Sverige flockar sig - containerföreställningar

Föreställningar om maktordningar som stora sfärer kallas containerföreställningar: chimärer av stora lådor eller sfärer som omsluter mängder med saker.

Förutom mode, kolonialism och kapitalism så använder vi gärna containerföreställningar på kultur. Folk påstås vara annorlunda för att de skulle komma från en annan kultur. Som om kulturer vore lådor snarare än vanor som trasslar in sig i varandra.

Drömmen om Nationalstaten

Med hjälp av den borgerliga drömmen om nationalstater pekas Sverige ut som en stor låda som omsluter ett landområde. Det som befinner sig därinne i sverige-containern skulle vara svenskt. Insekter pekas ut som svenska insekter och fåglar pekas ut som svenska fåglar. Det blir väldigt mystiskt. Speciellt då exempelvis många svenska svalor bor halva året i Sydafrika. Tja, i Sydafrika? Svalor borde väl främst hålla sig över Sydafrika?

Containerföreställningar om nationalstaten Sverige frestar oss att prata om invandrare. Men vadå vandra in? Inuti vad? “Hallå! Ser ni inte? Jag är instängd härinne! Kan någon släppa ut mig!”

Staten Sverige är mindre än deklarationsblanketten på köksbordet. Sverige flockar sig i dokument, i flaggor, i körkort, i sammanträdesrum och genom olika ceremonier. 

Sverige flockar sig

Sverige är inte större än dessa vardagliga saker och handlingar. Däremot är Sverige många. Flockar av sverigehandlingar åkallar och återskapar Sverige. Men inte ens dessa sverigehandlingar är renodlade. När jag skriver under deklarationsblanketten åkallas min adress och lägenhet i Hammarkullen. Underskriften åkallar också min släkt och min familj. Dessutom åkallar underskriften kön och könsordning. Och så lovar underskriften på deklarationsblanketten att korrekt redovisa inkomst. 

Makt är inte en stor borg. Makt skapar sig utrymme genom att flocka sig. Det öppnar genast upp utrymme för motstånd. Ifall makt och befrielse flockar sig så blir befrielsen inte något som behöver ske i en avlägsen framtid. Så fort kapitalism, mode eller stat uppstår så skapas utrymme. Utrymme som kan användas för befrielse. 

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar man?

Medvetandegörande producerar medelklass: upplysning som motor

Den politiska radikalitet som upphöjer det djupa, det medvetna, det äkta och det autentiska över det ytliga blir med i produktionen av medelklassens självmedvetande som just medveten. Medelklass använder insikten, medvetenheten, för att skilja sig från prekariat, industriarbetare, invandrare, servicepersonal. Medvetenheten producerar skillnader mellan bildade och obildade.

Medelklass är inte en individuell egenskap. Ha, du är medelklass! Nej, medelklassen består inte av en stor mängd som innehåller en viss typ av individer. Medelklass är snarare ett verb än en kategori. Klass är relationer, och då speciellt de färdigheter som behövs för att kunna ingå i dessa relationer. Klass är alltså inte bara uppdelning mellan rika och fattiga, mellan ägare och de som inte äger. Klass kräver en viss skicklighet. Klass är ett hantverk.

Medvetandegörande blir avgörande för medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv som medveten - till skillnad från över- och underklass.

Medelklass behöver politisk medvetenhet om rättigheter och världens tillstånd för att skilja sig från artistokrati och överklass, samt från de oupplysta och fattiga som behöver medelklassen för sin bildning. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, används i medelklassens produktion av sig själv. Den ska vara medveten om vad det är som pågår.

Därför bygger den självgående motorer av upplysta som upplyser de oupplysta. Föredrag som genererar föredrag. Information som genererar informerade som informerar de oinformerade som därmed ...

Det är en fantastisk cirkulation. 

Folkrörelser och vänster frestas att ta på sig uppgiften att producera bränsle till dessa snurrande motorer. Motorer som producerar upplyst medelklass som ser som sin uppgift att informera.

Utkast från kommande Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna. Är texten begriplig? Ser ni intressanta skillnader gentemot andra teorier om hur klass skapas? 

Tackar! Per

Proaktivt motstånd istället för protest

Otto: Men om vi vill komma bortom ... tes/anti-tes, hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Det jag kallar proaktivt motstånd är att vara med och regera. Bli del av både beslutsfattande och genomförande.

När jag var barn berättade min far om medborgarrättsrörelsen som gjorde sit-ins i USAs sydstater under tidigt sextiotal. Svarta medborgarrättskämpar gick in på restauranger med skilda sittplatser för vita och svarta. De avskaffade apartheid genom att sätta sig på de vita platserna. De protesterade inte, de genomförde en ny ordning. De som protesterade var vita rasister och stydstatspoliserna. Dessa provocerade och försökte hindra de svarta från att med sina kroppar skapa jämlikare restauranger utan apartheid. På så sätt utnämnde sydstatspoliser och vita rasister medborgarrättskämparna till de som regerade, till de som precis infört en jämlikare ordning.

Proaktiv eller reaktiv

Proaktiv skiljer sig från att bli reaktiv, reagera mot. Reaktiv är att reagera på maktordningar. Reaktiv blir på så ett sätt att följa andra. I fungerande relationer är detta inget konstigt. Vi fungerar ihop bland annat genom att vi reagerar på varandra.

Men ifall vi blir reaktiva gentemot härskande och förtryck styr vi oss mot makten. Det är inte så mycket makten som styr oss, vi styr oss mot makten. Detta blir övertydligt med trotsiga barn, men även protest fastnar gärna i det reaktiva.

Protesten vänder sig mot. Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Det reaktiva vänder sig till det den är emot. Protesten dansar med sin motpart. Den dansar med genom att dansa mot sin danspartner.

Protesten inleder gärna en intim relation till det den vänder sig mot. Denna intimitet gör att protesten kan ha svårt att bryta sin närhet till härskarna. Intimitet skapar ett beroende.

Genom att stå emot något kan det reaktiva dessutom bli en stötta, ett stöd till det den står mot. Att vända sig mot är att uppmärksamma något. Protesten skänker uppmärksamhet. Att ge uppmärksamhet är att återuppliva, återskapa. Vilket innebär att protesten är med och återupplivar det den vänder sig mot.

Proaktivt motstånd blir svamprötter

Ickevåld och proaktivt motstånd riktar sig åt nya håll. De viker av i nya riktningar. Ickevåld är besläktade med svamprötter. Många svamparter bildar nät av rötter under jorden. Dessa rötter viker av, de bildar rotknölar och växer i nya riktningar. Svamprötterna är inte på väg in mot ett centrum. De är inte på väg mot något mål långt bort. Istället för att centralisera söker de nya riktningar.

Proaktivt motstånd pekar inte ut en regering eller myndighet som den egentliga aktören. När proaktivt motstånd direkt börjar genomföra förändringen sprids den politiska förändringen som ett nät av svamprötter.

Det är så plogbillsaktioner sprids. På kvällen 24 november 1983 blev jag indragen i stödarbetet för Griffiss Plowshares som med smideshammare några timmar tidigare hade avrustat en jättelik B-52 bombare. De avrustade flygplanet eftersom avrustning krävdes. Dessutom började de med sina smideshammare bygga något bättre av flygplanet. Plogbillarna har tagit namnet från profetordet: De ska smida svärd till plogbillar, som finns i judendom, kristendom och islam. Plogbillar börjar direkt smida något som ger liv istället för att ta liv.

När Liz MacAlister och de andra sex i plogbillsgruppen fängslades satte sig ickevåldet i min mage. Jag begrep att det var så jag behövde arbeta. När magen lugnat ner sig frågade jag ifall jag fick vara med på nästa avrustning. Ett par månader senare blev jag inbjuden till den grupp som vi senare kom att kalla Pershing Plowshares.

I ickevåld blir motstånd och samhällsförändring samma sak. Gandhis ickevåld är proaktivt. Proaktivt motstånd blir att regera, på ett sådan sätt att det inbjuder andra till att regera. Ickevåld placerar inte demokrati uppe på en piedestal, demokrati sprids som svamprötter.

Detta är ett utkast för Mode och Motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och förslag om hur texten blir mer begriplig.

Fakta som flykt från befrielse - politik som träning

Otto: Det är lätt att tro att kunskap är något vi förvärvar och förvarar i vårt inre. Vi lär oss något, sedan kan vi det; -“Jaha, nu vet jag det.” Men många typer av kunskap är en kontinuerlig improvisation, där förutsättningarna förändras hela tiden och vi måste ständigt träna. Vad är relationen mellan träning och kunskap? Hur blir vi bättre på motstånd?

Per: Hmm, vetande görs gärna till flykt från kunskap. Kunskap ersätts med att veta. Känna till. Vara informerad. Vara medveten och upplyst. Vetandet blir träning i att vara åskådare istället för deltagare.

Kunskap är mer beroende av träning än att veta och vara informerad. En kompis vet “allt” om italiensk fotboll, men hen kan inte spela italiensk fotboll. Flera av de som spelar italiensk fotboll vet antagligen mindre än min vän. Men de kan spela.

Skolor och universitet fastnar ibland i överföringspedagogik. Information och vetande ska överföras från läroböcker och lärare in i studenter och elever. Eleverna görs till arkiv. Men varfördå? Vad är det för fel med att förvara information i böcker och på internet? Hjärnan behöver vi använda till annat.

Politik som överföring av fakta

Även politisk aktivism tenderar att ramla in i överföring. Överföring av fakta och information ersätter testande och experimenterande med nya system. Fakta ska föras över till så många som möjligt. Helst till sådana som för vidare informationen till andra. Sådant fokus på vetande genererar informationsöverflöd och informationsstress. Vetandet blir hinder för politisk förändring.

Så som universitet och skolor ibland använder fakta som flykt från kunnande kan även aktivism fly in i fakta och information. Fakta blir flykt från befrielse.

Medvetandegörande är en del av medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv genom att vara medveten - till skillnad från över- och underklass. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, utnyttjas för att producera medelklass, medvetna om vad det är som pågår. Upplysta som gärna upplyser de oupplysta.

Politik som träning

För Mohandas Gandhi var ickevåldsträning en nödvändig del av samhällsförändring. Samhällsförändring består av träning och experimenterande. Vi tränar politisk förändring. Träning är inte ett instrument för politisk förändring, träning leder inte till politisk förändring. Träning är politisk förändring. Politisk förändring är att lära av varandra: härma och uppfinna, pröva och öva. 

Politisk förändring är inte väsensskilt från fotbollslag, salsaorkestrar eller teatergrupper. Politik är övning, övning och ännu mer övning. Och det är övning i samspel, inbördes hjälp, inte övning i att själv bli duktig.

Per Herngren

2014 08 12, version 0.1

Texten är ett första utkast till en bok av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna för att göra boken bättre!

Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.

Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)

Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren

2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!

Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.