03 mars 2008

Politik utan påverkan - Deleuze & Nietzsche

Nietzsche ersätter dualiteten mellan orsak och verkan med samhörigheten mellan mening och fenomen[1]. Istället för att aktioner påverkar framtida skeden i en orsak-verkan kedja så producerar mening bemäktigande och dominans. Alla aktioner och händelser bär med sig en mångfald av meningar vilka kan börja producera eller dominera.

Politisk förändring får då inte ett ursprung hos tidigare aktioner. Förändring går inte att härleda ur tidigare påverkan. Den är istället ett pågående producerande av mening som utnyttjar och omvandlar annan produktion av mening. Både Nietzsche och Deleuze avvisar linjär påverkan likväl som linjär utveckling. I Capitalism and Schizophrenia, visar Deleuze tillsammans med Guattari hur rhizom - ex gräsrötter - förgrenar sig åt alla håll utan centrum eller ursprunglig huvudrot.

Politisk vilja kan genom Nietzsche inte förstås som ett framtida mål eller syfte[2]. För honom är viljan ett bejakande (affirmerande) av både skillnader och skapande. Den politiska viljan producerar direkt. Politisk kraft är inte politiska aktioner som representerar något mål som inte finns i medlet. Dualismen mellan medel och mål blir en politisk fiktion för Nietzsche. Med dagens aktivistiska språkbruka skulle man kunna säga att Nietzsche avvisar tron på indirekta aktioner. Han uppfattar snarare en värld av direkta aktioner.

För att viljan till skapande hos Nietzsche inte ska förstås naivt eller slutgiltigt som färdiga skapelser behöver man hela tiden tänka sig dubbla skapande: producera producerande, bejaka bejakandet, konstruera konstruerande. Den kraftfulla aktionen eller den stora politiska händelsen blir alltså politiska återvändsgränder vilka bygger på den mekaniska eller atomistiska fiktionen: ju större energi och kraft desto större effekt.

Deleuze och Guattaris tvåbandsverk Capitalism and Schizophrenia kan läsas som preciseringar av Nietzsches positiva bejakande och skapande. Vår värld består av producerande av producerande; åt alla håll; i alla möjliga riktningar, brytningar och vändningar. Det gäller för oss att bejaka produktionen, återanvända och producera bejakande.

Per Herngren
2008-03-03, version 0.1


Källa

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minneso ta Press, 1987.


[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 34.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 41.

1 kommentar:

  1. En analogi: att åka på kurs med jobbet är oftast kul, men man lär sig egentligen inte så mycket.

    Detta eftersom utlärningen är en indirekt aktion och inlärning kräver sedan direkt aktion dvs erfarenhet, för att kunna tillämpa kunskapen.

    Man kan märka detta om man läser en bok om något och sedan försöker själv, det blir blankt i huvudet.

    Jag tror också att det är oändligt svårt att koppla orsak med verkan, dvs vilken av alla oändligt många orsaker ifrån oändligt långt bak i tiden är fröet till en viss frukt?

    Ett annan synsätt är att världen skapas/förintas många ggr per ögonblick i diskreta steg, alltså inget linjärt tidsbegrepp behövs.

    Våra sinnen 'integrerar'/aggregerar sedan en simulerad värld.

    "Märk världen : en bok om vetenskap och intuition" av Tor Nörretranders tar upp detta exempel.

    SvaraRadera