationer finns inuti Sverige. De grupper som inte låser in sig i den fiktiva Sverige-bubblan utan arbetar direkt med kvinnor som misshandlas eller gör aktioner på vapenföretag anses inte utöva politik. Det betecknas som opolitiska.

Att vi skulle befinna oss i Sverige bygger på metaforerna ”i” eller ”inuti”. Låt oss pröva nya metaforer. Själv har jag haft stor hjälp av att ersätta ”i” med ”bredvid”.

Nationen är inget samhälle

Inom den samhällsforskning som gör upp med container-världsbilden ses Sverige inte längre som ett samhälle. Däremot kan man se kollektiv, kommuniteter, städer, familjehushåll, företag, avdelningar som samhällen. Olika statliga verk bildar genom de anställdas gemenskap olika samhällen. Även riksdagen bildar ett litet samhälle. När en gemenskap börjar leva sitt eget liv skapas ett samhälle. Vi kan tänka oss alla dessa samhällen som bredvid varandra snarare än inuti varandra som boxar.

Jag kan uppleva att jag med min dator kopplar upp mig mot Internet. Men jag uppfattar inte mig själv befinna mig inuti Internet. På ett liknande sätt är samhällen kopplade till varandra.

Samhällen är inblandade och länkade till varandra och de har därmed ansvar att ingripa i varandra. Ulrich Beck menar att fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om ”deras konflikt” eller ”båda parter i konflikten”. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Fattigdom är inte nationellt. Vi behöver istället undersöka hur de samhällen vi rör oss mellan stöder och tjänar på exploatering och förtryck. Och vi måste börja skapa motstånds-samhällen som ingriper. Vi kan inte längre vända oss till en fiktiv samhälls-container och förvänta oss att de som sitter i riksdagen är mer politiker än vad vi är. Vi har ansvar att börja leva det solidariska samhället och samarbeta med andra rättvisa samhällen. Och vi måste dessutom intervenera i våldsamma, förstörande och förtryckande samhällen.

Per Herngren

Läs vidare

Kultur är inte en container

Sverige är inget samhälle

Hur IT påverkar organisationsdesign

I en motståndsgrupp blir det lätt att informationsteknologin förlamar arbetet då informationen stockar sig och skapar fördämningar. Vad som populärt kallas information-overload. Vi ska inte använda IT för att underlätta kommunikationen, menar organisationsforskaren Lars Groth. Han vänder upp och ner på hur aktivister och organisatörer ofta ser på IT. Informationsteknologi ska inte göra kommunikation lättare och effektivare. Istället ska teknologin användas för att eliminera behovet av kommunikation. IT kan automatisera rutinärenden så man undviker onödig kommunikation. Precis som med skrift är IT effektivt för att arkivera och göra informationen tillgänglig när den behövs. Det Lars Groth kallar information sharing handlar då om tillgänglighet inte om ständig överföring av information.

IT möjliggör mer komplexa organisationer ifall den gör att man slipper belasta minnet och ifall den får oss att undvika tidsödande kommunikation av information. IT möjliggör att informationen processas utanför det mänskliga medvetandet. Utan IT skulle en organisation fastna i flaskhalsar som uppstår när styrelser, ledare och organisatörer försöker greppa alltför komplexa uppgifter.

IT är alltså en möjlighet att slippa information och att slippa minnas.

Information dödar engagemang

I undersökningen Too much information-age gjord av Jack Santos på Burton Group visas att IT används för att bombardera organisationer med information. I rapporten hävdar nästan hälften av IT-ledarna att de överöses med för mycket information. Var femte ledare förstår inte värdet av den information de tar emot. Jack Santos menar att informationsöverbelastning hindrar förmågan att tänka strategiskt och fokusera på grundläggande frågor. Överösningen av information leder till dåligt beslutsfattande och oförmåga att förstå sammanhang. Även vanliga sociala färdigheter kan kollapsa.

Hur undviker motståndsrörelsen information?

Här är några tekniker för att undvika information som använts i plogbillsrörelsen och i vin & fikonträdsrörelsen. Med dessa tekniker har möten kunnat blivit narrativa istället för detaljbeslutande.

· Använd inte stormöten för sammanträden och beslut. Använd istället små arbetsgrupper. Dessa kan ha öppen inbjudan för de som utanför arbetsgruppen är engagerad i någon fråga.

· Informera inte i storgrupp. Använd anslagstavla eller hemsida. (från Hopp & Motstånd 92-2001)

· Delegera bort alla frågor från koordineringsgruppen eller styrelsen förutom övergripande principfrågor. Organisationer där toppen på hierarkin driver verksamheter gör ”styrelsen” till en flaskhals som sliter ut medlemmarna och drar undan engagemang från resten av organisationen. (från Avrustningslägret i Linköping 92, 93, 95)

· Men även i arbetsgrupper kan detaljinformation överbelasta och trötta ut. Använd sammanträden för berättelser och reflektion hellre än detaljbeslut och information. Delegera detaljer till individer eller par-grupper. (från Vine & Fig Tree Planters 2005)

· Arbetsgrupper kan även använda email, Skype eller Internet-communities för enkla beslut och ägna fysiska möten åt djupare reflektion. (från Vin & Fikonträdsplanterarna 2006-)

· Undvik att skicka information i email, lägg istället in länkar med tydliga rubriker. (från misstag i plogbillsrörelsen och Vin & Fikonträdsplanterarna)

· Med ovanstående tekniker kan man minska antalet frågor under möten och istället ha djupare reflektioner. (från plogbillsrörelsen i USA)

· Inled en fråga under ett möte med högläsning från relevant poesi, litteratur eller filosofi. Efter högläsningen kan man ha en kort tystnad innan reflektioner kommer igång. Detta leder till att samtalen inte fastnar på en mellannivå. De kan istället bli både personliga och abstrakt filosofiska, mer konkreta och mer teoretiska. (från plogbillsrörelsen i USA)

Dessa och andra liknande metoder hjälper en organisation att gå över från informationsprocessande till narrativ reflektion. Övergången från ett fokus på information till ett fokus på berättande och lyssnande skulle bli en revolution som skapar ringar på vattnet istället för att dränera engagemang.

Per Herngren

2008-01-11, version 0.1

Källa

Lars Groth, Future Organizational Design. The Scope for the IT-based Enterprise, recenserad av Pasi Pyöriä i Acta Sociologia: volume 45, 2002, s 242-243.

”För mycket information dödar din produktivitet”, IDG News 2008-01-07.

Per Herngren, Civil olydnad – en dialog, Lindelöws förlag, 1999.

Kultur är inte en container

Under sommaren går jag på torsdagskvällarna till Henriksberg och dansar bachata, merengue och salsa. Danserna är del av lokala danskulturer i Göteborg. De är också del av min kultur.

Zygmunt Baumann ser ”entydighetens slut”. Kulturer har tidigare setts som omslutande och entydiga containrar som höll folk instängda. Varje kultur skulle verka enligt sina egna förutsättningar. Mångkulturalism blir då att olika kulturer lever sida vid sida utan att störa varandra. En annan professor i Sociologi, Ulrich Beck, avvisar ”kulturell relativism som ser kulturer som helheter, som gestalter eller konfigurationer”. Kulturrelativism blir en maktteknik för att man inte ska blanda sig i, inte ingripa vid krig eller förtryck.

En variant av kulturrelativismen är den intellektuella uppfattningen att folk är inneslutna i sin kontext (s112). Ulrich Beck använder ”universalistisk kontextualism” som ”ett fint uttryck för icke-inblandning. Här råder den eviga relativismens eviga (o)fred. Man vill vara ifred och lämna andra ifred.” (s112-114) Gentemot universalistisk kontextualism lanserar han den kontextuella universalismen. Den utgår från att ”icke-inblandning är omöjlig”. ”Det som ska diskuteras är därmed inte om utan hur vi ska blanda oss i, bli inblandade, beblanda och beblandas.”

 

Befinner oss ej inuti kultur

Ulrich Beck ser kultur som allmänmänsklig mjukvara som breder ut sig och kombineras med andra kulturer (s93). Istället för kultur i singularis bör vi se kulturer som pluralis. Kultur är ”icke-integrerad, icke-avgränsad mångfald utan enhet” (s94). Istället för att som kulturrelativisterna se en mångfald av kulturer (containrar) så är kultur mångfald. Olika ”världar är potentiellt närvarande på en plats” (s104).

Ulrich Beck avvisar tesen att det sker en McDonaldisering av världen. Globaliseringen framtvingar inte en kulturell likriktning. Mångfaldigandet av kulturella symboler leder inte till global kultur utan snarare till en ökning av möjliga liv, vi får ett mångfaldigande av kombinationer (s80).

Om vi inte befinner oss inuti kulturer kan vi istället tänka oss dem som begränsningar och möjligheter som vi har mer eller mindre tillgång till. I Göteborg har vi mer tillgång till bachata och salsa än vad folk har i Gutatemala City. När jag varit i Guatemala har folk mer dansat till mtv-pop, progg-rock, cumbia och punta. Men det innebär inte att vi befinner oss inuti olika kulturer bara att kulturerna inte är lika tillgängliga överallt. Kulturell globalisering kan då ses som upprepning av kulturella möjligheter och begränsningar som sker i nya lokaliteter.

Det innebär inte att kulturella resurser är lika tillgängliga för alla. Rikedom och fattigdom, makt och underordning, fortsätter att återskapa skillnader. En skillnad skulle, enligt Ulrich Beck, vara att de rika inte längre är lika beroende av de fattiga som tidigare. De fattiga behövs vare sig som reservarbetskraft eller konsumenter (s80-83). De fattigas rörlighet begränsas av nationella gränser i större utsträckning än de rikas rörlighet. Själv undrar jag om inte nationsgränser är det effektivaste och mest seglivade apartheidsystemet i den moderna världshistorien. Dessutom döljer metodologisk nationalism att det faktiskt är apartheid. Men nationalstatens försök att hålla de fattiga apart blir aldrig totalt. De fattiga utövar en enorm olydnad mot immigrationslagar och flyttar ibland mer än både över- och medelklass.

Per Herngren

2007-12-29, version 0.1

 

Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Feministisk Geografi

Revolutioner kan inte orsaksförklaras - Foucault

Här är ett intressant citat som motsäger tanken att revolutioner orsaksförklaras. Det borde, enligt Foucault, innebära att man inte kan göra revolution genom att sätta igång strategiska och taktiska orsak-påverkan-kedjor. Om inte påverkan fungerar blir revolution något man mer direkt behöver leva, organisera och bygga.

Kanske kan man ersätta föreställningen om påverkan med skapande av ”möjligheter”. Man skapar (eller hindrar) möjligheten för andra att upprepa, fortsätta, finslipa eller ignorera det man påbörjat. En analogi vore att bygga ett hus. Att skrapa på murbruk och sedan lägga på en tegelsten orsakar inte huset men gör det möjligt att bygga vidare. Noggrannhet med hållfasthet skapar dessutom möjligheten att bygga fantastiska kreationer.

Foucault: "The man in revolt is ultimately inexplicable. There must be an uprooting that interrupts the unfolding of history, and its long series of reasons why, for a man ’really’ to prefer the risk of death over the certainty of having to obey."

Per Herngren

 

Källa

Foucauldian Reflections

Kommentera texten

Själv är man aldrig speciellt smart. Bäst tänker man tillsammans. Precis som i en blogg lägger jag nu in möjligheten att reflektera och kommentera varje text på min webb-plats.

Hur du ger en kommentar

1. Skrolla ner till efter sista inlägget och klicka på: "Skicka en kommentar".
2. Ange rubrik och web-adress till den text du kommenterar.
3. Dela med dig av dina funderingar och följ instruktionerna så är din kommentar publicerad.

Tack för ditt bidrag!
Per Herngren

Ernesto Laclau - makt, olydnad och demokrati

Den traditionella borgerliga bilden av det politiska är att det skulle försiggå inuti ett ramverk, närmare bestämt inom en social helhet som kallas Samhället. Denna helhet kan representeras av politiker, en klass eller en grupp. Handlingen att representera visar att det finns en klyfta mellan handling och universalitet, mellan del och helhet. Helheten agerar tydligen inte själv. Denna klyfta upplöses inom marxismen genom att en universell klass avskaffar alienationen. Arbetarklassen kan därmed representera det hela samhället. En annan variant skulle vara att en organisation inom staten, exempelvis riksdagen, anses kunna representera helheten.

Den motsatta ståndpunkten har gjort sig alltmer gällande under senare år. Ingen grupp anses representera det hela, alla är partikulära och begränsade. Detta får dock till följd att helheten representeras av den intellektuelle analytikern, forskaren eller kritikern. Denne ser hur alla grupper är kringskurna och avgränsade och denne skapar därmed en ny representation av det globala, eller av det hela. Detta osynliggörs dock när kritikern avfärdar representation som omöjligt.

Ifall representation inte funnes skulle grupper och individer bli självtillräckliga. De skulle ha fullkomliga och nakna identiteter. Därmed skulle identifikation vara omöjligt. Att se sig som del av något annat, att känna igen sig i någon som är olik, det är att börja representera.

Hegemoni

Med hjälp av hegemoni visar Ernesto Laclau på hur den partikulära gruppens försöker representera det universella, det globala, det hela. Hegemoni härleds inte ur något ursprungligt eller ur det rationella. Helheten är inte heller direkt representerad av arbetarklassen som för Marx eller av riksdagen som hos nationalismen (nationen förstådd som Samhället). Hegemoni är snarare försöket att hävda det universella i en maktkamp med andra partikulära grupper.

Det hegemoniska handlandet skapar en obestämbarhet, vilket jag tolkar som att man måste bestämma sig, göra val. Det hegemoniska handlandet möjliggör och blir närmast liktydigt med det politiska handlandet. Det finns ingen rationalitet - vare sig kalkyl eller analys - som avgör för oss, vi måste själva göra val.

Politik är hos Laclau möjliga ingripanden i en obestämd terräng. Med möjlig menas här icke-logiskt-nödvändigt. Politik innebär alltid hegemonisk intervention. Ingen rationalitet eller strategisk uträkning kan ersätta våra politiska val, alltså våra ingripanden och motståndshandlingar. Ifall hans resonemang stämmer kan hegemoni dock aldrig uppnås för då skulle vi få en totalitet som avskaffade möjligheten till hegemoni, alltså möjligheten till politik.

Hegemoni är direkt aktion

Jag tolkar det så att hegemoni istället för att förstås som samhällstillstånd måste förstås som performativ. Hegemonin uppnås i det hegemoniska handlandet. Performativ är direkt aktion vilket kan jämföras med indirekta handlingar där man hoppas uppnå något annat än det som görs. Exempel på performativ är ett välkomnande som genomförs i och med själva välkomnandet. Eller en vigselakt där vigseln är genomförd i och med akten. Hegemoni är ett performativ som skapar en direkt representation av helhet i sitt handlande.

Sådana representationer av det allmänmänskliga, av det universella konkurrerar med varandra. Några representationer dominierar och börjar leda maktkampen men ingen kan vinna - inte för ett ögonblick - för då skulle nya hegemoniska handlingar inte bli möjliga. Varje hegemoni öppnar istället upp genom dekonstruktion, genom att skapa sprickor och sättningar som öppnar upp nya möjligheter. På ett fruktbart sätt kopplar Laclau härmed Gramscis hegemoni med Derridas dekonstruktion.

Våra samhällen är inte självtillräckliga, eller ens förenliga med sig själva. Det finns en ursprunglig brist, saker som inte kan avgöras. Detta gör det möjligt att tänka sig subjekt (motståndsgrupper och organisationer) som gör val. Ett val kan inte vara ett resultat av en kalkyl, lika lite som resultatet av två plus två skulle vara ett val. Våra beslut att göra motstånd blir en valhandling just genom att saken inte redan är avgjord av någon samhällelig eller universell struktur eller kalkyl.

Att göra motstånd, att vara politisk, är alltså att gå utöver samhällsstrukturen. Det är den brist, och de konflikter som uppstår när grupper hegemoniskt försöker fylla bristen, som gör samhällenas politiska väsen synligt för oss. En fullständigt lydig grupp eller organisation osynliggör sitt samhälle. Det politiska döljs genom den totala lydnaden och blir omöjlig.

Brist hos samhällen

Bristen snarare än helheten, fullheten, är essensen för alla samhällen (föreningar, grupper, organisationer). Enligt Laclau är världen ”trots allt vildare och mer oförutsägbar än våra rättänkande marxisters ritningar” (s 153). Vårt handlande öppnar upp möjligheter och skapar osäkerhet. Därmed måste vi besluta oss.

Men ifall bara möjligheten betonades, ifall den hegemoniska representationen av gemenskapen glömdes bort, då skulle vi befinna oss i en förskingrad värld utan gemensamma riktningar. Monadiska väsen skulle definiera sin egen identitet och därmed bli självtillräckliga och fullkomliga helheter (s 149). Det går inte att prata om delar utan att hänvisa till helhet för då blir istället delen helheten. Den totala negationen mot helhet förutsätter och återskapar den mystiska helhet den negerar. Det totala avfärdandet av samhälle eller av rationalitet lämnar makterna i fred. Det hegemoniska handlandet får verka utan motstånd. Den totala negationen omöjliggör motstånd.

Representation är, enligt Ernesto Laclau, den handling genom vilken någon annan – representanten – ersätter och på samma gång förkroppsligar den representerade (s 160). Det skapas ett tillägg. Det innebär att den representerade utvidgas utan att någonsin fyllas och bli total. Laclau säger att vi får multipla jag. Nietzsche skulle säga multipla själar. Vi blir aldrig totala, vi blir aldrig ett (med oss själva). Vi kan aldrig totalt representera oss själva. Vi är alla hybrider, och alla våra samhällen är hybridiska (Homi Bhabhas hybriditet refereras på s 164).

Möjlig demokrati

Demokrati är inte ett samhälle som är fullständigt rationellt eller där det bästa dominerar. Demokrati lever i de samhällen där inget är absolut vunnet, där det alltid finns möjlighet till olydnad och ifrågasättande, till kamp och konflikt.

Det innebär att en fullständigt snäll eller god organisation där makten helt har avlägsnats samtidigt har avskaffat våra möjligheter att välja, att bli politiska, att bli subjekt. Den hegemoniska kampen, det politiska, ersätts med det fullkomliga.

Någon form av lydnad, alltså makt, är nödvändigt för frigörelse. De organisationer som är totalt olydiga hotar demokratin precis som den totalt lydiga organisationen hotar demokratin. Vi kan inte bli publik och åskådare. Vi tvingas ständigt välja vilka organisationer (samhällen) som representerar världen på ett solidariskt och adekvat sätt.

Att vara politisk kräver ingripanden (hegemoniska interventioner) mot de organisationer som är ohållbara och orättvisa. Men inte som ren protest utan som ett skapande av ett mer rättvist samhälle. Det innebär att lydnad och olydnad, hävdande och kritik, alltid är nödvändiga i det politiska handlandet. Att tillfälligt utesluta det ena eller andra totaliserar och utesluter möjligheten till demokrati.

Per Herngren
2007-12-07, version 0.1

Källa

Ernesto Laclau, Makt och representation, Kairos nr 12, 2007, s 141-168, övers. Staffan Lundgren från Power and representation, Emancipation, London: 1996.

Per Herngren, Anteckningar om Ernesto Laclau, 2001.