Definition som maktteknik - motstånd på arbetsplatser IV

I Jan Ch Karlssons användbara bok om motstånd på arbetsplatser, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, diskuteras olika definitioner av motstånd, makt och organisatorisk olydnad. Dessa begrepp används i de senaste årens forskning kring maskning och organisatorisk olydnad på arbetsplatser. Här analyserar jag hur definitioner av motstånd blir makttekniker där forskaren tar kontroll över motståndet. Som alternativ till definitioner föreslår jag dynamiska begrepp som omförhandlas utan att slutgiltigt fastställas.

Gilles Deleuze och Felix Guattari visar i What is Philosophy?[1] att begrepp blir mer precisa och mer produktiva i sina relationer än ifall de generaliseras. Generellt drar jag alltså slutsatsen att dynamiska begrepp kan användas mer vetenskapligt exakt än generella begrepp om motstånd.

Vetenskapens självsyn har annars traditionellt hävdat motsatsen. Exempelvis Durkheim letade efter det konstanta och bestående under det flyktiga. Med Deleuze blir det flytande, det flyktiga och det som är i blivande mer fruktbara för att undersöka makt och motstånd i en organisation än alltför generella föreställningar om över och underordning.

Motstånd och makt förstås bättre genom dynamiska begrepp än genom att definieras: Jag föreslår att man undviker att definiera makt, motstånd, civil olydnad, eller organisatorisk olydnad på arbetsplatser.

Visst, definitioner är användbara i många sammanhang men inte när man undersöker praktiskt motstånd. Fördelen med definitioner är att de har funktionen att värja sig mot det språkliga samspel som uppstår när språket används. I fallet med organisatorisk olydnad på arbetsplatser, då motståndsforskare samtalar med lönearbetare som lyder eller är olydiga, tar forskaren kontroll över både makten och motståndet. I dessa samtal blir definitioner av motstånd och makt en maktteknik som kontrollerar hur motståndet förstås. Med definitioner tar forskaren därmed kontroll över arbetaren; vilket blir aningen ironiskt när det handlar om motståndsforskning.

Istället för definitioner föreslår jag därför att man använder dynamiska abstraktioner, läsningar och beskrivningar vilka preciseras genom att omförhandlas under forskarens undersökning av motstånd – inte minst med de som utför motståndet. Omförhandling innebär att vare sig forskaren eller aktivisten förutsätts ha en mer rättvisande eller slutgiltig förståelse av motståndet.

Detta innebär inte att forskaren ska vara förutsättningslös eller objektivt neutral. Begrepp blir begripliga i kamp och motstånd. Genom att forskaren hävdar saker kan motståndsaktivisten säga emot. Neutrala intervjuer blir paternalistiska: Forskaren klappar aktivisten på huvudet, samtidigt som forskaren ställer sig ovanför motståndet.

Jag använder här greppa för att visa på när forskaren bara kan begripa genom att hävda sin analys och sin förståelse inför motståndsaktivisten.

För att greppa motstånd på arbetsplatser och i organisationer hävdar jag att följande ansats blir en bra början på en dynamisk dialog: Organisatorisk olydnad är när delar av organisationen hindrar eller intervenerar i andra delar av organisationens verksamhet vilka hegemoniskt etablerats som representativa och förhärskande. 

Därmed kan vi undersöka hur maktrelationer institutionaliseras, men även hur motstånd, makt och maktkamp producerar osäkerhet och lokala omsvängningar i organisationen.

Per Herngren
2010-02-27, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994.

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

---

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994, p 20.