15 september 2008

Protest som livsförnekelse - Nietzsche-Deleuze II

Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[1]. Här är det Deleuze som destillerar Nietzsches filosofi till en teori om både makt och motstånd.

Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[2], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.

Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?

Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?

Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som tror att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[3]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.

Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.

 

Asketism och enkel livsstil

Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[4]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar. 
Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.

Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.

”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[5].

Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[6]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv!”


Per Herngren
2008-09-15, version 0.1

— Detta är andra delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222.
[4] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127.
[5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137.
[6] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar