Protest blir fetischism - Zizek

Slavoj Žižeks analys av fetischism som falsk aktivism blir en skarp - och smärtsam - kritik av den lagliga protesten.

Protesten är mycket väl medveten om sin lydiga undergivenhet. Men lydnaden spelar ingen roll eftersom makten ju har genomskådats. Genom att fnysa åt kapitalismens dumheter uppfattar protesten sig fri från delaktighet i våld och förtryck.

"It enables you to fully participate in the frantic pace of the capitalist game while sustaining the perception that you are not really in it; that you are well aware of how worthless this spectacle is" 

Protestens kraft skymmer laglydnad

Protestens laglydnad avfärdas eftersom kraft utvinns ur protesten. "Men ni känner väl! Vilken kraft!" Protestens fantastiska kraft blir mer verklig än den laglydiga hörsamheten. Lydnaden blir diffus, föses undan och uppfattas inte som det relevanta.

"you know you can always with-draw. In a further specification, one should note that the fetish can function in two opposite ways: either its role remains unconscious ... or you think that the fetish is that which really matters, ... unaware that the "truth" of his existence is in fact the social involvement which he tends to dismiss as a mere game."

Protesten är realistisk

Själv har jag ibland kritiserat protest för att den skapar idealistiska illusioner om samhällsförändring. Protestens fetischistiska kraft blir en magisk önskedröm om kraftfull politisk påverkan. Protesten skulle innehålla någon sorts kraft som påverkar och skapar förändring. Men med Zizeks analys blir protesten realistisk snarare än drömmande. Protesten förstår mycket väl hur lydnad gör vapenhandel, krig och svält möjliga. Detta skapar ett fruktansvärt tryck på oss. Vår lydnad dödar tragiskt nog många fler än alla terrorister tillsammans. Den fetischistiska kraften i protesten tar dock bort detta hemska politiska och moraliska tryck som verkligheten lägger på oss.

"Fetishists are not dreamers lost in their private worlds. They are thorough "realists" capable of accepting the way things effectively are, given that they have their fetish to which they can cling in order to cancel the full impact of reality."

Falsk aktivism

Fetischism gör det möjligt att skapa en falsk aktivism. Protesten föreställer sig som kraftfull och aktiv när den egentligen är passiv.

"This allows us to propose the notion of false activity: you think you are active, while your true position, as it is embodied in the fetish, is passive"

Här skulle jag dock möjligen använda passiv annorlunda än Zizek? Passivitet är lika aktivt deltagande som andra former av deltagande. Att frånsäga sig regerandet och ingripande är en aktiv handling. Att distansera sig som kritisk åskådare är att aktivt delta.

Per Herngren
2013 07 01, version 0.1.2

Slavoj Žižek om fetischism

"This allows us to propose the notion of false activity: you think you are active, while your true position, as it is embodied in the fetish, is passive…"
Slavoj Zizek, The Interpassive Subject Fetish between structure and humanism, http://www.egs.edu/faculty/slavoj-zizek/articles/the-interpassive-subject.

"Fetishists are not dreamers lost in their private worlds. They are thorough "realists" capable of accepting the way things effectively are, given that they have their fetish to which they can cling in order to cancel the full impact of reality."
Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.

Buddhism i väst

"'Western Buddhism' is such a fetish. It enables you to fully participate in the frantic pace of the capitalist game while sustaining the perception that you are not really in it; that you are well aware of how worthless this spectacle is; and that what really matters to you is the peace of the inner Self to which you know you can always with-draw. In a further specification, one should note that the fetish can function in two opposite ways: either its role remains unconscious ... or you think that the fetish is that which really matters, as in the case of a Western Buddhist unaware that the "truth" of his existence is in fact the social involvement which he tends to dismiss as a mere game."
Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.

Metod

Med respekt för hur Zizek utför sin kritik mot fetischism inom vänster, kyrka och buddhism översätter jag Zizeks kritik på protest. Metoden kommer från Deleuze som varsamt och kärleksfullt samarbetade med döda filosofer och fick dem att filosofera kring dagens problem. Det handlar inte om att spekulera om vad dessa skulle tycka och tänka idag utan om att sätta fart på filosofin igen. Genom att noggrant följa filosofins tillvägagångssätt agerar den idag.

Makt har inga makthavare - från utkast till roman

Nu när jag korrekturläste en roman jag håller på och skriver hittade jag ett kort dialogavsnitt där ett par magiker och deras "spårare" skissar en hel maktteori. Fungerar dialogen eller hittar ni formuleringar som är övertydliga? Romantexten får ju inte bli didaktisk (pedagogisk). 

Tacksam för eventuella tips! Per 
(För er som undrar varför jag könar härskare så är det en patriarkal värld.)

"– När vi lyckas få magin att fungera hoppas vi kunna hjälpa hela städer, sa iQsio.

  – Där medborgarna kontrollerar sig själva, sa Kapri.

  Han granskade bergspasset. Telines trupp höll på att omgruppera.

  – Njaoo, där de snarare disciplinerar sig själva, sa iQsio.

  – Makt utan makthavare, sa Kapri. Imponerande!

  – Det kan så tyckas, sa Etzeen. Fast har det någonsin funnits någon härskare som faktiskt har makt? Var skulle han i så fall förvara den där makten? I en låda? Möjligen har dockspelaren makt, som med sina trådar dirigerar marionettens alla rörelser och handlingar. En skicklig dockspelare klarar av att styra fyra marionetter. De flesta härskare har större ambitioner än så, men i så fall behöver de låta folk styra sig själva. De behöver följa varandra, inte härskaren.

  – Om du inte äger en låda där du kan förvara makten, i så fall måste den ges igen och igen, sa iQsio. Ifall den inte ges är den borta! Försvunnen! Det är där vi kommer in. Svarteksbyn är speciellt intressant för oss eftersom vi förväntar oss att pojkmagikern ska bekämpa vår magi.

  Två svartgamar cirkulerade åt byhållet till. Möjligtvis rakt ovanför byn. Vanligtvis gillade han mästare iQsio, men han retade sig på att iQsio blev övertydlig. Samtidigt undanhöll något.

  – I tio år har ni betalat mig för att organisera bevakningen av pojkmagikern, sa Kapri. Så jag förstår givetvis att Belin är del av era magiska experiment. Men det finns ju många orena magiker och häxor häruppe i bergen. Vad är det som gör Belin så speciell?

  – Vår gamle ärkemagiker Axner modulerade om pojken till att skada oss, sa Etzeen. Mäktig magi behöver bygga upp sitt eget immunförsvar om den ska bli bestående. Vårt problem just nu är att vi saknar fiender. Vi hoppas möta lite motstånd i den här Svarteksbyn!"

Kämpa glokalt - undvik riksnivå

Psykologiskt, individuellt, lokalt, stat och globalt uppfattas som olika nivåer. Jag föreslår att sådana nivåer är chimärer, luftslott. Chimär kommer från franskans chimère fantasifoster, hjärnspöke.

Paradoxalt nog suddar föreställningen om nivåer ut de lokala kamper som ständigt förs mellan mängder med olika maktintensiteter.

Ett litet barn kan trampa på Apple så att Apple förlorar makten över mobilen. Apple kan faktiskt vara mindre än en mobiltelefon. Fast Apple är fler än en. Apple kan gömma sig i andra mobiltelefoner också.

Ifall vi ser världen som platt blir det möjligt att upptäcka hur över- och underordning återskapas genom små handlingar och händelser. Små handlingar uppträder i större eller mindre svärmar snarare än på olika nivåer.

Svärmar och spunna trådar

Förutom att handlingar uppträder i svärmar kan de spinna tunna trådar över världen till andra handlingar och händelser.

Saab Electronic Defence Systems i Mölndal spinner trådar mellan bombningar, radarstationer, datorer och satelliter. Och vidare till Chalmers, skattemyndigheten samt till olika vapenmässor. Saab i Mölndal har genom bland annat irakkrigen troligen varit med och dödat fler människor än alla terroristgrupper tillsammans.

Men dödandet av människoliv kamoufleras genom chimärer av nivåer. Nivåer av krig, global ekonomi och global politik. Nivåer som ska uppfattas som ovanför vår vardag.

Terrorismen däremot är ett tydligt hot mot vår vardag. Terrorism hotar mig. Men inget krig kan kriga på någon annan nivå än den lokala. Varje skott, varje bomb, varje tillverkningsmaskin, varje transport, verkar lokalt, samt genom nät mellan andra lokala handlingar.

Plana ytor

Institutioner, stater, krig, multinationella företag, föreningar och familjer trängs och knuffas med varandra på samma plana yta. Staten finns tryckt på en deklarationsblankett på mitt skrivbord. Innan deklarationen finns staten i min stressade mage för att efter inlämnandet försvinna bort någon annanstans. Staten tar plats i min blick och försöker dela upp mina vänner i svenskar och ickesvenskar.

På lokala platser är det inte säkert att staten eller multinationella företag är mäktigare än en motståndsgrupp, en familj eller ett kooperativ. I ett fängelse kan vi upptäcka platser där fångar har mer makt än fångvaktare. En tjuv kan på ett ögonblick ersätta kapitalism med ett annat utbytessystem. Fattiga kan i delar av kåkstäder, ghetton och byar tränga undan och ersätta kapitalism genom att exempelvis byta saker med varandra och genom att hjälpa varandra utan att ta betalt.

Jag föreslår att politisk aktivism

1. analyserar vår gemensamma värld som lokal och platt och utspridd och kopplad. 
2. försöker upptäcka de tunna trådar som spinns mellan lokala handlingar över stora delar av världen.
3. ser det globala som nät som binder samman lokala handlingar, inte som en nivå över det lokala.
4. analyserar stat, regering och riksdag som organisationer jämsides med föreningar, företag, institutioner och familjer.
5. inte tar maktskillnader på lokala platser för givna.
6. försöker tränga undan orättvisa och förtryckande ordningar och ersätta dem med andra.
7. minskar utrymmet för undanträngandet ifall aktivismen inte lyckas tränga undan andra ordningar.
8. aktioner utförs så att de är möjliga att imitera av andra och koppla ihop till nya samhällen och nya ordningar.
9. analysera hur olika institutioner och grupper tränger undan varandra glokalt snarare än globalt eller lokalt.
10. behandlar alla gemensamma beslut som politik oberoende av om de tas av företag, organisationer, kollektiv, familjer eller stater.
11. undviker att delta i politisk aktivism som förs på chimära nivåer: lokalt, globalt eller riks.
12. analyserar hur lokala handlingar spinner och fastnar i nät som sträcker sig runt vår värld.
13. försöker få lokala politiska handlingar att hamna i resonans med, och kopplas ihop med, andra lokala handlingar runt om i vår värld.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1


Metodologisk nationalism: Att agera som om nationalstaten vore den styrande enheten kallas metodologisk nationalism.

Metodologisk individualism: Agera som om individen vore den enhet som egentligen styr. Viss metodologisk individualism tror att politisk förändring kommer från personers handlingar. Andra ser organisationer och stater som individer. Båda dessa undervärderar de politiska betydelserna av relationer, resonanser, kaskader, system, ordningar. Och hur ting, platser, djur och växter är med och agerar politiskt.

Mannen som förklaring till kvinnan - heteromatris

Hetero bygger ordningar av motsatser: man-kvinna, regering-protest, våld-ickevåld, makt-motstånd.

Motsatser formar matriser, heteromatriser. Motsatsmatriser används för att förklara en saks egenskap genom skillnad. Ickevåld reduceras då till (utan)våld. Motstånd reduceras till att hindra makt. Civil olydnad reduceras till lagbrott och olydnad.

När något förklaras av skillnaden till sin motsats placeras motsatsen som dess centrum.

Kvinnan som motsatsen till mannen

Heteromatris förklarar gärna kvinnors egenskaper och handlingar som annorlunda mannen, eller i motsats till mannen. Mannen blir därmed centrum för kvinnans handlingar, som den kvinnan är annorlunda. Feminismen reduceras till en reaktion på mannens överordning och förtryck. Mannen sätts på så sätt i centrum även för feminismen. Lesbiskhet förklaras av manshat eller av att kvinnor fått dåliga erfarenheter av män. Lesbiskhet handlar egentligen om mannen.

Heteromatris förklarar något som

1. Begär till sin motsats 
2. Begär att bli sin motsats
3. Motvilja mot sin motsats 
4. Motstånd mot sin motsats

Exempelvisvis butch förklaras via heteromatris som en kvinnas begär att bli man. Att använda manliga attribut skulle alltså förklaras som vilja att bli man eller att bli som en man. Även om detta i några fall skulle stämma så är butch mycket annat, manliga attribut är mycket annat än män.

Drag och transvestiter förklaras genom heteromatris som ett begär att bli kvinna eller att bli som en kvinna. Utvecklandet av kvinnlighet och kvinnliga attribut skulle därmed bero på en kvinnlig brist, brist på kvinnlighet, och alltså inte på kreativitet med kvinnlighet. Skulle i så fall även kvinnors användning av kvinnliga attribut, smink och kläder, förklaras som avsaknad av kvinnlighet?

En del tidig radikalfeministisk kritik mot drag, transvestiter, transpersoner (maletofemale) och bögar som uttryck för kvinnohat fastnar i heteromatris. Judith Butler analyserar hur kvinnan i denna form av feminism görs till förklaringen, till det som förklarar drag och bög. För dessa radikalfeminister skulle drag och även bög egentligen handla om kvinnan.

Reaktiv

När något är fast i sin reaktion mot något annat blir det reaktivt. Det som blir reaktivt tenderar att se sig själv som motsatsen till vad det vänder sig mot. Därmed låter det reaktiva vad det vänder sig mot bestämma sina egenskaper. Heteromatriser gör systematiskt saker och ting till reaktiva motsatspar.

Men visst, mycket fastnar faktiskt i sin reaktiva reaktion, heteromatriser är inte alltid falska. Det tycks finnas starka begär att bli reaktiv. Och det finns starka begär att ställa sig mot varandra som motsatspar, att vara emot. 

Protester och nej-sägande fastnar gärna i heteromatris. Ickevåld, som hos Gandhi överskred och lämnade sin negation till våldet, pressas i västvärlden tillbaka in i en heteromatris. Ickevåld reduceras här gärna till våldets motsats, till snällhet eller till frånvaro-av-våld. Ickevåld som hos Gandhi handlade om ingripande i våld och upptrappning av motstånd förlorar därmed sin betydelse.

Många saker fastnar aldrig i heteromatriser eller reaktivitet. De prövar nya riktningar och variationer som inte är bestämda av motsatser. De skapar, uppfinner, upptäcker och queerar. De ger inte makt till sin motsats, om det nu finns någon. De vägrar dansa pardans. Men de dansar!

Per Herngren

2013 06 23, version 0.2

Judith Butler om radikalfeministisk kritik mot drag och bögar som kvinnohat

"This tradition within feminist thought has argued that drag is offensive to women and that it is an imitation based in ridicule and degradation. Raymond, in particular, places drag on a continuum with cross-dressing and transsexualism, ... maintaining that in each practice women are the object of hatred and appropriation, and that there is nothing in the identification that is respectful or elevating." (s 126)

"The problem with the analysis of drag as only misogyny is, of course, that it figures male-to-female transsexuality, cross-dressing, and drag as male homosexual activities-which they are not always-and it further diagnoses male homosexuality as rooted in misogyny. The feminist analysis thus makes male homosexuality about women, and one might argue that at its extreme, this kind of analysis is in fact a colonization in reverse, a way for feminist women to make themselves into the center of male homosexual activity (and thus to reinscribe the heterosexual matrix, paradoxically, at the heart of the radical feminist position). Such an accusation follows the same kind of logic as those homophobic remarks that often follow upon the discovery that one is a lesbian: a lesbian is one who must have had a bad experience with men, or who has not yet found the right one." (s 127)

Judith Butler, Bodies that matter, 1993.

Anti och protest ger makt makt - Sara Ahmed

Att vara anti innebär inte att vi överskrider det vi är anti. Queerfeministen Sara Ahmed kritiserar föreställningen att antirasism överskrider rasism.

Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Anti vänder sig till det den är emot. Anti inleder en intim relation till det den är emot. Genom att stå emot något kan anti bli en stötta, ett stöd till det den står mot.

"What we might remember is that to be against something is precisely not to be in a position of transcendence: to be against something is, after all, to be in an intimate relation with that which one is against."

Vända sig mot är att skänka uppmärksamhet

Att vända sig mot är att uppmärksamma. Vilket innebär att anti-aktivism är med och återupplivar det den vänder sig mot. "To be anti ‘this’ or anti ‘that’ only makes sense if ‘this’ or ‘that’ exists."

Sara Ahmed menar inte att vi kan sluta att reproducera maktordningar, hon visar snarare hur anti-aktivism alltför ofta producerar en falsk föreställning om att den själv är utanför det den vänder sig mot. "So our task might be to critique the presumption that to be against racism is to transcend racism."

Protest gör sig själv beroende av det den vänder sig mot

Anti-aktioner, maktkritik och protester gör sig beroende av det de vänder sig mot. De utvinner kraft från sin motpart. När de vänder sig i nya riktningar uppstår i så fall en abstinens, de vill vända sig tillbaka mot sina antagonister.

"The messy work of ‘againstness’ might even help remind us that the work of critique does not mean the transcendence of the object of our critique; indeed, critique might even be dependent on non-transcendence."

Detta beroende av motparten kan även leda till att protesten motarbetar annat motstånd som istället överskrider maktordningar, som istället bygger nya ordningar. Motstånd som vänder sig i nya riktningar behöver därför skaffa sig en motståndskraft gentemot anti-aktivism och protester. Och även motståndskraft gentemot frestelsen att själv dras med i den "straighta" raka riktningen som leder 'mot'.

Per Herngren
2013 06 19, version 0.1

Fotnoter

Alla citat är från Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journa, Volume 3 Number 2, 2004.

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journa, Volume 3 Number 2, 2004.
Per Herngren, Postprotest, 2005.
Per Herngren, Deleuze, Nietzsche och postprotest, 2008.
Per Herngren, Hur protest avsätter oss som regerande, 2013.

Klimatångest som passiviseringsteknik

Ilska, affekt eller längtan drar i oss. De kan få oss att vända oss till varandra. De kan få oss att rikta oss mot något. De kan få oss att tillsammans tränga undan och ersätta kapitalism, förtryck och destruktivitet. De kan få oss att bygga solidariska samhällen.

Ångest får oss däremot att vända oss mot oss själva. Ångest får kroppen att attackera sig själv. Flera vänner berättar att de upplever klimatångest när de reser och konsumerar. Klimatångest lägger den politiska bördan på individen vilket gör hen handlingsförlamad. En sådan maktdynamik uppkommer genom flera steg (vilka kan komma i olika ordningar):

Ångest som maktdynamik

1. Belasta individen med eget individuellt ansvar för politiska hot eller förtryck.
2. Överös hen med tips, förmaningar och information.
3. Upprepade försök av enskilda att förverkliga en omöjlighet skapar ångest.
4. Ångesten attackerar kroppen och gör den orkeslös.
5. Ångesten blir introvert eller moralistisk och gör det svårt att tillsammans bygga konstruktiv, politisk gemenskap.
6. Det omöjliga med politisk individualism gör att den inverteras och skapar nya paradoxer: Någon "mäktig" pekas ut som den som borde ..., som den egentliga aktören: ledaren, chefen, FN eller regeringen.
7. Gemenskap, samhällsbyggen och långsiktigt organiserade ersätts med individuellt deltagande i manifestationer och massaktioner.
8. Den gamla drömmen om att den gode kungen kommer att lyssna bara budskapet når fram skapar ny ångest.

Per Herngren
2013 06 16, version 0.1.1


Kropp: Jag använder ordet kropp för att beteckna trasslet: kropp, själ, ande, identifieringar, riktningar, läggningar och placeringar.

Aktör i klimatångest: Ångesten kan vara aktör i ångestdynamiken ovan. Och den som har ångest kan vara aktör. Eller den som kommer med tips om att leva bättre. Själva tipset kan bli aktör och börja hoppa runt. Mediet som sprider information kan vara aktör och dra ångest till sig.

Referens

Derrick Jensen, Forget shorter showers Why personal change does not equal political change, Orion Magazine, 2009.
Per Herngren, Glöm att leva klimatsmart, 2013.

Lycka som maktteknik – Sara Ahmed & lycka I

Lycka är effektivt maktmedel för att stärka vissa ordningar och undergräva andra ordningar. Sara Ahmed undersöker hur lycka, lyckoforskning och lyckoindustrin används för att förstärka kärnfamilj, tvåsamhet, hetereosexualitet, överordning av män, nationalistiskt medborgarskap, välstånd och ras. Här ger jag bara en kort introduktion kring hennes maktkritik av lycka. Några av de saker hon undersöker är:

1. Hur feministen som påtalar manlig överordning blir den feministiska glädjedödaren, “the feminist killjoy”.[1]
2. Hur, istället för homofobi, vänner och familj kan tycka synd om homosexuella för att de inte kan bli lika lyckliga: kanske på grund av ’samhällets’ fördomar eller på grund av att de kanske inte kan bilda en riktigt lycklig familj med lyckliga barn. Uttrycket för att tycka synd om homosexuellas olycka är ibland “unhappy queer”, men detta uttryck används också av queer för att bryta med lycka som vägledande princip.[2]
3. Hur lycka används för att hindra fri ut- och invandring. Ett argument mot öppna gränser är att vi behöver ta ansvar för att nyanlända ska kunna bli lika lyckliga som om bodde i sitt ’hemland’. Invandrare, migranter ses som olyckligare än svenskar för att de förlorat sitt hemland, det bildas en föreställning om olyckliga invandrare, “melancholic migrant.”[3]
4. Hur tvåsamhet, familj, bröllop och barn redan i tidig ålder lyfts fram som den största lyckan. När en flicka är ledsen kan vuxna be henne att tänka på något lyckligt, hennes framtida bröllop. Lycka producerar därmed livsriktning. Utbildning, jobb, fester, och även saker och ting, riktas mot familjen. Familjen blir hemmets mål, lönearbetets mål, vad semestern ska handla om, vad banklånet ska göra möjligt, vad konsumtionen är inriktad på, vad politiken ska skydda: “the family as a happy object, as being what good feelings are directed toward”.[4]

Sara Ahmeds metod för maktkritik av lycka

Sara Ahmed undersöker hur det som är gott definieras av lyckan. Lyckan tar makt över vad som är bra och dåligt. “Certainly to be a good subject is to be perceived as a happiness-cause, as making others happy. To be bad is thus to be a killjoy.”[5]

Istället för att placera lycka i ett inre så blir lyckan snarare en egen aktör, enligt Sara Ahmed. En aktör som skapar över- och underordning, samt speciella riktningar. Hennes kritiska metod är att följa lyckan och se vad den gör, vad den lyfter upp och vad den diskvalificerar. “I follow the word happiness around. I notice what it is up to, where it goes, who or what it gets associated with.”[6]

Lycka är både tautologi och teleologi

Lycka riktar oss i vissa riktningar genom att utlova lycka. Lycka legitimerar sig själv genom just lycka. Denna logiska rundgång kallas tautologi.

Lycka utlovas ifall vi gör lyckoskapande saker vilka ju leder till lycka. ”I explore how we are directed by the promise of happiness, as the promise that happiness is what follows if we do this or that.”[7]

Teleologi är att saker och ting bestäms av sitt mål. Att saker är målbestämd har kritiserats i politisk teori, vetenskap och filosofi. Däremot har lycka som det individuella och politiska målet fått förvånansvärt lite kritik. “Happiness could even be described as the one philosophical teleology that has not been called into question within philosophy.”[8]

Per Herngren

2013-06-11, version 0.1

Fotnoter

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 17.

[2] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 17.

[3] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 17.

[4] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 21.

[5] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 20.

[6] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 14.

[7] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 14.

[8] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 15.

Religion är folkets opium

På Karl Marx tid var opium en smärtstillande medicin som kunde köpas på apoteket i exempelvis Sverige . Marx menade att religion var folkets eget sätt att bedöva sin smärta och sitt lidande vilket kom av förtryck och våld.

Lenin vände på Marx analys: Religion var opium för folket, som alltså gavs till folket. Vladimir Lenin menade att religion var överhetens sätt att droga och passivisera folket. På Lenins tid sågs opium som en drog snarare än som en viktig medicin. Kritiken av religion får därmed en annan betydelse för Lenin än för Marx.

Lenin var också mer av politisk idealist och konspirationsteoretiker än Marx som undersökte materiella relationer. Lenin trodde det var möjligt för överhet att konspirera och styra vad som hände i ett samhälle. Marx var mer en sociolog och Lenin mer en statsvetare.

Slavoj Zizek ligger nära Marx ansats men har en något annorlunda analys. Religion blir ibland fetischism. Den blir ett sätt att ladda batterierna så vi orkar med nästa tuffa arbetsvecka. Religionen överför på så sätt kraft från kyrkor, tempel och ritualer till lönearbete. Denna överförda energi omvandlas till kapitalistisk vinst, eller till statlig makt.

Fetischismen innebär, i Zizeks analys, dessutom att religionen förlorar sina ibland revolutionära, omvälvande egenskaper vilka ersätts med kraft, vilken sugs ut från religionen. De som deltar tror de är aktiva, kritiska och engagerade men detta är en falsk aktivitet som egentligen är passivitet.

I andra texter använder jag mig av Marx opium och Zizeks fetischism för att analysera ifall aktivister möjligen använder föredrag, uttalandepolitik, demonstrationer, protester, informations- och nyhetsspridning antingen som bedövning (opium) för att orka med förtryck. Eller som fetischism för att överföra kraft från aktivism till kapitalism.

Per Herngren
2013 06 08, version 0.1.1

Marx

"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Karl Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Einleitung, 1844, citerat från http://www.faktoider.nu/opium.html.

Lenin

"Religion is opium for the people. Religion is a sort of spiritual booze, in which the slaves of capital drown their human image, their demand for a life more or less worthy of man."
 
Vladimir Lenin, Novaya Zhizn No. 28, December 3, 1905, as quoted in Marxists Internet Archive.

Slavoj Žižek

"This allows us to propose the notion of false activity: you think you are active, while your true position, as it is embodied in the fetish, is passive…" 

Slavoj Zizek, The Interpassive Subject Fetish between structure and humanism, http://www.egs.edu/faculty/slavoj-zizek/articles/the-interpassive-subject.

"Fetishists are not dreamers lost in their private worlds. They are thorough "realists" capable of accepting the way things effectively are, given that they have their fetish to which they can cling in order to cancel the full impact of reality." 

Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.


"'Western Buddhism' is such a fetish. It enables you to fully participate in the frantic pace of the capitalist game while sustaining the perception that you are not really in it; that you are well aware of how worthless this spectacle is; and that what really matters to you is the peace of the inner Self to which you know you can always with-draw. In a further specification, one should note that the fetish can function in two opposite ways: either its role remains unconscious ... or you think that the fetish is that which really matters, as in the case of a Western Buddhist unaware that the "truth" of his existence is in fact the social involvement which he tends to dismiss as a mere game."

Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.

Makttvilling

Makttvilling är när motståndare fungerar som en enhet. På så sätt stärker de varandras makt samtidigt som andra grupper förtrycks, trängs undan, underordnas eller osynliggörs. Andra grupper betecknas inte som egna subjekt. De förvägras att ses som egna parter.
Det finns olika tekniker för att skapa makttvillingar:

1. Båda parter. Genom att prata om "båda parter" när det gäller exempelvis bombningar och ockupation i Palestina osynliggörs tusentals andra parter som skolelever, pensionärer, arbetslösa, fackföreningar, arbetarklass, feminister, socialister (dessa är givetvis inte heller olika parter utan hoptrasslade på olika sätt).
2. Vända sig mot varandra. När motståndare vänder sig mot varandra skapas en dichotomi. Andra grupper hamnar utanför synfältet och den dichotomiska matrisen.
3. Pardans. Genom att börja dansa en konflikt-, krigs- eller våldsdans med varandra förvandlas motståndare till ett par. Ett par blir en enhet, en part. Fiender följer varandras danssteg som motdansare, de parerar och dras med. Själva pardansen förtrycker eller tränger undan andra grupper. 
4. Resonans. Genom upprepade attacker, konfrontationer, gräl eller protester kan motståndare eller våldsgrupper göra varandra starkare. Upprepandet av konfrontationer gör att de hamnar i resonans, vilket innebär att de ömsesidigt förstärker varandra. 1+1=100. Motståndarna blir mäktiga medan andra grupper uppfattas som svaga. Exempelvis kan en opposition eller en protest stärka det den opponerar emot medan den försvagar andra aktionsgrupper som inte använder protest.

Kan någon komma på fler sätt att forma makttvilling? Lägg gärna till dessa i kommentaren!

Per Herngren
2013 06 06, version 0.1

Demonstrationståg och parader kommer från militär styrkedemonstration

Demonstrationståg, marscher och parader har sina historiska rötter från hur härskare visade upp att de krossat sina fiender. Parader demonstrerar styrka och överlägsenhet. Olika varianter utvecklades av krigsherrar i Babylon, härskare i Romarriket och togs senare över av de nya nationalstaterna i Europa.

Arbetarrörelsen tog på sent artonhundratal över denna föreställning om politisk kamp som styrka och överlägsenhet. Marscherandet i demonstrationståg visade att de var på väg att bli mäktigare och starkare än kapitalisterna. Senare tog olika proteströrelser över demonstrationståget som en form att visa upp sin styrka. Marscherandet gestaltade massan, majoriteten. "Se här! Vi är starka, vi är många!"

Demonstrationståg ligger därmed historiskt i linje med militarism och patriarkalt härskande. Genom att demonstrera sin styrka legitimeras en ny bättre samhällsordning. Styrka skapar ordning.

Demonstrationståg har rötter i hetero, patriarkat och militarism

Utanför operahuset i Göteborg, på morgonen innan Prideparaden 2013 startade, blev den historiska kopplingen till militären och det heterosexuella patriarkatet gestaltat på ett ironiskt sätt av paradvakter. Dessa gick runt och gav order om att alla skulle gå fyra och fyra i bredd. Absolut inte fem. Alla i en queer manifestation skulle alltså gå på en "straight line". Det skulle vara ordning och redan. Inga avvikelser. 'Straight' var den linje som skulle följas. Tur nog var många olydiga och queerade paraderandet.

Föreställningen som ligger inbyggt i demonstrationer, marscher och parader är att styrka och disciplin är det som ska förändra världen. Överlägsen styrka gör världen till en bättre värld att leva i.

Judith Butler visar att istället för styrka är sårbarhet, beroende och samarbete förutsättningar för att göra världen mer jämlik och solidarisk. Judith Butler, Sara Ahmed och Karen Barad lyfter fram performativa ingripanden på ett liknande sätt som Mohandas Gandhis lyfter fram satyagraha. Mål och medel blir samma sak. Varje aktion förverkligar målet, igen och igen.

Denna brytning med den instrumentella, mekaniska synen på politik som påverkan på något annat kallas ibland performativ, queerande, satyagraha, ickevåld eller rekursiv. I alla dessa är målet medel, istället för att uppskjuta målet på framtiden.

Karnevalståg bryter med militarismens styrka och disciplin

Karnevalståg består av olika sektioner. Varje sektion följer koreografin i sin dans. Koreografin bygger sällan på en "straight line", utan på gycklandet, cirkulerandet, hoppandet, avvikandet. Några av dansarna kanske dansar på  'straight line medan gycklare och demoner cirkulerar runt dessa dansare och stör dem. De queerar den 'straighta' raka linjen. Demoner och gycklare dansare även ut bland dem som tittar på. Gycklarna queerar alltså både karnevalståget och publiken. Publiken blir inte längre åskådande åskådare utan del av karnevalståget.

Karnevaler varar ofta under längre tid. Ibland i dagar och ibland i månader. Karnevaler blir därmed egna samhällen. Masker och dräkter bryter hierarkier och maktordningar.

Karnevaler är ett sätt att experimentera med jämlikare, roligare och mer välkomnande samhällen.

Karnevaler är performativa: Karnevalen förverkligar målet genom att bli karneval. Målet blir medlet.

Avskaffa demonstrationer och parader

Förslag för politiska manifestioner: Avskaffa parader och demonstrationståg. Ersätt dem med karnevaler, mässor, fester, ockupationer, läger, 'marknader'. Bygg alltid samhällen. Pröva nya samhällsordningar. Experimentera med ickehierarkiska och omsorgsfulla samhällsordningar istället för att fetischera styrka och militärisk kamp. Dessa samhällen lever kanske några timmar eller några månader. Låt dem pulsera. Låt dem återkomma nästa år. Kanske smittar de av sig, kanske mångfaldigar de sig och börjar tränga undan andra mer hierarkiska samhällen.


Per Herngren
2013 06 04, version 0.1

Referens

Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades,  Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Per Herngren, Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II, 2010.
Per Herngren, Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI, 2012.
Per Herngren, Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad, 2012.
Per Herngren, Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV, 2011.
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I, 2011.
Per Herngren, Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II, 2011.
Per Herngren, Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV, 2012.

 

Parader från Babylon, Romarriket till Preussiska riket

"Generations of rulers have projected their power through displays of strength and awe, going back to humanity's first civilizations. Ancient Mesopotamian kings lined their cities and citadels with friezes depicting glorious conquests — often using the common visual theme of a giant potentate in front of his army, literally stomping on the heads of his foes. The effect was to boost a monarch's prestige and cement his political authority. Through the sacred Gate of Ishtar in Babylon, returning warrior kings would march into the city down a passage flanked by 60 giant lion statues on either side, with murals of the gods smiling upon them.

The honorific triumphs of ancient Rome were among the Roman Empire's most important rites. Victorious generals and emperors would process from the Field of Mars past shrines, and crowds of roaring plebeians toward Rome's great Temple of Jupiter. Toga-clad senators and the families of prominent patricians followed ahead of conquering ranks of legionaries. Bulls were sacrificed, laurel wreaths donned. Chariots bore the plundered loot of subjugated tribes, and captured barbarians were yanked along in chains. Some of the slaves had instructions to mutter "Memento mori" (Remember you are mortal) to their captors — an ironic note in a propaganda play designed to bind the Roman public to its leaders.

The legacy of these Roman rites lingered for centuries in Europe. Every Easter in medieval Venice — the seat of what was then a powerful Mediterranean empire — regiments of soldiers, dignitaries and the clergy would file past the city's famous Basilica de San Marco toward the docks to watch Venice's ruler, the Doge, board a vessel, sail into the harbor and drop a gold ring into the waters. This very public act symbolized Venice's divine marriage to the Adriatic Sea, the key to its Doge's wealth and power.

As empires dissolved into nation-states, these spectacles of power swapped their air of mysticism for a more tangible tone of aggression. The military parade entered the modern era with the crack Prussian army, famed for its lockstep discipline. Armies around the world copied the German kingdom's methods of mustering and marching, its salutes and drills."


Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades,  Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.

Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed

Det finns en övertro på att mer kunskap skulle minska rasism, sexism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar Sara Ahmed: "supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’". (Sara Ahmed är feministisk queerforskare samt kritisk vithetsforskare.)

En sådan övertro på kunskap och utbildning reproducerar klass. Ignoranta, lågutbildade, arbetarklass eller nysvenskar pekas (ofta indirekt) ut som problemet. De välutbildade pekas (alltid indirekt) ut som lösningen.

Idealisering av kunskap blir klassism: Den särbehandlar människor. Och den legitimerar privilegier i form av utbildning.

"Now, this elitism has specific implications for racism. It is often assumed that if people learnt not just about whiteness, but about the world as such, then they would be ‘less likely’ to be racists. As Fiona Nicoll (1999) and Ghassan Hage (1998) have argued, the discourse of tolerance involves a presumption that racism is caused by ignorance, and that anti-racism will come about through more knowledge. We must contest the classism of the assumption that racism is caused by ignorance – which allows racism to be seen as what the working classes (or other less literate others) do. How does this classism travel into the subject-constitution of whiteness studies?"

Kritiskt tänkande bryter inte makten

Här vore det frestande att kritisera borgerlig utbildning och lyfta fram maktkritik, normkritik och annan kritisk utbildning som maktbrytande. Men inte heller kritisk utbildning och radikalt medvetandegörande tar bort rasism och privilegier, hävdar Sara Ahmed.

"But what I want to question is whether learning to see the mark of privilege involves unlearning that privilege. What are we learning when we learn to see privilege? (Of course this question reminds us that the project of ‘learning to see’ is addressed to privileged subjects.)"

"I have already suggested that the term ‘critical’ functions within the academy to differentiate between the good and the bad, the progressive and the conservative, where ‘we’ always line up with the former. The term ‘critical’ might even suggest the production of ‘good knowledge’."

Postkolonial välvilja

Idealisering av "vår utbildning" reproducerar en postkolonial föreställning att andra vill ha, och behöver, det vi kan lära dem. "Bruna", "andra kulturer" och tredje världen behöver verkligen vår kunskap för att sedan själva kunna befria sig från okunniga, patriarkala ledare, från bruna män.

"Of course, if you live and work in the world of education, then you are likely to assume that learning is a good thing; we would probably share a resistance to defining learning as the achievement of learning outcomes, but have a view of learning as the opening up the capacity to think critically about what is before us. But one problem with being so used to the learning = good equation, is that we might even think that everyone should aspire to such learning, and that the absence of such learning is the ‘reason’ for inequality and injustice ... There is of course a class elitism that presumes university is the place we go to learn, let alone to think. This is the same elitism that says that those who don’t get to university, have failed, or are deprived. The aspiration of ‘university for all’ offers at one level a vital hope for the democratization of an elite culture, but at another, sustains the bourgeois illusion that others ‘would want’ the culture that is constituted precisely through not being available to all."

'Medveten' om sina privilegier

Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om goda vita, de som är skuldmedvetna.

"The term ‘self-conscious’ has its own genealogy; its own conditions of emergence. A self-conscious subject is one that turns its gaze towards itself, and that might manage itself, or reflect upon itself, or even turn itself into a project (Rose 1999). Such a self-conscious subject is classically a bourgeois subject, one who has the time and resources to be a self, as a subject that has depth which one can be conscious about, in the first place (Skeggs 2004). The term ‘self-conscious’ might even suggest the production of a ‘good subject’, one who has positive attributes."

Antirasism som stolt vithet

'Vad kan vi som vita göra?' Det är en fråga Sara Ahmed får när hon föreläser om vithet. Frågan återskapar en vit självupptagenhet. Frågan producerar återigen vita som eget subjekt.

"The fantasy that organises this new white subject/knowledge formation is that studying whiteness will make white people, ‘self-conscious and critical’. This is a progressive story: the white subject, by learning (about themselves?) will no longer take for granted or even disavow their whiteness. The fantasy presumes that to be critical and self-conscious is a good thing, and is even the condition of possibility for anti-racism ... I suspect one can be a self-conscious white racist, but that’s beside the point. The point is that racism is not simply about ‘ignorance’, or stereotypical knowledge. We can learn about racism and express white privilege in the very presumption of the entitlement to learn or to self-consciousness."

Medvetande ställs över materian

Idealisering av kunskap är ett sätt att överordna mental och andlig kunskap över kroppsarbete och hantverksskicklighet. Bara vi kunde ändra attityden. Bara folk förstod. Detta blir ytterligare en maktteknik för att reproducera över- och underordning, elitism och klass.

"We could even recall here the Marxian critique of self-consciousness as predicated on the distinction between mental and manual labour, and as supported by the concealment of the manual labour of others ... Indeed, if learning about whiteness becomes a subject skill and a subject specific skill, then ‘learned whites’ are precisely ‘given privilege’ over others, whether those others are ‘unlearned whites’ or learning or unlearned non-white others. Studying whiteness can involve the claiming of a privileged white identity as the subject who knows. My argument suggests that we cannot simply unlearn privilege when the cultures in which learning take place are shaped by privilege."

Interventioner i maktordningar kräver träning

Mitt förslag är att sårbara interventioner i maktordningar varvat med motståndsträning och ickevåldsträning har möjlighet att bryta överordningen av individuell mental kunskap över kroppslig och gemensam kunskap. Vi behöver träna oss tillsammans på att intervenera i maktordningar. Träna ihop. Individuell träning skulle bara producera illusionen politisk individualism: att det skulle vara individens insikt, attityd, radikalitet eller duktighet som skapar politisk förändring.

Civil olydnad och andra direkta interventioner i våld och förtryck behöver utföras proaktivt och performativt: Mål och medel blir därmed ett. Performativ feminism och Gandhis ickevåld 'genomför', de pekar inte ut en central makt någonstans som borde genomföra det vi vill. Genom att målet genomförs igen och igen undviker de att återinsätta någon centralmakt som det egentliga Subjekt.

Ifall civil olydnad istället skulle utföras för att avslöja, upplysa, ändra attityder eller göra folk medvetna så skulle den reproducera illusioner så som: 'Om bara folk genomskådade makten så skulle makten förlora sin makt'. 'Om vi bara kunde få dem att ändra attityden så skulle vi få politisk förändring.'

Per Herngren
2013 06 02, version 0.2

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal Volume 3 Number 2, 2004.

Frihet

Frihet växer fram ut motstånd. Ifall inget hindrar oss, ifall inget gör motstånd så skulle vi bara sprattla i tomma intet. Frihet är inte något som vi kan äga, vare sig som individ eller samhälle. Här är ett avsnitt ur en bok som Otto von Busch och jag håller på att skriva. Kommentarer vore till stor hjälp för oss!

Otto: I vardagen förknippar vi ofta rättigheter som en garant för vår frihet. Paradoxalt nog känner vi oss ofta också helt fria i förhållande till modet, vi kan köpa alla möjliga plagg och stilar, men vi ser inte hur de är definierade av vår tid, och det är nästan omöjligt att få tag på det som inte finns i butikerna just nu. Likaså är rättigheter ett ganska smalt redskap för att försvara frihet. Vad är ditt perspektiv på det luddiga begreppet “frihet”?

Per: Jo, frihet har blivit luddigt! Luddigheten är ett sätt att dölja frihetens linjer och konturer. Det är en kamouglageteknik. Frihet som rättigheten att köpa, eller som rättigheten att välja yrke, blir en elegant maktteknik för att kamouflera hur vi underordnar oss. Detta är ju egentligen samma teknik föräldrar använder för att lura sina barn: Vill du borsta tänderna före eller efter barnprogramet? Du får bestämma!

En viktig del av att kamouflera friheten är att förvisa den till den enskilde, som om frihet vore ett ägande: jag äger friheten att … Men hur skulle frihet kunna ägas? Var skulle jag i så fall förvara den?

Genom att låsa in friheten i individen döljs makt.

En fortsättning på denna kamouflageteknik är att skapa en uppdelning mellan inre och yttre. Men friheten är inte ett äkta inre jag som lyckas ta sig ut. Det finns inget inre jag vars frihet hindras av omvärlden. Frihet är inte när ett andligt medvetande spränger kroppens och materians bojor.

Frihet blir aldrig riktigt subjektiv. Som ett ensamt subjekt skulle jag sakna frihet. En enskild aktör är inte fri. Befrielse är inte en egenskap som den enskilde kan besitta.

Frihet är inte heller en egenskap i ett samhälle. Ett samhälle är inte fritt. Att påstå att ett samhälle är fritt döljer elegant makt och tvång i det samhället.

Friheten är alltid ett trassel av samverkan. Inte bara mellan människor, utan mellan människor, djur, växter och ting. Ja, även med tid och rum.

Friheten gör oss väldigt beroende.

Friheten är sårbar. Friheten gör oss sårbara. Användandet av makt och våld för att försvara och skydda friheten tränger undan och ersätter friheten.

Frihet växer fram ur motstånd

Saker och ting gör motstånd mot varandra. Detta skapar möjligheter. Frihet växer fram ur detta motstånd. Hinder producerar frihet.

När platser, saker, organisationer och våra medmänniskor gör motstånd så sätter friheten fart. Friheten blir därmed en aktör. Friheten agerar. Friheten är en aktör som vi kan hänga på.

Genom motstånd och friktion blir det möjligt att hänga på eller knuffa ifrån. Vi hänger på friheten, vi hoppar på och följer med. Som att hoppa på tåget. Det är alltså inte jag som subjekt som är fritt. Frihet är något vi ibland lyckas följa med.

Senare hoppar vi av tåget. För att hoppa på ett annat. Friheten tvingar oss att välja. Vilken frihet ska vi hoppa på? Vilken frihet ska vi följa med?

Per Herngren, Otto von Busch
2013 05 23, version 0.1

Referens

Per Herngren, Avsaknad av tvång tvingar oss att välja - Kierkegaard fyller 200

Antirasism som svensk stolthet

Sara Ahmed analyserar hur antirasistisk skuld kan återskapa vithet och särskillnad, vilket sedan genom antirasism och mångfaldspolitik producerar en ny nationalistisk stolthet. Jag sammanfattar denna dynamik till tre steg. 

Sara Ahmed är queerfeminist och forskar med kritiska vithetsstudier.

1. Sara Ahmed visar hur obehaget inför vita och nationalistiska privilegier kan återskapa en vit självupptagenhet. Skuldkänslor återskapar därmed särskillnad och vithet.

"They may also respond to the work of bell hooks (1989) and Audre Lorde (1984), who both emphasise how feeling bad about racism or white privilege can function as a form of self-centeredness, which returns the white subject ‘back into’ itself, as the one whose feelings matter. hooks in particular has considered guilt as the performance rather than undoing of whiteness. Guilt certainly works as a ‘block’ to hearing the claims of others in a re-turning to the white self."

2. Antirasism och mångfaldspolitik skulle kunna fungera som ett verktyg för "vita" att komma bort från obehagliga känslor.

"I would suggest that Whiteness Studies does not turn away from the white subject in turning away from bad feeling. ... Ruth Frankenberg has argued that if whiteness is emptied out of any content other than that which is associated with racism or capitalism ‘this leaves progressive whites apparently without any genealogy’ (1993, 232). The implication of her argument is in my view unfortunate. It assumes the subjects of Whiteness Studies are ‘progressive whites’, and that the task of Whiteness Studies is to provide such subjects with a genealogy."

3. Antirasism och mångfaldspolitik skulle till och med kunna förvandlas till en ny källa för stolthet. En ny svensk stolthet. Eller en stolthet över mångfalden i vår organisation.

"whiteness studies would be about making ‘anti-racist’ whites feel better, as it would restore to them a positive identity. Kincheloe and Steinberg make this point directly when they comment on: ‘the necessity of creating a positive, proud, attractive antiracist white identity’ (1998, 34). The shift from the critique of white guilt to this claim to a proud anti-racism is not a necessary one. But it is telling shift. The white response to the Black critique of shame and guilt has enabled here a ‘turn’ towards pride, which is not then a turn away from the white subject and towards something else, but another way of ‘re-turning’ to the white subject. Indeed, the most astonishing aspect of this list of adjectives (positive, proud, attractive, antiracist) is that ‘antiracism’ becomes a white attribute: indeed, anti-racism may even provide the conditions for a new discourse of white pride.
34. Here, antiracism becomes a matter of generating a positive white identity, an identity that makes the white subject feel good about itself. The declaration of such an identity is not in my view an anti racist action. Indeed, it sustains the narcissism of whiteness and allows whiteness studies to make white subjects feel good about themselves, by feeling good about ‘their’ antiracism."


Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004.

Funktioner i feministiska mötestekniker

Olika varianter av feministiska mötestekniker började utvecklas på sjuttiotalet. De bröt konstruktivt med 68-rörelsens stormöten och strukturlöshet, samt med de traditionella mötesteknikerna.

Inför en aktion på Saab Electronic Defence System nu i pingsthelgen skrev jag ner en kortfattad beskrivning av de olika funktionerna och funktionärerna som används i den variant av feministiska mötestekniker som jag lär ut på kurser i ickevåld och konfliktingripande:

Funktioner i feministiska mötestekniker

1. Mötesunderlättare: Leder samtalet, fokuserar på problemlösning. Varvar rundor med fri reflektion.
2. Maktingripare: Ansvarar för att gripa in när någon avbryter någon eller om härskartekniker, mobbing eller baktaleri uppstår. Maktingriparen stärker också de andra funktionerna när en deltagare försöker ta över.
3. Stämningsunderlättare: Ser till att gruppen har det trivsamt, öppnar fönster, ser till att inte ljud eller springande stör samtalet, städar undan. Avbryter någon gång i halvtimmen med pausövningar.
4. Hustomte (en variant av stämningsunderlättare): Ansvarar för att hjälpa till och plocka fram fika (kolla med köket och tiderna). Tar fram glas, vatten till gruppsamtalet. Städar undan.
5. Tidsunderlättare: Anger diskret, då och då, tider baklänges till när samtalet ska vara slut, ex ”15 minuter kvar till rast”. Tidsunderlättaren tar bort tidsstress från gruppen och löser tidsproblem.
6. Sekreterare: Skriver ner alla förslag och beslut. Sätt både upp dessa på väggen och mejla alla. Någon av sekreterarna kan ta på sig att skicka ut en deltagarlista med mejladresser, telefon. 

Vilka andra funktioner i feministiska mötestekniker har ni använt eller stött på? Skriv gärna en kommentar.

Per Herngren

2013 05 17, version 0.1

Helgkurser som tar upp feministiska mötestekniker

Digitalisering och demokratisk delaktighet - regeringen intervjuade mig

Medlemskap i folkrörelser börjar ersättas med reklamalgoritmer. Offentligt internet ersätts med privata företags intranet. Och långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts med samtidsslaveri.

Idag blev jag intervjuad om delaktighet och digitalisering utifrån att jag arbetar med civil olydnad. Intervjun var för en utredning som regeringen gör. Här är en förkortad version av mina svar. Är min analys rimlig?

Utredare: Hur fungerar digitaliseringen när det gäller delaktighet.

Per: Internet har skapat nya offentligheter som vi som arbetar med civil olydnad blivit en del av. Men på senare år har det blivit en förskjutning av digital aktivism från offentligt internet till privat intranet som Facebook. Jag uppfattar tre trender som skapar demokratiska problem.

1. Reklamalgoritmer bestämmer vem som får inbjudningar. Medlemskap i en motståndsgrupp eller folkrörelse gav medlemmen demokratiska rättigheter i organisationen. Både mejlinglistor och medlemstidningar gav varje medlem rätt att få inbjudningar till möten och information om beslut. När det gäller inbjudningar till möten och aktioner har det blivit en förskjutning från mejlinglistor till utskick på twitter och facebook. Rätten att som medlem i demokratisk organisation ha tillgång till organisationen ersätts med reklamalgoritmer. Ifall du skickar ut en inbjudan på twitter och facebook använder de privata företagen algoritmer för att bestämma vem som ska få inbjudan.

2. Intranet istället för internet. Aktivism utfördes tidigare i en offentlighet på torg, i föreningslokaler, på gator, ute på internet och webben. Idag utförs aktivism alltmer inne på privata företags intranet där du måste logga in, exempelvis Facebook. Vi får en förskjutning från offentlig politisk aktivism till aktivism i privata rum.

3. Samtidsslaveri. Långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts alltmer av samtidsslaveri. Aktivister som inte vill ramla ur den politiska gemenskapen i sociala medier dras med av det som för tillfället görs till nyheter av tidningar eller via delningar på facebook och twitter. Aktivism som långsiktigt, historiskt och politiskt organiserande trängs undan av ett antihistoriskt flöde av nyheter, delningar och gilla-tryckningar.

Ge gärna kommentar ifall ni ser andra trender, både kreativa och förödande.

Per Herngren
2013 05 14, version 0.1

När 'köna' blir våld även med jämlika

Jämlika män kan skada en kvinna utan att deras handling i sig innehåller våld. Handlingar där våldet inte ingår i själva handlingen kan genom att könas av andra handlingar förvandlas till våld. Kön, klass och andra former av över- och underordning kan förvandla en våldsfri handling så att den tillfogar en person bestående skador.

Köna och dansa

Det är inte så att väldiga och mäktiga system av kön och klass förvandlar enskilda handlingar till våld. Det är snarare intensiv växelverkan mellan mängder av små handlingar. Handlingar samverkar och förstärker varandra. Jag använder här orden köna och klassa om små handlingar som vi lär oss tillsammans med andra, och som samverkar och förstärker varandra. Köna och klassa har väldigt lite med individuella egenskaper att göra. De är snarare sätt att agera tillsammans. Köna och klassa är att samverka, att återskapa vissa relationer till varandra. Köna och klassa är att lära sig mängder med olika danstekniker, olika sätt att dansa ihop.

Vi kan känna igen många av varandras handlingar. Vissa steg och vissa handrörelser är väldigt mycket argentinsk tango, andra är typiskt salsa. Vi kan känna igen könande i exempelvis tonläge och blickar. Men även i hur vi rör oss runt varandra. Könande och klassande kan begripas som danser. En lär sig olika rörelser för att dansa med varandra. Och dessa rörelser sätter sig i kroppen, i rösten, i vårt sätt att röra oss runt varandra, i hur vi riktar oss mot eller från varandra.

Riktningar är viktiga. Sexuell läggning heter på engelska sexuell riktning (orientation). Sara Ahmed visar i sin queerfenomenologi att ett bättre ord vore orienterar. Köna och klassa är att orientera sig i rummet, i förhållande till saker och ting, och i förhållande till varandra. Det gör att även rum och ting börjar köna. Kön och klass blir därmed inte så mycket individuella egenskaper. De relaterar oss till varandra.

Kaskader

Köna och klassa som inlärda danssteg verkar kanske inte så svårt att analysera. Det vore väl bara att observera noggrant med ett bra genusperspektiv och ett bra klassperspektiv. Problemet är dock att könade handlingar ändrar på andra könade handlingar. Och könade handlingar ändrar på klasshandlingar. Och klasshandlingar ändrar på könade handlingar. Här skulle vi dessutom behöva lägga till mobbing, kränkningar, nationalitet, ras, ålder, familj, husägande ... På oförutsägbara sätt ändrar saker och ting hela tiden på varandra. Detta kallas kaskader.

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar förutsättningen för de andra handlingarna. En ny handling får egenskaper från de andra handlingarna. Och den nya handlingen ändrar dessutom egenskaper hos de andra handlingarna.

Män och män och kvinnor och kvinnor dansar könande med varandra. Inte jämt. Men ganska ofta. Exempelvis genom klädstil eller könade personnamn. Exempelvis exotiska kläder och danssteg kan producera både kvinnlighet och vithet. Genom att lyfta upp mångfald och konsumera bruna människor som exotiska kulturer, spännande maträtter och danser, särskiljer vi varandra. På så sätt kan välvilliga mångfaldshandlingar skada människor, och förvandlas till våld.

På oförutsägbara sätt förändrar handlingar varandra fram och tillbaka. Det är som vi gång på gång blir utsatta för svärmar av könsattacker och svärmar av klassattacker och svärmar av vithetsattacker. Dessutom är våra enskilda handlingar med och ändrar på vad dessa svärmar betyder, vilka egenskaper de får, när de attackerar oss. Könande, klassande och vithetande determinerar oss inte. Däremot är dessa svärmar ofta kraftfulla. Vi kan inte ta kontroller över dem.

Svärmar av könsattacker kan förvandla relativt jämlika handlingar till våld som skapar bestående skador. Ibland lyckas vi eller någon i vår närhet att ändra våldets egenskaper hos dessa svärmande könsattacker. Vi kan inte kontrollera exakt hur, men ibland lyckas vi hindra bestående skador.

Små handlingar kan förvandlas till våld

Men låt oss här strunta i hur svärmen av könshandlingar får oss i sitt våld. Det jag försöker undersöka här är snarare hur tidigare eller frånvarande svärmar av könsattacker kan förvandla en liten oförarglig synpunkt eller ett påpekande till våld. En liten handling utförd av en jämlik man med goda intentioner kan återaktivera tidigare svärmar av attacker. I en grupp där en kvinna tidigare kände sig trygg kan samma kvinna plötsligt bli hämmad och tyst. En skada har uppstått.

Ett misstag i analysen vore att ignorera hur kön, klass, ras, nationalitet ständigt ändrar varandras egenskaper. Kön och klass är intrasslade kaskader. De är inte särskilda sfärer.

I uppräkningen i förra stycket gör jag dock ett andra misstag. Detta andra misstag vore att återinföra gamla föreställningar om mikro och makro. Olika nivåer. Vi behöver även lägga in sådant som mobbing, fysiska våldshandlingar, elakheter, kränkningar, utfrysningar, baktaleri och osäkerhet på samma nivå som kön, klass och ras. Det är inte olika nivåer.

Tidigare mobbing kan förvandla en könad handling till våld. Och tidigare könanden kan förvandla påpekanden till mobbing. Ifall vi tar med övergrepp som mobbing och baktaleri i analysen av könande och klassande blir inte hierarkierna helt givna, speciellt inte i enskilda fall. Även privilegierade vita medelklasskvinnor kan bli undertryckta och skygga av våld. Även manliga socialdemokratiska toppolitiker kan få skador av övergrepp. (Här gäller det att inte blanda ihop min analys med märkliga anklagelser om att generell feministisk kritik skulle vara kränkande bara för att en del män och kvinnor upplever skuld när de hör den.)

Vithet eller medelklass skyddar inte någon från att bli utsatt för mobbing eller övergrepp. Judith Butler visar med sin sårbarhetsontologi att det vi alla har gemensamt är att vi är sårbara och beroende av varandra.

Varsamhet och  ingripande

Men tillbaka till utgångspunkten för den här texten. Jämlika mäns handlingar kan förvandlas till våld gentemot kvinnor genom att de könas av andra handlingar.


Det här kan låta hopplöst. Men nu är det så att även feministiska, queerande och solidariska ingripanden fungerar som kaskader.  Ett ingripande kan hindra att skador uppstår. Och ett ingripande kan förvandla framtida handlingar så att dessa inte åsamkar skador. Ingripanden kan till och med omvandla tidigare våld så att dess skador läks eller förvandlas till motstånd.

För att kunna gripa in vid våld där handlingen inte i sig själv är våld, behöver vi bli varsamma. Vi behöver bli varsamma när någon tystnar, eller blir defensiv, eller tittar bort, eller tja, ändrar röstens tonläge. Motstånd i jämlika grupper handlar mycket om varsamhet gentemot de som är tysta eller som slutar komma på möten. En fallgrop här vore att offergöra dem, underordna dem genom att göra dem till offer.

Jag använder ordet varsam istället för uppmärksam. Att ständigt gå omkring och vara medveten och uppmärksam om våld, klass, genus och makt gör en till slut tokig. Det gör att makten får makt över oss. Varsam använder jag snarare som något som sitter i kroppen, i reflexer och färdigheter. Varsam är närmare följsam än uppmärksam. För att bli följsamma mot varandra i en ringdans behöver vi glömma fötter, tekniker och dansteori. Att bli varsamma eller följsamma mot varandra kräver att vi blir omedvetna. Vi lär oss dansa bra med varandra när vi slutar titta på våra egna fötter. När teorier, färdigheter och träning försvinner bort i det omedvetna då övergår det feministiska och queera ingripandet till kunnande och skicklighet.

Per Herngren
2013 05 13, version 0.1 

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009

Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Duke University Press, 2007.

"Helhet" eller myller av vängrupper - civil olydnad

Under civil olydnad vid Seabrooks kärnkraftverk i New Hampshire 1976 uppfanns vängrupper. Istället för att agera som en massa agerade aktivisterna i små vängrupper. Ett par tusen deltagare verkade i vängrupper på två till femton personer i varje grupp. Erfarenheter från feministiska stödgrupper var en viktig del av denna utveckling. Åren efter Seabrook utvecklades olika former av koordineringsgrupper för att samordna vängrupperna under aktioner.

Undvika centralstyrning

Koordineringsgruppen skulle inte bli en ny styrelse eller ledning som styrde aktionen. Vängrupperna var de som planerade och organiserade. Under "en aktion" utförde vängrupperna mängder av olika aktioner. Aktioner inne på militärbaser och kärnkraftverk blev myller av teater, musik, religiösa ceremonier, byggande av ekologiska hem, rivande av stängsel och samtal med vakter och polis.

När en aktion bestod av flera vängrupper blev den snart ett eget samhälle. Ett samhälle är inte en organisation. Det går inte att centralstyra samhällen. Ett samhälle är när personer, grupper och institutioner börjar cirkulera runt något sorts torg. Aktionsplatsen blev torget. Motstånd som blir samhälle får liv. Motstånd börjar leva på oförutsägbara sätt. Fast inte individualistiskt. Samhällen består inte av atomer. Grupper,  organisationer, institutioner och personer hamnar i resonans med varandra. De kopplar sig.

Struktur behövs för att undvika maktkoncentration

För att inte vängruppernas olika aktioner skulle motverka eller undergräva varandra fastställde koordineringsgrupper tydliga intentioner och tuffa riktlinjer. I riktlinjerna för civil olydnad som publicerades i aktionsmanualer ingick nästan alltid att alla deltagare var tvungna att gå igenom ickevåldsträning och vara med i en vängrupp.

Skarpa strukturer och riktlinjer gjorde paradoxalt nog att centralstyrning kunde undvikas. Centralt fastställda ramar gjorde centralstyrning överflödigt.

Vängrupperna hamnade i resonans med varandra via gemensam träning, motståndsfestivaler, rättegångar och koordineringsgrupper. De kunde på så sätt stärka varandra trots att deras politiska uppfattningar kunde stå väldigt långt ifrån varandra. Många vängrupper stod förmodligen närmare flera av de poliser som grep dem än vissa av de vängrupper som de gjorde aktion tillsammans med.

Helhetstänkande inom vänster och religion

Denna form av myllrande allianser av vängrupps-civil olydnad är inte allenarådande i ickevåldsrörelsen. När denna vängruppstradition samarbetar med vana organisatörer inom traditionell  vänster, kyrka och andra religioner så möts den ofta av begreppet helhet.
- Aktionen måste vara en helhet.
- Vi tar beslut gemensamt. Vi behöver stå enade.

I praktiken översätts denna "helhet" till att stormöte, samordningsgrupp eller koordineringsgrupp ska styra det som händer på aktionen. Istället för ett myller där alla deltagare genom vängrupperna planerar olika aktioner så börjar en grupp styra det som ska hända. De som vill följa dessa beslut inbjuds att delta. Myllrande motståndssamhällen ersätts av centralstyrning.

Formlös civil olydnad

Kravet på "helhet" kan vara en konstruktiv reaktion på den andra ytterligheten: när några sammankallar till en aktion där alla gör som de vill. Dessa aktioner blir formlösa. Motståndet mellan de motståndsgrupper som deltar försvinner. Skillnader och konflikter förlorar sin kreativa funktion.

Aktionen övergår till massaktion, det innebär att den individualiseras. Individer (individuella grupper och personer) hamnar inte i resonans med varandra. Just därför hamnar de istället i resonans med polis, i resonans med själva konfrontationen. "Konfrontationen" blir det centralstyrande organet. Aktionerna kontrolleras av konfrontationen istället för att bli levande samhällen.

Ifall civil olydnad inte ska bli kraftlöst och styrt av själva konfrontationen behöver civil olydnad bryta med frestelsen att bli antihistorisk. Aktivism blir gärna antihistorisk, den glömmer traditionen av erfarenheter och misstag. Istället för att glömma bort bör motstånd  utveckla traditionen av vängrupper, ickevåldsträning, ickevåldsriktlinjer och radikala visioner. För att ickevåld ska bli kreativt behöver det bygga vidare på på sin egen historia.

Traditionen möjliggör radikala brott. Det går inte att bryta eller ändra på metoder som systematiskt glöms bort. Minnet av tidigare sårbart och ofullkomligt motstånd behöver finnas med i nya aktioner. Först då blir motståndet dynamiskt. Det kan historiskt bryta med sin egen historia.

Motstånd blir därmed att leva de samhällen vi vill ha.

Per Herngren
2013 05 09, version 0.1

Referens

Per Herngren, "Vängrupp", kapitel i Handbok i civil olydnad, Bonniers, 1990.