Akademin tar makt över rörelser
Genom att undergräva organisation och institution, gemensamma beslut och samarbete, stöd och gemenskap kan akademiker kolonisera rörelser och överta narrativt utrymme.
Jag använder kritik mot massa som organisationsform från Emma Goldman och Anti-Mass, samt den feministiska kritiken mot nätverk och informella möten från Jo Freeman.
Massa som maktteknik
En inventering över makttekniker för att undergräva folkrörelser:
- Massa och mängd: Genom att förstå, och organisera, engagemang och kamp som massa, multitude, skapas myten om aggregerad mängd eller oöverskådligt myller. Mängden mystifieras som antingen aggregerat resultat av individers och gruppers engagemang eller som oöverskådlighet. Massan och mängden görs till fetisch som ska ge rörelsen den politiska sprängkraften. Eftersom mängden inte kan representeras av en institution, ett årsmöte eller någon demokratiskt vald grupp görs ledarna till den som tar plats i talarstolen, medier eller akademisk forskning. Tolkningar inom mäktiga akademiska och mediala institutioner konstruerar rörelsens och massans ledare och uttolkare.
- Individer och massa: Massideologin använder individen som sin viktigaste maktteknik. Massan splittrar gruppens eller organisationens möjlighet att ta beslut. Att splittra upp gemenskap, interaktion och samarbete i individ och individuellt beteende blir ett effektivt maktmedel för att privatisera kamp och politisk förändring. Massa och individ växelverkar och undergräver interaktivitet, samarbete och demokratiska beslut. Pussen på kinden, handslaget, kramen – vad som händer mellan människor – är motmetaforer gentemot den metodologiska individualismen och dess massa.
- Publiken görs till rörelsen: Under internationella konferens- evenemang framställs ensamma workshopledare och föredragshållare med stor publik som mer betydelsefulla än den lilla bestående gruppen. Trots bekännelsen till det glokala förstås det lokala som mindre globalt än den tidsbegränsade internationella konferensen. Den akademiska seminarieformen blir själva rörelsen, den senaste trenden. Akademiska föredrags- och seminarieformer är effektiva maktmedel för att konstruera publik och tysta åhörare.
- Nätverk: Genom att systematiskt prata om nätverk istället för grupp, organisation eller institution omkonstrueras samarbete och engagemang till marknadsmekanismer. Marknadsformen stärker dem som redan har resurser. Den politiska bördan läggs över på individen och hennes förmåga att nätverka.
- Nya sociala rörelser skapar despoter: När nya sociala rörelser definieras som platta nätverk utan hierarkier förvandlas akademikern, journalisten och den självvalde ledaren, till hierarkin. Årsmöten kan per definition inte sätta sig emot eller uttala sig.
- Informalism och ”ledarlöshet” osynliggör despotism: Myten om informella och ledarlösa möten osynliggör, enligt Jo Freeman, att det alltid finns hierarkier och ledare. Det informella och ledarlösa blir maktmedel för att dölja kotterier och självvalda ledare. Det informella hindrar också gruppen från att formellt avsätta de självvalda ledarna och välja egna.
- Nya sociala rörelser undergräver demokratin: Folkrörelser, med sina årsmöten, styrelser och regelverk för ideella föreningar definieras som gamla sociala rörelser. Den hierarkiska demokratin med sina årsmöten, styrelser och redovisningsskyldiga kommittéer definieras som gammalt. Det som feministen och socialisten Jo Freeman 1971 betecknade strukturlöshetens tyranni förstås som det nya. Det nya är på väg in, det gamla är på väg ut. Det som rörelseforskare uppfattar som vetenskaplig observation av nya trender förvandlas till normen.
- Spontana aktioner: Genom att förstå folkliga aktioner som spontana exotiseras och idealiseras folket som spontant, naivt, oplanerat och oorganiserat. Medelklass och intellektuella har tillgång till institutioner och organisationer, medan underklass, ungdomar eller immigranter definieras som mindre institutionella. De underordnades institutioner - som högtider, festivaler, familjer, grupper, arbetslag, kvartersråd och andra organisationer - osynliggörs eller nedvärderas. ”Folket” konstrueras som det andra, det annorlunda, det mindre utvecklade, något med potentiella outlösta magiska krafter.
- Det tillfälliga ställs över det bestående: Genom konsekvent användning av projekt, evenemang och kampanjer byggs avslutet in i engagemanget. Den institutionaliserade tillfälligheten leder till att mycket tid och kraft läggs på att bygga upp tillfälliga samhällen (communities) för att sedan avsluta, börja om och bygga nya samhällen. Samtidigt nedvärderas andra institutioner och det kontinuerliga organisationsarbetet. De samhällen som växer fram inom rörelser fråntas genom ”projektet” möjligheten att konkurrera ut etablerade samhällen.
Per Herngren
2007-03-28, version 0.1
Inlägg
Både strukturerad representativ demokrati och rollupplösande horisontell kan vara problem. I en studie jag gjorde över 50-årsjubileet för Värdlsbanken och IMF i Madrid 1994 visade jag hur en akademiker (Susan George) använde sin roll på podiet för att avleda debatten från att gå utanför den nisch som hon som expert definierade att frågan måste hålla sig inom.
SvaraRaderaHistoriskt är det intressant. På motsvarande typ av debatt på European Nuclear Disarmament mötet i Berlin 1983 var det partiförträdare som användes för att kontrollera och avleda rörelsen från att ta ett bredare ansvar och söka en strategi bortom partifraser om fred genom ökad handel. 1194 i Madrid var det en akademiker. Vad är det idag?
Jag citerar här ur min studie om 50-årsjubileet och plenarmötena för alternativ forum i Madrid:
"Den fjärde konflikten handlade om plenumdiskussionernas inriktning och vilka roller de olika aktörerna på Alternativ Forum hade. När ordet släpptes fritt efter fyra inledande paneldeltagares föreläsningar första kvällen betonade spanska deltagare vikten av att integrera motståndet mot BWIs politik i Syd med motståndet mot liknande politik i Nord. Panelexperten Susan George avvisade detta perspektiv som gammalmodigt, ineffektivt och utanför vad ämnet handlade om. Istället föreslog hon samarbete i konkreta frågor riktat mot Världsbankens direkta agerande. Hon angav också tydligt sin egen roll som vetenskapsmannens. Utan att bry sig om att hon nyss hade uttalat sig i politiskt strategiska frågor beskrev hon den rollen som att bara analysera och söka kunskap, inte att föreskriva politiska handlingar. Utöver att legitimera sin roll med hänvisning till eviga värden för kunskapssökande hänvisade hon till att hon hade blivit inbjuden till panelen som ”scholar”, vilket blev sista ordet i diskussionen.
Följande dag gavs inte längre ordet fritt till publiken. Istället skulle kommentarer och frågor ställas skriftligt till ordföranden som fritt valde bland inläggen. Nästa dag begränsades deltagandet ytterligare; nu fick bara frågor ställas. På privat förfrågan förklarade ordföranden att detta var nödvändigt; bland frågorna hade flera varit utanför ämnet och om ordet släpptes fritt fanns risk att diskussionen kom utom kontroll och intresset försvann.
Fjärde kvällen hade intresset från publiken minskat och ordet släpptes fritt igen. Något replikskifte mellan publik och panel där fler drogs med upp¬stod dock inte igen.
Sista dagen skedde dock en omvälvning. De manliga paneldeltagarna hade målat upp varsin bild av alternativa modeller med föga koppling till var¬andra: en betonade socialismen, en annan lokala försök och småskalighet, en tredje behovet av internationell lag, en fjärde ekologiskt ekonomiskt ny¬tänkande och en femte nationell självständighet kombinerat med demo¬krati¬sering av det formella internationella systemet. Publiken blev alltmer otålig. När ordet släpptes fritt visade det sig att person efter person kom kom fram till mikrofonen kunde säga meningsfulla saker som knöt an till vad andra sagt. Ingen kom med för¬virrade och irrelevanta inlägg. Publiken önskade mer av samlande visioner för det fortsatta arbetet. Till slut uppmanades en tysk kvinna ur publiken att gå upp på scenen och sätta sig i panelen, vilket hon också gjorde. Hennes inlägg var en uppmaning till gemensamma kampanjer kring centrala frågor kommande år. När väl tillräckligt många i publiken samlade sig till en gemensam syn på otillräck¬lig¬heten i panelens perspektiv var det möjligt att ta över diskussionen utan mot¬stånd. Rollfördelningen mellan publik och experter upplöstes. Men det var för sent att påverka de möten som hållits. På så sätt både löstes och inte löstes konflikten kring rollfördel¬ningen på plenumen och inriktningen på de gemen¬samma diskus¬sionerna. Så länge ett gemensamt alternativ till panelexperternas uppsplittrade visioner inte finns förstärks rollförstärkande mönster och över¬betonas dis¬kussion om modeller på bekost¬nad av förändring där publiken själv är aktör.
Tord Björk
Väldigt intressant berättelse! Panelsamtal blir lätt en maktteknik för att skapa publik som är svår att genomskåda. Den "ser" så demokratisk ut.
SvaraRaderaHar inte sett nåt om just destruktiv akademikermakt förut,men det borde vara ett specialfall av s.k. skuggrörelser.
SvaraRaderaSkuggrörelser är ett fenomen som Lawrence Goodwyn beskrev i fallet bonderörelsen i USA på 1800-talet i boken The populist moment. Fast där var det inte akademiker som tog över utan karriärjägande partipolitiker. Deras metod var dock rätt lik - blås upp det i rörelsen som passar går att förlika med de etablerade maktstrukturerna och tysta allt annat. Framför allt tryck ner allt som är lite folkligt och radikaldemokratiskt.
Det finns också en livaktig diskussion om NGOers inverkan på folkrörelser - bäst, såvitt jag minns, uttryckt av Alejandro Bendaña bl.a. på http://www.irc-online.org/content/bulletin/bull51.php. Mekanismen är ju i stort sett likadan - att folk som har makt genom sin position i det etablerade samhället kan ta sig makt också inom oppositionen.
Beträffande din punkt om falsk spontanitet minns jag att det förekom en debatt om detta inom dåvarande Miljöförbundet i samband med Motlänken. Trädkramningsaktionerna i Ödsmål framställdes i alla medier, även de välvilligt stämda, bisarrt nog som spontana trots att Miljöförbundsaktivister i främst Göteborgs Miljögrupp hade slitit häcken av sig för att få aktionerna till stånd och bl.a. organiserade bussning av aktivister från Göteborg. Men uppenbarligen hade journalisterna stort behov av att framställa protesterna som "spontana" eftersom det gav dem själva huvudrollen.
Beträffande strukturlöshetens tyranni som du talar om är verkligheten ambivalent, enligt min erfarenhet. Det finns alltid behov av revolter mot strukturer som inte passar - men det är välgörande om de nya strukturer som oundvikligen uppstår är klara och tydliga för alla. Alternativ Stad existerade från 1969 till 1987 (?) utan styrelse, men beslutade sen att ha en, som liksom av en slump kom att bestå av en skara halvgamla typer i dryga 30-årsåldern medan de nya aktivisterna på 20+ konstituerade en aktionsgrupp. Efter ett halvår fann vi att det var aktionsgruppen som stod för det utåtriktade och konstruktiva medan styrelsen drunknade i pappersarbete och responser på andras initiativ. Majoriteten beslutade då att avskaffa styrelsen och återigen lägga beslutsmakten hos det öppna månadsmötet som det hade varit innan. En del blev sura pga detta och slutade vara aktiva men själva organisationen fick en väldig spurt.
Problemet här var att strukturen inte passade våra behov. Den klassiska organisationsformen med en styrelse som outtalat förutsätts göra allt medan resten förutsätts göra ingenting är förlamande. Det är bra att den klassiska organisationsformen har diskrediterats, det är inte så bra att det har lett till en överreaktion på sina håll där man inte tror på några formella strukturer alls. Det är dock möjligt att "sina håll" här är färre än som allmänt antas; jag har inte stött på många som faktiskt har trott på det. De flesta praktiska aktivister inser värdet av strukturer av något slag - även om man är skeptisk mot den gammaldags styrelsen.
Beträffande nätverk tror jag att de är oundvikliga. Ingen rörelse kan någonsin inordnas i en organisation; det finns alltid både organisationer, delar av organisationer, enskilda och lösliga grupper i varje rörelse. Mellan dessa måste det upprättas relationer av något slag. Delvis gäller samma sak som ovan - ju mer väldefinierade och tydliga de är för deltagarna desto bättre. Det är möjligt att det bästa vi kan hoppas på är att vi inte idealiserar strukturlösheten utan beskriver den som en del av den snåriga terrängen. För givetvis är också här den klassiska modellen - exempelvis exemplifierad av socialdemokraternas brännmärkning av allt som inte underordnade sig under ombudsmännen - skadlig och passiviserande.
Jan Wiklund