Hacktivism och queer

Otto: Precis! Det jag tänker kring hackare är just att de kartlägger system och ordningar, undersöker energier, gränssnitt och kontaktytor, sen bryter de in i dom och kopplar om, hittar de punkter där de kan göra en form av akupunktur, strategiska spänningspunkter där de kan trycka till så ny energi strömmar till och ordnar om i systemet på ett önskvärt, och helande, sätt. Men hela poängen är just att utnyttja det befintliga systemet, hitta nya vägar genom det, och frigöra underliggande krafter.

Per: Aha, jaa, då hackar civil olydnad åtminstone fyra separata system. Först hackar den de ordningar som fängslar aktivisterna och frigör en utväg för motstånd, det kan vara lönearbete och huslån. Sedan går gruppen in på ett företag, statligt verk eller en militärbas och hackar en bit av organisationen, maskiner, transportmedel. Tredje steget är att hacka förhör och rättegång så dessa kan användas för rättvisa. Sedan hackas fångenskapen och fängelset så de börjar samarbeta med olydnaden.

Även själva olydnaden hackas på märkliga sätt. Civil olydnad är inte en fast form. Civil olydnad är uppfinnande. Ett uppfinnande som bygger med de verktyg som finns tillgängliga.

Inte total brytning

Hacktivism bryter med den revolution som uppfattar sig som ett totalt brott, en totalt annan ordning. Revolutioner köar inte, de avlöser inte varandra. Revolutioner trängs. När hackande och finslipande nått tillräckligt långt kan dock flera ordningar börja samverka. Och med tiden tränga undan andra ordningar.

Vi upptäcker att civil olydnad, ickevåld, hacktivism och queer inte är raka och linjära begrepp. De är innovativa praktiker. De etablerar något annat än det etablerade. Förhoppningsvis attraherar de varandra, så de tillsammans kan uppfinna andra ordningar.

Queer begriper hacktivism

Låt oss en stund använda queer som paradigm för hacktivism. Queer är inte protest eller negation. Protesten fastnar i en heteroordning med två motstående kön: makthavare och folket. Queer vänder sig inte mot den mäktiga ordningen. Queer viker snarare av åt andra håll. Queer är avvikelse. Queer blir kanske tydligare med det engelska (sexual) orientation, orientera sig i en viss riktning.

Queer blir på så sätt bakvänt för en rättighetsaktivism som hävdar att trans eller homosexualitet ska vara lika “normalt” som allt annat. Queer får dock inte avfärda dem som kämpar för att få passa in, som kämpar för att få ordning på Ordningen. Ifall queer kamp blir konsekvent avvikelse så skapar den nya räta linjer. Och när queer blir ‘straight’ så utesluter ju även queer det avvikande.

Hacktivism begriper queer

Ifall vi nu istället prövar att använda hacktivism som paradigm för queer så blir detta kanske ännu tydligare. Hacktivism låter ordningen avvika. Ordningen sätter fart i en ny riktning. Ordningen befrias från sig själv, från sitt eget herravälde.

Hacktivisterna bygger om. De använder olika ordningar som byggstenar. Det går inte att vara hacktivist bredvid. Hacktivism är inte ett individuellt skapande. Hacktivister bygger tillsammans. Tillsammans skapar möjlighet att bli något annat.

Den som håller sig bredvid blir sin egen mästare. Den tvingas uppfinna egna patent. Patent håller andra undan. Patent är försöket att skydda sig mot det politiska, mot det gemensamma.

På ett sätt gör queer och hacktivism samma operation: Ändra om. Och tappa kontrollen. Queer är mer fri programvara än patent. Givetvis slår patenten tillbaka, de försöker förvandla queer till något statiskt, något som är identiskt med sig själv, som är sig själv.

Queer, hacktivism och civil olydnad är faktiskt skapande. De förverkligar något som blir märkligt för dominerande ordningar. Hacktivism och queer förverkligar det märkliga i dominerande ordningar. Maktordningar queeras. Det är så något revolutionerande ger sig själv tid att ordna till sig. Så det kan leva vidare i trängseln.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till att göra texten mer begriplig!

Kapitalism är andlig - förandliga kläder & religion

Kapitalism är inte så intresserad av byxornas materialitet. Kapitalism förandligar jeans och andra kläder. Det är så kraft kan utvinnas ur dem.

Vanliga sätt att förandliga kläder är att förvandla dem till patent, ägande, vara, kostnad, intäkt, försäljning, vinst och vinstmarginal.

Och det är givetvis inte bara plagget som förandligas. Även produktionen förvandlas till vinst, vävandet förvandlas till vinstmarginal. Transporten görs om till kostnad som det går att göra vinst på.

Den kanske största andliga rörelsen idag är att räkna kostnader och intäkter.

Kapitalism genererar magi som klibbar sig fast på sömmar och kragar. Denna magiska kraft kan sedan utvinnas även av oss konsumenter. När jag är överstressad eller ledsen går jag ibland på rea och köper skor eller tröjor. Jag har pinsamt många reaskor. Både köpandet och ägandet genererar magisk kraft. Detta upptäckte redan Karl Marx när han undersökte varans fetischering. Att köpa kläder kan bli viktigare än att använda dem.

Det är inte bara konsumerandet och ägandet som blir magiskt. Varumärken och logotyper genererar magiska nät som drar i oss. En logga mångfaldigar sig och producerar svärmar av andliga varelser som lever vid sidan av hållfasthet och passform, tvättande och lagande.

Eftersom kapitalism kan förstås som handlingar som genererar vinst tror vi kanske att den bara är självupptagen produktion av vinst. Men kapitalism hjälper gärna till att förandliga mycket annat också, även sådant som den inte kan förvandla till direkt vinst. Den ställer gärna upp för förandligandet av konst och religion.

När kapitalism trasslar in sig i religion eller konst så tolkar vi kanske detta som att dessa försvagas. Men problemet är snarare att de förstärks.

Vanliga sätt att förandliga religiösa och konstnärliga praktiker är att förvandla dem till magi och fetischism. Det liknar hur ett klädesplagg görs om till en vara eller en ägodel. Ikoner och kaftaner, psalmer och predikningar, halvmånar och kors, byggnader och processioner börjar generera kraft istället för befrielse.

När religion omvänder sig till magisk fetischism kan lönearbetare utnyttja den för att ladda batterierna. Förandligade religioner gör att ökad kontroll och stress inte behöver leda till lönearbetets kollaps. Det kan fortsätta generera vinst och makt. 

Det är lätt att tolka detta som att religion bara exploateras. Men religiösa organisationer kan själva utvinna kraft ur förandligandet. Som när teater och konst förandligas gör sig även religiösa grupper mäktiga genom magi. De ser dessutom till att deras deltagare känner sig starka. De laddas med kraft. Dessa andliga krafter genererar stimulerande kraftfällt som gör att religion och konst gärna dras närmare andra maktcentran. De frestas på så sätt att fly bort från motstånd och befrielse.

Metod

Förandligande används i texten som motsatsen till andlig. Andlig är att materialisera, exempelvis i samtal, samarbete, skapande, text, gemenskap. Förandliga tränger undan och ersätter något som materialiserar. Förandligande materialiseras genom splittring, som skilt från det som utnyttjas i förandligandet.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till med synpunkter och funderingar!

Kläder gör motstånd - Gandhis dhoti & khadi

I Gandhis tidiga kontakter med kolonialherrar och västerlänningar bar han manlig, brittisk överklasskostym. Senare övergick han till att bära khadi som fattiga i Indien bar.

Lokaltillverkade khadis bröt mot koloniallagarna som påbjöd att kläder skulle köpas från engelska tillverkare. Khadis blev en egen rörelse, som kombinerade civil olydnad och skapande hantverk. Rörelsen drogs aldrig in i den negativa nej-sägande protesten. Gandhi formulerade en princip för politisk förändring: gör civil olydnad till konstruktiva program. Det gjorde civil olydnad skapande och han fastnade aldrig i blockader, i att mäta sin styrka med härskarna.

1921 mötte bönder, fattiga och kastlösa honom i Madurai. De utmanade honom med att Khadi blev alltför dyra för fattiga. Själva bar de ofta bara ett enda klädesplagg, ett långt tygstycke. Då övergick Gandhi till att dra en flera meter lång egentillverkad dhoti-sjal utan sömmar runt sig. Så som Gandhi bar dhoti, ibland med en enkel sjal (shawl) över ena axeln, bröt han med flera ordningar: kolonialism, klass, kast, kön.

Med sina billiga dhoti och shawl queerade Gandhi den indiska manliga elitens vana att klä sig som sina kolonialherrar. Hen queerade könsordningar som markerade att man tillhörde en god kast och var utbildad i England. Dhoti med en enkel sjal virad runt överkroppen uppfattades feminint av både engelsmännen och av den indiska koloniala eliten.

Att indiska män pekas ut som feminina är en kolonial föreställning som fortfarande används för att rasifiera indier. Gandhi transade kolonialismen genom att bjuda in dessa kläder till att bli del av motstånd och befrielse istället för underordning.
Hur Gandhi bar de fattigas handspunna och handvävda dhotis gjorde honom sårbar både i Indien och England. För kolonialherrarna och den indiska eliten markerade Gandhis dhoti maktlöshet snarare än makt. I början blev han ju förlöjligad. Sedan blev hans omvirade dhoti just det du påpekar, tecken på respekt. 

Vi i ickevåldsrörelsen kämpar med hur våra kläder bär och lyfter våra motståndare. Samtidigt får vi kritiskt analysera hur våra kläder bär kön, klass, elit och andra tillhörigheter. Hur våra kläder utestänger och särskiljer. Hur de över- och underordnar. Vi får samarbeta mer med de kläder som gör motstånd mot sådana ordningar.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Synpunkter på manusutkastet mottages tacksamt!

Svenskhet blir vithet: rasifiering av nationalstaten

Svenskhet förknippas ofta mer med vithet och ras än hur det associeras med faktiskt medborgarskap, födelseplats eller språkkunskap. Detta visar en kritisk forskningsantologi om vithet:

”En vit kropp associeras ofta med förmågan att tala svenska utan förhinder, något som inte med självklarhet gäller icke-vita. Om detta kan blandade, adopterade och de som tillhör den så kallade andra generationen vittna: ”Vad duktig du är på att tala svenska!” är en inte ovanlig kommentar från omgivningen. Ett annat exempel på relationen mellan ras och språk är när ickevita svenskar blir tilltalade på engelska alternativt på det språk som de förväntas ha som modersmål. Dessa vardagsfenomen indikerar att svenskhet och förmågan att tala svenska associeras med vithet, liksom att icke-vita kroppar knyts till utländska och utomeuropeiska språk.”¹

Detta skulle i så fall innebära att vithet och ras blivit en byggsten i det svenska nationalstatsprojektet. 

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), landområde (land), kultur och stat till en totalitet. Folk, stat och land skulle bli ett. Detta har aldrig lyckats. Det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur.

Nationalstater har blivit fantomer, de skymtar här och var men de materaliseras aldrig. Ras blir en sorts ersättning eller representation. Vissa drag får representera det svenska, utseende får representera Sverige som nationalstatligt projekt.

De senaste årens växande fascistiska partier – svenska och europeiska – stör detta nationalstatsbygge. Fascismen blir en karikatyr av den nationalism som uppfattar sig som etablerad och hyggligt rumsren.

Per Herngren

2015 01 04, version 0.1

Referens

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet, 2013.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Metodologisk nationalism, 2006. 
Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed, 2013.

Fotnot

1 Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012, s 53.

Trappa upp sårbarheten - inte provokationen: Om motstånd

Otto: “Nej-till-mode” är ju också en typ av mode, och ett kraftfullt sådant dessutom. Inom mode är det vanligt att en stil, som ursprungligen var en form av motstånd, inkorporeras i modeindustrin och blir en etablerad kommersiell produkt. Punk är ju ett klassiskt exempel på något som först var ett provokativt avståndstagande från modevärlden för att sedan bli helt etablerad som stil. Punkens uttryck blev snabbt en del av marknaden, medan dess ethos, dess gör-det-själv-kultur tog en annan riktning, men förvisso också blev detta förhållningssätt en förelöpare till det fria entreprenörskap som den nyliberala ekonomin hyllar. Och det säljs “gör-det-själv-kit” i affären där vi kan göra oss till punkiga konsumenter.

Det som var motstånd “bjuds in” av opponenten och avväpnas på så vis.

Per: Jag tror denna inbjudan blir ett sätt att ignorera motståndet. Motståndet välkomnas på ett sådant elegant sätt att det passar in i ordningen.

I augusti 1920 under kampanjen för samarbetsvägran med det brittiska kolonialväldet och ännu mer i civil olydnadskampanjen sommaren 1930 lyfte Mohandas Gandhi fram hur vi behöver vi trappa upp när stat och lag ignorerar oss.

Det blir dock missvisande att likna Gandhis upptrappning med punkens provokativa mode. Det går givetvis inte att reducera punk till provokation. När jag var tonåring i Göteborg var punkrörelsen kreativ. Den organiserade ickekapitalistisk tillverkning och försäljning. Och den bröt sig ur könsordningar som dominerade i pop och hårdrock. Men delar av punken drogs in i provokationen.

Jag funderar om provokationerna möjligen gjorde punken mer lydig? Den provokativa punken var tvungen att återskapa borgerligheten för att kunna provocera det borgerliga. Punken gjorde på så sätt sig själv till uttryck för borgerligheten.

Provokationen gör sig beroende av motparten, av vad motparten känner sig provocerad av. Men att bli provocerad är ofta stimulerande. Provokationer kan lätt fetischeras och förvandlas till profit.

För Gandhi är det inte provokationen som ska trappas upp. Det är snarare tvärtom. Det är nakenheten som eskalerar. När vi fängslas för civil olydnad är det vår sårbarhet som trappas upp. Sårbarheten under fängelsetiden öppnar upp möjligheter till möten och samarbete. Med motparten och med andra.

Öppenheten för samarbete med motparten gör märkligt nog ickevåld mindre beroende av motparten än behovet av att få motparten provocerad. Provokationen mot Normen fastnar i Normen. Ickevåldets nakna beroende gör sig oberoende av maktordningar. Det är den sårbarhetspolitik som lever inom delar av feminism, hacktivism och queer.

Precis som queer försöker ickevåld sällan påverka. Queer bjuder istället in. Queer attraherar. Queer skapar affekt. Queer drar i oss. Njaoo, Gandhis ickevåld var queerpolitik.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter!

Befrielse skapar kaskader

Otto: Visst, även små detaljer, som till exempel en oönskad fläck, kan förändra en annars perfekt utstyrsel, och likaså motsatsen, en väl vald accessoar kan bli “pricken över i:et”.  Modet är ett spel med denna typ av sammanställningar av agens. Ofta leker ju nya stilar och subkulturer med just dissonanser och synliga konflikter, de skapar oväntade kombinationer och utmanar konventioner. Ibland då en ny stil kommer kan ju denna aversion kännas också bland modeintresserade. "Jag skulle aldrig bära det där", kan man säga, för att ett par månader senare klä sig just så. Ens smak har skulpterats om.

   Man skulle kunna säga att modet har ett slags inre konflikt, mellan en massa stilar, högt och lågt, gammalt och nytt, och där olika delar motstår varandra, utövar olika former av friktion. Något är dynamiskt och något står stilla, beronde från vilket perspektiv man tittar.

Per: Hur du beskriver accessoarer som detaljer som ändrar andra detaljer är ju hur civil olydnad fungerar. Politisk förändring sker inte genom att en mystisk helhet ändrar sig. Förändring är snarare detaljer som ändrar andra detaljer. Jag kallar ju det för kaskadpolitik, fast accessoarpolitik skulle nog fungera också.

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar egenskaper och förutsättningar för andra handlingarna. Samtidigt ändras dess egenskaper av de andra handlingarna(1).

Det här låter märkligt. Vi är vana att tänka på politik som mekanik. Det ena skulle påverka det andra. I följd. Som en linje av politisk påverkan, där politiska aktioner påverkar andra politiska aktioner. Men politisk förändring är sällan linjärt, politiska handlingar följer sällan på varandra. Det ena leder inte till det andra. Politik är mer som accessoarer än som mekaniska motorer.

Detaljer i en aktion som vi genomför ändrar egenskaper hos tidigare aktioner. Och detaljer i tidigare aktioner ändrar samtidigt på aktionen vi utför.

Det här blir jobbigt för en motståndsgrupp. De som utför civil olydnad tappar omedelbart kontrollen över sin aktion. Och samtidigt börjar de kontrollera en mängd andra aktioner.

Det här kan bli destruktivt men det också fungera som gemensamt politiskt byggande. En aktion kan förstärka andra aktioner genom att ändra deras egenskaper. Tyvärr händer det även att dåligt utförda detaljer försvagar kraften hos tidigare och framtida aktioner. Slarv med detaljer i en aktion kan försvaga decennier av motstånd.

Det som gör det här kämpigt för oss som kämpar är att vi själva kan förstöra det som byggts upp med stor omsorg under lång tid. Gemenskaper, grupper och organisationer, är sårbara.

Varje civil olydnad är samhällsförändring

Varje politisk handling är en politisk förändring. Varje handling förändrar förutsättningar för politik. Så varje politisk handling ändrar förutsättningar för andra handlingar.

Detta gäller för civil olydnad likaväl som för lagstiftare och företag. Volvo i Göteborg är på så sätt lika politisk som en riksdag i Stockholm.

Domstolar, parlament och andra folkrörelser genererar i sin tur nya förutsättningar för den motståndsgrupp som sätter igång en kaskad av civil olydnad.

Hur långt i tid och rum en kaskad sträcker sig är omöjligt att förutse. Ibland når kaskader runt jorden. En befrielserörelse på andra sidan vårt klot kan ändra förutsättningarna för civil olydnad här. Och civil olydnad här kan skapa nya förutsättningar för befrielserörelser på andra sidan jordklotet.

Befrielserörelser kan vara med och befria varandra. De kan också begränsa varandras befrielse. Ibland kan en motståndkamp göra det omöjligt för andra att genomföra befrielse.

Arabiska våren

Under det som kallas arabiska våren 2011 fick jag förmånen att resa runt och hålla träning i civil olydnad på flera ställen i Kurdistan, Irak och Turkiet. De befrielsegrupper och demokratigrupper jag träffade kunde bli starkare både när en regering blev mer repressiv eller när en regering blev demokratisk. De använde ickevåldsmetoder som gjorde dem starkare oberoende av hur regeringen agerade. Men samma befrielsegrupp kunde förlorade hela sitt momentum och trängas undan när rebeller startade väpnad kamp mot regeringen. Rebellerna förändrade de ickevåldsliga gruppernas betydelse. Befrielsen suddades bort och reducerades till protest mot en diktator eller en korrumperad regering. För att befrielsen inte skulle exploateras av våldets kaskader blev befrielsegrupperna därför tvungna att dra sig bort från rebellerna. Befrielsen kunde ibland återigen skapa sig utrymme i mindre städer och byar, där väpnade rebeller inte kunde exploatera dem.

Kaskader kan göra att en motståndskamp neutraliseras. Eller att den istället mångfaldigas på oväntade sett. Oförutsägbarhet ska inte blandas ihop med slumpen. Med lång träning lär sig motståndsgrupper att hantera både destruktiva och kreativa kaskader, motstånd är att lära sig improvisera.

Folkrörelser skyddar sig mot befrielse

Det händer att folkrörelser bygger murar för att skydda sig mot befriande kaskader. Genom att konsekvent vända sig mot regeringen och kräva olika saker skyddar organisationen sig mot att själv bli befrielse.

Massmedier och politiska partier skyddar sig ibland mot befrielsekaskader genom att reducera grupper till “enfrågerörelser”. Till partikulära intresserörelser som inte ser helheten. Det är ett skäl till varför plogbillsgrupper har vägrat att själva reducera oss själva till fredsrörelse eller solidaritetsrörelse. Men vi råkar ofta ut för att andra försöker reducera oss. Vanligaste makttekniken har varit att reducera oss till fredsrörelse.

Karen Barad lyfter fram kaskader som en del av hennes queerfenomenologi. Kaskader är en förklaring till hur politik alltid blir queer. Hur politik alltid blir märkligt. Politik vore inte politik ifall det vore förutsägbart och normalt. Varje politisk handling producerar kaskader av förändringar på oförutsägbara och märkliga sätt. Och handlingens egenskaper förändras gång på gång, även efter den borde ha varit avslutad.

“Causality is an entangled affair: it is a matter of cutting things together and apart (within and as part of phenomena). It is not about momentum transfer among individual events or beings. The future is not the end point of a set of branching chain reactions; it is a cascade experiment.”(2)

Fotnoter

1. Per Herngren, “Kaskadpolitik - Karen Barad V”, http://perherngren.blogspot.se/2012/10/kaskadpolitik-karen-barad-v.html

2. Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning,London: Duke University Press, 2007, p 394.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar en i läsningen?

Makt och motstånd är pulserande motorer

När vår lydnad återkommer uppstår puls. Makt pulserar. Och utan puls blir makt bara tillfälligt och knappast speciellt mäktigt. Detta gäller även motstånd. Utan puls blir motstånd maktlöst.

Det tar åtminstone tre aktioner innan civil olydnad skapar puls. En enda aktion är en enskild händelse och därmed en form av återvändsgränd. Två aktioner definierar intervallets längd. Det är först ifall detta intervall används en tredje gång som puls har uppstått.

Ifall pulsen fortsätter kan motstånd komma i resonans med andra pulser. Resonans är ömsesidig förstärkning. Resonans är det som skapar politisk kraft. Den tusenfaldigar kraften i aktionerna. Vi kan jämföra med hur väggar och dansgolv, stolar, bord och bardiskar, kläder och kroppar ibland hamnar i resonans med varandra och med dansare och musiker. Ifall de kommer in i takten. Musiker och dansare kan tappa takten och så går pulsen förlorad, matgästerna droppar snart iväg.

Genom resonans skapar puls gravitation. Det är inte en dragningskraft mot ett ursprungligt centrum utan snarare dragning mot själva pulsen, mot fortsatt pulserande.

Ifall själva dansrestaurangen vore gravitationscentrumet skulle ju folk dras dit dygnet runt, alla dagar. Men dansare och matgäster dras istället mot en speciell puls även om den behöver vara lokaliserad till ett bra ställe. Under torsdagskvällar på somrarna dras jag tillsammans med några vänner till ett salsaställe. Vi börjar med att äta och dricka och prata poesi och politik. Senare på kvällen börjar några av oss dansa. Vi skulle komma av oss ifall Davar, klubbarrangören, bytte klockslag eller veckodag. Eller om Davar bytte från sommaren till hösten. Dansen kan ibland vara ganska queer men takten behöver hållas.

Ifall en motståndsrörelse klarar av att hålla takten produceras en ’motor”. Det är den som driver motståndet. Annars skulle motståndet bara bli ett tungt släpande. Denna roterande nästan självgående motstånds-motor är i sig politisk förändring. Motorn är alltså inte ett medel för en framtida politisk förändring. Motorn är både mål och medel. Den tar sig dock olika former, den blir traditioner, vanor, institutioner, organisationer, träffar. Och den blir det vi kallar historia.

Makt och motstånd fungerar här på samma sätt. Genom att pulsera drar makt i oss. När olika pulser av lydnad hamnar i resonans med varandra skapar de enorm dragningskraft. Lydiga organisationer förstärker lydnaden. Lydnad drar till sig lydnad.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och idéer i en kommentar!

Einsteins konfliktingripande när Marie Curie mobbas offentligt

När Marie Curie mobbades offentligt för hennes intellekt i kombination med att hon var kvinna gjorde Albert Einstein ett intressant ingripande direkt till henne. Einstein använde flera ingripandemetoder:

1 Ta direkt personlig kontakt med Curie (offret för mobbningen).
2 Börja med att be om ursäkt för att han inte hade något riktigt smart att säga. Det gör att han undviker att framhäva sig själv som beskyddare (patriark). Han är helt enkelt tvungen att säga några saker (tvungen att ingripa).
3 Definiera påståendena mot Curie som struntprat och skitsnack.
4 Definiera mobbningen som respektlös mot Curie.
5 Einstein säger sig själv vara väldigt glad över att ha lärt känna Curie.
6 Han berättar att han mer och mer har kommit att beundra hennes ärlighet, intellekt, och driv. Här undviker han att betygsätta henne som person, som exempelvis: Du är bra. Du är duktig.
7 Han påstår att förutom mobbarna så håller flertalet med honom. Alla, förutom de som är med i mobben, är glada över att ha dig ...
8 Han uppmanar henne att inte läsa skitsnacket eller lyssna på det. Lösningen är inte att vara stark. Håll dig undan. 

Idag används ordet troll om de som klampar runt i sociala medier och mobbar. Einstein använde ordet reptil. Troligen med samma betydelse: Klampa runt, krossa. Svag empatisk förmåga.

Per Herngren
2014 12 10, version 0.1.1

Kurs med metoder för att ingripa vid mobbning och härskartekniker

Albert Einstein, 23 november 1911

Laglig protest som vaccin mot civil olydnad

Tilltron till att ledare och regeringar styr det som händer och sker fungerar som ett effektivt vaccin mot att bli smittad av civil olydnad och befrielse.

Tron på att det finns en regering däruppe som styr det mest som händer är en form av vidskepelse. Men det innebär inte att vidskepelsen är effektlös. Vår tids övertro på styrning bygger upp motståndskraft.

Rådande maktordningar kan bara existera genom att smitta ner våra kroppar och organisationer. Men för att kunna dominera behöver maktordningar motståndskraft mot motstånd. Tron på att det är ledare, chefer och regeringar som ska lösa våra gemensamma problem bygger upp en sådan immunitet.

Det innebär att protester och laglig aktivism som vädjar till regeringen kan fungera som vaccin mot befrielse. De skyddar rådande ordningar mot alltför omvälvande förändringar. Laglydiga protester börjar i så fall fungera som antikroppar, de neutraliserar kraften i civil olydnad.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Förslag på ändringar mottages tacksamt!

Lagen existerar bara genom lydnad

Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta. 

I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.

Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.

Lagen blir till igen och igen

Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.

Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.

Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag. 

Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.

Lagen är mindre än handlingen

Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.

Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. "Lagen" i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra "laghandlingar". Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.

Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar. 

Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.

Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

Per Herngren

2014 11 24, version 0.1

Beröring bortom mångfald och individualism

Otto: Beröring skapar skillnad, den delar upp mellan agenser, en sak berör en annan, en människa rör vid en annan, en hand möter en annan. Men den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty menade att den gränsen inte kunde dras så klart som vi ofta tror; att en handlande person är subjekt och den passiva parten är objekt. Han menade att kombinationer kunde uppstå, som subjekt-objekt. Till exempel kan jag beröra min egen axel med min hand, och jag är då själv både den som rör och den som berörs.

Per: Jo, så är det ju. Varje sak min hand rör berör handen tillbaka. Vad är subjekt och vad är objekt? Varje beröring bryter antropocentrismens föreställning att människor är aktiva och skapande medan saker och ting skulle vara passiva. Beröring bryter dessutom solipsismen: att allt egentligen bara är min egen upplevelse.

Tillsammans med Maine de Biran funderar Paul Ricoeur hur vår sorg och glädje, vår smak, våra känslor, kommer ur beröringen, ”its aptitude for feeling is revealed most characteristically in the sense of touch”(1).

Självet skapar inte sig själv. Den andre, och det andra, är med och skapar självet: ”that selfhood implies its own ”proper” otherness … for which the flesh is the support”(2).

Därmed blir det möjligt att vända på fenomenologen Edmund Husserls föreställning om den andre som mig, en annan som är som mig själv. Istället är det jag själv som blir något annat. Vi är inte som varandra, vi är något annat än oss själva, vi är mer. Det tvingar oss att lämna identitet och likhet som förklaring till vem jag är och till vilka andra är.

Beröring ska här inte blandas ihop med individens upplevelse av världen, att känna på saker och ting. Här tar jag snarare upp hur beröring fastnar på det som berörs. Civil olydnad, ickevåld och queer gör saker märkliga. Märkbara. De gör märken. Beröring gör märken som sitter kvar.

Beröring leder oss på så sätt bort från traditionellt mångfaldstänkande: dom är som dom är, låt dom vara som dom är. Beröring skapar ständigt nytt. Beröring mångfaldigar istället för att fångas i statisk mångfald där vi hålls som åtskilda åskådare till varandra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på ändringar!

Fotnot

1. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.

2. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.

Civil olydnad behöver gå i fängelse

Civil olydnad inbjuder fängelserna till att bli aktörer. Fängelser som är avsedda för att hålla medborgare fångna i laglydnad blir istället befrielse.

Gandhis erfarenhet var att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete “ute i friheten”: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined.” (Gandhi 1931)

Det är bland annat därför Gandhi hävdar att ifall lagen ignorerar våra aktioner genom en klapp på kinden, genom böter eller villkorligt fängelse, då behöver vi trappa upp.

Stater bygger fängelser som en negation. De som bryter lagen straffas. Fängelser ska hindra oss. Men med civil olydnad bryter sig fängelset ut ur sitt negerande. Det blir skapande. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det blockerar inte kreativiteten. Fängelset förvandlas från att vara statens protest mot lagbrott till att bli produktivt skapande.

Queerade och hackade fängelser

När vi trappar upp olydnaden så queeras murarna. Hacktivister skulle säga att fängelset hackas. Fängelset börjar medagera med den fängslade befrielsekämpen. Gallret blir medaktörer i motståndet mot vår underordning. Britsen och cellen hjäler oss att bryta oss ut ur lydnadens fångenskap.

Hackade fängelser befriar samhällen. Och de blir själva befriade samhällen. Fängelser blir vilohem, bostad, hem, familj.

Den som utför civil olydnad försöker ofta göra cellen till hem. Till kreativ arbetsplats. Till intensivt center för politiskt motstånd. Tillsammans med andra fångar skapas en olydig akademi som genom samtal och experiment uppfinner nya metoder för motstånd.

Detta nya hem och denna nya arbetsplats hamnar i resonans med den politiske fången. Genom resonans tusenfaldigar fängelset kraften hos civil olydnad.

Ny familj

Fängelser ger oss nya systrar och bröder. Systrar och bröder som sällan kommer från den privilegierade medelklass som ibland dominerar den motståndsrörelse som fick en i fängelse. Fängelser queerar därmed klass och klassgränser. Det bildas öppningar och sprickor i de murar som familj, klass och vithet skapar.

Fängelser skapar möten med de som vi har varit med att underordna. Fängelser bygger solidaritet med de som vi genom vår lydnad mot egendom, lönearbete och klass trängt bort, med de som kriminaliserats. Tillsammans med civil olydnad bygger fängelser jämlikare jämlikhet.

Hackade fängelser materialiserar befrielse

Hackade fängelser intervenerar i det politiska. Det politiska kan inte längre neutraliseras genom åsikter, tyckande, opinion, medvetande, information. När civil olydnad queerar polisstationer, domstolar och fängelser materialiseras befrielse. Fängelserna är med och bygger mer demokratisk demokrati.

Civil olydnad som befrielse från rädslans och lydnadens murar kan dock neutraliseras av välmenande aktivister på “utsidan”. De uttalar sig så alla ska tycka synd om de som fängslas. De sätter igång namninsamlingar för att civil olydnads-fångar ska släppas. Dessa tycka-synd-om-metoder återskapar muren som något hemskt som ska undvikas. Lydnaden görs till det normala. Motståndet, olydnaden, framställs som hemskt.

Så tyck inte synd om ickevåldsfångar! Fira och festa med dem! Just så blir fängelserna med och bryter vår rädsla för fångenskapen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att begripa tankarna kring fängelsets betydelse? Var fastnar läsaren?

Referens

Mohandas Gandhi, ”Interview to the press”, januari 27 1931, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 51, 1999, p 73-74

Per Herngren, Fängelser är aktör i motståndet - civil olydnad queerar straff, 2012.

När erkännandepolitik skapar hetero och vithet - Sara Ahmed

Erkännande och erkännandepolitik är inte så vanliga begrepp i svenskan. Det används främst om att erkänna ett folk, en kultur eller en stat som i erkännandet av Palestina. Men det används också om att erkänna kvinnor, homosexuella och transpersoner som likvärdiga, och om att erkänna deras rättigheter. Här tar jag upp ett par aspekter av Sara Ahmeds queera kritik mot erkännandepolitik.

Erkännandepolitik riskerar att etablera det normala istället för att ersätta det med nya ordningar.

Erkännande kan till och med producera ojämlikhet. Sara Ahmed analyserar hur erkännande görs till en gåva från det etablerade till transpersoner och homosexuella, till immigranter och bruna. Erkännandepolitik gör vissa hemmastadda och andra till gäster, gäster som de hemmaboende erkänner och välkomnar.

Erkännandepolitik skapar plats vid bordet. De som ockuperar dessa platser hålls då också på plats. Att göras till gäst innebär att du hela tiden behöver hålla dig allert: vara artig, ordentlig och tacksam. 

Ahmed menar att en queer revolution behöver avhysa huset. Skulle detta innebära att heteropersoner, svenskar, vita och medelklass behöver vräkas? Njaee, hon vänder snarare på det. Det är huset, bordet som är dukat för gästerna, det hemmastadda, som behöver vräkas. Trans, homo och bruna är inte gäster i någons hem. Den revolutionära lösningen är inte att ta över någons hus och slänga ut de som bodde där, en sådan revolution bevarar bara huset. 

Queer revolution avhyser själva huset.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på förbättringar! Tack!