Mikrorevolution utan makro - Deleuze & revolution IX

Den nionde texten i serien om Deleuze & revolution tar upp hur artonhundratalssociologen Gabriel Tarde ger oss verktyg för att bryta med dichotomin mikrohandlingar och makrosystem, samt dichotomin lokalt och globalt. Detta leder till att nationalstatliga revolutioner bör ses som undantagsfall. Det är inte på det nationalstatliga planet revolutioner vanligtvis sker.

En gång för väldigt länge sedan blev ett par vandrande genier trötta på att hela tiden bli rånade och attackerade. De diskuterade problemet och den ena föreslog att de behövde skapa fredsavtal när de mötte främlingar. De två var väldigt innovativa och hittade på något som de kallade ”hälsningscermoni”. Denna första hälsning utfördes genom att de slog handflatorna mot varandra och sa: "What’s up, man?" Senare föreslog någon från deras by att man skulle ta bort ”man”, så även kvinnor kunde hälsa på varandra. En annan började säga sitt namn: ”Det blir faktiskt lite mer personligt”. Lite högre upp på kusten valde ett strandfolk att krama varandra istället för att slå ihop handflatorna.

Hälsningcermonierna imiterades och spreds som en smitta över världen och blev en av de första globala företeelserna jämte familjebildning och den mycket populära seden att sitta framför lägerelden och ljuga ihop historier om dagens bedrifter.

Att hälsa på varandra är en tillitscermoni, vilket fungerar som ett fredsavtal. Ifall sådana fredsavtal upprepas regelbundet skapar de förutsättningar för att mångfaldiga bekantskaper, vänskaper, kontakter, uppgörelser och även hela samhällen. Dessa kedjor av kontakter och imitationer kan vi kalla singulariteter. Singularitet är något som återskapar sig själv och skapar en rörelse. Singulariteter underordnar sig inte helheter, de bygger inte på överordnade eller generella regler eller lagar. Singulariteter är snarare ett återanvändande. Singulariteter lever sina egna liv oberoende av överordnade system. De återvänder till sig själv och är därför inte resultat av centrala hierarkier eller principer.

Att presentera sig och att hälsa på varandra är del av singulariteter av bekantande. Att bekanta sig skapar fredsavtal, ibland vänskap. De leder dessutom till att man blir presenterar för nya personer. Det är det som gör att det är singulariteter och inte enskilda händelser.

Hälsningar förändras innovativt beroende på situationen och när nya personer presenterar sig. Samtidigt möjliggör de andra förändringar. Utan hälsningar skulle både stabila samhällen och revolutionära omvälvningar bli omöjliga.

Hälsningar är kanske det mest utspridda systemet för fred och tillit mellan främlingar. Kapitalism, nationalstater och kärnfamiljer är inte lika globala som hälsningscermonier. Ändå tänker vi oss inte hälsningar som en gigantisk makrostruktur. Hälsningar brukar snarare ses som mikrohandlingar. Men mikrohandlingen hälsning är mer utspridd än de system vi kallar makro. Vi behöver alltså inte anta att omfattande samhällsbyggande och förändringar övergår till makroförändring. Vi behöver inte heller anta att förändringar på makronivå skulle vara större eller mer omfattande än mikrohandlingar.

Revolution som mikropraktik

I platå nio av Tusen platåer bygger Deleuze och Guattari vidare på den bortglömde artonhundratals sociologen Gabriel Tardes sociologi: Samhällen skapas och förändras genom kedjor av imitationer och innovationer. Enligt Tarde består samhällen till stor del av imitationskedjor. Tarde ger oss alltså kedjor som visar på något helt annat än hierarkiska pyramider eller globala system.

Tarde, Deleuze och Guattari ställer flöden och imitationskedjor gentemot både individualistiska och kollektiva förklaringar av revolutionär förändring. De ger oss möjligheten att upptäcka revolutioner som inte genomförs av vare sig den kollektiva helheten eller av den individuella atomen (in-divide, icke-delbar från latinets individúus).

Enligt Deleuze och Guattari blir många historiska revolutioner obegripliga ifall vi ser dem som makropolitiska förändringar. Revolutionära förändringar som när folk slutade buga för överheten, eller övergivandet av flera auktoritära praktiker runt 1968, bör förstås som mikrorevolutioner. Dessa revolutioner förstås bättre som smittor eller kedjor av innovationer och imitationer[1] än som makropolitiska förändringar. Mikrorevolutioner sprids ofta snabbare över större områden, eller över världen, än nationalstatliga revolutioner. Smittor sprids snabbare och över större områden på mikroplanet än på makroplanet.

Intensiteter, flöden och imitationer sätter fart och leder till direkt förändring. Enligt Tarde kan olika imitationskedjor dessutom korsa varandra och därmed antingen stärka eller motverka varandra. Dessa korsningar kallar Gabriel Tarde för intersektioner. Han har alltså gett oss två intressanta verktyg för att bryta med helhetsföreställningar om nationer, globala system och makro: Dessa teoretiska verktyg är imitationskedjor samt intersektioner av sådana kedjor.

Per Herngren
2009-08-18, version 0.1

Referens

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

---

Fotnot

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 238, 240-241.

Härskare styr inte: Spinoza - Deleuze & revolution VIII

Den åttonde texten i serien om Deleuze & revolution visar hur Spinoza hjälper oss att bryta med föreställningen om makt som styrning.

Spinozas utgår från att samhället finns, att vi befinner oss i detta samhälle, att vi inte kan befinna oss utanför det och att samhället behöver ett härskarvälde (dominion). Spinoza har en container-bild av samhället, han ser det som en helhet vilken innehåller (contain) medborgare och institutioner. Samhället ses också som synonymt med staten. I andra texter har jag visat hur containervärldsbilden av samhället får konkurrens av andra föreställningar där kompositioner, kopplingar och sammansättningar ersätter totalitetstänkandet. Samhället blir inte synonymt med staten. Staten kan aldrig vara ett samhälle.

Det finns dock något intressant i Spinozas teori om staten. Det är att härskarna inte är styrande.

Härskarna styr inte så som det framställs av våra samtida proteströrelser och massmedier. Spinoza bryter med föreställningen om härskande som styrande. Istället för att vara styrande, marionett spelare, är härskarna mer som bastrummor. Härskarna bör i Spinozas politiska filosofi snarare dominera pulsen. Att leda handlar om att stärka den puls som leder framåt — inte om att styra. Härskarna fungerar mer som resonans, förstärkning av en ton.

De underordnade föreställs agera som mängd och de kallas därför multituden. I Spinozas A Treatise on Politics har jag funnit åtminstone två mekanismer som förklarar rundgången mellan härskarna och mängden. Härskarna kan antingen ledas av sin rädsla för multituden. Eller så söker härskarna rekrytera stöd hos multituden.[1] I båda fallen skapas en rundgång, en resonans, mellan härskarna och den underordnade mängden.

Spinoza fastnar dock i en binär dichotomi mellan de rationella, taktiska härskarna, och den opersonliga mängden. Vi får därmed två motsatta subjekt, en härskande grupp som taktiskt och reaktivt agerar mot, eller följer, mängden. Och en lika reaktiv mängd som behöver härskarnas ordning för att förverkliga sig.

Makt kodas, enligt Deleuze och Guattari, ofta som binära motsatser: “it simultaneously performs an overcoding by binary organizations and resonance (Powers, Church, empires, rich-poor, men-women, etc.)”[2] Motsättningar mellan två parter, dichotomier, kan inte avfärdas. Men stater verkar inte genom en central binär motsättning.

Stater verkar inte heller genom centrala maktcentrum. Deleuze och Guattari visar att stater snarare är resonans mellan många maktcentrum.

 

Vi är alla regerande

Den gamla vänsterföreställningen om att staten förklaras genom en central motsättning måste avfärdas. Vi måste dessutom avfärda den liberala föreställningen om att makt centraliseras till ett styrande maktcentrum (pyramidmetaforen). ”There are already just as many power centers … in State societies. The latter … behave as apparatuses of resonance; they organize resonance.”[3]

Deleuze och Guattari ger oss verktyg för att lämna föreställningen om samhället som totalitet och som synonymt med staten. Denna totalitet tänks innehålla både medborgare och lokala samhällen.

Vi får istället verktyg för att se hur makt sätts samman och plockas isär, och där kompositionerna ständigt ändras. Regerande och makt materialiseras överallt. Regerande är mer lokalt än centralt.

Detta sker genom repeterande. Inte repeterande som kopiering utan som nyskapande. Repeterandet kan stärka de dominanta pulserna. Repeterandet kan också producera nya kompositioner och nya synkoper. Repeterandet mångfaldigar eller hålla samman. Relationen härskande och makt (lydnad, underordning) är inte pyramidformad utan utspridande. Makt centraliseras sällan. Makt mångfaldigar sig.

Regerande och lydande sprids som svamprötter åt alla håll. Vi är alla blivande regering. Forskare, företagare, lokalsamhällen, föreningar och institutioner tar fler politiska beslut än de som tituleras politiker. Det är inte så mycket parlamentet som producerar politik. Gemensamma beslut tas omkring oss hela tiden.

Det blir därmed ett gravt misstag att vända sig mot ett föreställt maktcentrum och ignorera all politik som sker runt oss. Massmedia och proteströrelser vänder sig mot ett föreställt centrum. De riktar sig mot, de vänder sig till. De vänder sig därmed bort från politiken.

Per Herngren

2009-07-24, version 0.1

---

[1] Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854, paragraph XI p 58.

[2] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 219.

[3] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 211.

Visuella mobbtekniker i möten

Inom motståndsgrupper och ickevåldsrörelsen sprids några makttekniker för möten som får funktionen att tysta avvikande åsikter och hindra innovativa reflektioner. De övergår dessutom lätt till en svårupptäckt mobbning mot de som inte är populära eller som har avvikande åsikter. Teknikerna går ut på att deltagare genom handrörelser visar om man håller med eller inte håller med den som talar. Genom att hålla upp båda händerna framför bröstet och skaka dem visar man att man håller med. Håller man ena handen horisontellt och skakar den visar man att den som talar borde sluta prata. Tummen ner visar att man inte håller med.

Dessa tekniker får en stor visuell kraft när flera använder dem samtidigt. Här är ett vanligt exempel som jag observerat i Skottland och i Sverige: En person delar med sig av sina funderingar. Någon annan säger emot. Flera deltagare visar att de håller med den andre genom att hålla upp händerna och skaka dem. Även om det är bara en femtedel som skakar händer så blir det en visuell bild av att hela gruppen är emot den förste talaren. Denne får antingen vara mycket stark, eller bli trotsig motsägare, för att våga yttra sig igen. Det innovativa samtalet tystas.

Man kan kalla detta för mobbteknik i betydelsen av att ett samtal inte förs mellan personer utan gentemot en massåsikt som demonstreras visuellt. Personer övergår obetänksamt till att fungera som mobb eller massa. Det personliga ersätts av massa.

Det som dessutom kan vara svårt att upptäcka är när mobben övergår till mobbning. Det sker över tid genom att den visuella mobben stödjer vissa deltagare samtidigt som den konsekvent är emot någons, eller några deltagares, åsikter.

Lösningar

Stoppa direkt yttringar som visar popularitet och impopularitet inför gruppen. Undantag är när man ber någon hålla ett föredrag eller när någon presterat något utöver det vanliga. Då kan man visa uppskattning genom ex handklappning eller andra audiovisuella effekter. Då är man inte inne i polemik och risken för censur är liten. Det kan visserligen finnas andra makteffekter som att innegäng eller eliter uppstår ifall gruppen bara visar uppskattning mot vissa deltagare.

Innovativa funktioner från feminismen och ickevåldsrörelsen som att välja maktingripare, stämningsunderlättare och mötesunderlättare används ofta effektivt för att stoppa mobbeteenden och stärka oliktänkande.

Visualitet som motverkar makt

Att deltagare diskret nickar åt den som talar för att visa att man lyssnar eller håller med denne, får inte en kollektiv funktion av mobbeteende. Personerna är fortfarande personer. Att nicka är ett bra sätt att bekräfta och stödja oliktänkande och att sätta fart på någon som bromsar eller censurerar sig själv. Att bli ignorerad är vanligtvis värre än att bli motsagd.

När någon avbryter en annan kan man diskret göra en handrörelse som får denne uppmärksam på att hålla tyst. Ifall denna tystning görs demonstrativt så den uppfattas av gruppen kan det dock övergå till en skamning (visa att någon borde skämmas).

Per Herngren
2009-07-18, version 0.1

Makt är decentraliserad: Foucault - Deleuze & revolution VII

I denna sjunde artikel om Deleuze & revolution tar jag upp likheter mellan Deleuzes filosofi kring makt och Foucaults governmentality. Härskandet och regerandet sker inte däruppe i ett maktcentrum. Istället blir vi regering, makt med våra kroppar och i vårt tänkande.

Makt kräver inget maktcentrum. Flertalet makttekniker bygger inte på centrum. Vi kan istället lyda traditioner, praktiker, färdigheter, föreställningar eller principer utan att det bildas centrum. Maktcentrum är bara ett specialfall av makt. Men låt oss för en stund studera detta specialfall och undersöka hur även centralisering av beslut är en form av decentralisering.

Ett centrum är ett centrum av något. Ett centrum kan därmed aldrig bara vara sig själv. Då hade det varit sin egen helhet. Ett centrum skapas av det som cirkulerar runt eller av det som pekar i dess riktning. Centraliserandet mångfaldigar sig. Det är detta mångfaldigande som skapar centrumet.

Förutom i geometriska figurer finns det aldrig ett centrum. Det vi kanske uppfattar som maktens centrum är flera centrum som skapar resonans mellan sig. Genom denna resonans förstärker dessa centra varandra.

Så här beskriver Deleuze resonansen mellan olika centrum: ”The central State is constituted not by the abolition of circular segmentarity but by a concentricity of distinct circles, or the organization of a resonance among centres.”[1]

Maktcentrum mångfaldigas

Maktcentrum är den riktning dit makten pekar. En makt som bara existerade i själva centrumet skulle inte vara någon makt. Det skulle inte vara någonting. Maktcentrum är en maktteknik för att decentralisera centraliserandet.

För att maktcentra ska kunna produceras måste dess puls återskapas ända ut till maktens gräns. Varje form av lydnad och underordning reproducerar maktens puls. Musiker stampar takten. Lönearbetare tar sig till jobbet varje dag. Hyresgäster betalar räkningar i slutet på varje månad. Tidningsredaktionen träffas klockan nio på morgonen. Puls är nödvändigt för att decentralisera makt.

Ett maktcentrum skapar därmed inte makt. Det är utpekandet av centrum, lydnaden till det, underordningen som producerar centrum. Maktcentrum mångfaldigas.

En starkt centraliserad stat är en stat där regerandet mångfaldigas och återskapas i periferin. Den stat där inte makten mångfaldigas i periferin är en svag stat.

Governmentality och Foucault

I sin första februariföreläsning på Collège de France, 1978, lanserar Foucault begreppet governmentality. Han visar hur regerandet genomsyrar vår praktik, vårt tänkesätt och därmed varje underordnad organisation. Governmentality ska läsas som själv-regerande, självkontrollerande. Problemet för regerandet är inte hur man ska kunna styra uppifrån utan hur ett hushåll eller en institution ska bli självkontrollerande. Vi införlivar regerandet i vårt tänkesätt, i vår praktik. Regerandet blir en del av oss. Vi blir regering.

Governmentality förstås ibland som en rent mental eller diskursiv process. Men det finns inget totalt icke-materiellt medvetande eller icke-materiell diskurs. Tankar och samtal materialiserar och materialiseras. They matters, som Judith Butler visar i Bodies that Matter (1993).

Med governmentality kan vi se hur självkontroll, praktik, tänkande och makt sammanvävs. Självet länkas till tekniken, det andliga till det materiella. Regerandet blir en lokal praktik snarare än härskarnas beslut. Vi styrs inte uppifrån av regeringen, borgmästaren eller bolagsstyrelsen. Bara genom att kontrollera oss själva kan vi komma i resonans med en central styrelse eller regering.

Nietzsche visar med ett liknande resonemang att vi alla är lagstiftare. Vi är med och producerar lagar. En total laglydnad är omöjlig. Lagen återskapas i vår praktik vilket gör att den hela tiden nyskapas. Vår laglydnad skapar ny lag.

Per Herngren

2009-06-08, version 0.1

Referens

[1] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 211.

Fyra dagars författarkurs 7-10 juli

7-10 juli 2009, Järntorget Göteborg

Hur skriver man noveller och romaner? Under Folkuniversitetets författarkurs övar vi på att gestalta istället för att förklara för läsaren. Hur blir karaktärer och relationer mer intressanta? Hur bakar man in miljön i handlingen? Vi finslipar även berättarteknikerna för gestaltning, personporträtt, relationer och konflikter. Du väljer själv om du vill arbeta med skrivövningar eller en egen novell eller roman. Folkuniversitets författarkurser med Per Herngren är inriktade på skrivandet som ett hantverk och ett antal metoder och tekniker lärs ut.

Kursen vänder sig till dig som är intresserad av eget skrivarprojekt som novell eller roman.

Läs mer samt anmälan till Folkuniversitetet

Presentation av läraren

Rika, fattiga och den tredje vänstern

Sitter på boksläppet för Johan Lönnroths nya bok: Den tredje vänstern, 2009, och bläddrar. Här finns flera intressanta fakta: Några hundra rika privatpersoner äger mer än nationalinkomsten för halva jordens befolkning (s 43). Världen har ungefär en miljard extremt fattiga som lever på under en dollar per dag. Inkomstskillnaderna i världen minskar dock svagt (s 52-53). I västvärlden minskade klassklyftorna fram sjuttiotalet. I början av åttiotalet började de dock återigen öka (s 50).

I slutet av boken ger han förslag på vägar för en tredje vänster. På sidan 176 antyder han att de som arbetar på ett företag ska ha den avgörande makten över sitt arbete. En demokratisering som inte utövas via en central stat alltså! Samarbetet mellan folkrörelserna är mer avgörande än ett vänsterparti! Vi anar möjligheten till förändringar och skapandet av nya samhällen som inte alltid går via partier och makt över statliga organisationer, som regeringar och parlament. Johan Lönnroth bygger viktiga broar till ett ickevåldsmotstånd där man direkt försöker leva det samhälle man vill leva, där ingripande ersätter protester, där mångfaldigandet av samhällen ersätter påverkan av det mystiska "Samhället".

Referens
Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Federa, 2009.

Välkommen på fortsättningskurs i Proaktivt Konfliktingripande

tre dagar, lördag-måndag: 27-29 juni 2009

Fortsättning på kurs i ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande, samt övning i att träna andra. Innehåller förutom träning i konfliktingripande även nya radikala mötestekniker och metoder för att redan nu börja leva det samhälle vi vill ha. Dessutom övning i att lära ut teknikerna till andra. Möjlighet till lite bad och semester också …

Läs hela inbjudan

Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning.

 

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.

 

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.)

 

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren 2009-05-05, version 0.2

---

Referens

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.

[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.

Sex månaders fängelse för försök att avrusta JAS

Annika, Pelle och Martin fick upp till sex månaders fängelse för "Försök till sabotage". De tog sig in i JAS hangaren i Linköping med hammare för att avrusta Jas plan. Läs om avrustnings aktionen och rättegången.

Singularitet istället för påverkan - Deleuze & revolution V

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här femte artikeln tar jag upp hur ett för stort fokus på motstånd och politik genom påverkan av styrande är slöseri med kraft och tid. Samhällen fungerar bara marginellt genom styrning uppifrån. De skapas och förändras mer som självskapande singulariteter.

Samhällen förklaras ofta genom styrning uppifrån. Folklig politisk verksamhet tänks då fungera genom påverkan av opinion och makthavare. Ifall inte påverkan fungerar skulle man kunna dra undan makten från den centrala ordningen genom olydnad. Civil olydnad blir i så fall riktad mot en central ordning. Den här typen av samhällen fungerar som en buss med förare och passagerare.

Komplexitet tänkbara möjligheter oöverblickbara. Styrning uppifrån skulle därför skapa tröghet och handlingsförlamning. Jag hävdar här att styrning uppifrån och att politik genom att påverka styrande har ett begränsat förklaringsvärde. Samhällen fungerar till största del med helt andra dynamiker.

I traditionen från Gabriel Tarde och Gilles Deleuze finns verktyg för att se hur samhällen och politisk verksamhet fungerar som repeterande puls, en puls som återskapar sig själv och som driver sig själv framåt. Sådant motstånd och sådan politik fungerar mer som medryckande dans och improviserande musik än som en buss vilken är möjlig att styra från platsen längst fram.

Istället för att påverka centrala ordningar sker sådana samhällsförändringar genom utstrålning: kaskader, kedjeeffekter, kedjor av imitationer, repetitioner, övning, träning, genom smittor som går från grupp till grupp och från händelse till händelse. Deleuze använder begreppen singularitet och repetition för att visa på förändringar nerifrån snarare än uppifrån.

Singulariteter återskapar sig själv. Singulariteter skapar puls, repetitioner och innovationer. Singulariteten kopierar inte något annat, den repeterar. We “must find the Self of repetition, the singularity within that which repeats. For there is no repetition without a repeater, nothing repeated without a repetitious soul.”[1]

Singulariteter driver sig själv framåt genom intensivt pulserande. Dess väsen är inte ett tillstånd utan intensitet och förändring. ”What Spinoza calls singular essence, it seems to me, is an intensive quality”.[2]

I repeterandet förändrar singulariteten sig själv, skapar nytt, delar sig, avviker. Genom den repeterande pulsen skapas direkt förändring. Singulariteter är inte enskilda händelser eller aktioner. Singulariteter mångfaldigar sig (multiplicitet), utan att underordna sig någon generell[3] eller logisk princip. ”What is a judgment of singularity? It’s not the same thing as a judgment called particular, nor the same thing as a judgment called general.”[4]

Singulariteter bryter med marknaden, med kapitalismens profit, de bryter med överordnade trender, de bryter med överordnad makt, och de bryter med generella ideologier. “If repetition exists, it expresses at once a singularity opposed to the general, a universality opposed to the particular, a distinctive opposed to the ordinary, an instantaneity opposed to variation and an eternity opposed to permanence.”[5]

Singulariteter kan skapa ordning och makt, över och underordning. Men singulariteten är inte själv underordnade en ordning. Visst kan andra ordningar hindra, avgränsa eller krossa singulariteten. Men det vi kallar singulärt är det som är repeterande, det som skapar sin egen förändring.

Singulariteten blir aldrig något enskilt, den blir aldrig sig själv nog, den dras till andra singulariteter, för att samarbeta eller för att göra motstånd. “’Singularity’ is not the individual but rather the case, the event, the potential, or better, the distribution of potentials in a given matter. Draw the political map of an individual, of a group, or of a society, and there is no essential difference: the aim is to extend one singularity toward proximity with another in such a way as to produce a ‘configuration of events’”[6]

Samhällsförändringar är aldrig renodlade. Singulariteter lever jämsides med generella eller överordnade processer. Singularitet och generalitet stärker eller motverkar varandra, vävs ihop eller gör sig oberoende av varandra.

Men generella beslut från styrande — såväl regeringar som bolagsstyrelser — förklarar bara en liten del av vad som sker. Singulariteter och andra underifrån mekanismer utgör en mycket större del av våra samhällen. Därför blir en för stor fokusering på politik och motstånd genom påverkan av regeringar eller styrande slöseri med kraft och tid. Singulärt motstånd och politik experimenterar med de samhällen de vill leva. Genom repeterande puls och innovationer sker samhällsförändring som kedjeeffekter. Det är politik nerifrån snarare än uppifrån.

Per Herngren
2009-04-21, version 0.1

---

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 23.

[2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24

[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 27.

[4] Gilles Deleuze, Leibniz, Cours Vincennes, 1980 04 22.

[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 2-3.

[6] Gilles Deleuze, Pericles and Verdi: The Philosophy of Francois Chatelet, Opera Quarterly, Vol. 21, No. 4, 2005, p 720.

Intressanta domskäl för plogbillsaktion

Tingsrättsdomare Petra Lundin skriver i domslutet:

”Med hjälp av pinnar konstruerade de en stege i stängslet och använde sedan stegen för att klättra över detsamma. Väl inne på området hamrade de med varsin smideshammare … en radarkupol … De planterade också fikonträd.” De åtalade hävdar att ”aktionen var fredlig, proportionerlig och försvarbar. Bolaget tillverkar utrustning avsedd för militärt bruk, vilken använts i bl.a. kriget mot Irak. Irakkriget är kriminellt enligt internationell lag. Bolaget är således delaktigt i massmord och verksamheten är olaglig. Såsom samhällsmedborgare ser de det som sin plikt att upprätthålla lag och att ingripa när människor riskerar att skadas eller dödas.” ”Denna fara har varit reell eftersom Irakkriget skördat ungefär en miljon civil irakiska offer. De har genom sitt agerande försökt upprätthålla lagen för att förhindra irakiska offer i Irakkriget.”

Under rubriken Tingsrättens bedömning fortsätter domare Petra Lundin: ”Tingsrätten ifrågasätter inte … att de agerat på ett sätt som de uppfattar varit det enda moraliskt godtagbara.” Men hon avvisar att avrustningen skulle vara rättsligt försvarlig: ”Inte heller har det inom detta område förelegat någon fara för liv, hälsa, egendom eller annat viktigt intresse”.

Så här kommenterar jag domskälen i pressmeddelandet: ”Domen är intressant. Den innebär att jag inte har vare sig rätt eller plikt att ingripa mot exempelvis en terroristorganisations laboratorie eller en kriminell vapenleverans till maffian ifall vapnen är planerade att döda sina offer på annan plats.”

Från pressmeddelande 2009-04-07

Dagsböter för hamrande på krigsradarkupol

Idag fick Ulla Røder och Per Herngren domen 40 dagsböter av Mölndals Tingsrätt för olaga intrång (4 kap 6 § 2 st brottsbalken, mål nr B 2761-08). Rättegången hölls 1 april 2009. 24 och 26 juni 2008 hade de två åtalade som är medlemmar i plogbillsrörelsen gått in på Saab Microwave i Mölndal och hamrat med smideshammare på krigsradarkupol samt delar av testanläggningen.

Kontakt

Dömda Ulla Røder och Per Herngren: 070-88 77 211.

Tingsrättsdomare Petra Lundin, Mölndals Tingsrätt: 031-739 41 00

Rättegången, plogbillsaktionen

Lyssna på hela rättegången (mp3).

Per Herngrens sakframställan under rättegången:

Pressmeddelande efter plogbillsaktionen 26 juni, med personlig info.

Högupplösta bilder från plogbillsaktionen.

Lyssna på hela plogbillsrättegången

Det går nu att höra hela plogbillsrättegången på Billradion, en radiostation som drivs av några motståndsgrupper.

1 april 2009 ställdes Ulla Røder och Per Herngren inför tingsrätten för att med var sin smideshammare ha avrustat en krigsradarkupol. Detta skedde torsdagen 26 juni 2008. Två dagar innan, den 24 juni, hade de dessutom börjat avrusta Microwaves test-anläggning för krigsradar i Mölndal. Plogbillsgruppen som kallar sig Saab Microwave Blivande² Plogbill planterade dessutom fikon inne på krigsfabriken.

Min sakframställan under plogbillsrättegång

Nedan är min sakframställan under plogbillsrättegången 1 april 2009. Ulla Röder och jag var ställda inför rätta för att med hammare avrustat en radarkupol och delar av testanläggning på Saab Microwave. Rättegången blev en spännande dialog där åklagaren och vi i plogbillsgruppen utbytte funderingar kring om det är en plikt eller ett brott att avrusta vapen.

- Vad är det för organisation du tillhör?

Vår grupp kallar oss ’Saab Microwave Blivande² Plogbill’. Och vi ser oss som en del av det hundratal plogbillsaktioner som utförts sedan 1980. Plogbillarna hamrar med hammare på kärnvapen, stridsflygplan, helikoptrar, JAS plan, granatgevär och ubåtar. Vi har nu avrustat mer spängkraft än vad som har använts i alla krig i världen från stenåldern fram till detta senaste Irakkrig.

Plogbill kommer från judendomens, kristendomens och Islams profet Mika (4:3-4) som säger åt oss att smida svärd till plogbillar. Att inte bli negativ och protestera utan börja bygga de lösningar vi uppfattar kan rädda människor och ge mat och husrum till alla. Förändring är inte att säga emot utan en positiv smitta av bra handlingar och verksamheter. Det är genom att skapa kedjor av repeteringar som samhällen skapas.

Under plogbillsaktionen samarbetade vi med ett forskarseminari kring Deleuze filosofi. Deleuze betonar blivandet och skapandet istället för att bli negativ och protestera.

- Vad vill ni uppnå?

Syftet är att rädda några människoliv och sätta igång en positiv smitta där fler avrustar vapen. Ulla Röder från Danmark och jag hamrade på en krigsradarkupol 26 juni 2008, samt på själva testanläggningen med smideshammare 24 juni 2008. Vi kallar detta för plogbillsaktioner, att smida svärd till plogbillar.

Vi ville dessutom försöka hjälpa till att bryta den närmast totalitära lydnaden hos solidaritetsgrupper och andra folkrörelser.

- Hur förberedde ni er inför aktionen?

Vi övade oss i att agera ickevåldsligt i olika situationer. Vi tog på oss ansvaret att vår plogbillsaktion skulle gå lugnt tillväga utan rädsla och hot. Ickevåld är ingen insikt eller åsikt utan något som sitter i kroppen efter långvarig träning. Därför måste vi hela tiden träna oss på motstånd och ickevåld.

Vi samtalade dessutom tillsammans med Deleuze forskarseminarie i Göteborg om den franske forskarens filosofi kring blivande. Inspirerad av Spinoza och Nietzsche har Deleuze byggt upp en blivande filosofi. Vi är i ett ständigt skapande och blivande. Vi är blivande demokrati och rättvisa. Eller så är vi blivande underordning och kontroll. Vi kan inte hävda att det är makthavare som sköter rättvisan eller demokratin. Vi måste bli blivande rätt och blivande rättvisa när domstolar, storföretag och regeringar deltar i mord och krig.

- Varför har ni valt de metoder ni gjort?

Om man räknar till antalet mördar regeringar och företag fler människor och begår större brott än de organisationer vi vanligtvis kallar kriminella eller terrorister. Lydnad mot kriminella organisationer, såväl knarkmaffia eller SAAB Microwave, blir i sig delaktighet i mördandet. Istället måste vi lyda rätten och rättvisan. När då domstolar skyddar brott och mord måste vi ingripa för att skippa rättvis.

JAS-avrustare häktade för försök till sabotage

Martin Smedjeback, Annika Spalde och Pelle Strindlund greps 22 mars 2009  inne i Saabs flyghangar i Linköping på väg att avrusta Jasplan genom att hamra på dem. Därinne höll de även en tyst minut för de tjugo barn som varje minut dör av fattigdomsrelaterade orsaker, i en värld som satsar mer på vapen än på fattigdomsbekämpning.

 

De tre är misstänkta för "försök till sabotage" och begärdes häktade tre veckor fram till rättegång.

Läs mer om deras avrustningsaktion.

Annika bloggar från häktet

Bygga eller ställa krav - Deleuze & revolution IV

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här fjärde artikeln tar jag upp skillnaden mellan kamp i blivande och kamp som kräver och protesterar. Kamp i blivande gör sig själv till subjekt medan protester ständigt måste (åter)tillsätta ledare och styrande.

Blivande och aktualiserande är direkt skapande och byggande. I platå tio i A Thousand Plateaus visar Deleuze och Guattari att blivandet är ett blivande av blivande, inte av något färdigt och slutgiltigt. Blivande-kamp bryter här med strategiska och instrumentella handlingar. Man använder alltså inte en strategi för att uppnå en revolution som leder till ett framtida mål, det nya systemet. 

Kampen är inte på väg mot ett mål. Man sätter snarare fart på målet. När målet aktualiseras är det målet som verkar här och nu. I blivandet byter mål och medel plats. Målet blir medlet[1]. "Becoming produces nothing other than itself.”[2]

Det som aktualiseras blir inte aktualiserat. Att aktualisera det samhälle man vill leva innebär inte att det blir aktualiserat. Aktualisering förblir ett verb, det är ett sätt att handla. Blivandet övergår inte i ett varande. Revolutionen är alltså inget som uppnås, istället skapas skapande. Blivande bygger byggande[3]. Revolution skapar revolution.

Det innebär att revolution pulserar. Den kan sätta fart och den kan vila. Den kan gå snett och den kan räta upp sig.

Kamp i blivande aktualiserar sina mål och sina visioner. Genom att aktualisera demokrati blir motståndet blivande demokrati. Genom att sätta fart på rättvisa blir kampen blivande rättvisa. Och på motsvarande sätt blivande jämställdhet. Blivande det samhälle vi vill leva.

Axiomatik försöker påverka

Axiomatisk kamp förstås hos Deleuze och Guattari som krav, hävdande eller protest. Denna typ av kamp skapar en klyfta mellan mål och medel. Ett medel är tänkt att åstadkomma ett mål. Till skillnad från i blivande kamp existerar inte målet i medlet. Axiomatisk kamp gör sig inte till en del av åstadkommandet. Det innebär att axiomatik försöker åstadkomma genom att inte åstadkomma. Undantag är yttrandefrihet där axiomatiken vanligtvis är ett direkt förverkligande av yttrandefrihet.

Axiomatikens icke-åstadkommandet avses generera kraft som påverkar och orsakar åstadkommandet någon annanstans. Denna mystiska kraft kan vi kalla påverkans-kraft. Kraften tänks uppkomma ur opinionen, mängden eller massan. Det är därför axiomatisk kamp är så fixerad vid antal. Eller det som Deleuze kallar för numrerandet.

’Politisk påverkan’ tänker sig att det finns makthavare som åstadkommer. Det finns någon därframme som styr. Någon som vi passagerare behöver påverka ifall vi vill ändra riktning. Den axiomatiska kampen pekar alltså ut någon som aktören, som det egentliga subjektet för förändring.

Det axiomatiska motståndet avsätter därmed sig själv som subjektet för förändring. Därför måste det ständigt tillsätta härskare. Detta utförs genom att motståndet vänder sig åt ett speciellt håll, den riktar sig till någon. Den kamp som kräver eller protesterar återinsätter ständigt härskarna. Den måste ge dem makt för att bli meningsfull.

Per Herngren
2009-03-23, version 0.1

För den som vill läsa mer om just blivande motstånd eller axiomatiskt motstånd kan läsa artikel ett.

Referens

Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 300.

[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 238.

[3] 'Bygger' är inte ett Deleuzebegrepp. Det kommer från Otto von Busch läsning av Deleuze i Otto von Busch, Karl Palmås, Abstract Hacktivism: The making of a hacker culture, London: OpenMute, 2006.

Mångfaldigande och singularitet - Deleuze & revolution III

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här tredje artikeln tar jag upp Deleuzes begrepp mångfaldigande och singularitet. De gör det möjligt att förstå motstånd som direkt politisk förändring utan föreställningen att den går via centrala makthavare eller via en förändring av helheten.

Med multiplicitet hjälper oss Deleuze att komma ur föreställningen att det är helheten som innehåller delen och som dessutom bestämmer delens funktion. Multiplicitet är mångfaldigande. Det är både handlingens mångfaldiga och resultatet: ett mångfaldigande.

Det är viktigt att inte bland ihop mångfaldigande med begreppet mångfald som ofta används för att beteckna att olika helheter samsas. En mångfald av kulturer skapar kulturer som olikhet och helhet. Medan att mångfaldiga kultur skapar kopplingar, hybrider och innovationer. Mångfalden av metoder för motstånd skulle kunna leva sida vid sida utan att beröra eller motsäga varandra. Medan att mångfaldiga motståndsmetoderna innebär kopplingar, brytningar och förändringar.

Multiplicitet skapas av att delen mångfaldigar sig utan att underordna sig en central ordning. Eftersom del förutsätter en helhet behöver vi byta ut begreppet del. Här använder Deleuze singularitet från matematik och dynamisk teori. En singularitet mångfaldigar sig själv. Singularitet är en förändring som skapar nya förändringar. En metod för att både mångfaldiga sig och förändra. Singulariteten lyder inte en central princip eller ordning.

 

Singularitet som metod för mångfaldigande

I sin Difference and repetition, från 1968, visar Deleuze att singularitet är problem[1] och idéer som sätter fart på sig själv. Singulariteten ger inga generella lösningar som andra ska genomföra. Den ställer inte krav på att makthavarna ska lösa problemen.

Singularitet bygger och skapar multiplicitet utan att bestämmas av en utgångspunkt, av en ordning eller av en större helhet[2]. Singularitet är alltså inte en del av helhet utan sättet eller metoden för att mångfaldiga sig.

Singulariteten skapar själv, utan att bli sig själv nog.

Singulariteten bestäms inte av en inre bestående logik. Det är lätt att falla in i föreställningen att det finns en oföränderlig metod eller logik inbyggd i singulariteten. Men det som gör Deleuzes begrepp dynamiskt är att singulariteten förändrar egenskaperna när den kopplar sig.

För Deleuze ska singularitet inte förstås som kopiering utan som relationer och kopplingar. Detta blir alltså något helt annat än att kopiera ett original, eller att mångfaldiga en central idé. Den bestäms inte av någon övergripande logik eller av härskare. Den är inte heller bestämd av ett framtida mål.

Singularitet är metoden för att skapa eller bryta relationer, för att koppla sig eller koppla ur. Singulariteten bestämmer själv hur den kopplar sig. Men samtidigt förändras den, den har ingen kontroll över vad som blir till.

Per Herngren
2009-03-19, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 163, 1, 8.

[2] Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002, p 16.