20 november 2008

Välkommen på grundkurs Proaktivt Konfliktingripande!

Maximalt åtta är välkomna att delta på Grundkurs i Proaktivt Konfliktingripande Om att leva det samhälle man vill ha, lördag och söndag 17-18 januari 2009, utanför Göteborg. Kursen tar bland annat upp nya radikala tekniker och former för demokrati. Och hur man ingriper vid konflikter och övergrepp. Avgiften är subventionerad och det blir strax under halva priset. För de som vill veta mer och förbereda sig inför kursen finns anmälan och texter här.

15 november 2008

Tre månaders fängelse för avrustning av Haubitz 77B

Vid lunchtid, 12 november, föll domen för Catherine Laska och Pelle Strindlund: Tre månaders fängelse och 220 000 kronor i skadestånd för att de den 16 oktober avrustade haubitsdelar på BAE Systems Bofors i Karlskoga.

Läs mer! Se filmer! Och läs berättelserna från häktet!

Hamrarna som användes för att avrusta vapnen. Effektivitetsanalys: Man ser att det är metall eller smideshammare - inte snickarhammare som skulle gått av när man smider på metall. På ”baksidan” är alla tre hamrarna spetsiga. Den sidan används för att oskadliggöra vapen med hård metall.

11 november 2008

Makt utan makthavare - Nietzsche-Deleuze VII

Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[1]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.

Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.

Vilja till makt

Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[2]. Inte som en vilja att ha makt[3]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.

Viljan till makt är en process, en kraft[4] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.


Hindrande eller skapande makt

Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.

Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.

Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[5]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.

Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[6]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[7]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.


Per Herngren
2008-11-11, version 0.1
- Detta är sjunde artikeln om Nietzsche och Deleuze

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[3]
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262.

07 november 2008

Värderingslinje som maktteknik

Analys av värderingsövningar (Spectrum, Barometer) som hölls under Nonviolent training exchange WRI Bilbao, Spanien, 2008-10-27. Detta är en första delrapport från tränarutbytet.

I oktober deltog jag i ett ickevåldstränarutbyte i Spanien. Tränare från stora delar av världen utbytte tekniker med varandra. Där fanns tränare som deltagit och tränat ickevåld i flertalet kända krig och förtryck runt om i världen under de senaste tjugo åren. Nedan har jag gjort en maktanalys av värderingslinje som en nordamerikansk tränare visade oss. Värderingslinje är vanlig i Sverige, och den går ut på att man ställer sig utmed en linje från vägg till vägg. Ena väggen representerar ”håller med helt” och andra väggen ”håller inte alls med”. Min metod för maktanalys är inspirerad av Judith Butler och Michel Foucault.

 

Makttekniker under värderingsövningarna

1. Majoritetsskapande: Övningarna visualisering på ett effektfullt sätt majoriteter och majoritetsuppfattningar. Folk klumpade ihop på värderingslinjen. Enstaka personer befann sig i andra ändan eller utspridda utmed värderingslinjen.
2. Avvikare synliggörs. Ovanstående majoritetsdominans gjorde att värderingslinjen konstruerade avvikare och avvikelse.
3. Åsikt och person blandas ihop. Eftersom folk ställer sig utmed en värderingslinje (alternativt i fyra hörn) blir det svårt att värja sig mot att person och åsikt blandas ihop. Detta bryter med Gandhis tanke att skilja på sak och person.
4. Mobb-teknik – att dra sig undan: När någon uttalade sig så uppmanades andra att dra sig närmare eller dra sig bort från den som talade. Detta var tänkt att visa ifall man höll med den som talade eller inte. Avståndstagande blev obehagligt synliggjort. Deltagare började dra sig undan när vissa pratade. När mer än tre började dra sig undan skapades en mobb-känsla. Vi var mellan 20 och 30 under övningarna. Jag uppfattade det som att åtminstone tio procent synliggjorde avståndstagande för att dessa skulle representera flertalet. För att mobb ska skapas måste dessutom de övriga vara passiva åskådare. Mobb är inte helhet utan representation.
5. Mobb-teknik – att göra handtecken. Några deltagare använde handtecken för avståndstagande eller medhåll när folk pratade. Genom speciella handtecken visade de att de inte höll med; eller att de höll med. När flera personer visuellt visade avståndstagande skapades en mobb mot den som talade. Det blev tydligt att folk tystnade när de upptäckte den visuella mobben.
6. Karismatisk övertalning: När övningsledaren frågade varför man ställt sig på olika platser utmed värderingslinjen passade flera deltagare på att karismatiskt predika för oss andra. Istället för problem-fördjupning övergick värderingslinjen till övertalning.
7. Ickevåldshegemoni. Ideologiska ord som holistic, empowerment m m, förutsattes vara tränargruppens gemensamma värde och helhetssyn på ickevåld. Vid några spännande ögonblick höll övningarna och samtalen på att producera värde (i motsatt till att värdera). Då använde flera deltagare, och även övnings-underlättaren, hegemoniska begrepp som fastställde vad som var viktigt med ickevåld. Under övningarna blev det svårt att undergräva hegemonin. Värdeskapande och innovativt nyskapande avbröts av värdering och fastställande. Hegemoni förstås här som att delen representerar helheten, en viss grupp fastställer vad som är ickevåld.
8. Värderingarna i övningen sägs inte ut öppet. De byggs in i hur övningen utformas och hur frågorna ställs.
9. Omöjligt att säga emot kursledaren: ”It is no right and wrong here.” Övningsledaren (underlättaren) redovisade inte sina egna åsikter. Detta gjorde det svårt för deltagarna att säga emot de värderingar som fanns inbyggda i övningen, i frågorna och i hela seminarie-kontexten.
10. Storgruppsdiskussion hindrar dialog: Storgruppsdiskussionerna efter varje övning gav bara möjlighet för några deltagare att uttala sig. Storgrupp hindrade effektivt en dialog mellan deltagarna.
11. Kvasidemokrati skapar dominans. En kvasidemokrati skapades genom att alla kunde lägga sig i alla frågor när som helst. En övning kunde avbrytas mitt i när någon tog upp en organisationsfråga. Detta innebar att några få dominerade och undergrävde arrangörernas och övnings-underlättarnas auktoritet. Idealet om direkt-demokrati fick underlättarna att tillåta att några få avbröt och tog upp sina hjärtefrågor inför alla. Ett antiauktoritärt ideal skapade därmed dominans. Självvalda informella ledare bildades. Ett tydligt exempel blev när förtroendet för de två inhyrda tolkarna undergrävdes då deltagare inför hela gruppen lade sig i hur man skulle arrangera tolkningen, hur radiosändarna skulle sända tolkningen till våra mottagare etc.
12. Sortering av deltagare. Värderingslinjen fungerar som urvalsteknik för att se vilka man kan ha förtroende för eller inte: Frågorna i värderingslinjen rörde synen på människovärde, samt ifall man kunde använda våld och liknande. De blev därmed effektiva sorteringstekniker för att urskilja vilka som man kunde ha förtroende för och bjuda in till aktioner och arrangemang. Värderingsfrågorna sorterade också deltagarna utifrån erfarenhet: vilka som var redo för ickevåld, vilka som var genomtänkta och vilka som inte hade kommit lika långt som andra.

 

Tekniker för att motverka makt

Det fanns flera tekniker som övningsledaren använde för att motverka makt:
1. Turordning: Övnings-underlättaren lät inte samma person uttala sig två gånger. Det blev därmed svårare för några att dominera gruppen.
2. Spektrum av värderingar: Namnet på några av värderingsövningarna var spectrum vilket uppfattades som ett positivt ord. Idealet var mångfald av åsikter. Namnet motverkade därmed lite av dominans-effekten av själva övningen.
3. Övnings-underlättaren berättade att hon använt smågrupper hemma i USA för att diskutera varje fråga på värderingsövningen. Detta såg hon som fördel gentemot storgruppsdiskussionen hon just använt på grund av tidsbrist.
4. Övnings-underlättaren var noga med att ge ordet till folk från olika kön. Jag fick uppfattningen att hon medvetet också försökte ge ordet till tränare från både nord och syd.

 Per Herngren
2008-11-07, version 0.1

02 november 2008

Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze

Här är ett utdrag ur ett intressant samtal mellan Foucault och Deleuze från 1972:

FOUCAULT: The intellectual’s role is no longer to place himself “somewhat ahead and to the side” in order to express the stifled truth of the collectivity; rather, it is to struggle against the forms of power that transform him into its object and instrument in the sphere of “knowledge,” “truth,” “consciousness,” and “discourse. “

In this sense theory does not express, translate, or serve to apply practice: it is practice. But it is local and regional, as you said, and not totalising. This is a struggle against power, a struggle aimed at revealing and undermining power where it is most invisible and insidious. It is not to “awaken consciousness” that we struggle (the masses have been aware for some time that consciousness is a form of knowledge; and consciousness as the basis of subjectivity is a prerogative of the bourgeoisie), but to sap power, to take power; it is an activity conducted alongside those who struggle for power, and not their illumination from a safe distance. A “theory ” is the regional system of this struggle.

DELEUZE: Precisely. A theory is exactly like a box of tools. It has nothing to do with the signifier. It must be useful. It must function. And not for itself. If no one uses it, beginning with the theoretician himself (who then ceases to be a theoretician), then the theory is worthless or the moment is inappropriate.

Referens
Foucault blog
The whole conversation between Foucault and Deleuze
“Intellectuals and Power” a 1972 conversation between Foucault and Deleuze. It was previously published in Language, Counter-Memory, Practice (ed. Donald Bouchard, 1977), and in Foucault Live ( ed. Sylvere Lotringer, 1996).

18 oktober 2008

Cattis och Pelle häktade för avrustning av Haubitz-kanon

Pressmeddelande från Ofog den 18 oktober 2008

Frisläppta desarmerare gjorde ny civil olydnad
De två som natten till torsdag 16 oktober 2008 avrustade tjugofem granatgevär av typen Carl Gustaf är åter omhändertagna av polisen. Ytterligare en i gruppen greps tidigare under natten mot lördag inne på Bofors industriområde i Karlskoga.

Just nu:
De aktivister från nätverket Ofog som greps natten till torsdag efter aktionen mot Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna sattes under fredagen på fri fot. De fria fötterna utnyttjade de idag till att göra en ny aktion mot företaget.
- Vi påbörjade avrustningen av svenska vapen för export under natten till torsdagen. Men alla vapen på Saab Bofors Dynamics är inte avrustade. Vi inbjuder fler att vara med och avrusta för ett fredligt Sverige, säger Martin Smedjeback, 35 år från Malmö.
- Efter att ha oskadliggjort Carl Gustaf-gevär är vi misstänkta för grov skadegörelse. Jag ser fram emot att etiskt och juridiskt argumentera för vår aktion i en rättegång och hoppas att vapenföretagen en dag kommer åtalas för den "grova skadegörelse" som svenska vapen orsakar i krig och konflikter runt om i världen, säger Anna Andersson, 26 år från göteborg.
Vid lunchtid på lördagen omhändertogs de av polisen när de stod i begrepp att avrusta fler vapen.

Tidigare i natt:
Ytterligare en aktivist från nätverket Ofog, Annika Spalde, tog sig natten mot lördag in på BAE Systems område i Karlskoga för att göra ytterligare en avrustningsaktion. Hon klippte sig genom stängslet, satte upp en skylt som uppmanade till avrustningsaktioner och tog sig obemärkt in på området där hon senare greps utanför en av BAE Systems byggnader.
- Så länge Sverige skickar vapen till krig och bidrar till att upprusta världen militärt behöver vi ingripa mot denna verksamhet. Jag hoppas att våra aktioner ska inspirera fler att göra motstånd, sa hon strax före aktionen.
Spalde släpptes vid sextiden på lördagsmorgonen men är fortsatt misstänkt för skadegörelse och olaga intrång alternativt brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar.

Läget för tillfället:
* Hittills har krigsmateriel för omkring 450 000 kronor oskadliggjorts den här veckan.
* Annika Spalde är på fri fot
* Martin Smedjeback och Anna Andersson är omhändertagna i Eskilstuna
* Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter sedan i fredags häktade i Örebro.

Aktionerna ingår i kampanjen Avrusta som drivs av nätverket Ofog.

Mer information ges av: Petter Joelson, Ofog: 0733-81 53 61. Annika Spalde: 076-246 19 94
Om de omhändertagna släpps kan de nås på:
Anna Andersson: 073-777 28 18, Martin Smedjeback: 070-257 90 97
Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter häktade i Örebro. Möjligen kan journalister nå dem med hänvisning till meddelarfriheten.
 
På hemsidan www.avrusta.se finns videoklipp, bilder och mer information om aktionerna.

16 oktober 2008

14 bazookas samt en Haubits 77B avrustade i Eskilstuna och Karlskoga!

Tredje och fjärde avrustningen av vapen i Sverige under 2008!

Vapen till USAs armé desarmerade inatt


Natten till idag 16 oktober 2008 utförde en grupp en aktion mot två vapenfabriker i mellansverige och desarmerade vapen av typen som exporteras till USAs armé. Två av dem oskadliggjorde 20 granatgevär av typen Carl Gustaf som används av USA i Irak. De greps på vapenfabriken Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna. De andra två greps inne i BAE Systems Bofors tillverkningshall i Karlskoga i färd med att avrusta vapen destinerade till USA och Indien. Aktionsgruppens femte medlem, Annika Spalde håller en presskonferens vid Bofors industriområde i Karlskoga (Dammbrokontoret) klockan 12 idag torsdag 16 oktober, för att därefter fortsätta avrustningsaktionen. Annika Spalde nås på telefon 0762461994.


– Vi arbetar för fred på många olika sätt; med att påverka politiker, föra dialog med vapenföretag och konkret försöka stoppa vapentillverkningen genom ickevåldslig direkt aktion. Att oskadliggöra vapen som annars riskerar att döda människor och förvärra konflikter borde vara en självklarhet, säger en av deltagarna i aktionen Anna Andersson, 26 år webbutvecklare från Göteborg som oskadliggjorde granatgevären.

Grupperna tog sig in genom att klippa upp en ingång i stängslet som omgärdar vapenfabrikerna. Ovanför den nygjorda porten satte de upp en skylt med texten ”Välkommen in och avrusta”.

Trots riksdagens riktlinjer om att Sverige inte bör exportera vapen till krigförande länder säljs flera olika sorters vapen till USA, som använder dem i Irak och Afghanistan. År 2003, då Irakkriget inleddes, ökade den svenska vapenexporten med 88 procent, och därefter har den ökat med ytterligare nästan 50 procent. Saab Bofors Dynamics är en del av Sveriges största vapentillverkare Saab. BAE Systems Bofors är en del av företaget BAE Systems, världens tredje största vapenproducent.

- Jag kan inte stå och se på när vapen som säljs till krigförande länder tillverkas mitt framför ögonen på mig. Det är vårt ansvar och vår rätt att agera när orättvisor sker, säger Cattis Laska, 24 fritidsledare.

— Jag vill att mitt land ska bidra till en fredlig utveckling i världen, inte till upprustning. När Sverige stödjer USA:s folkrättsvidriga krig och skickar vapen till diktaturer är det dags för oss vanliga medborgare att konkret gripa in mot denna verksamhet, säger Annika Spalde, 39, diakon och författare.
Gripandet av fredsaktivisterna gick lugnt till. Avrustningsgrupperna tog emot väktarna på ett fredligt sätt och inväntade därefter polisen. Det är tredje och fjärde gången under 2000-talet som en sådan här avrustningsaktion genomförs i Sverige.
Avrustningsaktionen är en del av kampanjen Avrusta, som drivs av nätverket Ofog. Nätverket jobbar med informations- och opinionsarbete samt fredliga direkt aktioner mot militarism.
Avrustakampanjens talesperson är Maja Backlund, telefon 0733815361 mail avrusta@ofog.org
Avrustningsgruppen består av: Anna Andersson, 26 år, webbutvecklare från Göteborg Annika Spalde, 39 år, diakon och författare från Göteborg Cattis Laska, 24 år, fritidsledare från Göteborg Martin Smedjeback, 35 år, ickevåldsutbildare från Malmö Pelle Strindlund, 37 år, författare från Sundsvall

Pressbilder, videomaterial www.avrusta.se
Kampanjen Avrusta drivs av det antimilitaristiska nätverket Ofog, www.ofog.org.

07 oktober 2008

En filosof lyder inte - Nietzsche-Deleuze VI

Nietzsche är viljans filosof. Vilja ska inte förstås som opinion eller åsikt. Vilja är för honom skapande, vilja är glädje[1]. Viljan befriar.

En filosof är ingen vis kvinna eller man. Hon har ingen speciell insikt i det som är fördolt för oss andra. Hon underordnar sig inte något hemligt, undangömt, bakomliggande värde. Inte heller underordnar hon sig en princip, en logik eller ett framtida mål.

Tänkande är att ”uppfinna nya möjligheter för livet”[2]. Tänkandet ska inte söka det autentiska livet, det sant mänskliga. Istället ska tänkandet överskrida det mänskliga, överskrida livets gränser.

En filosof upphör att lyda[3]. Lydnaden och åskådandet är inget för en filosof. Att lyda för lydnadens skull är ”groteskt, dumt och inskränkt”[4]. “Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion.”[5]

Per Herngren
2008-10-07, version 0.1
 

- Sjätte texten om Nietzsche och Deleuze

Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 141.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 163.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 152.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 206-207.
[5] Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982, s 130

02 oktober 2008

Repetition och återanvändning av motstånd - Nietzsche-Deleuze V

Nietzsches eviga återkomst kan jämföras med reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Fast jämförelsen är vansklig. Hos Nietzsche finns inget ursprung eller original som kopieras. Dessutom fastnar de olika upprepnings-begreppen alltför ofta i likhet[1], identitet och representation[2].


Upprepnings-begreppen förutsätter vanligen en transport av något gömt vilket förs över genom upprepningen. Denna hemlighet kallas ofta det generella[3] eller det som är likt eller det som är identiskt. Upprepandet blir därmed en representation av det som är lika och generellt; vilket alltså skulle föras vidare genom upprepandet. För Nietzsche är den eviga återkomsten inte en transport utan skapande av värde.

I Difference and repetition från 1968 lanserar Deleuze begreppet simulacra för att visa hur repetition spelar på repetition. Likheten är inte överförd, istället används den kreativt för att skapa skillnad[4]. Simulacra blir för Deleuze omstörtande, det stjälper omkull och förstör likheten. Repetition och simulacra är singularitet vilket motsätter sig det generella och partikulära[5]. Repetitionen är inte instängt i föreställda totaliteter som folk, kulturer eller civilisationer. Repetitionen låses inte fast i totalitetens delar som partikulära intressen eller perspektiv. Simulacra kan inte reduceras till en utsiktspunkt. Simulacra bryter sig ut och tar sig åt olika håll.

Återanvändning av motstånd

Själv laborerar jag med begreppet återanvändning för att inte hamna i identitet och överföring. Återanvändning är att skapa skillnad, skapa något nytt. Återanvändning representerar inte något identiskt som transporteras vidare. Man kan återanvända en pryl, en teknik eller en färdighet på nya sätt. Man kan hamra plogbillar av en missiler.

Även repetitionsbegreppet blir användbart för att bryta med identitetstänkandet. Musiker och dansare repeterar för att klara olika situationer och skapa nytt. Repeteringen breddar alltså repertoaren, den ökar möjligheten att skapa nya saker. Då får vi också införa träning och övning. Även dessa hjälper oss att se hur upprepnings-begreppen mångfaldigar och skapar egna värden snarare än transporterar identitet eller generella värden.

Deleuze tar upp den årliga festivalen och karnevalen för att visa på något som repeteras utan att egentligen återupprepa[6]. Karnevalen vänder inte åter, den firar inte minnet av någon ursprunglig högtid. Karnevalen bär fram den gamla högtiden för att låta den producera ny kraft. På så sätt kan kraften mångfaldigas jämfört med det enskilda evenemanget och den ensamma händelsen.

Vissa former av motstånd fungerar som karnevalen. De återkommer varje hiroshimadag, eller de använder speciella namn och symboler. På så sätt kan kraften i motståndet mångfaldigas jämfört med den enskilda aktionen. Kraft från tidigare aktioner återuppväcks och återanvänds genom repetitionen.

Per Herngren
2008-10-01, version 0.1
— Detta är femte delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XV.
[2] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX.
[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1-2.
[4] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX- XX.
[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 2.
[6] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1.

24 september 2008

Paranoid världsbild - Nietzsche-Deleuze IV

Nietzsche avfärdar sökandet efter ett vara eller ett värde bortom. Av samma skäl avfärdar han värden före eller bakom[1]. Vår verklighet är inte en representation av något annat, en högre sanning, en mening bakom, ett värde senare, eller ett vara bortom. ”Begreppet representation förgiftar filosofin”[2]. Varat och sanningen blir snarare än är. Nietzsche vänder sig inte emot värde, vara och sanning, men de ska sökas i blivandet, inte någon annanstans, inte i representerandet av något annat mer egentligt.

Både politik och vetenskapen söker som hundar efter spår av annanstans-världar: Tolka en mening bakom. Söka en bakomliggande förklaring. Eller söka efter ett framförliggande mål. Leta efter en nytta bortom aktionen. Söka representation av en objektiv verklighet någon annanstans.

Istället för att bejaka begäret efter att skapa tar spårandet över; spårandet efter vara, efter mening, efter värde, efter objektiv kunskap, efter sanning. Föreställningen att saker och ting representerar något annat förvandlar politiken, filosofin och vetenskapen till en flock spårhundar.

Allt detta annanstans mystifierar. I svensk psykologijargong förstås hänsyftningsparanoia som att ständigt läsa in undermeningar hos det som sägs[3]. Hundra år efter Nietzsche betecknar Deleuze och Guattari en representativ världsbild för paranoid[4].

Per Herngren
2008-09-24, version 0.1

— Detta är fjärde delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 61.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 137.
[3] Paranoia, Nationalencyclopedin, 2000.
[4] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

18 september 2008

Protest blir nihilism - Nietzsche-Deleuze III

Viljan att vara emot och förneka är en vilja till intet. Att bara protestera är att förneka livet, det blir en ovilja gentemot det levande och skapande. Den negerande protesten kallar Nietzsche nihilism[1].

Nihil förstås ibland som icke-vara, men det betecknar snarare värdet av intet, skapandet av intet som värde – att inte skapa värde, att inte vilja.[2] Intet blir därför inte ett vara eller negationen av detta vara. Intet är ej en beskrivning utan snarare ett blivande och en vilja.

Nihilism är aktivitet och handling.

Man kan därmed inte bara vara negativ, bara vara emot eller bara vara passiv. De är alltid aktiviteter.[3] De är aktiviteter som underordnar sig det de vänder sig emot. Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Nietzsche säger att den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja”[4].

Det reaktiva är passiviserande, fast alltså inte i betydelsen icke-handling. Passivisering och passivitet är alltid handling[5]. Det är handling som inte agerar. Icke-agerar. Det är handlingen att inte gripa in. Passivitet är det reaktivas triumf.

Nietzsches begrepp nihilism är fruktbart för att upptäcka om motståndet producerar negativitet och ickeingripande. Eller om den producerar värde och skapande.

Per Herngren
2008-09-18, version 0.1

— Detta är tredje delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 225.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 256.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 283.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 186.

15 september 2008

Protest som livsförnekelse - Nietzsche-Deleuze II

Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[1]. Här är det Deleuze som destillerar Nietzsches filosofi till en teori om både makt och motstånd.

Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[2], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.

Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?

Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?

Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som tror att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[3]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.

Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.

 

Asketism och enkel livsstil

Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[4]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar. 
Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.

Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.

”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[5].

Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[6]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv!”


Per Herngren
2008-09-15, version 0.1

— Detta är andra delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222.
[4] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127.
[5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137.
[6] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166.

14 september 2008

Offentliga samtal bara genom små grupper

Ett av mina inlägg på Christopher Kullenbergs blogg.
 
I Habermas kanske radikalaste bok: Borgerlig Offentlighet, från 1962, visar han hur offentliga samtal i tidig liberalism sågs som samtal, där folk pratade med varandra. Tanken att offentliga samtal skulle kunna vara envägskommunikation i massmedia fanns inte.

Publikationer lästes högt på salonger och i kaffehus, SEDAN satte det offentliga samtalet i gång. Opinion sågs då som problemlösning inte som en representation av vad folk tycker och tänker innan problemlösningsprocessen sätts igång.

Efter nästa sekel ersattes offentliga samtal med publicering och publicitet. Det skapades en illusion om att samtal kan vara massmedial envägsmonolog. Inte heller ett referat av elitens samtal med varandra (panelen) kan ses som samtal utan som envägs-referat, alltså en form av monolog.

Jag har försökt använda Habermas Borgerlig Offentlighet för att visa att även föredrag och paneldebatter i föreläsningssalar hindrar offentligt samtal och producerar publik som ska vara tyst och lyssna.

De öppna frågestunderna efteråt skapar istället en självvald panel som återigen kommunicerar ensidigt. Flertalet tystas av själva mötesformen.

Den här formeln: n(n-1)/2; visar antalet individuella relationer i en grupp. n=individ eller snarare nod. Det är ju en väldig förenkling men om vi tänker oss att varje individuell relation behöver reda ut åtminstone ett missförstånd i ett samtal: i en grupp med 5 behövs 10 missförstånd redas ut. I en grupp på 7 behövs 21 missförstånd redas ut. I en grupp på 9 är det 36. Med 11 deltagare 55. Stormöte med 250 blir det över trettio tusen “Va, vad menade du?”Vi kan också leka med tanken att det istället för missförstånd är antalet konflikter eller oenigheter som behöver redas ut.


Man anar att i grupper på över sju personer så tystas några för att samtalet ska fungerar. Det bildas alltså självvalda paneler. Om man undersöker stora kongresser så skulle jag kunna tänka mig att man finner att det aldrig är fler än sju som samtalar med varandra, de andra som sätter upp sig på talarlistan för antingen själva monologer eller blir inte tilltalade tillbaka.

Offentliga samtal behöver publikationen och föredraget men bara som inledning till samtal i små grupper.

Tja, offentliga samtal förs vid runda bord, i bikuppor, ev på bloggar - inte i massmedia.

Per Herngren
2008 09 14, version 0.1

10 september 2008

Sjunga, dansa och bejaka - Nietzsche-Deleuze I

Vi behöver skratta, dansa och spela – bejaka och bekräfta livet. Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas[i]. Det gäller, enligt Nietzsche, ”att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd”[ii]. Det negativa vänder sig mot sin egen förmåga mer än mot det den protesterar emot. Detta kan brytas genom uppskattning istället för nedvärderande, genom viljan att skapa istället för protestens ovilja att skapa.

I Sålunda talade Zarathustra visar Nietzsche hur viljan att skapa är beroende av viljan att bejaka och uppskatta[iii]. Dansen, leken och skrattet ”omvandlar tungt till lätt, … lidandet till lycka”. Dansen kan dock inte leva sida vid sida med den reaktiva protesten. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta det negativa[iv]. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa[v].

Lever motståndsgruppen det liv den bejakar? Eller vänder sig motståndsgruppen mot det liv den förnekar. Livsbejakande ska inte förstås som att vara allmänt positiv utan som att leva det bejakande livet. Det är inte en attityd eller åsikt utan en vilja, en kraft som förändrar och skapar.

Bejakandet ska inte heller förstås som en orsak till något annat. Det är ingen effektiv taktik för ett framtida mål. Den taktiska handlingen förnekar sig själv. Precis som representationen vill den taktiska handlingen något annat än sig själv. Det är inte detta vi vill, vi vill något annat.

Bejakandet har däremot sig själv som sitt objekt[vi]. Bejakandet är sammanvävt med skapandet och blivandet. Bejakandet handlar därmed inte om något färdigt. Bejakandet kan inte vara sig själv nog. Bejakandet är alltid i blivande.

Per Herngren
2008-09-10, version 0.1

— Detta är den första av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

Noter
[i] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 257.
[ii] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 154.
[iii] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 260.
[iv] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 264.
[v] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 36.
[vi] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 276.

05 september 2008

Kontroll producerar paranoid vänster

Här är en fundering i en dialog med Karl Palmås om panoptikon och panspektrocism, en dialog som även förgrenat sig till Christopher Kullenbergs blogg.

Dagens övervakning skapar paranoia, att man aktivt söker efter och uppfattar olika representationer för en överhet som kartlägger ens kopplingar.
 

- I panoptikon blir problemet lillebror-ser-sig-själv snarare än storebror-ser-dig. (Seende genom ex övervakningskameror.)
 

- I panspektrocism blir problemet istället lillasyster- och lillebror-paranoia. (Att någon genom avlyssning eller övervakning av internet kartlägger kopplingar och relationer.)


Den paranoida dividerade underordnar sig genom att undvika att plugga in sig.

Panspektrocism producerar en paranoid praktik som blir en rädsla för kopplingar. Lydnaden som skapas genom rädslan för det panspektrocistiska sociogrammet blir därmed särskiljande: ickekopplande till motstånd, ickekopplande till olagliga motståndsgrupper, ickekopplande till araber …

Detta producerar isolering av olagligt motstånd. Motståndsassemblage och motståndsmolekyler blir svårare att skapa.


Anonymt kopplande

Hemligt kopplande, eller anonymt kopplande, måste också förstås som en underordning, som en rädsla för att plugga in sig i det samhällsomälvande, eller i det som uppfattas som farligt.

Hemligt kopplande reproducerar då det parnoida hos den paranoida praktiken i panspektrocism.

Jag försöker här producera en agnostisk maktanalys som inte blir beroende av hur eller ifall sociogrammen skapas hos marknadsanalytiker eller FRA.

Per Herngren
2008 09 05, version 0.1