När rättigheter legitimerar maktordningen
Otto: Vi tänker oss ofta frihet som definierad genom individens okränkbara rättigheter, att göra vad vi vill (så länge vi inte skadar andra), och mode är ett mycket kraftfullt symboliskt system för att manifestera denna frihet; vi klär oss fritt och upplever ju det som att vi inte skadar någon annan. Detta tänkande, och agerande, kan leda till en social atomisering, alltså att vi känner att vi inte hör samman med, eller står i tacksamhetsskuld till, någon annan. Jag står ensam stark för jag har rätten. Hur förhåller sig rättigheter och motstånd till varandra?
Per: Rättigheter är del av ickevåld. Medborgarrörelsen i USA är kanske det mest kända exemplet. Första december 1955 satte sig Rosa Parks på en av de främre sittplatserna i en buss i Montgomery. Dessa sittplatser var avsedda för vita. Hon blev fängslad vilket satte igång en våg av civil olydnad som fick igenom en rad rättigheter och förbud mot diskriminering.
Ickevåld idag frestas dock till att begränsa sig till rättigheter. Rättighetspolitik tränger i så fall undan befrielse. Rättigheter blir flykt från befrielse.
Mohandas Gandhi kämpade inte för folks rättigheter under kolonialism. Problemet var inte heller att hinduer, muslimer och sikher upplevde utanförskap. Han önskade inte integrera indierna i den engelska kolonialismen. Hans vision var inte en mångfaldskolonialism. Han kämpade inte för en kolonialism där icke-vita skulle få samma rättigheter som vita.
Gandhis civil olydnad var istället revolutionär. Den skapade andra ordningar än kolonialism. Parallellt med det engelska herraväldet så byggde ickevåld demokratiska samhällen och kollektiv som lokalt trängde undan kolonialism. Ickevåldet ersatte kast, klass och kolonialism med ashrams, satyagraha, civil olydnad, jämlikhet, respekt för djur, decentraliserat beslutsfattande, samt med ickevåldsbrigader som kunde sättas in vid krig och ockupationer.
Gandhis civil olydnad var istället revolutionär. Den skapade andra ordningar än kolonialism. Parallellt med det engelska herraväldet så byggde ickevåld demokratiska samhällen och kollektiv som lokalt trängde undan kolonialism. Ickevåldet ersatte kast, klass och kolonialism med ashrams, satyagraha, civil olydnad, jämlikhet, respekt för djur, decentraliserat beslutsfattande, samt med ickevåldsbrigader som kunde sättas in vid krig och ockupationer.
Rättighetspolitik som ensidigt riktar sig mot den dominerande ordningen blir ett sätt att få ordning på Ordningen. Rättighetspolitik ordnar ordningen så alla ska få plats på lika villkor. Maktordningen legitimeras därmed som den etablerade ordning alla ska ha rätt att delta i. På lika villkor! På så sätt återskapar rättighetspolitik den dominerande ordningens dominans över andra ordningar. Rättigheter blir med och producerar maktordningar.
Rättighetspolitik blir då ett sätt för folkrörelser att fly arbetet med att förverkliga bättre samhällen. Rättighetspolitik tränger därmed undan det politiska: fördelandet av makt och resurser.
Den här kritiken innebär inte att rättigheter kan avfärdas. Det är alltför lätt att i befrielsens namn glömma rättigheter. Befrielsen blir då ett kamouflage som döljer det egna förtrycket. Befrielse behöver rättigheter som skydd mot befrielsen. Det kräver dock att rättighetskamp riktar sig mot den egna rörelsen och inte bara mot någon dominerande maktordning.
Rättigheter har skapat flera viktiga principer och verktyg för att motverka diskriminering. Det motverkar bland annat att motståndsgrupper blir kotterier och klubbar med speciella invalsprocesser.
Några plogbillsgrupper formulerade under nittiotalet Ickevåldsrätten. Den gav enskilda rätt till skydd mot mobbing, sexism, rasism och andra övergrepp. Samtidigt innebar rätten att bli skyddad också en skyldighet att ingripa. De som deltog i plogbillsaktioner och rättegångar hade skyldighet att ingripa vid övergrepp och diskriminering.
Vi försökte utforma Ickevåldsrätten så den blev självgående. Ickevåldsrätten innebar en skyldighet att upprätthålla Ickevåldsrätten. En del tänkte sig att det räckte med att individen tog ansvar för Ickevåldsrätten. Men en rätt genomförs inte med duktiga individer. Vi behöver varandra. Vi behöver organisationer och institutioner som tar ansvar. Vi genomförde då några institutionella förändringar. Under beslutsmöten valdes någon av deltagarna till maktingripare. Denne hade förtroende från mötet att ingripa vid diskriminering och härskartekniker. När flera grupper arbetade tillsammans med civil olydnad eller med eurpeiska Hope & Resistance träffar behövde vi en grupp som arbetade mellan beslutsmöten. Då tillsatte vi en grupp som kallades Maktingriparna. Den gruppen ingrep vid exempelvis baktaleri, sexism och utfrysning. Alla kunde anmäla ett övergrepp till Maktingriparna. Vi kunde lita på att skickliga maktingripare ingrep istället för att sprida rykten. I organisationer och verksamheter utan maktingripare frestas medlemmar att genom ryktesspridning frysa ut folk eller placera dem i någon modern variant av skampåle.
Otto: Kanske kan man tänka sig rättigheter lite som membran omkring oss, ytor som släpper genom vissa relationer, lojaliteter och beroenden, men som stöter ifrån andra. Men inom design är det lätt att tänka rättigheter som direkt kopplade till kunden, ägaren eller brukaren. Kanske är det för att vi tänker så individualistiskt, att vi vänder oss till en speciell användare som oftast är en enskild person. Men då blir det svårt att se hur rättigheter kommer ihop sig, hur de möts, hur de är kollektiva och hur de organiseras.
Kan du utveckla lite mer hur du ser på rättigheter?
Per: Rättigheter är utrymme och skydd som grupper och enskilda ges i en gemenskap. Rättigheter är skydd gentemot gemenskapen. Rättigheter är dessutom enskildas skydd mot varandra.
Rättigheter kan förstås som ett skydd mot det politiska, ett skydd mot majoriteter och politiska beslut. Rättigheter skapar utrymme där det politiska inte ska lägga sig i. Detta blir lite paradoxalt eftersom grupper tar politiska beslut om rättigheter. Organisationen beslutar om vad organisationen inte ska besluta om.
Ett politiskt beslut om rättigheter är ett beslut om hur det politiska ska begränsas. Det skapar utrymme för experiment och en mångfald av lösningar.
Det gäller även inom en organisation. Arbetarrörelsens Bildningsförbund har beslutat att den är federation. Och Equmenia Kyrkan har beslutat att den är kongregationalistisk. Det innebär att deras centrala organisationer inte har rätt att styra regionala eller lokala delar av sin organisation. De lokala organisationerna skyddas mot riksorganisationens politik. Rätten till självbestämmande skapar på så sätt ett skydd mot centralism och maktkoncentration. Federationer och kongregationalistiska organisationer gör det möjligt att bygga komplexa och kreativa organisationer.
Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Har ni förslag på förbättringar?
Inlägg
