Militant moralism: liberalismens motsättningar

Liberalismens fokus på individens ansvar för sin egen situation skapar en intressant motsättning. Individen kan bli självupptagen med sig själv: sin duktighet, karriär, egendom, kropp, utveckling eller lycka. Moderna varianter av denna individualism är föreställningen att en själv kan leva jämlikt, klimatsmart, ekologiskt, ickediskriminerande, ickesexistiskt, icketransfobiskt, antirasistiskt. Individualismen behöver dock inte göra oss självupptagna. Den kan lika gärna göra oss upptagna med andra individers duktighet.

Militant moralism som aktivism

Liberalismens individualism övergår ibland i militant moralism. Att ha åsikter om andra individers politiska duktighet återskapar den klassiska borgerliga uppdelningen mellan upplysta och oupplysta.

Militant moralism konkurrerar just nu inom vänster och aktivism med strukturella och gemensamma förändringar. Militant moralism blir en del av det postpolitiska: övergivandet av gemensamma politiska lösningar.

Militant moralism kan inom aktivism på så sätt tränga undan demokrati och politiska beslut, organiserande och socialism, revolution och strukturella förändringar. Organiserandet av nya samhällen ersätts av pekfingrar.

Militant moralism kamouflerar maktstrukturer genom att peka ut de bra och de dåliga. De dåliga får funktionen att kamouflera den verkligt mäktiga makten. Den som normaliserat sig själv. Den som uppfattas som anständig och självklar. Den som verkar i bakgrunden utan några viftande flaggor.

En variant av militant moralism får funktionen av mobbing. Mobbing kamoufleras som radikal aktivism. De som inte säger rätt, som inte är tillräckligt upplysta om rättigheter, som inte äter rätt, de knuffas ut ur gemenskapen. Detta kan ske diskret genom att andra aktivister drar sig undan eller genom att de dumma och oupplysta pekas ut och skammas inför gruppen (skamma från medeltidens skamstraff).

Några metoder för befrielse från militant moralism och individualism

1. Uppfinna, träna och organisera det samhälle vi tillsammans vill leva. Här är misslyckanden, kalibrering, kontinuerlig träning och fortsatt uppfinnande avgörande för att det politiska inte ska stagnera.
2. Fokus på performativa och rekursiva metoder, alltså metoder där målen uppfylls när handlingen är utförd. Där mål och medel är ett, som Gandhi uttryckte det. Låt jämlikhet, feminism, socialism, demokrati, ickevåld, revolution, samhällsförändring bli våra medel istället för att skjuta upp dem som framtida mål, eller att be nån annan (nån regering) genomföra dem.
3. Fokus på intervention snarare än på protest och att vara emot.
4. Alliera oss med de som tänker annorlunda än oss, som lever annorlunda än oss, som inte har den insikt vi har.
5. Behandla saker och rumslighet, djur och växter, som medaktörer i organiserandet snarare än som passiva objekt. Bryta antropocentrismen, tron på människan som ensam aktör.
6. Fokus på sårbart beroende och omsorg snarare än politisk styrka.
7. Organisera och leva med förtryckta, flyktingar, fattiga, prekariat snarare än att bygga radikala, segregerade medelklass-öar.

Per Herngren
2017 02 01, version 0.1

Flykt är olydnad och befrielse

Flykt från makt och förtryck, krig och nationalism, är att dra undan sitt samarbete. Flykt är en form för olydnad. Flykt blir på så sätt politisk handling. Den förändrar ordningar och öppnar upp för befrielse.

Flykt intervenerar i det politiska genom att överge en maktordning, krossa nationsgränser och söka fristad.

Flykt drar undan stöd till maktordningar och krig. Flykt överger den lydnad och det samarbete som återskapar en maktordning som ordning.  

Ifall makt är lika med lydnad och följsamhet är flykt maktens förlust av makt. Varje grupp som flyr drar undan sitt samarbete till en maktordning. Makten förlorar alltså den makt som motsvarar dessa flyktingars samarbete. Det blir därmed begripligt varför nationalismen kräver att folk ska hålla sig hemma, stanna i sitt hemland. 

Flykt är olydnad mot hemlandet. Nationalstaten utger sig för att vara ett hem. Ett hem där man hör hemma. Folk hör hemma i "sitt" hemland. Och de bör stanna i sitt hemland. Tja, åtminstone nångång återvända. När det blir säkert. För det är egentligen där de hör hemma.

Nationalstatsapartheid

Flykt blir fortsatt flykt. Att envetet och innovativt fly genom fientliga områden där andra nationalstater mobiliserar nya hot är olydnad mot den internationella ordningen av nationsgränser, där stater samarbetar för att kontrollera människors rörelser.

Nationalstatsapartheid är en ordning där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i vissa områden. Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att bryta sig ur sin instängdhet.

Nationalismen är en religion som till stor del bygger på fantomer och vidskepelse. Det har aldrig funnits nationer med suverän makt. Nationer som ockuperar landområden har aldrig lyckats göra dessa helt till sina egna. Kontroll möts av motstånd. Ockupationen bryts.

Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma, där de hör hemma. Apartheid är metod för att hålla människor isär, apart.

Identitetspolitik

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Nationalisms utopi är att göra stat, folk och landområde till en identitet. Detta har aldrig lyckats. Men nationalismen förkunnar att så redan är fallet. 

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. En tro som i sin extremaste, mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. En tro som ofta kallar sig för realismen.

Flykt behöver organisationer och institutioner

För att flykt ska bli befrielse behöver den organiseras. Med solidaritet och inbördes hjälp bygger flykt institutioner och organisationer.  

Med hjälp av underjordiska järnvägar bryter sig flykten ut ur nationalstatsapartheid. Underjordiska järnvägar organiserades under tidigt artonhundratal för att hjälpa slavar att fly från USAs sydstater till nordstaterna. Underjordiska järnvägar bestod huvudsakligen av guider, vagnar och säkra hus vilka fungerade som tillfälliga fristäder. Lokala guider vandrade med slavar på säkra vägar. Organisationer och familjer ordnade hus där flyktingar fick fristad och vila inför den fortsatta flykten till städer och samhällen där de kunde få bestående fristad. Hundrafemtio år senare, under tidigt åttiotal, organiserades underjordiska järnvägar på nytt för att öppna upp för de som flydde från krig och diktaturer i Centralamerika och Sydamerika.

Desertera som befrielse från krig

Flykt är olydnad mot krig. Civila vägrar göra sig till offer för terror från flygbomber, drönare och självmordsbombare. 

Terror är vanligtvis en pardans där parter samverkar kring att skapa skräck (terror) hos människor. Pardans innebär att motparter går samman och blir en part. Enheten i dansen uppstår när motparter dansat ett tag med varandra så att resonans och följsamhet uppstår. Resonans är ömsesidig förstärkning. Paret placerar sig som en gemensam part gentemot andra parter, mot barn och gamla, mot samhällen och folkliga organisationer.

Soldater som flyr kriget drar undan förutsättningar för krig. Krig kräver resurser: arbetare, handel, transporter, administration, soldater och lydnad. Att desertera är en av huvudmetoderna för att dra undan krigsresurser samt bygga befrielse och fred. Andra metoder är att med verktyg avrusta vapen och blockera vapentransporter.

Fristad bryter negationen

Att söka fristad är ett erbjudande. Flyktingen erbjuder sig att bli del av ett samhälle. Och bli medhjälpare i att bygga nya städer och samhällen. Flyktingen är med och skapar nya relationer och ordningar. Flyktingar erbjuder befrielse. Flykt är inte bara flykt från. Flykt är konstruktivt byggande. Att få fristad är också att vara med och bygga fristäder.

De samhällen och organisationer som ger fristad vägrar fly rätt och moral, de sätter solidaritet framför nationens och de rikas önskan att fly de fattiga, fly de som inte hör hemma hos oss.


Per Herngren
6 juni 2016, nationaldag för nån organisation i Stockholm
version 0.1.1


Funktionell metod: Analysen av flykt använder funtionell maktanalys. Funktionell innebär att saker kan fungera utan att det finns någon avsikt, plan, toppstyrning eller konspiration. Flykt kan alltså få en funktion som inte reduceras till flyktingarnas rädsla eller viljan att överleva. Även om flyktingar dödas genom gränskontroller kan deras flykt skapa politiska funktioner för befrielse. Men dödandet kan även få funktioner för att återskapa nationalism och gränskontroller. Ett exempel på funktion är att välvillig framställning av flyktingar som hjälplösa och i behov av hjälp från vita västerlänningar kan få funktionen att sudda ut flyktingar som subjekt och aktörer, vilket återskapar koloniala föreställningar om att vita behöver upplysa och rädda bruna.

Referens

Erica Chenoweth, Hakim Young, Seeing Flight as a Non-violent Option: One Way to Change the Discourse about the World’s 60 Million Refugees, 2016, för Denver Dialogues.
Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Samtal med Erik Tängerstad 4 juni 2016. Tängerstad ska ge ut På flykt under 2016, Korpen.

Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.
Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

Fascism

Fascism materialiseras när en grupp höjer sig över andra värden som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden organisationen.

Fascism blir en frestelse i varje organisation och grupp. Frestelsen uppstår eftersom organisationen skapar sig ett eget värde och den kan därför inte undvikas. Men den kan antingen motverkas eller kamoufleras och etablera sig.

Fascism har historiskt kopplats till en nation (ett folk) och till en stat. Nationalstaten och dess egna medborgare får då högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet med de som inte tillhör gruppen.

Varje organisation (stat, företag eller förening) återskapar sig själv och sin verksamhet som värde. Detta skapar omedelbart konflikter med andra värden. Det är dessa konflikter som gör demokrati och det politiska möjligt. De tvingar oss till beslut. Och dessa beslut skapar nya värden och därmed konflikter.

I praktiken uppstår fascism när tjänstemän, anställda och andra beslutsfattare undviker de konflikter och problem som uppstår när olika värden får leva sida vid sida. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik.

Fascism lever i små rutiner

Fascism skulle aldrig fungera som ett stort system. Fascism återskapas som svärmar av rutiner och praktiker. Det är faktiskt främst genom att bli rutin som fascism kan överleva, reproduceras. Rutiniseringen av fascism gör att själva fascismen kamoufleras. Den blir självklar, den tränger in i oss och i våra organisationer som sunt förnuft.

När självklarheten någon gång uttrycks så fungerar det sunda förnuftet som kamouflageteknik, exempelvis med: Ja, men 'vår' välfärd! 'Våra' gamla då? 'Vi' behöver ju ha ordning.

När högerpopulister uttrycker fascism som fascism hotas fascismens väsen: att existera som rutin, självklarhet, sunt förnuft. Kamouflaget riskerar att förlora sin utsuddande förmåga. I så fall kan fascismen inte längre undvika konflikter. Fascismen blir då trög. Och den riskerar att trängas undan av andra värden.

Det fascistiska kamouflaget kan dock utnyttja högerpopulister för att återigen kamouflera sig själv: "Men de där extremisterna." "De idioterna fattar inte att de hotar 'vår' stat." Fascismen pekas då ut som något annat, som något utanför. På så sätt kan konturerna döljas. Och fascismen kan sjunka in i bakgrunden igen.

För att inte dra in sig i fascism får en organisation undvika att bli alltför lydig mot sig själv.

Per Herngren
2015 12 05, version 0.1.2

Krig, terrorism, nation - i resonans

Det engelska "war" hör etymologiskt ihop med att skapa förvirring(1). Förvirringen kan kopplas till att krig också betydde stora angrepp, mycket dödande. Mycket dödande skapar förvirring. Krig skapar egna ordningar. Krigets ordning förvirrar medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet, moral, samarbete och gemenskap.

Terrorism är angrepp på civila vilket skapar skräck, vaksamhet, misstänksamhet och paranoia - terror(2). 

Terror och terrorism är del av kriget. Terrorism kan förstås som en viss typ av krigshandling. Terrorism är de krigshandlingar som dödar barn, äldre och icke-soldater. Den del av kriget som genererar skräck och flykt.

Terrorism kan också utföras utanför krigssituationer, terror kan skapas utan mycket dödande, utan att krig uppstår. Det är dock ytterst sällan ett krig kan utföras utan terrorism och terror, utan dödande av civila.

Nation och nationalism

Nation är folk. Nationalism är en identitetspolitik som ska förena folk, stat, landområde och språk till en enhet. I vissa fall stryks språket ur ekvationen, utopin att skapa "ett språk" överges. 

Nationer och nationalism är en relativt sen uppfinning. De slår igenom under artonhundratalet och blir en global rörelse. Nationer är alltid internationella, de kan inte fungera som egen enhet.

Krig/terrorism har gjort sig helt beroende av nation och nationalism. För att legitimera, för att rekrytera, för att få kraft. Och samtidigt har nationer gjort sig beroende av kriget. För att skapa gränser och ockupera mark. För att motverka mångfaldigandet av jämlikhet och demokrati, lokalt och transnationellt. 

Detta ömsesidiga förstärkande är en form av resonans. När saker återskapas igen och igen uppstår pulser. Och olika pulser kan hamna i resonans med varandra. 

Det finns inget maktcentrum, däremot kan maktcentran hamna i resonans med varandra och ömsesidigt förstärka varandra. Krig är ömsesidig förstärkning, de som inte dras med trängs undan. "Båda parter" är en kamouflageteknik för att införliva och dölja de som trängs undan, de ses inte ens som egna parter.

Det ömsesidiga kraftgivandet kan ibland förstärkas ända till gemenskaper, samhällen, ordningar, arméer utplånas. Ibland kallas denna utplåning för fred.

Flaggan är angripen

Ett sätt att dölja att massmord är mord är att ersätta offren med flaggan. Istället för att sörja de döda, sörja med de anhöriga, så sörjs nationen. Nationen återskapas då märkligt nog genom att sörjas. Sorgen för de som dödas ersätts med sorg för flaggan. Angreppet är inte så mycket mot människor utan främst ett angrepp mot flaggan.

Denna nationalistiska logik är en pardans som i praktiken är en gruppdans. Nationalismer ger varandra kraft genom att dansa dansen med varandra. 

Nationalistisk logik används av de som angriper. De människor som dödas, dödas för att de tillhör en fiendenation. Mördandet av människor döljs och kan legitimeras som angrepp mot annan nation. Och den "andra nationen" återanvänder angriparens logik och ser dödandet av människor som angrepp på sig själv som nation. Offren utnyttjas av nationen för att återskapa nationen. Det är våra offer. Nationen är offer. Flaggan är angripen.

Per Herngren
2015 11 15, version 0.1.1

Jämlik metod - bilaga

Metoden i analysen är jämlik och symmetrisk, stater analyseras som vilken organisation som helst. Storleken på en organisation ändrar inte analysmetoden. Ifall metodologisk nationalism istället hade använts hade själva analysmetoden blivit del av nationalismens ideologi och religion, metoden hade blivit del av nationsbyggandet. En fördel med jämlik och symmetrisk metod är att specifika skillnader mellan organisationer kan upptäckas vilka annars hade dolts av förförståelsen, av den nationalistiska ideologins utpekande av skillnader.

Fotnötter

1. "War" from Online Etymology Dictionary: "late Old English wyrre, werre "large-scale military conflict," from Old North French werre "war" (Old French guerre "difficulty, dispute; hostility; fight, combat, war;" Modern French guerre), from Frankish *werra, from Proto-Germanic *werz-a- (cognates: Old Saxon werran, Old High German werran, German verwirren "to confuse, perplex"), from PIE *wers- (1) "to confuse, mix up". Cognates suggest the original sense was "to bring into confusion.""

2. Terrorism: "1795, in specific sense of "government intimidation during the Reign of Terror in France" (March 1793-July 1794), from French terrorisme, from Latin terror (...) General sense of "systematic use of terror as a policy" is first recorded in English 1798 (in reference to the Irish Rebellion of that year). At one time, a word for a certain kind of mass-destruction terrorism was dynamitism (1883); and during World War I frightfulness (translating German Schrecklichkeit) was used in Britain for "deliberate policy of terrorizing enemy non-combatants."

Terror: "early 15c., "something that intimidates, an object of fear," from Old French terreur (14c.), from Latin terrorem (nominative terror) "great fear, dread, alarm, panic; object of fear, cause of alarm; terrible news," from terrere "fill with fear, frighten," from PIE root *tres- "to tremble"".

 

Uppmuntran som makt och kontroll: Sara Ahmed

Grupper och personer behöver uppmuntran för att bli skapande och för att våga göra det som är annorlunda, våga bryta normen. Avfärdande och negativitet förstör skaparglädjen. Negativitet är ett effektivt maktmedel för att hindra finslipandet och byggandet av nya ordningar.

Men även uppmuntran kan fungera som en kraftfullt maktteknik för att befästa maktordningar och normer.

”To be encouraging is often thought of as a generous, as a way of energizing somebody, of enabling them to be capable. To encourage can be to give courage. But to encourage can also be forceful. Being encouraged can be a way of being directed toward somebody else's wants.”¹

Affirmera och bekräfta

Precis som uppmuntran är affirmerande och bekräftelse medel som ger kraft och stadga, som legitimerar. Ickevåldsmotstånd, queer, feminism, organisationer utan chefer och centralstyrning, bryter det självklara, genomför det som strider mot det sunda förnuftet. Deras motstånd och experimenterande med nya ordningar behöver dock bekräftas av andra grupper för att etableras som levande ordningar.

Bekräftelse är dessutom viktigt för om handlingar ska kunna bli performativa. Performativa handlingar är när målet genomförs i själva handlingen. Att en demokratisk process bekräftar att deltagarna är jämlikar gör deltagarna jämlika. Eller också misslyckas jämlikheten och processen behöver justeras och förändras. Performativa handlingar kan alltså vara lyckade eller misslyckade. Att exempelvis ge ett löfte skapar en förpliktelse, löftet blir både mål och medel. Men ett löfte behöver bekräftas som löfte för att inte bli ironi eller bedrägeri.

Affirmera som maktteknik

Bekräftelse behövs även för att maktordningar och normer ska stadfästas och ges kraft. Bekräftelse av en maktordning kan tränga undan andra ordningar så att de uppfattas som orealistiska och naiva, som dumheter.

”To affirm can mean to state or assert positively, as well as to establish, confirm, or ratify. To be affirmed is to be given positive encouragement, wich might be what confirms a certain order of things or creates order out of things.”²

Uppmuntran och bekräftelse snarare än förtryck och straff är hur karriär, lönearbete, kärnfamilj, egna hem, nationalism, etableras som självklarheter, som normen.

Per Herngren

2015 10 31, version 0.2

 

Fotnötter

1 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 47.

2 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 48.

Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault

Nationalstater och kapitalistiska företag är beroende av frihet. Frihet konsumeras för profit, samt även för makt.

Friheten som konsumeras har till stor del producerats av stat och företag. De är beroende av att producera en frihet som de kan utvinna. Och enligt Michel Foucault är de ständigt beroende av att producera denna frihet.

“The new governmental reason needs freedom therefore, the new art of government consumes freedom. It consumes freedom, which means that it must produce it. … it must organize it. … Liberalism formulates simply the following: I am going to produce what you need to be free.”[1]

 

Frihet som form för underordning

Friheten att välja produceras i formen av begränsning. Och som tvång att välja. Genom att producera val får organisationer och medborgare välja mellan dessa. Frihet produceras alltså i formen av begränsning. Och just denna begränsning producerar friheten att välja.

Friheten blir på så sätt själva formen för underordning.

– Du får gärna bli medborgare i vår nation. För detta krävs att du …

– Du får välja om du vill ha ett eget hem och givetvis med fördelaktiga banklån. För detta krävs att du …

– Du kan få ännu högre lön! Bara du ställer upp på att gå in i en karriär där du konkurrerar med andra.

Att underordna sig karriären är att vara med och underordna andra. Att gå in i bostadskarriär, jobbkarriär, forskarkarriär, studiekarriär är att bli del i produktionen av pyramidformade hierarkier. Vilket också är att bli del i produktionen av en frihet som kan omvandlas till makt.

“Liberalism must produce freedom, but this very act entails the establishment of limitations, controls, forms of coercion, and obligations relying on threats”[2].

 

Befrielse

Befrielse är att bygga något som tränger undan och ersätter den frihet som producerar makt och rikedom.

När makt och kapital trängs undan har de dock möjlighet att bejaka förändringen. De kan försöka omvandla befrielsen till en frihet som kan konsumeras och bli rikedom och makt.

Religioner, kooperativ, kollektiv, hippies, punk, alternativrörelser, queer och många andra innovativa rörelser har under olika epoker delvis neutraliserats som befrielse genom att förvandlas till valmöjligheter. En ökning av valmöjligheterna hos kapitalism och nationalstat.

Per Herngren

2015-10-19, version 0.1

Referens

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015.
•  

Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 63. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 64.

Existerar Sverige? Foucault & mikromakt

Den långa cyklisten pekar på sin karta. ”Ursäkta, kan du visa mig vägen till Samhället?” Den andra nickar som om hon förutsätter att jag vet vägen. Hon undrar i förbifarten om Marknaden möjligtvis ligger på vägen till Samhället. De skulle behöva köpa lite att äta och några tillbehör till sina cyklar, ifall de nu skulle hinna fram till Samhället innan kvällen.

Hur produceras makt ifall inte Makten existerar? Hur görs Sverige ifall inte Sverige existerar per se?

Genom att inte förutsätta att staten, samhället, nationen, kulturen, marknaden eller civilsamhället existerar som stora ordningar, nivåer, sektorer eller sfärer tvingas Michel Foucault att undersöka vad som egentligen händer i konkreta situationer, vid specifika tidpunkter.

“Historicism starts from the universal and, as it were, puts it through the grinder of history. My problem is exactly the opposite. I start from the theoretical and methodological decision that consists in saying: Let’s suppose that universals do not exists. And then I put the question to history and historians: How can you write history if you do not accept a priori the existence of things like the state, society, the sovereign and subjects?”¹

Resultatet av Foucaults analys av samhällen och makt blir ett annat sätt att begripa vad stat och samhälle är än den liberala utopin om individuella ordningar som existerar var för sig, i sig själv, som sig själv (per se, latin: i sig själv).

Makthavare-ateism

Tidigare har jag analyserat makthavare-ateistism² som brytning med föreställningen att en organisation eller person skulle kunna förvara och ha makt. Jag har också tagit upp brytningen med container-världsbild³ som tror att vi befinner oss inuti Sverige eller inuti Kapitalismen och innanför huden.

Michel Foucault förutsätter inte stora ordningar eller maktsystem där vi skulle vara instängda. Makt blir istället hur vi kopplar och riktar oss. Makt blir metoder, färdigheter och rutiner som vi och institutioner använder vid specifika tider och platser. Makt dyker upp och försvinner, återkommer vid olika tidpunkter, pulserar och flimrar. Makthandlingar svärmar med andra makthandlingar.

Foucaults forskning visar att staten inte har ett väsen: “the state does not have an essence. The state is not a universal nor in itself an autonomous source of power.”⁴

Med Foucaults jämlika, makt-ateistiska, kritiska metoder upptäcker vi att politiska och vetenskapliga självklarheter ibland är fantomer. Och då och då faktiskt ren vidskepelse (skepelse: skepnad). Liberala och samhällsvetenskapliga vandringshistorier blir så självklara att den som ifrågasätter dem blir betraktad som idiot.

Foucault avmytologiserar staten: “The state is nothing else but the mobile effect of a regime of multiple governmentalities.”⁵

Mikromakt utan makro

Ifall vi förstår regerande och stat som kroppsliga vanor, färdigheter, sätt att prata, mikroinstitutioner, lydnadshandlingar så hamnar stat och regerande på samma nivå som familjer, dansklubbar, flaggstänger, stängsel och gränskontroller. Världen blir ganska platt snarare än bestående av olika nivåer: mikro-makro.

Michel Foucaults metod för att analysera makt hjälper oss dessutom att skissa en ontologi om samhällen och makt. Ontologi är läran om någots vara, om någots blivande. Foucaults maktanalys erbjuder en lära om blivande mer än en lära om varat. Eller snarare: varat är ett blivande. Varat är blivande igen och igen.

En jämlik, platt ontologi ger oss inte bara andra föreställningar om samhällen och världar än liberala föreställningar om sfärer och nivåer, den ger oss också metoder för motstånd. Motstånd får därmed ingripa mer jämlikt i hierarkier vilka inte existerar per se utan som reproduceras gång på gång.

Visst, svärmar av familjer består fortfarande av många fler individuella familjer än alla kollektiv och queera hushåll. Och flimret av Sverige-punkter kan tyckas överväldigande. Men i praktiken är handlingarna inte så mycket större eller mindre än varandra, i varje fall inte så mycket som när metodologisk nationalism och container-världsbilder skissar upp väldiga ordningar.

Precis som makt och motstånd är vanor och rutiner som behöver tränas och finslipas för att fungera ihop så är Foucaults metoder och teorier mer träning än insikt. Det handlar om att öva mer än att förstå. Men visst, då och då tycker vi oss förstå vår värld. Att förstå makt som flimmer och punkter är möjligen mer begripligt när det gäller krig än stater. Det finns inget Krig bortom smattret av kulor och missiler. Missförstå inte det här! Kriget kan inte bara reduceras till kulor. Krig existerar också som vapenhandel, och vapenhandel existerar också i pensionsfonder och banker, och pensionsfonder existerar också som flykt över land och hav.

Jämlik metod och jämlik ontologi

Jämlik ontologi och jämlik metod undersöker hur ordningar och hierarkier uppstår och kollapsar, för att dyka upp vid andra tidpunkter, på andra platser.

Jämlik metod undersöker hur handlingar blir makt och underordning. Men jämlik metod undersöker inte hur handlingar tillsammans producerar en väldig ordning. Maktordningar är inte aggregering, ihopslagning av lydnadshandlingar till en väldig totalitet. Lika lite som familjer producerar en väldig Familj producerar marknader en väldig Marknad.

Den jämlika ontologin gör att motstånd inte kan reducera sig själv till åskådare. Hierarkier växer fram och svärmar med andra hierarkier. Vi står inte bredvid detta. Ickevåldsmotstånd får därför också svärma med andra former av politik och motstånd. Det finns inget individuellt motstånd. Och tillsammans i allianser tränger motstånd undan förtryck och våld, överordning och underordning.

Det handlar inte om enkla fix eller success-stories. Lydnad kan lika gärna tränga tillbaka motståndet.

Jämlik metod undersöker hur vi agerar både makt och motstånd. Vi reproducerar makt och vi tränger undan och modifierar maktordningar. Det går inte att vara helt på ena sidan eller helt på andra sidan.

Foucault undersöker punkter i tid och rum, vart vi riktar oss och hur vi förflyttar oss. Det är också så som makt och motstånd blir till. Forskning, makt, motstånd skiljer sig därför inte så mycket från varandra.

Maktkritik lyckas lika lite som vetenskap, kapitalism eller staten skapa sig en egen domän vid sidan av: “the analysis of micro-powers, or of procedures of governmentality, is not confined by definition to a precise domain determined by a sector of the scale, but should be considered simply as a point of view, a method of decipherment which may be valid for the whole scale, whatever its size. In other words, the analysis of micro-powers is not a question of scale, and it is not a question of a sector”⁶.

Per Herngren

2015 10 10, version 0.1

Referens

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015.
• Per Herngren, Makthavare finns inte – makthavare-ateism, 2015.
• Per Herngren, Makthavare finns ej: Erich Fromm, 2013. 
• Per Herngren, Träna bort containervärldsbilden, 2008. 

Fotnötter

1 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 3.

2 Per Herngren, Makthavare finns inte – makthavare-ateism, 2015, http://perherngren.blogspot.se/2015/03/makthavare-finns-inte-makthavare-ateism.html. Per Herngren, Makthavare finns ej: Erich Fromm, 2013, http://ickevald.net/perherngren/makthavarefinnsejFromm.htm.

3 Per Herngren, Träna bort containervärldsbilden, 2008, http://ickevald.net/perherngren/tranacontainerbilden.htm.

4 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.

5 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.

6 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 186.

Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault

Det är inte så att ”regeringen” regerar. Inte bara. Civilsamhället rekryterar organisationer och medborgare, protestgrupper och rebeller, att själva regera.

“Civil society … leads the individual to enlist ‘on the side of one tribe or community’”[1].

Genom att lojalt bli del av civilsamhället producerar organisationer och medborgare underordning och lydnad. Vi frestas gärna att skapa en dualism mellan lydig underordning och regerande. Några ger order och andra lyder. Men det är snarare lydnaden som regerar. 

Undersöker vi var besluten faktiskt tas upptäcker vi att de som lyder tar mängder med beslut. Fler än den så kallade ”regeringen”. Och att de beslut som ”regeringen” tar också är lydnad.

Eftersom ”regeringen” inte regerar speciellt mycket, kan underordningen fungera även med komplexa och flödande maktordningar: “civil society makes it possible to designate and show an internal and complex relationship between the social bond and relationships of authority in the form of government.”[2]

Regerandet, beslutandet, är en färdighet. En skicklighet i underordning.

Organisationer blir hybrider av stat och icke-stat

Det är alltså inte så att organisationer och medborgare underordnar sig en regering som sedan styr dem. Det existerar faktiskt inte så mycket centralstyrning som vi gärna tror. Visst, centralstyrning är en levande utopi hos både stater och organisationer. Och det händer gång på gång att överstyrning skapar tröghet. Trögheten kan leda till funktionell dumhet så att organisationen inte kollapsar, även då den gör helt tokiga saker. Eller till att medborgare och anställda hackar systemet så det faktiskt börjar fungerar.

Föreställningen om civilsamhället gör att organisationer, protestgrupper och folkrörelser regerar underordning. De regerar med staten. De blir staten. 

Allt detta problemlösande, beslutsfattande, organiserande blir genom civilsamhället samtidigt genuin underordning. Oppositionell, maktkritisk laglydnad blir självregerande.

Sjävlregerande folkrörelser, proteströrelser, företag, medborgare gör sig på så sätt till hybrider: De blir en del av statens regerande. De blir regerande. Samtidigt uppfattar de sig som civilsamhället, vilket definierar sig i opposition mot staten. “the idea of civil society as spontaneous synthesis and subordination … we are dealing with a stable equilibrium.”[3]

De underordnade blir subjekt

Ibland skapar proteströrelser en vidskepelse att det är regeringen som är subjekt. Och att det är de underordnade som är objekt. Detta kamouflerar makt.

Det är snarare tvärtom.

De som underordnar sig en chef eller en regering producerar ledaren som ledare. Ledaren blir objekt, objekt för underordning, objekt för organisationers och medborgares kritiska underordning. “within civil society there is no need of a pactum subjectionis, of the surrender of certain rights and the acceptance of someone else’s sovereignty. There is a spontaneous formation of power.”[4]

Makt är lydnad. Och genom civilsamhället är det lydnaden som regerar.

Per Herngren

2015-10-03, version 0.1

Referens

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015. 
•  

Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 302. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 308. 
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 305. 
[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 303.