Befrielse skapar kaskader
Otto: Visst, även små detaljer, som till exempel en oönskad fläck, kan förändra en annars perfekt utstyrsel, och likaså motsatsen, en väl vald accessoar kan bli “pricken över i:et”. Modet är ett spel med denna typ av sammanställningar av agens. Ofta leker ju nya stilar och subkulturer med just dissonanser och synliga konflikter, de skapar oväntade kombinationer och utmanar konventioner. Ibland då en ny stil kommer kan ju denna aversion kännas också bland modeintresserade. "Jag skulle aldrig bära det där", kan man säga, för att ett par månader senare klä sig just så. Ens smak har skulpterats om.
Man skulle kunna säga att modet har ett slags inre konflikt, mellan en massa stilar, högt och lågt, gammalt och nytt, och där olika delar motstår varandra, utövar olika former av friktion. Något är dynamiskt och något står stilla, beronde från vilket perspektiv man tittar.
Per: Hur du beskriver accessoarer som detaljer som ändrar andra detaljer är ju hur civil olydnad fungerar. Politisk förändring sker inte genom att en mystisk helhet ändrar sig. Förändring är snarare detaljer som ändrar andra detaljer. Jag kallar ju det för kaskadpolitik, fast accessoarpolitik skulle nog fungera också.
Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar egenskaper och förutsättningar för andra handlingarna. Samtidigt ändras dess egenskaper av de andra handlingarna(1).
Det här låter märkligt. Vi är vana att tänka på politik som mekanik. Det ena skulle påverka det andra. I följd. Som en linje av politisk påverkan, där politiska aktioner påverkar andra politiska aktioner. Men politisk förändring är sällan linjärt, politiska handlingar följer sällan på varandra. Det ena leder inte till det andra. Politik är mer som accessoarer än som mekaniska motorer.
Detaljer i en aktion som vi genomför ändrar egenskaper hos tidigare aktioner. Och detaljer i tidigare aktioner ändrar samtidigt på aktionen vi utför.
Det här blir jobbigt för en motståndsgrupp. De som utför civil olydnad tappar omedelbart kontrollen över sin aktion. Och samtidigt börjar de kontrollera en mängd andra aktioner.
Det här kan bli destruktivt men det också fungera som gemensamt politiskt byggande. En aktion kan förstärka andra aktioner genom att ändra deras egenskaper. Tyvärr händer det även att dåligt utförda detaljer försvagar kraften hos tidigare och framtida aktioner. Slarv med detaljer i en aktion kan försvaga decennier av motstånd.
Det som gör det här kämpigt för oss som kämpar är att vi själva kan förstöra det som byggts upp med stor omsorg under lång tid. Gemenskaper, grupper och organisationer, är sårbara.
Varje civil olydnad är samhällsförändring
Varje politisk handling är en politisk förändring. Varje handling förändrar förutsättningar för politik. Så varje politisk handling ändrar förutsättningar för andra handlingar.
Detta gäller för civil olydnad likaväl som för lagstiftare och företag. Volvo i Göteborg är på så sätt lika politisk som en riksdag i Stockholm.
Domstolar, parlament och andra folkrörelser genererar i sin tur nya förutsättningar för den motståndsgrupp som sätter igång en kaskad av civil olydnad.
Hur långt i tid och rum en kaskad sträcker sig är omöjligt att förutse. Ibland når kaskader runt jorden. En befrielserörelse på andra sidan vårt klot kan ändra förutsättningarna för civil olydnad här. Och civil olydnad här kan skapa nya förutsättningar för befrielserörelser på andra sidan jordklotet.
Befrielserörelser kan vara med och befria varandra. De kan också begränsa varandras befrielse. Ibland kan en motståndkamp göra det omöjligt för andra att genomföra befrielse.
Arabiska våren
Under det som kallas arabiska våren 2011 fick jag förmånen att resa runt och hålla träning i civil olydnad på flera ställen i Kurdistan, Irak och Turkiet. De befrielsegrupper och demokratigrupper jag träffade kunde bli starkare både när en regering blev mer repressiv eller när en regering blev demokratisk. De använde ickevåldsmetoder som gjorde dem starkare oberoende av hur regeringen agerade. Men samma befrielsegrupp kunde förlorade hela sitt momentum och trängas undan när rebeller startade väpnad kamp mot regeringen. Rebellerna förändrade de ickevåldsliga gruppernas betydelse. Befrielsen suddades bort och reducerades till protest mot en diktator eller en korrumperad regering. För att befrielsen inte skulle exploateras av våldets kaskader blev befrielsegrupperna därför tvungna att dra sig bort från rebellerna. Befrielsen kunde ibland återigen skapa sig utrymme i mindre städer och byar, där väpnade rebeller inte kunde exploatera dem.
Kaskader kan göra att en motståndskamp neutraliseras. Eller att den istället mångfaldigas på oväntade sett. Oförutsägbarhet ska inte blandas ihop med slumpen. Med lång träning lär sig motståndsgrupper att hantera både destruktiva och kreativa kaskader, motstånd är att lära sig improvisera.
Folkrörelser skyddar sig mot befrielse
Det händer att folkrörelser bygger murar för att skydda sig mot befriande kaskader. Genom att konsekvent vända sig mot regeringen och kräva olika saker skyddar organisationen sig mot att själv bli befrielse.
Massmedier och politiska partier skyddar sig ibland mot befrielsekaskader genom att reducera grupper till “enfrågerörelser”. Till partikulära intresserörelser som inte ser helheten. Det är ett skäl till varför plogbillsgrupper har vägrat att själva reducera oss själva till fredsrörelse eller solidaritetsrörelse. Men vi råkar ofta ut för att andra försöker reducera oss. Vanligaste makttekniken har varit att reducera oss till fredsrörelse.
Karen Barad lyfter fram kaskader som en del av hennes queerfenomenologi. Kaskader är en förklaring till hur politik alltid blir queer. Hur politik alltid blir märkligt. Politik vore inte politik ifall det vore förutsägbart och normalt. Varje politisk handling producerar kaskader av förändringar på oförutsägbara och märkliga sätt. Och handlingens egenskaper förändras gång på gång, även efter den borde ha varit avslutad.
“Causality is an entangled affair: it is a matter of cutting things together and apart (within and as part of phenomena). It is not about momentum transfer among individual events or beings. The future is not the end point of a set of branching chain reactions; it is a cascade experiment.”(2)
Fotnoter
1. Per Herngren, “Kaskadpolitik - Karen Barad V”, http://perherngren.blogspot.se/2012/10/kaskadpolitik-karen-barad-v.html
2. Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning,London: Duke University Press, 2007, p 394.
Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar en i läsningen?
Inlägg
Jag reagerar på ett par ordval i texten som jag tror antyder att du har ett par ställningstaganden som inte är helt klargjorda än. Det första ordet är kontroll: ”De som utför civil olydnad tappar omedelbart kontrollen över sin aktion. Och samtidigt börjar de kontrollera en mängd andra aktioner.” Den viktiga insikten här verkar vara att vi alltid kommer förlora kontrollen över effekterna av och innebörden i våra egna politiska handlingar. I den följande meningen skriver du att våra politiska handlingar därmed börjar kontrollera andras, bara genom att finnas där. Kaskader. Vi har inverkan på mer än vad vi kanske tror, men har vi verkligen kontroll? Jag reagerar därför på att du använder det ordet även i andra meningen.
SvaraRaderaRisken att oavsiktligen skada det som byggts upp finns, som du skriver, alltid där. Och jag håller med om att slarv med detaljer säkerligen kan leda i förväg ofattbara konsekvenser. Men jag tycker att exemplet med slarv ansluter sig lite till det andra användandet av ordet kontroll. ”Slarv” antyder ju att det finns möjlighet att verkligen förutse vad som är den bästa formen för en aktion, vilket jag uppfattar som något annat än att lära sig improvisera. Men eftersom innebörden av våra handlingar kommer att omvandlas av otaliga detaljer som vi ännu inte känner till kan vi aldrig ha den överblicken.
Jag läste igenom texten om Kaskadpolitik och Barad lite snabbt. Där skriver du om motkaskader som sattes igång efter aktionen mot Hawkplanet. Men jag tänker att kaskaderna snarare hör till analysen av den politiska förändringen än till metoden. Jag tror att det är samma sak som dyker upp i stycket om den arabiska våren när du skriver om ”våldets kaskader.” Så vitt jag förstår din beskrivning av kaskaderna så är de just detaljer och handlingars direkta, men svårligen överblickbara inverkan på andra detaljers själva förutsättningar. Att ”våldets kaskader” skulle exploatera befrielsen blir då ett lite underligt påstående, där exploatera återigen antyder kontroll över processer som inte går att kontrollera. Jag är här inte hundra på vad du menar, men jag får känslan av att dikotomin våld/ickevåld smyger sig in i resonemanget. Ur ett vad vi skulle kunna kalla kaskadanalytiskt perspektiv borde det inte finnas någon direkt skillnad mellan ickevåld och våld – den distinktionen görs på ett annat plan. Vad jag menar är att militanta kaskader lika gärna kan bli positiva för befrielsen, även för den som arbetar med ickevåld. Sen är det fullt möjligt att förespråka ickevåld som allmän strategi, men argumenten kan rimligtvis inte vara kaskadanalytiska, eftersom kaskaderna inte bygger på totaliserande motpoler som våld/ickevåld, utan på specifika handlingar och deras relationer.
För att haka på utifrån spåret om lagen: att lägga för stor analytisk vikt vid skillnaden mellan våld och ickevåld riskerar att göra ickevåld till en motprincip till våld som därmed behöver våldet för sin egen existens. När beväpnade rebeller sysslar med protest tror jag att det är bra att hålla isär elementen. Problemet med vapnen ligger på ett plan, problemet med protesten på ett helt annat. Och till det har vi de problem som uppstår när en rörelse skapar hierarkier eller symboler som kan användas för att totalisera kampen, knyta upp den till vissa symboler och strukturer. (Här hittar vi kanske skillnaden mellan militans och militarism.)
Tack Tofft! Jag behöver på något sätt formulera motsägelsen så det inte blir mystisk paradoxmakeri. Löser jag problemet med denna lilla ändring?
SvaraRadera"Det här blir jobbigt för en motståndsgrupp. De som utför civil olydnad tappar omedelbart kontrollen över sin aktion. Och samtidigt börjar de ändra på en mängd andra aktioner."
Du föreslår längre ner att jag analytiskt ska göra en tydligare skillnad på den politiska förändringen och metoden. Jag håller med om att det gäller att inte röra till det. Men jag försöker ju med performativ, proaktiv, rekursiv, mål=medel undergräva uppdelningen mellan metod och politisk förändring. Hur kan jag behålla min ansats men ändå göra det tydligt snarare än obegripligt?
Du, Tofft, tar upp risken att ickevåld blir negation av våld. Jag håller med att ickevåld lätt görs till negation till våld. Från början var det ju en negation.
SvaraRaderaDet jag i lite olika texter driver är att det som från början var negationer: ickevåld, civil olydnad och motstånd, bryter sig ut ur negationen. Våld, lydnad och mot-ngt är inte längre de positiva orden till dessa ord.
Eftersom mitt arbete med postprotest etc handlar om att bryta med det negativa så gäller det att inte hamna i den gamla dialektiska negationen av negationen. Det blir att avfärda istället för att queera, hacka ...
Flera ord som varit negationer bryter sig ur sitt underläge och skapar sig andra betydelser. Negationen finns kvar men reduceras till bibetydelse, det är inte längre huvudbetydelsen.
Det är därför väldigt användbart när du påpekar att jag i vissa texter blir otydlig med detta. Det ser då ut som jag placerar kampen i underläge genom att negera. Det är inte lätt men jag brottas med det.
Hmm, ursäkta ifall det blev förvirrat. Seg måndag-eftermiddag.
Jag tycker den nya formuleringen är tydligare och undviker att antyda att det går att få en fullständig överblick och kontroll. Det är ju alltid lättare att uppfatta när begrepp i någon annans text riskerar att bli totaliserande, än vad det är att faktiskt formulera sig på ett icke totaliserande sätt, samtidigt som de viktiga poängerna ändå blir sagda. Som till exempel hur vi gör frågor om militans eller ickevåld till något som inte totaliserar tanken utan att för den sakens skull förlora förmågan att prata om och ta ställning till militans/ickevåld (och grader därav). Jag ska försöka utveckla mina funderingar så får vi se om det hela drar i en användbar riktning eller inte.
SvaraRaderaJag tror att jag gjorde några tveksamma ordval i min förra kommentar, som till exempel skillnaden mellan analysen av den politiska förändringen och metoden. Din text handlar mycket om att definiera den inbördes relationen mellan de faktiska företeelserna som vi kan se där ute i världen med betoning på hur de påverkar varandra samt i vilken mån, och på vilka sätt, vi kan uppfatta dem. Vi rör oss i viss mån kring frågor om politisk ontologi och epistemologi, antar jag. Din ontologi prioriterar, så vitt jag kan se, det partikulära och specifika och relationen mellan de specifika handlingarna och detaljerna. När jag reagerar på att våld glider med som en totaliserande kategori är det lite för att jag tycker att det skär sig mot din ontologiska ansats. Våldsamhet borde, enligt din analys, vara en potentiell kvalitet hos specifika handlingar, snarare än en övergripande kategori. Vi kan alltså prata om våld i specifika termer, medan våld som övergripande term är mer av en vardaglig förenkling som vi först behöver bryta med innan vi kan börja prata om icke/våld i planeringen av aktioner.
Ett sätt att få fram poängen i en sån text som du skriver är att först klargöra de ontologiska utgångspunkterna och först efter det gå in på frågor med direkt anknytning till aktionsplanering eller politisk strategi. För i den politiska verkligheten är många av de kvaliteter som en handling kan ha relevanta, men de är det främst i sina specifika uttryck (och potential för att skapa kaskader).
Kanske är det dina val av exempel som gör det lite extra svårt att balansera här. Eftersom du nämner politiska rörelser innan ontologin är riktigt formulerad så blir det extra viktigt att inte låta de specifika politiska avvägningarna låta som generella mönster. Kanske skulle det bli tydligare om till exempel stycket om den arabiska våren var mer utförligt kring de problem som fanns.
Samma mönster gäller nog för den epistemologiska aspekten. Vi har inte förmågan att förutse kaskaderna i sin helhet, vilket är den första poängen. Den andra poängen är att vi behöver ta till oss din ontologiska beskrivning för att kunna stärka vår förmåga att improvisera och göra rimliga beräkningar, trots att det inte går att ha full kontroll.
Det är en bra poäng att många ord och rörelser som från början formulerats som en negation av något annat senare tar en proaktiv riktning och betydelse. Den tanken gillar jag.
Tack Tofft! Din analys hjälper mig att bli mer stringent i textkompositionen: ontologi-motstånd-befrielse.
SvaraRaderaDet är ett par saker som är svåra att formulera utan att bli obegriplig eller ramla in i motsägelser:
Jag försöker undvika universell partikularism (allt är partikulärt) genom mitt begrepp transaler. Det är i stort sett samma begrepp som Deleuzes universaler (universals). Alltså något som inte är inlåst i kontexten utan som kan ta sig över till andra kontexter. Översättas.
Och då ta med sig sina egenskaper.
Detta blir inte statiskt utan dessa transaler kopplar sig ju på nya sätt i nya sammanhang. Och så bildas nya kaskader som skapar oförutsägbara egenskaper.
Transaler/universaler undviker då att bli universella generaliseringar.
Vissa sätt för motstånd, ickevåld, befrielse, civil olydnad, förtryck, utövande av våld, krig fungerar som transaler. De är inte låsta av en kontext. De översätts till nya sammanhang och tar med sig sina egenskaper. Men när de används så bildas nya egenskaper som inte blir samma som i tidigare sammanhang. Det går alltså inte att reducera något till enbart transaler.
Mitt andra problem som engagerar mig är hur helheten blir en del av delen, mindre än delen. Som i rekursiv, hegemoni och även performativ. Moral, kapitalism, en del religioner, proaktivt motstånd, queer, kooperativ, folkrörelser som arbetar lokalt, tror jag fungerar ibland rekursivt. Socialism och anarkism borde fungera mer rekursivt.
Båda dessa teorivägar tror jag ger möjlighet att bryta sig ur universalism och universell partikularism (att allt är för sig, öar, atomer, individuella handlingar, kontextuella).
Jaää jo, jag behöver skriva mer om detta så det blir mer användbart.
Här är ju rekursivtexten:
http://ickevald.net/perherngren/rekursiv_ej_paverkan.htm
Jag var tvungen att googla lite för jag är inte helt hemma på hur Deleuze jobbar med universaler, utan hade mer en känsla för hur universaler i den mer konventionella betydelsen är ett tankefel, utifrån en deleuziansk vinkel. Så vitt jag förstår så är Deleuze universaler något som inte ska förväxlas med konkreta individer utan snarare bör tänkas som ”conditions of individuation (i.e., space and time)” [1]. De existerar alltså inte utan är förutsättningar för existens. Eller som du uttrycker det, de är inte inlåsta i kontexten.
SvaraRaderaUr det här perspektivet är alltså våldsamhet något vi skulle kunna hävda är en universal. Kanske är det rimligt att hävda att det finns en universell våldsamhet som är en del av de förutsättningar som individuerar saker som existerar. Jag är inte övertygad vare sig om att det är rimligt eller orimligt att påstå detta, men jag kan se hur det relaterar till den balansgång som vi redan har pratat om. För om universalen dyker upp som en del av det vi analyserar konkret (faktiska våldshandlingar) istället för som en del av förutsättningarna för deras existens, så har vi snarare en mer konventionell universal, och sådana har inget förklaringsvärde enligt Deluze. De måste snarare förklaras. Om de glider över som en del av förklaringen har vi råkat börja syssla med idealism.
Om jag förstår din korta sammanfattning rätt så finns här några skillnader mellan transaler och universaler, men jag är lite oklar över exakt hur den ser ut. Jag är inte säker på att universalen verkligen kan översättas utan jag tror snarare att den aktualiseras (men jag kan vara färgad av fel bok (Bergsonism om jag minns rätt)). Här tror jag att det finns en del intressanta influenser från andra filosofer och teoretiker i ditt transalkoncept. När du räknar upp de begrepp du ser som transaler och som rekursiva slår det mig att det förmodligen finns ett otal intressanta motsättningar här som kan vara väldigt produktiva att bena i. Det var ett par år sen jag läste ”Deleuze and queer theory” men något som slog mig var att de flesta av författarna verkade ha svårt att få fart i sina texter, som om de var hämmade av ett grundläggande problem de knappt börjat ta sig igenom. Själv har jag ett intresse för både Deleuze och Butler men de skär sig ganska kraftigt mot varandra. (Vilket gör det både svårt och givande att försöka tänka dem tillsammans.)
Jag råkade just läsa en artikel av Daniel W. Smith ”Deleuze and the liberal tradition: normativity, freedom and judgement” (i Economy and Society Volym 32 Nummer 2, 2003). Det är en kritisk recension av Paul Pattons ”Deleuze and the political” där Smith förtydligar och utvecklar ett spår i Pattons bok som går ut på att koppla samman Deleuze och ett antal huvudsakligen liberala nyckelbegrepp vilket resulterar i att de transformeras. Jag fick lite känslan av att den här typen av användning av Deleuze tankar passar rätt bra med dina resonemang. Vet inte om du har läst Patton eller Smith. Annars är det ett litet lästips.
[1] https://deontologistics.wordpress.com/2013/04/29/more-atheology-on-deleuze/
Jag läste mest stycket som heter 1. The Existence of the Plane of Immanence
Tack Tofft för intressanta lästips. Jag har beställt och laddat ner ...
SvaraRaderaDet jag hunnit läsa är din länk till Deontologistics. Jag begriper nog universaler mer specifikt än författaren. I min läsning är inte våldsamhet eller krig universaler eller transaler. De är snarare traditionella generella begrepp.
Däremot är hugga någon i ryggen, ta ut vinst, volleyboll universaler. De kan översättas till nya situationer, anpassas och sedan aktualiseras. Och fortfarande kännas igen.
Jag använde faktiskt volleyboll för att lära mig tänka universaler (för snart tio år sedan). Hur kan volleyboll spelas i tyngdlöst tillstånd i rymden på ett sådant sätt att det faktiskt fortfarande är en variant av volleyboll? (alltså inte bara inspirerat av volleyboll, eller metafor för volleyboll)
Civil olydnad, plogbillsaktioner (öppet hamra på vapen), vapenvägran ser jag som universaler som kan översättas, justeras för att sedan aktualiseras i nya kontexter. De specifika metoderna och lärdomarna kan då kännas igen, även om de inte är exakt kopierade.
Det blir ungefär som att säga att Det här är en äkta bohuslänsk äggost, även om den inte är en exakt kopia eller exakt följer standard receptet.
Universaler blir då något annat och ofta mer politiskt användbart än det generella, det universella eller det universellt partikularistiska (totalt unika, totalt lokala).
Så som jag förstår deontologistics tolkning av Deleuze så hör det universella till den nivå av ontologin som inte är existens utan själva förutsättningen för existensen. (Och det här stämmer väldigt bra med hur jag har tolkat det jag läst av Deleuze om andra saker.) När du pratar om att översätta metoder för aktivism låter det som att dina universaler/transaler inte är så universella. Att de inte handlar så mycket om förutsättningarna för existens utan snarare om vår kapacitet att veta vad som händer och agera utifrån den kunskapen.
SvaraRaderaJag är inte helt säker på din formulering kring volleyboll men jag anar två parallella frågor: ”Hur kan vi spela volleyboll under de här tyngdlösa förutsättningarna?” kontra ”Vad är de universella förutsättningarna som möjliggör dessa existerande volleybollmatcher (inklusive de tyngdlösa).” Uppfattar jag det rätt att du drar åt den första frågan?
Och förresten, hur tänker du översättning? Vad innebär det att vi översätter något och aktualiserar det i nya sammanhang?
Jag tror inte att inlägget på deontoligistics gjorde klart vilken av Deleuzes böcker som resonemanget om det universella kom från. I vilken/vilka har du läst om det?
Många frågor blev det idag.
Du Tofft tvingar mig att tänka ett par varv till kring mitt begrepp transaler, och vilka skillnader som finns till Deleuzes användning av universaler! Tack!
SvaraRaderaJag antar att Deontologistics utgår från What is Philosophy? Den tar upp universaler på några ställen. Och stycket om att universals "inte är existens utan själva förutsättningen för existensen" finns på de första sidorna.
What is philosophy? är ju ganska sen men Deleuze brottas med singulariteter och universaler redan på sextiotalet. Ex i The Logic of Sense.
Difference and Repetition, från sent 60-tal är väl jämte Tusen platåer, där jag hos Deleuze hämtar det mesta av materialet för transaler och möjligheten till politisk förändring genom att återskapa.
Genom att visa att universaler inte konstruerar eller bestämmer verkligheten så visar Deleuze att verkligheten är politisk. Det finns inte en Stor Härskare (det universella, matematiken, logiken) som styr och ställer. Vi behöver bli regerande.
Men varför uppfinna hjulet och elden varje gång vi regerar. Vi kan ju imitera, kopiera.
Du läser mig helt rätt: Hur kan vi spela volleyboll när förutsättningarna är annorlunda? Inte: Vad är det för universella förutsättningar som kontrollerar och bestämmer volleyboll?
Detta med hur något kan översättas till nya situationer handlar inte om tyckande eller smak. Flera detaljer måste översättas väldigt noggrant och respektfullt för att det verkligen ska bli ett riktigt spel (och inte något som bara påminner om volleyboll).
Översättning är en respektfull och skicklig verksamhet. (Översätta: flytta över till annat sammanhang och få det att fungera.)
.......
Bakterier och molekyler är regerande, de lyder inte en lag eller princip. Däremot tycks de återskapa liknande molekyler och liknande arter igen och igen.
Det lokala handlandet återskapar lagar, matematiska relationer, principer. Deleuze vänder upp och ner på Platons (och annan) universella realism, universelaler som existerar och styr.
Tack för dina förtydliganden. Jag tror att jag anade rätt tidigare, att du ställer en annan typ av frågor än Deleuze och därför också behöver att koncepten kan användas till andra saker. Både What is Philosophy och Tusen Platåer står ganska högt på listan över böcker jag skulle vilja läsa, men inte riktigt hinner just nu, så jag är ju inte helt med på de exakta skiljelinjerna i diskussionen. Men om jag utgår från Bergsonism, som också arbetar med en ontologi som handlar om det aktuella och dess förutsättningar, kan jag ändå känna att jag inte är helt vilse här.
SvaraRaderaDeleuzes Bergson (vet inte om du har läst boken) skiljer mellan det aktuella och det virtuella. Det virtuella är förutsättningarna för aktualiserandet av det faktiskt aktuella, det som sker och tar form. Det är utifrån den typen av begrepp som jag förstår den tankebana vi följde i en tidigare tråd, om vikten av att politiska aktioner skapar nya kopplingar (en betydelse som är större och mer grundläggande än frågan om huruvida aktionen är revolutionär eller reformistisk, militant eller icke-våldslig). När två tidigare skilda företeelser ansluts till varandra sker ett blivande, och blivandet innebär nya virtuella sammansättningar som leder till nya aktualiteter. De tankebanor som aktualiseras i den här diskussionen har sina virtuella förutsättningar både här hos mig och där hos dig. Därmed utsätter vi våra begrepp för varandras virtualitet, vilket gör att det som aktualiseras kan vara något nytt, och vi själva har möjligheten att bli på nya sätt, så länge vi inte backar från våra begrepp när de förändras och istället låter oss domineras eller mirakuleras av till exempel en annan gammal kär symbol. (Det är ju lite Anti-Oedipus med här i resonemanget förstås, och en skvätt av det lilla jag har snappat upp från Tusen Platåer.)
Utifrån den här bilden känner jag igen Deontologistics beskrivning. Jag får känslan av att universalerna här är virtuella, men att tänka det virtuella går inte ut på att tänka hur det aktuella domineras utan hur nya saker kommer till och skapas. I Bergsonism är Deleuze inne på frågan om att tänka det nya. Eftersom du verkar fokusera mer på frågor om aktivism utvecklar du begrepp som gör andra saker. Jag misstänker att dina transaler redan har en del influens från både Butler och Latour (och/eller andra) vilket gör att de kanske inte alltid längre stämmer helt med Deleuze (även om jag egentligen inte har någon koll på Difference and Repetition, så jag kan inte följa den tanken fullt ut). Men det viktiga, som Deleuze och Guattari skulle ha påpekat, är ju inte huruvida begreppen är korrekta utifrån någon särskilt modell, utan vad de faktiskt kan göra.
Jag tror att exemplet volleyboll illustrerar en skillnad mellan din tankebana och Deleuzes. Du ställer frågan om hur vi kan översätta volleybollspelets olika detaljer så att volleyboll förblir volleyboll. Deleuze tenderar, i allt jag har läst av och om Deleuze eller Deleuze&Guattari, att ställa frågan hur vi kan öppna för volleyboll att bli något annat än volleyboll, eller hur vi kan bli något annat än det vi ”är” genom ett blivande, kanske i ett tyngdlöst volleybollspel.
Det är användbart att lyfta fram Deleuzes Bergsonism i vårt samtal. Det gör också att jag förstår bättre din hänvisning till Deontologistics.
SvaraRaderaPoängen för Deleuzes läsning av Bergson är ju inte att förstå Bergson utan att i en respektfull kärleksrelation med Bergson skapa något nytt. Bergson blir på så sätt levande igen, hen agerar på nytt, är med och utvecklar sin egen filosofi vidare.
När jag för snart tio år sedan läste Bergsonism försökte jag respektfullt följa resonemanget, men utifrån att det virtuella och det aktuella är del av varandra. Inte dualistiskt åtskilda.
Deleuze gör ofta dualistiska operationer utan att ramla in i dialektik och negationer. Jag testar ibland att bryta även dualismen, utan att ramla in i enhet, identitet.
I din sista reflektion om volleyboll så tror jag inte det är så mycket en skillnad mellan Deleuze och mig. Det är nog mer en skillnad som existerar i Deleuzes filosofi mellan universaler och blivande.
I min texter om postprotest har jag nästan enbart fokuserat på blivandet, det rhizomiska avvikandet.
Jag behövde därför gå tillbaka till universaler för att undersöka närmare hur saker kan vara bestående och just därför föränderliga.
Mitt eget begrepp transaler är på ett sätt ett verktyg för att kunna vara mer trogen Deleuze. "Universals" har ju traditionellt en mer generell, universell betydelse i filosofin än i Deleuzes brottning med begreppet.
Det är lite häftigt tycker jag att Deleuze med sin blivande filosofi inte bara avfärdar "universals". Det får en plats mitt i blivandet.
Ps. Jag läser Deleuzes blivande som ett blivande av blivande, annars ramlar man lätt in i föreställningen om ett blivande av något (målrationellt, linjärt, essentiellt).
Blivande av blivande betonar dessutom uppfinnandet av något som uppfinner, organiserandet av något som organiserar. Det är inte ledare eller elit som organiserar något färdigt för andra. Blivande av blivande hjälper oss också ur koloniala föreställningar om att hjälpa andra att bli som oss.
Det är ett bra påpekande att det virtuella och det aktuella inte är dualistiskt åtskilda. Båda är aspekter av den verklighet vi lever i, och poängen med att betona det virtuella är att reflektion som bara kretsar kring det aktuella har svårt att förstå skapandet av det som är nytt och oväntat. Det påminner lite om ditt resonemang kring att laghandlingen är större än lagen. En handling som agerar i relation till lagen genomgår ett blivande tillsammans med lagen där handlingens, lagens (med flera) virtualiteter möts vilket leder till möjligheten för nya, oväntade saker att hända. Laghandlingen för samman dessa virtualiteter och blir därför större än vad någon av delarna var tidigare.
SvaraRaderaJag fick för mig att börja läsa lite i Difference & Repetition men jag har inte hunnit till några utläggningar om universaler. Så jag har svårt att ställa de rätta frågorna för att förstå bättre hur du tänker. Men jag har fortfarande inte helt förstått på vilket sätt din läsning av universaler passar in med Deleuzes övriga tankar. Däremot är väl det virtuella i någon mån en aspekt av verkligheten som ställer det beständiga och föränderliga i relation till varandra. Det virtuella är väl ganska beständigt i sin väldighet, men leder samtidigt till uppkomsten av nyskapelser.
Ett par frågor dyker dock upp här. Om universalen/transalen översätts, på vilket sätt är den då universell? Å ena sidan säger du att du tycker om och vill ha det universella som Deleuze vågar placera mitt i blivandet. Å andra sidan byter du ut universal mot transal eftersom du inte läser Deleuzes universaler som generella i den traditionella bemärkelsen. Kan du utveckla det här?
En till fråga: du skrev att ”Det lokala handlandet återskapar lagar, matematiska relationer, principer.” Det är väl detta som är transcendental empiricism. Det finns transcendentala (eller virtuella, inte transcendenta) förutsättningar som möjliggör varje specifikt aktualiserande, vilka därmed återskapas genom lokala handlingar. Å ena sidan går det att läsa det du skriver som att det aktuella driver och regerar transalerna. I så fall verkar du ha lämnat den transcendentala aspekten av Deleuze tankar därhän (vilket skulle kunna innebära en mer konventionell empirism). Å andra sidan kan jag läsa det som att du aktivt vill återskapa (universella?) principer. Jag undrar i så fall på vilket sätt det finns ett egenvärde i ett sådant återskapande. Är inte insikten vi får från Deleuze att dessa principer per automatik återskapar sig i lokala handlingar? Vare sig vi vill det eller inte.
Jag håller med om att det är viktigt att hålla blivandet borta från målinriktning och stagnation. Det var av den anledningen som jag skrev 'det vi ”är”' med är inom citationstecken i mitt förra inlägg. Blivandet är en process som aldrig tar slut, men det går att anstränga sig för att minimera öppningarna för nyskapande genom att undvika abnormala kopplingar och stöpa sitt liv på vissa sätt. (Oedipala till exempel, för att antyda en annan bok.) Men det går aldrig att undfly eller kontrollera blivandet.
Tack för problematisering av transaler!
SvaraRaderaProblemet jag arbetar med är att mitt fokus på blivande, skapande riskerade att hamna i universell unikhet.
Deleuze analyserar ibland universaler som om de inte vore universella i traditionell övergripande mening. Alltså inte som om en universell princip gäller här och där.
Istället antyder han att universaler tar sig över i olika kontexter och intervenerar (med mitt begrepp).
Universalen är med och skapar något nytt. Men universalens intervention går att återanvända igen och igen i olika sammanhang. Men resultatet blir inte samma. Och resultatet kan inte reduceras till universalen.
Något relativt konstant kan alltså skapa nytt genom att gå in i nytt sammanhang. Universalen blir aktör. Och olika flöden och händelser i det lokala blir aktörer. Han undviker alltså reduktionism både till det universella och till det lokala.
Detta är inte så tydligt på alla ställen där han reflekterar över universaler. Det går att koppla till hans line-of-flight, deterritoralisering, och reterritoralisering.
Deterritoralisering är ju en flykt från kontexten. Men om inte något fanns kvar av det gamla så skulle det inte vara en deterritoralisering utan bara en förändring till ngt helt nytt.