Avsaknad av tvång tvingar oss att välja - Kierkegaard fyller 200

Søren Kierkegaard fyller 200 år idag. Hans filosofi handlar mycket om det fruktansvärda i att vara tvungen att välja. I valet blir vi ensamma. För Kierkegaard blir valet att inte agera ett lika aktivt val som valet att agera. Att ingripa vid vapenhandel eller att inte ingripa vid vapenhandel likställs. De är båda likvärdiga som handling och val.

Vi kan läsa Kierkegaard som att avsaknaden av tvång tvingar oss att välja. Väljandet, beslutandet, blir per definition det som inte är bestämt av orsak, kalkyl, regel, lag, dominans eller tvång.

Varje beslut är därför olydnad. Detta gäller även beslutet att lyda. Själva beslutet att lyda är inte lydnad. Beslutet att lyda föregår lydnaden. Så även när vi lyder blir vi utsatta för det fruktansvärda i avsaknaden av tvång.

Denna filosofi förnekar inte tvång. När vi bär bort en provokatör från en aktion så är detta inte provokatörens val eller beslut. Provokatören lyder oss inte. Tvång blir i Kierkegaards mening motsatsen till både att välja och att lyda.

Beslut kan inte förklaras

Ifall vi lyckas förklara någons beslut så har vi ersatt beslutsvalet med förklaringen. Vi har bevisat att beslutet egentligen inte var ett val. Beslutet och väljandet är det som inte kan förklaras. Valet blir alltså den del av en handling som inte kan förklaras med något bortanför sig själv, bortanför valet av beslut.

Möjligheten att välja och ta beslut gör oss därmed i Kierkegaards mening till enskilda, skyddslösa och sårbara. Detta, hävdar jag, gäller minst lika mycket för en grupp, organisation som för en person. Det går att använda Kierkegaard för att visa att samma värnlösa, skyddslösa förutsättning även gäller gemenskaper. När en gemenskap väljer att ta ett beslut så gör den sig utsatt, skyddslös och sårbar.

Per Herngren

2013 05 05, version 0.1

"Det handlar inte egentligen om att visa den faktiska möjligheten av ett rent eller avskalat själv utan snarare om ett upplyftande av den förtvivlades ångest, vargtimmens ensamma våndor eller dödsskräckens perspektiv på livet som moment av klarsyn. Dessa ögonblick menar (Kierkegaard) inte vara en defekt i livet eller något vi ska försöka arbeta bort – tvärtom är de ögonblick där vi överblickar en av det mänskliga livets djupaste paradoxer, den att vara född in i ett släkte, en samtid, en historia och samtidigt bara vara en utslängd människokrake i livet lika ensam och utsatt som spädbarnet i sina första flämtande minuter. I medvetandet om denna paradox, denna ensamhet är vi skyddslösa."

Jonna Hjerström Lappalainen, Kierkegaard och det lysande mörkret, Svenska Dagbladet, 5 maj 2013.

Antirasism blir nyhetsbyrå för rasism

En del antirasism fångas av sin motvilja mot uttalanden från sverigedemokrater, socialdemokrater eller moderater. Den förvandlar sig själv till nyhetsbyrå och delar med sig av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat till andra genom facebook eller twitter.

Den rasism som utvinner fetischistisk kraft från att ensamma stolt stå upp mot majoriteten får därmed hjälp av enskilda antirasister som jobbar frivilligt åt rasismen som gratis pr- och nyhetsbyråer.

Möjlig lösning: sprid inte vidare rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat. Fokusera istället på motstånd, motståndstekniker, motståndsträning, träning i demokrati, bygga befriade samhällen, självkritik, uppfinningar, interventioner i maktordningar, analys av makttekniker och strukturer. Och ha kul! Dansa!

Per Herngren
2013 05 03, version 0.1

Referens

Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

Organisationsegoism - självupptagen aktivism

Organisationsegoism är när en grupp bjuder in alla till sin verksamhet istället för att söka samarbete, allianser och koalitioner med andra organisationer.

I morse, 1 maj, hängde jag på Järntorget. Därifrån utgår olika vänstertåg i Göteborg. Jag pratade med en kvinna som stod vid bokbordet för Svenska Kvinnors Vänsterförbund, vilka tog sitt namn 1931. Förutom det förlegade nationalistiska namnet är det en intressant organisation som kopplar kvinnorörelse, vänster och solidaritet.

Hon var starkt kritisk till civil olydnadsgruppen Ofog som hon menade var organisationsegoister. Jag blev mer intresserad av hennes begrepp än av hennes kritik mot Ofog. Jag frågade ifall jag fick använda hennes namn men hon ville hellre att jag lyfte fram Svensk Kvinnors Vänsterförbund. Så här förklarade hon organisationsegoism:

Organisationsegoism

1. Bjuda in alla att delta i sin aktion eller sin verksamhet.
2. Undvika samarbete och samtal med andra organisationer förutom några utvalda upplysta och medvetna likatänkande.
3. Undvika att fråga ifall ens aktioner förstör för andra organisationers kamp.
4. Lansera sig själv som representant för kampen, exempelvis som Motståndsrörelsen.

Politisk förändring kräver allianser

Ifall politisk förändring uppstår som smittor när organisationer härmar varandra så blir organisationsegoism en politisk återvändsgränd. Det blir sekteristiskt och självupptaget. De politiska uppfinningarna som organisationen skapar stängs inne i organisationen istället för att smitta av sig till andra organisationer.

Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd.

Konflikter bryter organisatorisk individualism

Kritiken mot individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.

Istället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra.

”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål. … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[1]

Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande.

"Gemenskap av medvetna" skapar politisk sekterism

Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.

Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.

Per Herngren
2013 05 01, version 0.1

Fotnot

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 138.

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009

Per Herngren, Allianser av olikhet istället för identitetspolitik - Judith Butlers ickevåld V, 2011.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Pacifism - bortom individualism

Vad innebär pacifism ifall vi använder begreppet på en gemenskap? Ett sätt att ta sig ur individualistiska föreställningar om politisk förändring är att översätta gamla individualistiska begrepp till gemenskaper och grupper. Här är ett förslag på definition av att vara pacifistisk.

En organisation är pacifistisk ifall den har som beslut, princip eller moral:
att inte använda våld
att inte tillåta våld i organisationen
att inte ge sitt aktiva stöd till andra organisationers användning av våld

Med denna definition upptäcker vi att pacifismen är etablerad bland organisationer. Våld är inte en accepterad verksamhet i speciellt många organisationer.

Per Herngren
2013 04 27, version 0.1

Metodologisk individualism förklarar politisk förändring med individers föreställningar, attityder, gener eller handlingar.

Skicklig inkompetens på föredrag

Skicklig inkompetens är när självklarheter och ibland dumheter låter väldigt smart. Åhörarna tränar sig under föredragen på att visa upp en okritisk attityd inför självklara lösningar och estetiska modeller. Detta sker på ett sofistikerat sätt vilket kräver mycket träning. Inkompetens under föredrag är en avancerad skicklighet.

1. En tummregel som inte ska ses som bevis är att ifall åhörarna hela tiden nickar bifallande så kan skicklig inkompetens ha uppstått. Det som åhörarna redan känner till förpackas på ett nytt och estetiskt vackrare sätt. Åhörarna hör det de hört förut fast det låter vackrare.
2. En annan tummregel är att ifall alla lösningar är individuella så undviker föredragshållaren gemensamma och politiska problem. Organisationer, samhällen och politiska lösningar suddas ut. Organisationer reduceras till fållor där individer springer runt och gör det de vill.
3. En tredje förenklad tumregel är att fall åhörarna skakar på huvudet är det mycket möjligt att föredraget faktiskt ger ny kunskap, att det inte ramlar ner i skicklig inkompetens. Ifall åhörarna irriterat viftar med händerna så bekräftar antagligen inte föredraget det åhörarna redan vet: Va? Vad är det du påstår egentligen? Men vi gör ju tvärtom. Det skulle ju innebära … Detta skulle ju tvinga oss att  …

Skicklig inkompetens

Chris Argyris lanserade begreppet skicklig inkompetens 1986. Redan 1914 påvisade Thorstein Veblen ett liknande fenomen: intränad oförmåga. Intränad oförmåga är att lära sig att inte se, eller att inte agera. Om intränad oförmåga förekommer på alla möjliga nivåer uppkommer skicklig inkompetens mellan föredragshållare, kursledare, ledare, chefer och deras åhörare eller underlydande.

Föredragshållare tränar sig på att tala på ett sätt som skickligt undviker att göra åhöraren upprörd. Åhöraren kan istället utvinna fetischistisk kraft ur föredraget. Åhörarna får kraft som dock försvinner inom några dagar och en efterfrågan på nya föredragshållare uppstår.

Enligt Argyris tar inte skicklig inkompetens itu med viktiga frågor och problem i samhällen och organisationer.

En ska inte förstå de skickliga föredragshållarna som avsiktligt manipulativa. Föredragshållarna försöker tillfredställa sina uppdragsgivare och åhörare. Det är alltså inte ett medvetet planerat sätt att få kontroll och makt. Det är snarare intränad omedvetenhet, ett sätt att se som också innebär ett sätt att inte se. Det är ett inlärt automatiserat beteende. Det är en skicklighet i att låta åhörarna slippa ta itu med grundläggande konflikter och problem.

Skickligt inkompetenta föreläsare presenterar olika lösningar utan att lyfta fram vilka politiska eller organisatoriska problem dessa lösningar ska lösa. Åhörarna ska alltså själv söka de problem lösningarna ska lösa.

Ett exempel på hur föreläsare skickligt kan begränsa tänkandet till självklarheter är att samtidigt som föreläsaren nickar och sänker rösten säger hen att åhörarna ska  ”tänka bort” gränser. ”Ni måste överskrida era gränser!” Här passar det väl in med lite nickande och bifall från åhörarna.

Ett annat sätt är att fånga åhörarna med estetiska modeller: trianglar, cirklar, trappor, fyrfältsscheman med tillhörande poetiska bokstavskombinationer som bildar ord och är lätta att komma ihåg.

Genom att inte precisera uppstår pseudokommunikation. Deltagarna pratar förbi varandra. På så sätt kan alla bli överens. Första upplevelsen är att det pågår lyssnande, bekräftelse, samtal och dialog men i praktiken pratade deltagarna inte riktigt med varandra.

Exempel på uttryck som kan användas för att skapa skicklig inkompetens är att det behövs ”en ny kultur”, ”en individuell mognad”, ”större medvetenhet”, ”mental träning”, ”trygghet”, ”måltänkande”, ”enighet kring vision och mål”, ”ny typ av ledning”.

Även åhörare behöver tränas på skicklig inkompetens. Skicklig inkompetens är en färdighet, inte bara hos föredragshållare utan även hos åhörare.

Per Herngren
2013-04-24, version 0.1.2

Referens

Per Herngren, "Skicklig inkompetens på ledarkurs", http://ickevald.net/perherngren/skickliginkompetens.htm, 2008.
Robert Wenglén, Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.
Chris Argyris, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999.
Chris Argyris, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986.
Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914.