Hur upprop legitimerar vad det vänder sig mot

Med förvirring och sorg läser jag hur flera personer, vars handlingar och funderingar jag respekterar och inspireras av, har skrivit under ett upprop som ger dubbla budskap. I uppropet krävs att polisens ökade jakt på flyktingar ska genomföras lagligt och efter en ordentlig utredning. En utredning som ska se till att den ökade jakten ska bli legitim och inte strida mot svensk lag. Jag analyserar uppropets krav mer i detalj längre ner i texten.

Jag frågade några vänner som skrivit under uppropet ifall de ställde sig bakom dessa krav. De sa nej. Hur lyckades uppropet dra till sig namnunderskrifter från de som inte höll med?

Jag fick själv förfrågan före publicering ifall jag ville skriva under. Jag valde att inte göra det. Kraven i uppropet legitimerade, enligt vad jag uppfattade, utvisning och förföljelse av flyktingar. Samtidigt vågade jag inte berätta varför jag inte skrev under. Varför valde jag att vara tyst med min kritik? Varför var jag feg? Jag visste ju att de som arbetade med texten var kritiska tänkare. Och att de skulle se min kritik som en gåva även om de inte höll med. Det kände jag mig trygg med. Det var alltså inte de som var problemet.

Jag tror att en del av svaren ligger hos två aktörer som i vår ibland alltför antropocentriska (människofixerade) politiska praxis ofta glöms bort: (1) Uppropet samt (2) namnunderskrifternas förenande.

1 Uppropet. Texten blir en egen aktör som frigör sig från författarna och från de som sedan skriver under. Texten kan genom samtidsslaveri, taktisk instrumentalism och strömmen av nya namnunderskrifter ta makt från de som skriver under. Texten säger att det är bråttom. Är du med eller inte? Det viktiga är inte att du håller med utan att du är med. Det är nu det gäller! Viljan att göra väl, välviljan, kan ibland dölja hur den legitimerar förtryck.

2 Uppropandet. Underskrifterna, och titlarna efter namnen, frigör sig från dem de representerar. Underskrifterna strömmar till uppropet. Underskrifterna förstärker varandra och hamnar i resonans. Detta gör att namnunderskrifterna tillsammans med den övriga texten i uppropet blir allt mäktigare. Detta tränger undan, och tar bort en del av makten från, de personer av kött och blod som skrivit under.

Innan uppropet publiceras strömmar alltfler underskrifter till. Jag följde en del av detta och kunde själv känna en fetischistisk kraft i tillströmmandet som faktiskt pirrade i magen. Ett tag kunde jag fysiskt föreställa mig hur denna kraft måste kunna överföras magiskt till någon mäktig som kunde lösa problemet kring polisrasism och jakt på flyktingar.

När vänner och kända namn skrev under ökade trycket alltmer på att en borde vara med. En borde ju ställa upp! En måste ju göra något för flyktingarna! En borde väl ändå vara med denna fantastiska samling som lyckats förena sig så snabbt.

Strömmen av underskrifter började också dölja motsägelser i uppropet. Det kändes allt svårare att komma med invändningar och ändra i texten. En skulle kanske uppfattas som jobbig. Kritik skulle kanske uppfattas som svek av någon. Kritik skulle kanske inte ses som viktigt och demokratiskt nödvändigt. Gandhi skiljer på sak och person: personer kritiseras inte. Bara handlingar. Men tänk om någon tog det personligt ändå. Nej, min feghet berodde inte på någon, det här var bra och radikalt folk. Det var själva tillströmmandet av underskrifter som gjorde mig feg. Jag funderade bara, jag är aldrig säker på hur jag tänker. Men inför alla dessa! Nej, jag vågade inte ha fel.

För en av mina vänner som skrev under löstes  motsägelser i uppropet skenbart genom en klyfta mellan vad min vän menade och vad som faktiskt stod i uppropet. Vad han egentligen menade dolde hur uppropet blev en självständig handling som frigjorde sig från motiv och avsikter.

Hur ett solidariskt upprop legitimerar jakt på flyktingar

Uppropet börjar med en skarp kritik mot hur polisen håller på att bygga upp rutiner som producerar vita och ickevita som olika. Rutiner som ska diskriminera ickevita. Polisen ska inte ” bedriva spaning på rasistiska grunder”.

Uppropet avslutas med två krav:

1 Den ökade jakten på flyktingar måste stämma överens med svensk och internationell lagstiftning. Den ökade jakten måste göras legitimt. Detta är logiken i följande krav: ”Vi kräver att det tillsätts en oberoende parlamentarisk kommission som granskar huruvida polisens metoder … är lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.”

Tja, en sådan oberoende kommission måste väl alla partier utan undantag i princip kunna ställa sig bakom. Jakten på flyktingar måste ju vara laglig!

2 Den ökade jakten på flyktingar ska genomföras senare, först efter att den parlamentariska kommissionen gjort sitt jobb och presenterat ett klargörande. Detta är logiken i följande krav: ” Tills dessa frågor granskats och fått tydliga svar kräver vi att projekt REVA upphör.”

Uppropet avsätter flyktingar och folkrörelser som aktörer

Uppropet pekar ut riksdag samt en kommission som aktörer. Dessa ska lösa problemet med rasism i jakten på flyktingar. Detta utpekande blir en performativ handling i uppropet som faktiskt tillsätter riksdagen som aktör, som det egentliga subjektet i den här frågan om polisrasism.

Performativ är en handling som uppnår sitt mål i och med handlingen. Uppropet pekar ut och tillsätter en aktör. En som uppropet förväntar sig agera.

Uppropet pekar ut flyktingar och ickevita svenskar som enbart offer. De offergörs. De pekas inte ut som aktörer som skulle kunna vara med och avskaffa jakten på flyktingar, avskaffa särskiljandet av vita och ickevita. Detta ignorerande i uppropet är en performativ handling som avsätter flyktingar och ickevita som aktörer, subjekt och regerande i denna fråga.

Inte heller folkrörelser och solidaritetsgrupper pekas ut som aktörer vilka skulle kunna börja avskaffa rasism och jakt på flyktingar. Detta ignorerande i uppropet avsätter performativt flyktingorganisationer, folkrörelser och solidariska grupper som aktörer, subjekt och regerande i frågan om polisrasism.

Tillsätta varandra som regerande och politiska subjekt

Hur skulle vi kunna tillsätta varandra som subjekt, tillsätta varandra som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande, som de som har krav på sig att faktiskt börja ta bort förtryck och våld.

Dessa pekade inte ut en regering som Subjektet. De pekade ut folklig kamp och motstånd som politiska subjekt. Domstolar, regeringar och företag hakade på senare, vilket ju var bra. Ju fler som hakar på en politisk förändring ju stabilare blir den.

Politisk förändring smittar av sig åt sidan, och nedåt och uppåt i hierarkierna. Ingen kung eller regering pekas ut av Rosa Parks och de andra som Aktören, som den som ska lösa problemet. Vi behöver inte vända oss till ett enda politiskt subjekt.

Queerfeminism, med bland annat Judith Butler och Sara Ahmed, har alltmer poängterat hur vi alla är sårbara och beroende av varandra. Politisk förändring behöver allianser. Vi behöver tillsätta varandra. Göra varandra till subjekt. Inte ignorera och avsätta varandra. Genom att erkänna varandra som aktörer, som regerande, börjar vi tränga undan andra ordningar.

Per Herngren

2013-02-23, version 0.2.1

Tänker jag tokigt? Missar jag nyanser i uppropet? Kommentera gärna!

Historiskt exempel på hur upprop legitimerat våld och förtryck

I samband med boforsskandalen och vapensmugglingen till Indien krävde Svenska Freds och Kristna Freds i olika upprop och uttalanden att vapenexport ska följa lagen. Detta bejakade regering och riksdag och liberaliserade lagstiftningen. En historiskt unikt stor uppmärksamhet kring vapenhandel var möjligen med och liberaliserade lagstiftningen kring vapenhandel. I dag går det bara att spekulera över hur många som dödats på grund av att fredsrörelsen värnade laglighet istället för rätt.

Referens

Polisstat? Nej tack! Upprop mot REVA, 2013-02-22.
Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013 01 12.
Samtidsslaveri. Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013 02 14.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Tårtfest för ohörsamhet i Göteborgs Tingsrätt

Jag skriver detta i Tingsrätten i Göteborg. Här är det Tårtkalas för ohörsamheten. Tio lagstiftare står åtalade för att de beslutat att ge tjugofyra irakier fristad i Göteborg och Europa. Vi är ett trettiotal som stöder dessa åtalade lagstiftare genom att queera tingsrätten till tårtfest. Tingsrätten blir till ett firande av ohörsamheten. Tingsrätten sjunger ohörsamhetens lov.

När de tio lagstiftarna implementerade sin lag om fristad och en värld utan gränser vid Migrationsverkets förvar i Kållered protesterade polisen och grep dem. Idag, torsdag den 21 februari 2013, fortsätter protesterna mot "rätten till fristad". Proteströrelsens representant, åklagaren, åtalar de tio lagstiftarna för "ohörsamhet mot ordningsmakten". "Ordningsmakten" i bestämd form! Ha! Det är en elegant maktteknik för att diskkvalificera andra ordningsmakter, andra lagstiftare. Undrar om domaren går på det?

Per Herngren

2013 02 21, version 0.2

Foto Lisa Gerenmark

Migrationsverket: en organisation som mer eller mindre hörsammar organisationen Sveriges riksdag och även organisationen Sveriges regering. Migrationsverket försöker genomföra nationalstats-apartheid vars funktion är att fattiga och ickevita inte ska kunna röra sig mellan olika områden vilka definieras genom vad som kallas gränser.

Göteborgs Tingsrätt: en organisation som ägnar sig åt att implementera och stifta lagar. En förebild för oss andra!

Domslut: Varje domslut är både skapande av lag och implementerande av en repeterande lag som föregår domslutet. Domaren översätter och använder lagen i ständigt nya situationer, lagen blir därmed dynamisk. Domslut är alltid både hörsamhet och ohörsamhet.

Sverige: en organisation som har sitt säte i Stockholm. Denna organisation hävdar att de ockuperar och kontrollerar ett landområde. Tja, försök med det!

Lagstiftare: Nietzsche menar att alla är lagstiftare. Ingen organisation skulle kunna fortleva utan att bli lagstiftare. Civil olydnad är alltid ett stiftande av lagar, vilka sedan kan spridas till fler organisationer. Stiftande av lag kan också hamna i konflikt med andra organisationers lagstiftning, som fallet i Göteborgs Tingsrätt.

Lag: Regler som skapar och återskapar rätt. Rätt försöker fastställa hur vi ska kunna leva ihop och med vår värld. Rätt kräver ansvar av oss. Och det är en rätt som vi kan kräva ansvar av. Denna rätt för en dialog med rättvisa. Rättvisan kan aldrig fastställas. Rättvisa kan dock ändra rätten, ändra rättens praxis. Varje lag är ohörsamhet mot annan lag, mot annan rätt, annars skulle lagen aldrig behöva stiftas.

Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring

Samtidsslaveri är tvånget att prata om, föra vidare, dela och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedia. Först analyserar jag hur aktivism förslavas under samtiden. Och sedan finns en manual med metoder för att ta sig ur samtidsslaveriet.

Samtidsslaveriet gör, enligt Johannes Nilsson, att ”ens uppmärksamhet ständigts slits med hjordens rusningar. Nu skall vi tala ’näthat, förra veckan barnfattigdom, och oavsett vad man än må tycka eller problematisera i dagens ämne, kvarstår som sorgligt faktum att man deltar i denna bestämda debatt, och därmed låter den invadera min hjärna och bestämma mitt intresse”[1].

Stora massmedier tjänar pengar på aktivister och andra som på facebook och twitter delar det som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?”[2], analyserar Johannes Nilsson.

När de som använder facebook och twitter hamnar i samtidsslaveriet blir de inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. De arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar med i vad som för tillfället görs till nyheter.

”Svenska twittrare är helt och hållet i händerna på Sveriges mediajättar inte bara därför att de senare oavbrutet flörtar med de förra, utan till att börja med därför att Sveriges twittrare slaviskt följer dagsmedias arbetscykel. Ny dag, ny snackis. Hey ho, let’s go. Den kortsynta naiviteten i detta är sannerligen häpnadsväckande.”[3]

Slaveri

Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse. Det är dock inte massmedia som håller i piskan. Slavdrivarna är snarare ens egen kropp och längtan, medaktivister och vänner, dagsaktuella rörelser och kampanjer. Piskan, tvånget, skapas först när flera samtids-metoder hamnar i resonans, när de ömsesidigt förstärker varandra så mycket att organisationer och aktivister blir tvingade att förhålla sig till samtiden. Här är några samtidsmetoder som tillsammans kan skapa slaveri under samtiden:

•      Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen. Och inte riskera att hamna utanför.
•      Vänskapande, bekräftelse, peppning mellan aktivister som säger något om det aktuella. Tillfälliga förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
•      Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Tystnaden är inte illvillig men den är outhärdlig.
•      Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga.
•      Beroende hos organisationer och enskilda av den energi och entusiasm som kommer från att läsa om, prata om, organisera och kampanja kring, det dagsaktuella.
•      Beroende , eller tvångsmässigt behov, av att retweeta och dela det som för tillfället är aktuellt.
•      Sociala medier-missbrukare och mer traditionella nyhetsmissbrukare skapar medberoende. De som inte är missbrukare dras ändå in i sjukdomen.

Samtidsslaveriet tar kontroll över demonstrationer och kampanjer

Genom att events, föredrag, demonstrationer och kampanjer kopplas till det som för tillfället är aktuellt i massmedia återskapas samtidsslaveriet genom aktivism på gator, torg och i sociala medier. Dessa ska inte ses som separata sfärer utan snarare som trassel och resonans. Facebookaktvism, gatuaktivism, folkrörelseaktivism är hopflätat och hamnar i resonans med massmediers behov av att ständigt sälja nyheter.

Events, aktuella demonstrationer och tidsbegränsade kampanjer återskapar ett aktivistiskt samtidsslaveri. Samtids-aktivism och massmediabolag förstärker varandra och tränger tillsammans undan politisk förändring.

Samtidsslaveriet hos kampanjer och enskilda demonstrationer drar åt sig aktivister, energi och andra resurser från politisk förändring.

Manual för att ta sig ur samtidsslaveriet

Victor skrev på Rasmus Fleischers blogg[4] en manual för att ta sig ur samtidsslaveriet. Jag utgår från den och lägger till en hel del.

1. Behåll hela tiden fokus på de frågor ni betraktar som väsentliga på lång sikt. Undvik "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
2. Ignorera ”aktuella” frågor.
3. Undvik individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp nya ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
4. Bli performativt förverkligande. Låt målet bli medlet. Bli inte reaktiva vare sig mot massmedia eller mot härskande organisationer även om dessa kallar sig Sverige eller EU. Undvik att negera och protestera. Proaktiv är att initiera lösningen istället för att peka ut andra som ska lösa problemet.
5. Byt inte politisk fråga då och då. Var enveten. Var ute och se till ni inte är inne.
6. Leta efter andra röster, speciellt avvikande röster, utifrån den politiska förändring som ni bygger.
7. Undvik aktionsformer som blir återvändsgränder och självdestruktiva genom sina egna slutdatum: Undvik ”aktuella” events, demonstrationer, kampanjer, projekt och föredrag. Var misstänksam mot allt som har slutdatum.
8. Använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer eller civil olydnad för att själva bli nyhet.
9. Sök inte uppmärksamhet för er organisation. Bli inte en vara. Döda ert begär att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
10. Låt er inte distraheras av alla sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
11. Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras enkelt. Du ger dem bara uppmärksamhet, kraft och energi.
12. Vägra debattera i massmedia eller i sociala nätverk. Börja inte tjafsa! Då slavar du redan för dramaindustrin.
13. Fokusera på att kritiskt och innovativt utveckla och finslipa organisationen, dess demokrati, dess jämlikhet, dess rättvisa och solidaritet. Lita på smittan. Politisk förändring som förverkligas i liten skala på ett spännande sätt smittar av sig.
14. Fokusera på självkritik. Ödsla inte tid på att kritisera härskare eller de som har fel. Kritik är en gåva som hjälper egna och närliggande organisationer att finslipa den politiska förändring ni försöker förverkliga. Självkritik hjälper våra organisationer när de ramlar in i välvillig rasism, sexism eller börjar skapa medelklassghetton.
15. Samarbeta med liknande politiska bygganden runt om i världen. Lås inte in er i nationalstats-containrar.
16. Bygg inte era organisationer som en spegling av nationalstater. Riksorganisationer blir en speglande bekräftelse av staten. Befrielse, motstånd, makt, krig och förtryck behöver snarare lokalisera andra delar av världen här, eller oss där, arbeta glokalt.
17. Förvandla inte aktivism till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå. … och sluta tro att du når ut till nåt slags allmänhet!”[5]
18. Var en röst som funderar högt och offentligt om era misstag och vilka lösningar ni prövar. Då attraherar ni ”andra som vill diskutera relaterade grejer och ni kan bygga vidare tillsammans.”[6]
19. Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor, utan bygg gemenskaper där tänkande och diskussion kan ske befriat från riksmedias dagordning.[7]
20. Filtrera och bojkotta nyhetsflödet aggressivt. Ja, bojkotta nyheter och det aktuella. Både i fikarummet och på internet.
21. Bli inte aktuell. Ifall ni är engagerade kring något som plötsligt blir aktuellt: låt er inte sugas med! Rörelser som äntligen ser sitt engagemang i massmedia sugs lätt med för att ett par år senare tappa den kraft och den envetna entusiasm som de under lång tid hade byggt upp. Att bli aktuell och inne kan knäcka mångårigt engagemang.

Politisk förändring som pågående pulser

Politisk förändring är ett långsiktigt byggande av organisationer, pulser och institutioner som blir egna samhällen. Politisk förändring materialiserar. Dessa samhällen smittar av sig till närliggande samhällen; ifall de har tillräckligt intressanta metoder, organisationsformer och system som kan imiteras av andra.

För att det politiska engagemanget ska bli innovativt bygger det vidare på långvarig erfarenhet. Imitation, övning, träning, misslyckande, finslipning och innovation hör ihop.

Att bygga tar tid även om samhällena växer upp kring små torg, organisationer, institutioner, kollektiv och kooperativ. Samhällen växer också upp kring regelbundna träffar en gång i månaden eller en gång per år. Engagemanget med uppfinnandet, byggandet, finslipandet behöver fortgå under kanske tio-tjugo års tid för att skapa bestående politisk förändring.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft och saboterar möjligheten till politisk förändring. Politik behöver ta sig ur samtiden för att bli politisk. Låt tiden vara ur led.

Per Herngren

2013-02-14, version 0.1.2

Tack till Tobias Herrström, Oikos Hammarkullen, för samtal om fokus på puls, Lisa Gerenmark, motståndskommuniteten Fikonträdet, för samtal om ifall överaktivism konkurrerar med, och tränger undan, politisk förändring.

Fotnoter

---

[1] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/

[2] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/

[3] Kommentar på Rasmus Fleischers blogg citerat från Fleischer 9 feburari 2013, http://copyriot.se/2013/02/09/om-samtidsslaveriet-pa-twitter-och-mojliga-utvagar/.

[4] Kommentar av Victor, 26 september 2012, på Rasmus Fleischers blogg http://copyriot.se/2012/09/25/nar-jag-begrater-bloggen-och-betvivlar-mikrobloggen/

[5] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/

[6] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/

[7] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Aristokratisk aktivism

När de som kan bättre, har mer erfarenhet, passar bättre in, fungerar bättre ihop, börjar samverka och styra aktivismen så uppstår aristokratisk aktivism.

Aristokrati kommer från grekiskans aristos: bäst, och kratos: makt eller ledning. Aristokrati är en styrande elitgrupp som det är svårt att ta sig in i. Eller så ramlar de som inte är tillräckligt inne ur planering och engagemang.

När planering och aktioner främst kan härledas till en grupp skickliga så har det uppstått en aristokratisk klass bland aktivisterna. Bland feminister motverkas aristokrati genom exempelvis rotation av uppgifter och rundor. Folkrörelser motverkar aristokrati genom offentliga inbjudningar och att alla som följer mål och syfte har rätt att delta, istället för att välja in deltagare.

Kriterier för vilka som lyfts upp som bättre kan kombineras på olika sätt: 1) Politisk eller moralisk radikal livsstil. 2) Har rätt tänk. Är medveteten. 3) Tillhör redan inne-gruppen och vet vad som gäller. 4) Har lång praktisk eller teoretisk erfarenheter av aktivism.

Aristokratiska makttekniker i aktivism

• Kort framförhållning på aktioner och möten så bara de som är inne kommer.
• Privatiserade inbjudningar. Istället för offentliga inbjudningar så görs de privat via facebook, direkta mejl och sms. I inbjudningar kan också det som är självklart för de som är inne uteslutas som stad, adress, kontaktperson.
• Förkortningar och jargong som bara de insatta förstår. Under samlingar förklaras inte vad som pågår eftersom ju ”alla” vet hur det brukar vara.
• Mest erfarna leder samlingar. Istället för att se till att ha tillgång till de med mycket erfarenhet så låter gruppen dessa leda, styra och planera.
• Mysighet. Med hjälp av mysighet utesluts de som inte passar in i mysigheten för att de är hemlösa, har fel ålder, har psykiska problem eller missbruk, kommer från fel klass eller från omysiga kulturer.
• Intimitetens konsensus. Genom att bara vända sig till de som verkligen förstår utesluts de som avviker i erfarenhet eller uppfattning.
• Pyramidstruktur. Låta styrelse eller anställda styra istället för att mångfaldiga och decentralisera styrandet.
• Platt struktur. Genom att poängtera att rörelsen är platt och strukturlös och att alla kan ta initiativ så döljs aristokratin. Den blir självvald och den kan inte formellt avsättas.
• Stormöten. Tanken med stormöten var från början att alla skulle kunna yttra sig. Men på stormöten refererar de som är inne till varandra. Avvikande funderingar är för komplexa att hanteras på stormöten. Det finns inte tid att reda ut svåra saker. Genom många små, ofta omedvetna, makttekniker produceras en dominerande uppfattning.
• Dominerande teori och ideologi. Genom att förutsätta en viss teoritradition utesluts de som inte begriper eller som har andra funderingar. Aristokratin använder olika maktbegrepp för att avfärda andra teorier som gamla och traditionella: teoretisk vändning, teoretiskt brott, gamla tänket, reaktionärt. Eller så buntas teorier ihop och görs till karikatyrer som aristokratin kan avfärda: som radikalfeminism, gammelfeminism, postmodernism, idealism, liberalism, judisk, kristen, marxistisk, borgerlig.
• Självklarhet. Radikalt medveten eller omedveten används alltmer som härskarteknik. De som har avvikande funderingar kring aktivism kan avfärdas av aristokratin genom att poängtera att dessa saknar det där självklara: de är ju klassomedvetna, genusomedvetna, rasomedvetna, queeromedvetna.

Tekniker för att bygga jämlikhet och motverka aristokrati

• Rotera funktioner, makt och styrande. Rotera inte för ofta för då uppstår kvasidecentralisering, svaga ledare kan inte motverka aristokratin.
• Mångfaldiga makten. Bygga en fjällstruktur istället för pyramidstruktur eller platt struktur.
• Sprida färdigheter. Se träning som avgörande politisk metod. Låta träning och utbildning som utvecklar allas färdigheter bli centralt i aktivismen istället för att fokusera på överföringpolitik med faktautskick och föredrag.
• Stärka avvikande uppfattningar och kritik. Vad kan vi lära oss? Finns det något som vi kan bygga vidare på? Kan vi lösa det här annorlunda?
• Stärka motståndare och de som har fel istället för att försvaga dem. En grupps möjlighet att förändra och dess demokratiskhet kan mätas i hur den behandlar sina motståndare och fiender.
• Använda offentlighet som princip för inbjudningar, information och samlingar.
• Bjuda in på ett sådant sätt att enhetlighet i klass, ras, nationalitet, ålder, kunskap motverkas.
• Välkomna nya. Förklara hur de kan bli aktiva.
• Träffas i förorter, fattiga områden, fula platser och i byar istället för i stadscentrum, på dyra anläggningar eller på estetiskt sköna platser.

Per Herngren
2013-02-11, version 0.1.1

Helgkurser med metoder för att motverka aristokrati.

Tack till Leif Herngren för sin konsekventa kritik mot organisationer som försöker bli radikala själva istället för att alliera sig, Lisa Gerenmark för analys av aristokratiska tekniker i nätaktivism.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: om du är robot.

'Utanförskap' döljer makt

”Utanförskap” används som kamouflage för att dölja hur vi över- och underordnar människor och grupper. ”Utanförskap” blir ett effektivt maktmedel för att dölja hur vi återskapar klass, funktionism, heterosexism, åldersism och andra maktordningar.

Hur utanförskap kamouflerar maktordningar

• Individuell egenskap. Utanförskap gör klass och andra maktordningar till individuella egenskaper. Hen är utanför. Därför att hen … Därmed döljs effektivt det politiska: möjligheten att vi kan besluta om att fördela makt och resurser på andra sätt döljs bakom egenskaper och färdigheter.
• Misslyckandet bekräftar ordningen. Makt uppfattas inte som centralt i en ordning utan som ett misslyckande, något olyckligt i periferin. Ordningen görs normal genom att peka ut hur tragiskt det är att några ramlar utanför den. Maktordningen gör därmed sig själv till lösningen. Lösningen blir att få in grupper och enskilda i maktordningen: samhället,  arbetsmarknaden, bostadsområden, eller att ge ”dem” medborgarskap i Sverige. En variant av maktordningen som sin egen lösning är att få in kvinnor och nysvenskar i eliten, styrelser, riksdag och homogena yrken.
• Förtryck och våld utvisas från ordningen. Genom att underordning, fattigdom, våld mot kvinnor, förtryck, flykt pekas ut som något som sker ”utanför” (samhället, EU, demokratierna, väst) uppfattas de inte som centrala delar av våra maktordningar. Det beror inte på vårt ordnande, vår fördelning av makt och resurser.
• Tolerans. Lösningen på utanförskap blir inte att ändra på maktordningar utan att göra de som är innanför mer toleranta mot de som är utanför.
• Välkomnande. Lösningen på utanförskap är att de som är innanför blir snällare och mer välkomnande mot de som är annorlunda. Välkomnandet blir därmed ett sätt att legitimera ordningen som det normala. Värderingsövningar och föredrag används för att göra de som är innanför mer medvetna och snällare.
• Mångfald. Genom att lyfta fram att de som är utanför kan tillföra något till ”ordningen” så görs mångfalden till en legitimering av ordningen. ”Vi” behöver ”dem”. Även här används övningar och föredrag för att göra de som är innanför medvetna och öppna för ”andra”.
• Rättighet. Istället för att politiskt fördela makt och resurser så ska alla ”identiteter”, folk och individer få samma chans, ingen ska diskrimineras för att de är ”annorlunda”. Moderna maktordningar görs tröga och irrationella av diskriminering. Avskaffandet av diskriminering blir nödvändigt för att göra makt mäktigare.
• Jättelika sfärer. Genom att förvandla ordningar och ordnande till jättelika sfärer eller gigantiska lådor som man kan vara innanför eller utanför så döljs maktordningar. Maktordningar blir inte ständigt över- och underordnande utan en jättelik närmast statisk container, en låda eller en sfär. Man befinner sig då i eller utanför lådan: samhället, kapitalismen, marknaden, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
• Subjektiv upplevelse. Utanförskap används ibland för att reducera maktordningar till en enskildes upplevelse av att vara utanför. Lösningen blir att stärka självförtroendet och utbilda dem, ge dem något att vara stolt över. Eller att de som befinner sig innanför lär sig att bekräfta att de ”andra” också har något att ge oss.

Per Herngren

2013-02-09, version 0.1

Kurser med träning i att ingripa vid "utanförskap" och andra välvilliga makttekniker

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: hmm, är du robot?

Rättigheter - en antipolitik

Politik är hur en gemenskap vill leva tillsammans. Hur gemensamma frågor ska hanteras. Hur makt och resurser ska fördelas. Med den här förståelsen blir alla organisationer och grupper lika politiska. Folkrörelser, familjer, Volvo, kyrkor, moskéer, parlament, arbetsplatser skapar gemensamhet. och där tas alltid politiska beslut om hur det gemensamma ska fungera. Ett parlament är i princip inte mer politiskt än ett bostadsbolag eller en kyrka. Ibland är det politiska diktatoriskt och ibland är det mer demokratiskt. Ibland är det politiska förtryckande och ibland är det befriande.

Rättigheter är det skydd grupper och enskilda har rätt till i en gemenskap gentemot gemenskapen. Rättigheter är därmed också ett skydd mot politiska beslut. Rättigheter är en sorts antipolitik. Detta blir lite paradoxalt eftersom grupper måste ta politiska beslut om rättigheter, om vad organisationen inte kan besluta om. Politik tar beslut om hur politiken ska begränsas.

Exempelvis Arbetarrörelsens Bildningsförbund har beslutat att den är federation. Och Gemensam framtid har beslutat att den är kongregationalistisk. Det innebär att deras politiska beslut är att riksorganisationen inte kan styra regionala eller lokala delar av sin organisation. Lokala organisationer skyddas mot riksorganisationens politik. Rättigheter har skapats.

Inom plogbillsrörelsen skapades under nittiotalet en Ickevåldsrätt vilken innebar att alla enskilda hade rätt till skydd från förtryck och övergrepp. Alla som deltog hade samtidigt skyldighet att se till att denna Ickevåldsrätt upprätthölls. Ickevåldsrätten verkade som ett skydd mot dominans, mobbning och sekterism i plogbillsrörelsen.

Det uppstår ett problem när solidariska grupper fokuserar för mycket på rättigheter. Ifall kamp för folk, förtryckta, underordnade, migranter, homosexuella, kvinnor, eller personer med funktionshinder ensidigt fastnar i rättigheter blir kampen samtidigt ett undanträngande av det politiska. Rättighetskamp riskerar att tränga undan politiska beslut om hur makt och resurser ska fördelas, om hur vi kan uppfinna och utveckla nya demokrati- och samhällsformer, om hur vi vill leva mer rättvist och solidariskt tillsammans.

Per Herngren
2013 02 06, version 0.1

Välkommen på tvådagarskurs om hur gruppers och organisationers politik kan bli mer jämlik, innovativ och demokratisk.

Tack till Lena Rudeke och Maria Jacobson från ABF och Allt är möjligt för samtal på Bishops Arms om problem med rättighetskamp efter mitt föredrag på ABF 5 februari 2013.

Konstruktivt att homofobi kommer ut ur garderoben

I liberala stater som betonar rättigheter härskar homofobier effektivast genom det privata. Homofobier smyger sig ofta undan demokratiska och offentliga samtal. De håller sig hellre på facebook eller i fikarum. De dras till "snälla" grupper där ingen ingriper, där folk tittar ner i bordet, där moderatorer är passiva. Homofobier som inte har stöd av mäktiga stater eller organisationer verkar effektivt genom utfrysningar, elakheter, bortvändande, tystnader. Genom att rikta sig mot enskilda personer.

För några dagar sedan reagerade jag över att så många av mina vänner beklagade sig över att hundratusentals demonstrerade mot homo- och queeräktenskap. Det var väl bra, tänkte jag. Att olika homofobier kommer ut ur garderoben. Ut ur den privata sfären av personförföljelse. Homofobier kan inte gömma sig så effektivt i gemensamma, politiska och demokratiska offentligheter. Där skyddas inte homofobier mot queerande interventioner. I offentligheten börjar till och med nyfikna frågor, ja, även lyssnande, queera homofobi.

Per Herngren
2013 01 30, version 0.2


Artikel om hur protest mot homofobi stärker homofobi.

Helgkurser för att träna olika ingripandetekniker vid homofobi, sexism och rasism.

Queer används här som intervenerande handling, i betydelsen underliggöra, onormalisera, märkliggöra.

Den liberala betoningen på rättigheter skiljer sig från exempelvis olika queerfeministers och socialisters betoning på maktfördelning, fördelning av resurser, interventioner och gemensamma politiska beslut.

Är politiskt motstånd friktion?

Är civil olydnad samma som friktion? Förmågan att hindra en verksamhet? Här är en kort text jag skrivit för en bok som ska översättas och ges ut i USA. Författare är jag och Otto von Busch, en spännande professor i design. Fungerar texten? Är det något som är obegripligt? Ge gärna kommentarer!

Otto von Busch: Ett sätt att förstå motstånd är att tänka motstånd som en form av “friktion”. Är detta en fruktbar metafor?

Per: Jag minns att i början av nittiotalet begrep flera av oss i plogbillsrörelsen civil olydnad som friktion. Det var ingen metafor utan vi tänkte olydnad som faktisk friktion. Vi översatte därför formeln för friktion till det politiska: Friktion=uN där u är friktionstal och N normalkraften. Så som jag begrep det på den tiden så skulle N bli lydnadens mäktighet, maktens makt, alltså hur lydnad får en verksamhet att fortgå. Och u motsvarades av den motverkande kraften som uppstod när civil olydnad hindrade maktens verksamhet.

Friktion fick oss att lämna föreställningen att motståndet skulle kunna vara någon sorts egenskap hos motståndsgruppen. Friktion är ju inte en egenskap hos materialet utan den motriktade kraften som uppstår mellan ytor som är på väg åt olika håll. Ytan måste alltså komma i kontakt med en annan yta för att friktion ska uppstå. Kontaktytan var viktig för hur vi tänkte politiskt motstånd.

Vi förstod att motstånd bara fanns i vårt möte med förtryck, härskande och makt. Motståndet uppstod i konfrontationer på vapenföretagen och polisstationer, i domstolar och fängelser. Motståndet blev därmed inte vår egendom. Motstånd blev en samverkan mellan motståndsgruppen och motparten. Motstånd kan alltså inte existera i en motståndsgrupp som är skild från den makt den gör motstånd mot.

Ok, låt mig nyansera mig här. Givetvis begrep vi att alla möjliga maktordningar även verkade i våra plogbillsgrupper. Vi behövde ständigt avrusta plogbillsgruppen från kapitalism, egendom, militarism, sexism, rasism, homofobi ... Liknande motstånd som vi utförde på vapenföretag och i domstolar och i fängelser behövde vi utföra bland oss själva, mot våra egna plogbillsgrupper.

Från friktion till motståndskraft

Friktion gjorde dock tyvärr att vi fastnade i den traditionella mekaniska synen på motstånd. Motstånd blev fortfarande en maktkamp mellan två motriktade krafter. Den starkaste vann.

Jag tror det måste varit i slutet på nittiotalet som några av oss började tänka på motstånd mer som motståndskraft, ungefär som motståndskraften hos en kropp, ett material i en vinterjacka, en ekologi eller ett system.

Per: Hur ska man tänka motståndskraft, hållbarhet, hos design, stil och kläder? (Ottos svar är ej inkluderat här)

Per: När vi började organisera oss utifrån motståndskraft uppstod omedelbart frestelsen att bli upptagna med oss själva, upptagna med vår egen duktighet, med vår förmåga att motstå andra maktordningar. Mohandas Gandhis ickevåld hjälpte oss dock ur den frestelsen, åtminstone i teorin.

Ickevåld innebär, enligt Gandhi, ingripande i våld och förtryck. Ickevåld tränger alltså in där det finns våld och förtryck. Ickevåld kan därför aldrig existera bredvid våldet. Med en banal metafor säger vi att Gandhi tog bort bindestrecket i icke-våld. Så därför försvann avståndet mellan icke och våld. Icke-våld blev ickevåld.

Vi fick också hjälp av det engelska ordet displace. Displace betyder både tränga undan något och dessutom ersätta det. Motstånd kunde vi nu förstå som motståndsgruppens förmåga att tränga in i våld och förtryck. Och tränga undan det.

Motstånd blev därmed förmågan att ersätta härskandet med en bättre politisk lösning. Det var det samhälle vi ville leva som började ingripa, som trängde in i våld och förtryck. För oss blev det främst vapenföretag och militärbaser.

Mål och medel är ett hos Gandhi. Detta låter märkligt. Det blir baklänges för traditionella proteströrelser. Hur skulle målet kunna bli medlet? Målet brukar ju skjutas upp till en avlägsen framtid.

Förändring blir med Gandhi upprepande av lösningar, att införa en bättre ordning och sedan upprepa detta tills det etablerats och blir självgående. På slutet av artonhundratalet benämnde Gabriel Tarde samma tanke som kedjor av imitationer. Det låter paradoxalt. Förändring är att imitera! Men Tarde menade att i imitationskedjor fanns också det innovativa. Imitation är innovation. Upprepandet skapar något nytt.

Förutom imitationskedjor använde Tarde också smitta som ett politiskt och sociologiskt begrepp för att förstå samhällsförändringar. Förändring smittar. Förändring kommer inte uppifrån. Den behöver inte komma nerifrån heller. Den smittar av sig i alla möjliga märkliga riktningar. Vid några rättegångar har vi upptäckt att åklagarna började agera för oss. Vid en av dessa rättegångar blev det en strid mellan åklagare och domare.

Ickevåldets förmåga att tränga undan våld och förtryck blir aningen mer begripligt med begreppet smitta. En plogbillsgrupp kan ju inte ensam bygga om en militärbas eller ett vapenföretag. Vi kan inte med ren råstyrka tränga undan kriget, inte mer än några kvadratmetrar eller några enstaka vapen. Men vi kunde faktiskt se hur olydnaden ibland smittade över till poliser eller fackförbund som började samarbeta med oss. I Skottland och England har domstolar plötsligt dömt våra avrustningar av vapen, eller förstörelse för miljontals kronor som åklagarna brukar säga, som lagliga. Domare och jury började från 1996 i England döma till vår fördel. Lagen, representerade av lokala domstolar, definierade krig och vapenhandel som olagligt. Desarmerandet av vapen definierades som lagligt. Därmed blev lagen i konflikt med sig själv, och med lagstiftarna.

Hela tiden som jag varit med i plogbillsrörelsen har det varit vanligt att olydnaden och avrustandet smittar över till andra organisationer. Organisationer har gått från laglydnad till att börja använda civil olydnad, och ibland har de även börjat hamra på vapen.

Per Herngren

2013-01-28, version 0.1

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Hur produceras rasism av de som kämpar mot rasism? I denna text vaskar jag fram olika tekniker för hur vithet produceras av antirasiter, feminister och civil olydnads-aktivister.

Jag använder analyser från kritiska vithetsstudier, samt från feministisk och postkolonial forskning. Texterna är främst publicerade i Tidskrift för genusvetenskaps temanummer ”Vithet”. Fokus för forskarna i temanumret är hur vithet skapas av feministiska och antirasistiska forskare och aktivister. Det innebär att vitheten produceras genom välvilja snarare än illvilja.

Vithets-teknikerna ska inte förstås som ”typiska” för antirasister eller feminister. De verkar i olika solidaritetsgrupper och motståndsgrupper. Självkritik ska ses som nödvändigt verktyg för befrielse. Sara Ahmed uttrycker det så här: ”vilket projekt som helst, som syftar till att avveckla eller utmana kategorier som görs osynliga genom privilegier, är dömt att ingå i objektet för sin egen kritik.”[1]

Befrielse förverkligas genom att bygga. Innovationer, byggande och misslyckanden hör tätt ihop. Motstånd mot förtryck, över och underordning, måste alltid också användas mot den egna gruppen och organisationen. För att kunna materialisera behöver befrielse fokusera mer på självkritik än kritik mot andra.

Mina bidrag i den här texten är främst från självkritiska erfarenheter i Hammarkullen och i plogbillsrörelsen.

Välvilliga icketillhörighets-markörer

Välvilliga, snälla och nyfikna frågor kan återskapa vithet och brunhet, vi och dom, tillhöriga och icketillhöriga.

Anna Adeniji tar upp hur en person som inte ser svensk ut igen och igen behöver förklara varifrån hon eller han ’egentligen’ kommer.[2] Catrin Lundström och Irene Molina tar upp samma sak: ”varifrån kommer du?”[3] (Catrin Lundström).

Det finns en önskan ”om att lokalisera de unga latinosvenskornas ursprung någon annanstans”. ”Varför denna ständiga markering av av icke-tillhörighet?”[4] (Irene Molina).

Integrera producerar vithet som ideal

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare: något som inte är helt görs helt. Integration producerar därmed ett mål, en hegemonisk helhet, ett ideal. Därmed blir det som ska integreras ofullständigt. Integration är att bli med i det hela, och därmed bli hel. På så sätt blir integration en maktteknik för att producera vithet hos bruna.

Anna Adeniji tar upp hur inklusiva markörer producerar vithet. ”’jag har aldrig sett dig som svart, du är ju precis som vi’.”[5]

Uttryck som innanför och utanför samhället producerar föreställningen om en väldig, svensk container som man skulle kunna vara innanför eller utanför. Innanför används för att producera vithet och svenskhet. Utanför används för att producera ickesvenskhet, ickedelaktighet.

Mångfald producerar vithet

Mångfald producerar olikhet genom likhet. Andra är annorlunda genom att de är lika varandra. Detta producerar samtidigt vithet och svenskhet. Mångfaldens öar av olikheter producerar svenskar, vilka görs lika varandra. Likhet hos svenskar är egentligen inte att svenskar är så väldigt lika varandra. Likheten ligger snarare i att svenskar är annorlunda de andra. Svenskar är lika genom att vara annorlunda de där.

Sara Ahmed tar upp hur svarta kroppar i vita rum visualiserar mångfald. ”Det är själva användandet av svarta kroppar som tecken på mångfald som bekräftar vitheten. … genom att ha oss där tycker sig organisationen ’vara’ mångfaldig.”[6]

Icke-vita som lyckas skapa sig en position som akademiker eller aktivister görs till bevis på mångfald. Sara Ahmed tar upp hur icke-vita forskare eller icke-vita feminister används för att dölja hur vithet återskapas inom kritisk forskning, antirasism och feminism. ”Sålunda om du ’klättrar’ förkroppsligar du genast det sociala mångfaldslöftet, som tilldelar dig en skärskild plats.”[7]

Ulrika Dahls läsning av Ahmed är att ”anländandet av icke-vita kroppar, i akademin och feminismen i stort, också ofta ses som beviset på att vitheten inte (längre) är av betydelse”, alltså bland kritiska forskare och bland feminister.[8]

Vit hegemonisk aktivism

Aktivism kan producera sig själv som normalitet. Motstånd utanför vit medelklass-aktivism uppfattas inte. Det passar inte in.

Katarina Matsson analyserar hur ”feministiska aktioner, rörelser och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass ofta osynliggörs och marginaliseras.”[9] En ”Vit hegemonisk feminism” produceras.

Solidaritet pekar ut bruna som sitt mål

Marginaliseringen av feminism i tredje världen kan ske genom att lyfta fram vår solidaritet med dem. Målet för solidariteten kan vara kvinnor i Västsahara, Kurdistan eller Palestina. Solidaritet kan producera vithet genom att peka ut bruna som mål för vitas solidaritet.

Internationell solidaritet blir ”transnationell ’imaginär gemenskap’ baserad på tanken om ’det vita västerländska’.”[10] (Katarina Matsson)

Solidaritet som privilegierade hjälper bruna

Jag har vid olika tillfällen gett ickevåldsträning till Internationella Fredsbrigadernas ickevåldslivvakter för aktivister i tredje världen som lever under förtryck. Och jag har gett träning till Följeslagare som följer med hotade i Palestina och Israel. Och till Fredsobservatörer som följer Maya-folk och andra som flytt krigen i Guatemala och Mexiko.

Vid alla dess träningar har jag mött föreställningar hos vissa deltagare att européer, amerikaner eller vita har ett privilegium och en status som kan användas för att hjälpa och skydda folk i tredje världen. Vita kvinnor och män skulle alltså ha speciella möjligheter att hjälpa bruna kvinnor och män. Bruna skulle inte ha samma möjligheter. De behöver vita.

Irene Molina analyserar privilegierad solidaritet bland vita feminister så här: ”Man tror också att man kan använda privilegiet att ”vara vit” för att göra en god gärning, för att till exempel försvara och hjälpa ”systrar i nöd”. Men den medkänsla och det medlidande som kommer från vithetens privilegier, trots att de må vara välvilliga och generösa tankar måste ifrågasättas … Jag påstår att medlidande … handlar om kolonialismens paternalistiska, ”snälla” sida, den som tolererar och inkluderar, den som räcker en hand och assisterar, men som inte … revolterar, som inte … gör uppror mot de rådande maktstrukturer som befäst vithet och dess privilegier.”[11]

Vad kan vita göra?

Sara Ahmed möter ofta frågan: Vad kan vi som är vita göra? Frågan blir ett återskapande av den vita koloniala hjälparen. Hjälparen som vill hjälpa ”dom”.

”En del av dessa frågor tar formen av ’vad kan vita människor göra?’ Solipsismen i denna reaktion måste bemötas. … vit solipsism: ’att tala, fantisera och tänka som om vithet förklarade världen’.” Det innebär ”ett återvändande till det vita subjektets plats” samt ”lokalisering av agensen till denna plats.”[12]

Vit bekännelse

Genom att bekänna sig som vit och privilegierad får vithet fungera renande och terapeutiskt. Samtidigt återskapas privilegierna. Bekännelsen försonar sig med vithet.

”Vita” solidaritetsaktivister, antirasister och feminister frestas att utnyttja de ”bruna” för renande bekännelse, en bekännelse som återinsätter ”de andra” som ”icke-vita” och sig själva som ”vita”.

”Det är alltså i förhållande till de icke vita kropparna, de rasifierade exkluderade kropparna … som vithet – som i den föreställda bekännelsen ”jag är en vit kvinna” – säkrar sina privilegier.”[13] (Irene Molina)

Vitt radikalt boende och vita kollektiv

Boende, vänskap och umgänge kan producera vita öar, oaser och ghetton bland aktivister. Det kan vara trygghet för barnen, ekologiskt boende, ekoby, eller radikalt kollektiv, som skapar dynamiker som leder till vita ghetton.

Ibland byggs vithet omedvetet in i den radikala utopin: Mysighet, intimitet, trygghet, vänskap, rebellisk stil, kollektivets radikala mat, en viss avantgardeestetik, allt detta kan producera vita öar och ghetton.

Intimiteten skyddar samtidigt den vita radikaliteten gentemot de omysiga och de som känns otrygga. Intimitet skyddar den vita oasen mot ”blandning” med de som är olika, mot de som stör radikaliteten.

Även i ”blandade” bostadsområden kan radikala kollektiv och livsstilsgrupper fungera som vita oaser och öar. I Hammarkullen där jag bor har vita oaser ibland uttryckligen framhävts som möjlighet att få dra sig tillbaka från stressigt socialt och radikalt engagemang i Hammarkullen. Vita oaser kallas vännerna eller kollektivet, och de legitimeras genom att de ger förnyad kraft att engagera sig för de som behöver oss.

Anna Adenijis kritiserar hur vita ghetton kan växa fram både i ”vita” segregerade områden och i ”blandade” områden: ”att det år 2010 går att leva i Sverige utan att behöva vänja sig vid människor som inte är vita och dessutom förmedla … denna ovana vidare till sina barn.”[14]

Hjälpa bruna kvinnor mot bruna män legitimerar krig

Utpekandet av bruna kvinnor som förtryckta av bruna män reducerar bruna kvinnor till offer. Detta används av olika stater och krigsallianser för att legitimera mord på bruna män och krig. Dessa mord kallas sällan mord eller ens krig utan istället militära interventioner, insatser, försvar av mänskliga rättigheter.

Mikela Lundahl analyserar hur bruna kvinnor exploateras för att legitimera krig, övervakning och kontroll. ”Denna offerdiskurs … (in)direkt legitimerar kriget mot terrorism, vilket åtminstone på retorikens nivå handlade om att rädda bruna kvinnor från bruna män. Många har frapperats av likheten mellan Spivaks fras ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män” och retoriken kring kriget i Afghanistan vintern 2001-2002.”[15]

Bruna kvinnor kan inte vara ansvariga eftersom de inte agerar som ”systrar”

Bruna kvinnor uppfattas ibland inte agera som äkta systrar i kampen. Detta förklaras med att dessa inte är tillräckligt frigjorda ännu. De ligger efter oss i befrielsen. Bruna kvinnor behöver därmed vita feminister för att frigöra sig, bli fria.

Mikela Lundahl tar upp hur ”Postkoloniala feminister har … undersökt … hur svårt västerländska feminister har att tillerkänna bruna kvinnor individualitet, subjektivitet och agentskap, i synnerhet när de … ’agerar fel’”[16].

Bruna homosexuella behöver vit hbtq

Bruna transpersoner, lesbiska och bögar har blivit ”nya” offergrupper som anses behöva vita hbtq-aktivister för sin befrielse.

Mikela Lundahl analyserar hur bruna lesbiska och bruna bögar blivit en ”ny arena för vita homosexuella. Rädda bruna homosexuella från samma gamla vanliga bruna män.”[17]

Rädda de som akut behöver oss – istället för politisk förändring

Mänskliga rättigheter och akuta insatser för offer används ibland antipolitiskt. Genom att fokusera på de som behöver vår akuta hjälp trängs det motstånd undan som skapar omfattande politiska förändringar.

Akuta insatser hotar inte den vita ordningen.

Välvillighet och humanitära insatser används för att hindra politisk kamp som hotar våra anställningar, utbildningar, tentor, egna hem eller andra egendomar. Kamp för rättigheter eller akuta insatser hotar inte våra privilegier.

Mikela Lundahl visar hur räddandet används för att slippa utmana ens egna privilegier: ”en brun … som lider, och som det är vita kvinnors plikt att rädda. … Genom denna splittring behöver solidariteten inte utmana privilegierna”[18].

Rasifiera svenskhet

I ett av mina samhällen, Hammarkullen, bor ungefär sextio procent med svenskt medborgarskap. Många av dessa pekas av välvilliga ut som inte riktigt svenska, egentligen inte svenskar.

Utseende, rasmarkörer, används för att bestämma verklig svenskhet. Begrepp som invandrare eller andra generationens invandrare används för att markera att vissa svenskar inte är riktigt svenska.

Många av de som pekas ut är inte ens invandrare. De är födda på ”svensk mark”. Kultur- och rasmarkörer  förvandlar dem till invandrare.

Inte-riktigt-svenskar återskapar rasifierade föreställningar om svenskhet.

Katarina Matsson refererar till Lena Sawyer s, Black and Swedish och visar hur vanligt det är att mångfaldsaktivister återskapar ras. Mångfaldsaktivister vägrar därmed vissa medborgare fullständig svensk tillhörighet: ”utifrån rasifierade konstruktioner av svenskhet exkluderas (’svarta svenskar’) från nationell tillhörighet.”[19]

Etnifiera

Riksdagen, svensk forskning, svenska tv-serier, dansband, julgranar, eller etablerade musiker som Beethoven, betecknas aldrig som etniska. Etnisk, etnomusik och etnisk mångfald blir tekniker för att göra bruna annorlunda vita.

Invandrare görs etniska. ”Etnisk” återproducerar på så sätt vithet som oetniskt.

Katarina Matsson tar upp hur vithet produceras genom att osynliggöra sig själv, och sin vithetsproduktion: Genom att föra ”samman frågor om etnicitet med ’invandrare’”[20], ”att ’vara vit’ ofta innebär att aldrig behöva betrakta och omtala sig som etnisk”.

Naturligare och närmare naturen

Vithet förknippas i traditionell kolonial uppfattning som västerländsk civilisation, rationalism och som industrialism. Det bruna betecknas som naturligare och närmare naturen.

Antirasister och solidaritetsarbetare idealiserar och naturaliserar ibland bruna på ett postkolonialt sätt.

Anna Adeniji analyserar denna idealisering av bruna, ”hur icke-vita definieras som närmare djur och natur …, har närmare till exempelvis skratt, dans och sex.”[21]

Afrika gör vita mer autentiska

”Att dansa afrikansk dans ses av kvinnorna i studien som ett säkert sätt att utforska och iscensätta föreställningar om ett mer autentiskt och feminint jag.”[22] (Katarina Matsson)

Sexualiseras

Genom att sexualisera och köna det bruna kan det göras till erotisk upplevelse, begär eller personlig utveckling.

Katarina Matsson tar upp att i ”vita kvinnors deltagande i afrikansk dans i Stockholm framstår annanheten istället som ett könat och sexualiserat löfte om ’personlig förvandling’ genom känsloupplevelser bortom det vanliga. Annanhet lanseras på det här sättet som ett föremål för en ny tillfredsställelse som … är mer intensiv och tilldragande än andra ’normala’ sätt att göra och känna på.”[23]

Bruna män feminiseras

Postkoloniala feminister har visat hur Gandhi, Mandela, Buddha, Jesus och andra befrielseledare feminiseras och görs snälla och beskedliga. Feminiseringen kan även göras på deltagare och medlemmar i befrielserörelser. Samt även på hela folk.

I flera nya usanska-komedier, som The Big Bang Theory, får indier spela feminina och homosexuella. På femtiotalet fick Little Richard sitt rock’n’roll band att klä sig fjolligt för att de skulle bekräfta fördomen att ”negrer” är homosexuella. På så sätt kunde bandet få spelningar på vita klubbar utan att vita män upplevde att bandmedlemmarna var ute efter deras fruar och flickvänner.

Solidaritet med den feminiserade brune mannen kan användas för att skapa identitet av motstånd, systerskap och broderskap.

Bruna manliga flyktingar och befrielsekämpar kan genom att feminiseras även göras till objekt för begär.

Mikela Lundahl visar hur olika tekniker för att feminisera bruna män hamnar i resonans med varandra. ”Den svarte mannen feminiseras eftersom han inte är ’herre’ … och även i egenskap av att vara njutningsobjekt för den vita kvinnans sexuella begär.”[24]

Invandrare som outvecklade och fångna i ”sin” kultur

Olika begrepp och uttryck kan användas för att peka ut invandrare som outvecklade. Katarina Matsson nämner ”’traditionella kulturer’, ’patriarkala familjer’, ’dominierande invandrarmän’ och ’invandrarkvinnor som offer’.”[25]

Utvecklade som hjälper outvecklade är en traditionell kolonial föreställning. Ordet outvecklad anses dock gammaldags och ersätts bland välvilliga med andra begrepp. Effekten blir dock att människor behandlas som om de behöver hjälp med att utvecklas, eller med sin befrielse.

”Familjerna tvingas hela tiden förhålla sig till en mediabild som mer eller mindre förutsätter invandrarfamiljens dysfuktionalitet.”[26] (Katarina Matsson)

Vita tårar, suckar och ’känslor’

I ickevåldsrörelsen har parsamtal (co-counseling) använts för att träna motståndsaktivister att visa känslor och att gråta offentligt. Detta var också en metod för att göra män och kvinnor mer jämlika när det gällde känslor. Jag har varit med i ickevåldssammanhang i USA, Europa och Sverige där gråt närmast gjorts till manlig egenskap. Detta uppfattades positivt och i början fanns det inga verktyg för att ingripa när gråt användes som maktteknik. Gråt och känsloutbrott har bland annat använts när ickevåldsaktivister kritiserats.

Ulrika Dahl analyserar gråt och känsloutbrott som maktteknik bland feministiska forskare. Gråt används som defensiv maktteknik, och ibland som förnekelse: ”De senaste åren har jag som deltagande observatör i svensk feministisk forskning och politik bevittnat starka känslomässiga reaktioner hos vita feminister när postkoloniala feminister (oavsett hudfärg) påtalar den rasism som präglar såväl vissa universella genusteoretiska anspråk om kvinnors erfarenheter som de faktiska rum vi befinner oss i. Vithetens betydelse förnekas, inte minst i rum som kodas av en omärkt vithet.”

Ulrika Dahl analyserar även andra former av känslosamhet som ”härskartekniker” under feministiska forskarträffar: Samma personer som vittnat om ”manliga handledares härskartekniker och förlöjliganden av” avhandlingsprojekt använde ”suckar, invändningar, viskningar och demonstrativa uttåg ur rummet” mot ”Irene Molinas inbjudna presentation av intersektionalitetsbegreppet och dess rötter i en postkolonial kritik av hegemonisk feminism”[27].

Bruna aktivister och forskare förväntas kokettera som offer

Bruna aktivister ges ibland funktionen av att visa upp sig som offer på olika solidaritetsträffar, konferenser och seminarier. Detta återskapar återigen föreställningen att vita hjälper bruna.

Irene Molina reflekterar över risken att förvandlas till offer istället för forskare eller aktivist. ”Ytterst sällan använder jag mig själv som exempel för att tala om rasism och diskriminering. jag vill helt enkelt inte framstå som ett offer. Jag räds tanken att provocera känslor av medlidande från omgivningen.”[28]

Vita radikalers tystnad och ickeingripande

Tystnad kring den egna vithetsproduktionen bland antirasister, solidaritetsgrupper och ickevåldsgrupper gör deltagare ensamma och osäkra med sina funderingar. Andras tystnad gör oss tysta. Andras tystnad hindrar oss från att intervenera.

Diana Mulinari har vid olika tillfället uppmärksammat avsaknaden av intern feministisk debatt kring frågor om etnicitet och ras. I början när Mulinari gjorde detta på genusforskarkonferenser och i genuspublikationer möttes hon, enligt Ulrika Dahl,  av ”kompakt tystnad. Inga reaktioner, ingen debatt.”[29]

Universell identitet som stärker nationell

Feministisk könsidentitet kan, enligt Mikela Lundahl, på ett motsägelsefullt sätt utnyttja ”bruna” kvinnor för att skapa både universell kvinnoidentitet och samtidigt producera en svensk, nationell, identitet av systerskap.

Mikela Lundahl tar upp flera tekniker för hur detta går till: ”reproducera skillnaden mellan vit och icke-vit, mellan vit och brun, mellan aktiva och passiva kvinnor, mellan de frigjorde och de förtryckta – och därigenom återskapa och förstärka den nationella könade identiteten ”svenska(vita)kvinnor”. Genom att rikta blicken bort från sig själv … bidrar välvillighetsdiskursen till en konceptualisering av vad den vita kvinna är”[30].

”Det vi ser är en inbyggd motsättning i den svenska jämställdhetsdiskursens uppfattning om tredje världens kvinnor. Å ena sidan ses all världens kvinnor som en del av samma förtryckta kollektiv, å den andra förstås … vita kvinnor som överställda bruna kvinnor, genom att de förmodas ha ”kommit längre” i utvecklingen mot jämlikhet – de är mer ”frigjorda. … Detta är ett utvecklingstänkande med koloniala rötter.”[31]

Avslöja rasism som återskapande av vithet

Antirasism som medvetandegörande, synliggörande och avslöjande tenderar att återskapa vithet. Det som behövs är inte synliggörande utan kroppsligt och rumsligt motstånd som tränger bort och ersätter vithet (displace).

Irene Molina analyserar hur avslöjandet och synliggörandet av rasism återskapar vithet:

”Jag är inte säker på om det första uppdraget på agendan är dekonstruktionen av vitheten genom att synliggöra den. Jag ser inte heller hur det skulle kunna göras utan att bekräfta det system av privilegier som den ger vissa kroppar. Jag tänker min snarare en motståndsaktion … och här håller jag fullkomligt med Ahmed: vithetens hus måste rivas ner, upplösas, byggas på nytt, ett nytt rum måste skapas, ett rum som är förkroppsligat på ett annorlunda sätt, ett nytt schema, en Fanonsk rörelse av kroppen i rummet”[32].

Perspektiv och erfarenhet som särskiljande tekniker

Perspektiv uppfattas som grund för radikal politisk förändring: rasperspektiv, genusperspektiv, klassperspektiv och intersektionellt perspektiv framställs som förutsättning för politisk förändring.

Perspektiv kan producera vithet genom att särskilja sig från de som inte har perspektivet. Perspektiv används därmed som norm, det blir fast kategori. Kategorier börjar genast agera kategoriserande och normerande.

Perspektiv använder gärna speciella erfarenheter för att dela upp i vi och dom: vi som har äkta erfarenhet som ”de andra” inte kan ha. Antingen är man innanför eller utanför, antingen har man perspektivet eller så har man det inte.

Irene Molina analyserar hur vita antirasister koketterar med vithet som olycklig erfarenhet. ”Vithet upplevd som erfarenhet används inte sällan som en fast kategori, ett ”vad-gör-jag-med-min-vithet”-problem.”[33]

Vithet är en olycklig erfarenhet som de ju givetvis inte kan ta sig ur. Det blir svårt att ifrågasätta eller göra motstånd mot någons upplevelse och erfarenhet. Speciellt när upplevelsen upplevs olyckligt. Upplevelse och erfarenhet legitimerar det som är.

Upplevelse av obehag gentemot de där andra vita

Genom att dela med sig av sin personliga upplevelse av obehag gentemot de där andra vita kan vithet och brunhet återskapas samtidigt som en ställer sig själv utanför vit-brun matrisen. ”Jag är inte som de där andra.”

De där andra vita görs vitare än min vithet genom upplevelse av obehag. Obehaget riktas mot exempelvis vita medelklasskvinnor, vita män, vita rika, vita kapitalister, vit elit, vita heterosexuella.

Subjektiva upplevelser av obehag kan göra sig privat och offentlig samtidigt. Det privata gör upplevelsen auktoritär. Min upplevelse. Obehaget kan publiceras på sociala medier utan att någon har rätt att ifrågasätta den. Det är individens upplevelse och därmed sann. Subjektivismen kan invadera offentligheten och samtidigt neutralisera det offentliga. Offentlighet som gemensamhet, som politisk, neutraliseras genom att offentliggöra känslor av obehag mot vissa.

Obehagsupplevelse gentemot ”andra vita” är en effektiv teknik som döljer hur vithet producerar vithet. Därmed hindrar det välvilliga från att ingripa.

Korsa kön, klass, ålder och ras för att dölja rasism

Genom att korsa kön, klass, ålder och ras kan vita antirasister rikta vitheten bort från dem själva. Den egna vitheten kan produceras och samtidigt döljas genom korsande (intersektioner).

Nedlåtande eller föraktfulla uttryck som vit överklass, vita män, vita kränkta medelålders kvinnor, vita gubbar, vita kärringar, judiska kapitalister, impotenta vita presidenter, återskapar vithet.

Korsandet av olika kategorier kamouflerar hur (anti)rasism producerar vithet. Användandet av flera kategorier skapar en kvasinyansering. Det låter inte så kategoriskt.

Och korsandet kamouflerar dessutom hur antirasister samtidigt producerar sexism, åldersism, klassism och ableism.

Antirasistiskt rasförakt

Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.

Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa rasisterna.

”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot rasisterna.

Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”, kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.

Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk. Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.

(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig själv som räddningen för de bruna.

Rasism ”uppåt” producerar:

1.       Rasskillnader. Uppdelning vita och bruna.

2.      Rättfärdigande av rasism,

3.      vilket döljs genom antirasistisk ilska.

4.      Rasism tillbaka, ”nedåt”,

5.      samt nya rasismer i nya oväntade riktningar.

6.      Fetischistisk kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som (anti)rasismen vänder sig mot.

Hat uppåt

Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot vita rasister.

Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft mot det som hatas.

Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande) antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju också förstå dem!”

Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande idealisering av ”dom därnere”.

Förakt mot finanskapitalet som judehat

Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och finanskapitalister.

”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig ’1%’ bara är alltför lätt att fylla”[34] med judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) ’judarna’ som folkgrupp”.

Per Herngren

2013-01-09, version 0.1

Kurser som tar upp ingripandetekniker vid "vithet" i välvilliga grupper

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 49.

[2] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 84.

[3] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 10.

[4] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 79.

[5] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 85.

[6] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[7] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[8] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 73.

[9] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 11.

[10] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[11] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[12] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[13] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[14] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 86.

[15] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 124.

[16] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 128.

[17] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 128.

[18] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 130.

[19] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[20] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[21] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 84.

[22] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[23] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[24] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 131.

[25] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[26] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 11.

[27] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 71.

[28] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 80.

[29] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 70.

[30] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 127.

[31] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 127.

[32] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81-82.

[33] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[34] Rasmus Fleischer, ”Perspektiv på Occupy Wall Street”, Copyriot, 2011.