Femme: yta, ytlighet och femininitet - politisk materialism V

Genom aktivism, filosoferande, tankar, attityder, smink, frisyrer och kläder arbetar femme kreativt med ytan. Femme lyfter fram ytligheten. I denna fristående text om politisk materialism tar jag upp femmerörelsens bidrag till motstånd, eller kanske snarare till motståndskraft och ytspänning.

Femme är del av queer och feminism. Ulrika Dahl visar i sin artikel, Ytspänningar, att femme kreativt skapar och omskapar feminitet. Hon visar hur femme därmed också queerar klass, nation, vetenskap, filosofi och politik.

Queer som ord användes tidigare för att peka ut och kategorisera vissa som underliga och onormala. Idag betecknar queer aktivt omskapande, görande, queer blir mer ett verb. Queer underliggör och onormaliserar. Queer bryter upp kategorier. Femme queerar feminitet genom yta, genom hud, hår, smycken, målning och det synbara.

Femme får därmed motståndskraft. Från elektricitet och friktion förstås motstånd som hinder. Politiskt fastnar ett sådant motstånd i det negativa. Men biologi och systemteori visar hur saker kan få en mer positiv motståndskraft. Det är motståndskraft i skapandet och levandet. Ett sådant motstånd, en sådan motståndskraft, kan därmed tränga undan och ersätta andra system och verksamheter.

Femmes skapande av feminitet, eller snarare femininitet, bygger upp en motståndskraft som tränger undan idealiserandet av det djupa, inre, inre äkta, äkta jaget, autentiska och naturliga.

När aktivism återskapar 'medelklass' och 'nation'

Bland radikala aktivister ställs ibland djup före ytlighet, äkthet före det artificiella och skönmålade. I femme-rörelser kritiseras detta för att vara ytterligare en teknik som medelklassen använder för att distansera sig från underordnade klasser.

En politisk radikalitet som upphöjer det djupa, äkta, autentiska och intima blir ett medel i underordnandet av underordnade.

Dessutom blir idealiseringen av äkthet en fortsättning på nationalismens och kolonialismens visioner och ideal. Det får släktskap med hur tidiga upptäcktsresande och missionärer idealiserade det primitiva och det naturliga. ”Civilisationen” sågs som artificiell och konstlad. Det primitiva och det kvinnliga sågs som närmare naturen.

”Det ’autentiska’ naturliga (kvinno)ideal som ofta hyllas i dessa feministiska falanger är alltså inte oskyldigt eller universellt, det har en nationalistisk historia, och är ett ideal som … konstrueras i kontrast mot en artificiell, banal och glamorös femininitet … en femininitet utan klass och med mycket yta.”[1]

Ulrika Dahl visar här hur femme därmed blir motstånd mot klass och klassuppdelning. Dessutom blir femme ett praktiskt motstånd mot koloniala makttekniker och föreställningar vilka gärna återskapas i motståndsgrupper och i andra radikala rörelser.

Femme bryter paranoid radikalism

Att dela upp människor i ett yttre och ett inre, ytlighet och djup skapar en paranoid syn på människor. Gömt i ett inre, eller under ytan, skulle det finnas ett mer äkta jag. Ett jag som vi inte har tillgång till. Två paranoida föreställningar skiljer sig åt från varandra: Den ena menar att bara personen själv har tillgång till det inre. Den andra menar att inte heller personen själv har tillgång till sitt verkliga jag. Mycket av oss skulle vara gömt i det undermedvetna.

Ulrika Dahl lanserar begreppet femmebodiment. Här bryter hon med en paranoid syn på människor. Det finns inget äkta eller verkligt självt undangömt innanför eller därunder ytan.

Dualismen yttre och inre producerar en splittrad människa. Därmed skapas ett artificiellt jag och ett inre, dolt, autentiskt jag.

”Med begreppet femmebodiment vill jag här visa att ytan dock inte kan reduceras till den dekorerade, smyckade, sminkade, ständigt rörliga konturen av kroppen som vi ser. Ytan är också kroppens största sinnesorgan, vilket öppnar för alternativa förståelser av både ytor och ytlighet.”[2]

Femme queerar femininitet. Feminin blir kreativitet. Politiskt blir detta något annat än att skapa en god, radikal feminitet skild från en konservativ feminitet. Det blir också något annat än att kritiskt ta avstånd från det feminina som skapat genom könsmakt eller av den heterosexuella matrisen.

Genom att göra ytan och det feminina till kreativitet bryter femme med en identitetspolitik som betonar gemensam erfarenhet eller en gemensam plattform. Dahl använder begreppet figurationer för att visa på brytningen med identiteter utan att producera ny identitet.

”Femmefigurationen jag här tecknar ger inte uttryck för vare sig en gemensam erfarenhet, delade förståelser av femininitet eller en gemensam feministisk historia eller plattform. Det finns exempelvis en intern kritik av den imperialistiska nostalgi som präglar estetiken i Sydneys vit-dominerade femmerörelse. En del vänder sig mot att symbolen för Femme-gillet är en vit handske formad som en knytnäve. En vit handske associeras då med en vit överklass som önskar skydda sin huds yta från att färgas av den starka solen.”[3]

Femme blir queer i betydelsen skillnad som producerar skillnad, istället för skillnad som producerar (annan) likhet och identitet.

Femme är inte negation eller protest

Femme idealiseras ibland för att vara frivillig femininitet. Men Dahl argumenterar för att femme snarare upplöser ytspänningen mellan en medveten radikal feminitet och en normativ påtvingad feminitet. Denna negation skulle annars upprätthålla den ordning som den försöker underminera.

”Med denna ansats riskerar jag att gå emot delar av de rörelser jag själv ingår i eftersom det numera blivit en identitetspolitisk norm att insistera på att femme skiljer sig från ’normativ’ feminitet eftersom den är ’vald’ snarare än påtvingad, eller ’överdriven’ snarare än vanlig, vilket i sin tur är ett sätt att insistera på att det finns ett ’djup’ under den till synes ytliga ytan. … Det är värt att fundera på om en sådan dikotomisering upprätthåller precis den ordning den önskar underminera.”[4]

Femme gör därmed motstånd mot en radikalitet som skiljer på de radikala och de som inte är tillräckligt radikala.

”Vad jag kallar femmebodiment är ett femme-inint somatekniskt förkroppsligande, där huden inte kan reduceras till en yta vilken enkelt kan läsas och kritiseras utifrån hur den smyckas och sminkas eller vars uttryck enkelt säger oss något om vem som är queer eller inte, eller vem som hör hemma eller inte.”[5]

Jag läser Ulrika Dahl som att queer i femme därmed lyckas undvika att bli samlingskategori för hbt, homo-bi-trans. Hbt eller hbtq eller hbttq som kategori på en viss typ av personer blir en maktmetod för normaliseringen av hbt. Queer skulle i så fall fastna i mångfaldsfällan, de är olika oss och det ska vi respektera. Queer underliggör och onormaliserar även hbt. Femmes queer blir därmed mångfaldigande snarare än mångfald.

Bortom yttre och inre, yta och djup

Femme undergräver en uppdelning av oss i ett yttre och ett inre. Dahl skriver att ”om vi ska utmana cartesianska dualismer mellan kropp och sinne måste vi också ifrågasätta dikotomin mellan yta och djup, mellan insida och utsida, och mellan jaget och den andra.”[6]

Här hamnar femme i resonans med intressanta diskussioner kring yta av Michel Foucault, Gilles Deleuze, Kathy Ferguson, Jacques Ranciére och på senare tid av flat-ontology-filosofin.

Michel Foucault föreslår att vi begriper allt som utspritt på en yta. På denna yta kan det givetvis finnas förtätningar och gigantiska avstånd. Men väldig yta får helt annan dynamik än en värld där saker, personer och samhällen döljer sig innanför sitt eget skal, där ytan skulle representera eller inte representera ett verkligt inre.

Ifall Foucault talar om en gigantisk yta så tänker sig Gilles Deleuze och Felix Guattari istället ytor i plural. Ytor i form av platåer. Olika företeelser existerar på olika platåer. De kan därmed leva skilda liv, men de är inte instängda i något inre, inte gömda från varandra innanför sin egen yta.

Dessa uppgörelser med ett yttre och ett inre gör precis som femme motstånd mot container-föreställningar: att personer, organisationer och motståndsgrupper, och även länder och samhällen, skulle vara containrar (contain-innehålla). Container-föreställningar tänker på personer, kulturer och samhällen som lådor eller sfärer som innehåller saker och ting.

Femme bygger kreativt motstånd. Ett motstånd som sprider sig över ytor.

Per Herngren

2012-06-16, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, http://perherngren.blogspot.se/2008/01/befria-sig-frn-container-vrldsbilden.html, 2008.

Per Herngren, Yta utan djup, http://ickevald.net/perherngren/ytautandjup.htm, 2007.

Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.

---

[1] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19.

[2] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 9.

[3] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19-20.

[4] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.

[5] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 22.

[6] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.

Kritik mot mångkulturalism - Judith Butlers ickevåld VI

Motstånd mot krig, förtryck och imperialism riskerar att bekräfta och förstärka det man bekämpar. Ickevåld förstärker ibland etniskt särskiljande istället för att undergräva den. I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld tar jag upp hennes kritik mot mångfalds- och erkännandepolitik. Hennes kritik och hennes förslag på lösningar är användbara för ickevåldsmotstånd och annan politisk kamp.

De senaste decennierna har det blivit vanligare att ickevåldsgrupper ingriper direkt i förtryck och krig. Sedan åttiotalet har Internationella Fredsbrigaderna skickat ickevåldslivvakter till bland annat Columbia, Sri Lanka, Guatemala och El Salvadore. International Solidarity Movement har skickat internationella fredsövervakare till Palestina. Till Palestina och Israel har även Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare som är tillsammans med människor och grupper som hotas av våld. Flera av skeppen från Ship to Gaza har valt ickevåld när de kombinerat brytandet av blockaden mot Gaza med att ge förnödenheter. Kristna Freds har skickat fredsobservatörer till Mexiko och Guatemala. Peace Makers Team etablerar sig i Kurdistan, Irak och andra platser där det är krig eller förtryck för att gå emellan och hindra våld.

I alla dessa olika former av ingripanden riskerar ickevåldet att förstärka etnisk särskiljning. Ickevåld kan bli del av krigspropagandan.

Exempel är då ickevåldsgrupper pratar om ’den andra sidan’ eller ’båda sidor’. Som om det bara skulle finnas två sidor! Reducering till ’båda sidor’ är ett effektivt sätt att dölja alla andra sidor, som barn, skolelever, pensionärer, fackförbund, och myllret av politiska grupper och organisationer som kämpar för befrielse.

Mångkulturalism producerar särskillnad genom identitet

Judith Butler kritiserar mångkulturalismen för att peka ut en kultur eller ett folk som subjekt. Mångkulturalismen föreställer sig att det skulle vara möjligt att ’judarna’ och ’palestinierna’ kan vara i krig med varandra. Folk eller kulturer pekas ut som aktörer eller ’parter’ som skulle kunna agera i konflikt med varandra.

Mångkulturalismens lösning på dessa konflikter är att kulturer lever sida vid sida i tolerans och respekt för varandra.

Mångkulturalismen skapar kulturmöten. Kulturer anses kunna möta varandra på ett respektfullt sätt. Under kulturmöten kan olika kulturer visas upp. En kultur skulle då kunna bli en respektfull åskådare till en annan kultur. Att sitta på sin plats och åskåda ses däremot inte som en kultur.

Genom föreställningen om identitet tenderar mångkulturalistisk kritik mot nationalism och rasism att reproducera kulturell avskildhet: Likhet inom en kultur ger skillnader mellan kulturer.

Ickevåldsteam som åker till områden med krig eller förtryck riskerar precis som mångkulturalismen att fösa ihop människor, grupper, landområden med kultur. Den görs därmed till enheter som särskiljs från ’andra kulturer’.

Fredsobservatörer och ickevåldsingripare riskerar att dras in i en jargong där de i sitt arbete förespråkar försoning mellan kulturer, och en fredlig mångfald av olika kulturer.

Erkännande och mångkulturalism stämplar människor

Butler visar hur en politik som kämpar för erkännande samtidigt skapar åtskillnad mellan människor genom att ge dem kännetecken och attribut. Det blir därmed möjligt att paketera ihop människor i en kultur.

Judith Butler skriver: ”Om mångkulturalismens termer och erkännandets politik kräver antingen att subjektet reduceras till ett enstaka, definierande attribut, eller att ett multipelt bestämt subjekt konstrueras, då är jag inte så säker på att vi har börjat ta itu med den utmaning mot kulturell metafysik … som genomkorsar och animerar flera dynamiska bestämmanden samtidigt.” [1]

Kultur som box eller container

I mångkulturalismen kan man prata om kultur som singularis eller pluralis. Kultur föreställs i mångkulturalism som en box eller en container som kan innehålla människor. Dessa människor blir därmed fångar i sin egen kultur. När folk flyttar anses de bära med sig sin egen kultur. Kultur blir då en mobil bubbla runt dessa människor.

Föreställningen om kultur-boxar kallas i sociologin ibland för container-teorier. Contain betyder ju innehålla. En kultur skulle då kunna innehålla människor. Utifrån container-föreställningar uppfattas människor alltså leva inom en kultur. Därmed skulle man kunna säga att människors kommer från en kultur. Och de skulle kunna hamna i en kultur som är främmande för dem.

Kulturalism och nationalism tänker sig virtuella boxar som står på ett väldiga landområden. Dessa virtuella kulturboxar kan innehålla människor. Mångkulturalismen tänker sig istället virtuella boxar som kan innehålla människor utan att vara låsta vid ett landområde.

Även i mångkulturalismen kan man alltså vara instängd i en kultur. Därmed kan enskilda samtidigt vara instängda i sin egen kultur men ändå leva blandat med andra kulturer. Mångkulturalismen kan även tänka sig att man kan ta sig in i en annan kultur. Att ta sig in i en annan kultur blir då en lång och svår utbrytnings- och inbrytningsprocess.

När aktivister precis som militär och journalister talar om kultur och folk som väldiga boxar blir det möjligt att peka ut dessa boxar som subjekt och objekt, angripare och offer.

Ifall fredsobservatörer, följeslagare och ickevåldslivvakter pratar om ’palestinierna’, ’judarna’ eller ’kurderna’ som aktörer som är i konflikt med någon annan aktör, eller med varandra, hamnar ickevåldet i resonans med krigspropaganda.

Motståndet mot krig hjälper då kriget att peka ut miljontals människor som en enhet. En enhet kan sedan pekas ut som ett subjekt eller ett objekt. Det blir då möjligt att vara i krig med denna enhet.

Om man kan peka ut ’ folk’ och ’ kulturer’ som krigande blir det därmed möjligt att skapa speciella lagar för våld mellan ’folk’. När soldater dödar barn och gamla, kvinnor och män, från ett folk i krig används speciella lagar som man kallar krigslagar. Soldaterna kan då undvika åtal för mord eller dråp.

Krig gör ’folk’ och ’kultur’ till enheter för att legitimera kriget. Mångkulturalism kan ofrivilligt hamna i resonans med legitimerandet av krig.

Resonans är förstärkning. En tunn gitarrsträng hörs inte mer än ett par meter. Men med en resonanslåda kan strängen höras i en stor sal. Mångkulturalism tenderar att genom resonans förstärka krig och etnisk separatism.

Enade blir vi svaga

Om man inte ser kultur och inte heller folk som väldiga enheter, boxar, containrar går det inte att se dem som subjekt. Då blir det inte längre relevant att försöka göra dem förenliga med varandra. Visserligen är det vanligt att organisationer, ex stater, åberopar religion, folk, kultur eller identitet när de utövar krig och förtryck.

Men inga folk och inga kulturer krigar.

Det är organisationer som krigar. Att säga att ett folk krigar med ett annat folk är krigspropaganda.

Organisationer, som stater, militär och gerilla, hävdar hegemoniskt att de representerar en kultur eller ett folk. Staten eller rebellerna eller gerillagruppen tränger därmed undan folket och blir folket. Detta kallas hegemoni: delen representerar helheten.

Liknande hegemoniska operationer görs när olika aktionsgrupper börjar representera klass, kön, civilsamhället eller fredsrörelsen.

Med Judith Butlers ickevåld kan motstånd bygga på samarbete och kopplingar istället för enhet eller totalitet. Judith Butler utvecklar en sårbarhetsontologi. Vi är sårbara, vi behöver varandra, vi kan inte bli hela, vi kan inte bli fullkomliga i oss själva, vi är hjälplösa utan varandra.

Ingen motståndsgrupp eller politisk organisation är tillräcklig i sig själv. Varje motståndsgrupp behöver därför samarbeta.

Genom att samarbeta i koalitioner fortsätter motståndet att mångfaldiga olikheter och konflikter. Skillnader som skapar skillnader möjliggör ständigt nya sätt att samarbeta.

Vi får därmed lämna föreställningen om att enade är vi starka.

Ett kraftfullt motstånd behöver, enligt Butler, inte enhet utan olikheter och meningsskiljaktigheter. ”I den meningen är ’koalitioner’ inte nödvändigtvis baserade på subjektspositioner, eller på att skillnader mellan subjektspositioner görs förenliga; i själva verket kan de vara baserade på provisoriskt överlappade mål där det kan finnas – och kanske också måste finns – aktiva meningsskiljaktigheter kring vilka dessa mål bör vara och hur man bäst uppnår dem.”[2]

Koalitioner bryter upp mångkulturalism

Judith Butler menar att koalitioner av ickevåldsgrupper, solidaritetsgrupper, befrielserörelser, feminister och andra har möjlighet att överskrida åtskillnad och identitet. I koalitioner blir det allt svårare att skilja feministerna från ickevåldsaktivisterna, solidaritetsgrupperna från befrielserörelserna.

Givetvis kan även samarbete i koalitioner fastna i mångkulturell åtskillnad. Koalitionen kan stelna i mångfald istället för mångfaldigande. Koalitioner kan användas för att visa upp ’andra kulturer’. Vi görs då till åskådare av ’andra kulturer’ istället för att bli del av varandra, bli samarbetspartners.

Även koalitioner riskerar att utesluta människor som inte passar in i en identitet ’Kurdisk nationalism’, ’queer’, ’feminism’, vänster, klass kan inte bli totala. Men de kan agera som om de vore identiteter. Koalitioner behöver därför aktivt värja sig från att reproducera föreställningar om skilda identiteter och enheter.

Koalitioner har många möjligheter att bryta upp identiteter. Genom att koppla ihop sig i koalitioner bejakar man att man behöver varandra för att bekämpa förtryck och våld. Koalitioner bryter då upp särdelning mellan vänster, fred, feminism, kurdisk, arabisk och olika nationalistiska befrielsekamper.

Koalitioner bygger på motstånd - inte identitet

Istället för att bygga på identitet bör koalitioner, enligt Judith Butler, bygga på motstånd mot orättvisor, förtryck och våld. ”När sådana nätverk bildar basen för politiska koalitioner, är de inte förenade så mycket av saker som rör ’identitet’ eller allmänt accepterade termer för erkännande som av former av politiska motstånd mot viss statlig och annan reglerande policy som åstadkommer uteslutningar, abjektioner, delvis eller fullståndigt suspenderat medborgarskap, underordning, förnedring och liknande.” [3]

Motståndskoalitioner överskrider enfrågeaktioner genom att koppla ihop och koppla om. Jag föreslår därför att koalitioner blir holografiska.

Hologram fungerar inte som en hel helhet. I ett hologram visar delen helheten. Täcker du för halva bilden så ser du ändå helheten. Holografiskt motstånd är därmed aldrig enfrågerörelser. Å andra sidan kan de inte heller bli totaliteter, de kan inte styras eller kontrolleras från någon central punkt.

Hos holografiska koalitioner visar varje enskild del upp en möjlig befrielse. Holografiska koalitioner lever befrielsen. Inte som en helhet utan i varje del. Delen lever helheten. Befrielsen kan därmed mångfaldigas. Den kan imiteras. Befrielse blir mer som smitta än som en befriad enhet.

Judith Butlers ickevåld visar på möjligheter. Vi behöver inte vänta på den stora revolutionen, eller den framtida befrielsen. Kultur och ickevåld är praktiker som har möjlighet att slå sig ihop och fungera tillsammans. Kultur och ickevåld är då snarare svärmar och stim än väldiga dinosaurier.

När vi i våra praktiker erkänner att vi behöver varandra, just för att vi är olika, just för att vi är oense, just för att vi inte har hela svaret och just för att vi är hjälplösa utan varandra, det är förstå då vi bygger ett kraftfullt motstånd.

Producera skillnader istället för identitet

Låt oss sammanfatta Judith Butlers kritik. Mångkulturalism och erkännandepolitik producerar skillnader genom att producera likhet. ’Vår kultur’ förutsätts bygga på likhet och är därför annorlunda andra kulturer. ’Andra kulturer’ ses som annorlunda ’vår kultur’. En ’annan kultur’ blir lik sig själv och den blir därmed annorlunda vår.

De andra ska respekteras som annorlunda.

Förutom att göra kultur och folk till enheter gör mångfaldspolitik och erkännandepolitik även kön, sexualitet och klass till olika enheter.

Butler visar att mångkulturalismen förutsätter att man tillhör en viss kultur eller en viss identitet. ”Subjekten som presumeras av de liberala och mångkulturella … betecknas tillhöriga vissa … kulturella identiteter, och … bestämda av kategorier som etnicitet, klass, ras, religion, sexualitet och genus.”[4]

En politik av ickevåld och sårbarhet visar att vi inte är hela i oss själva. Vi behöver varandra.

Per Herngren

2011-04-30, version 0.1

---

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 129.

Per tränar civil olydnad i Kurdistan norra Irak - Och publicerar bok

Pressmeddelande 19 april 2011

Kurdiskt förlag publicerar bok av Per Herngren 2011
Lär ut civil olydnad i södra Kurdistan och norra Irak över påsk
 
Per Herngren åker till södra Kurdistan, vars område också är ockuperat av  Irak, över påsk (20-25 april) för att lära ut civil olydnad till bl a ledamöter av parlamentet, demokratiaktivister och en polichef. Ett förlag i Kurdistan publicerar en av Per Herngrens böcker på kurdiska. Och i samband med detta har en  tidning  bjudit in honom till Kurdistan för att hålla träning och föredrag om civil olydnad och ickevåld. I ett område där han ska hålla ickevåldsträning har flera kurdiska demonstranter blivit dödade av militären under våren 2011.

Per är aktiv i plogbillsrörelsen och har deltagit i två plogbillsaktioner (avrustning av vapen med hammare) vid vapenföretag som tillverkat vapen för krig i Irak. Han har även suttit fängslad för detta.

Kontakt

Siawash Goudarzis (översättare svenska-kurdiska samt tolk under resan) mobil Sverige 0768354598
Pers mobil i Sverige 0708877211
Pers mobil i Irak 009647503680138

• Info om Per Herngren
• Pers bilder från södra Kurdistan, norra Irak
• Pers kurser i ickevåld och civil olydnad
• Per Herngrens manus på kurdiska
• Bilder från deltagande i plogbillsaktion (civil olydnad) på SAAB Microwave som levererade eldledningssystem för irakkriget.

Hur jag blev utvisad från USA - igen

Citerat direkt från Pressmeddelande 2008-02-05

Utvisas för att 24 år tidigare utfört en plogbillsaktion i USA Idag tisdag 5 februari 2008 utvisades Per Herngren från New York, JF Kennedy flygplatsen. Per Herngren greps igår kväll 4 februari när han landade med flyg från Paris på väg till Guatemala. Han förhördes en timme och hölls fängslad fem timmar för att sedan bli utvisad. Skälet till utvisningen var att han påsksöndagen 1984 symboliskt med hammare avrustade delar till Pershing II kärnvapenraket tillsammans med sju personer i plogbillsgruppen Pershing Plowshares.

Per Herngren har varit i USA 2002, då han bland annat deltog i begravningen av Phil Berrigan, katolsk präst som grundade plogbillsrörelsen. Immigrationspolisen förklarade att skälet för att han utvisades nu men inte 2002 var att de helt enkelt har fått ett effektivare datorsystem än de hade 2002.

Mikael från en tidigare plogbillsstödgrupp lyckades tidigt i morse intervjua Per Herngren om nattens utvisning:

Varför utvisade de dig till Guatemala och inte till Sverige?
- En polis ville att jag skulle utvisas till Sverige. Men eftersom jag hade biljett till Guatemala redan så föreslog jag att det borde bli enklare för dem att istället eskortera mig till det planet.

Du blev ju utvisad 1985 för din plogbillsaktion. Hur kändes det att hållas i förvar hos immigrationspolisen igen?
- Det kändes lite som att ha hamnat på en teater. New York polisen har exakt den jargongen som man hör på polisserier från New York. När de såg att jag satt och skrattade åt det surrealistiska i situationen spelade de med och lade in citat från polisfilmer i dialogen med varandra. Jag hade flera fina samtal med poliserna. Min förhörsledare blev intresserad av vår tidigare plogbillsaktion och började diskutera ickevåld och världssituationen med mig. Det visade sig att vi på flera punkter faktiskt höll med varandra. Det som kändes obehagligt var att det blev så tydligt att immigrationssystemet i USA är rasistiskt. Jag var den ende vite bland ett trettiotal gripna. Flertalet som hålls är fattiga indianer och mestiser som mellanlandar på väg någon annanstans. De har inte gjort något brott men hålls rutinmässigt i förvar innan de förs med vakter till nästa flyg. De rika däremot får gå fritt på flygplatsen och handla taxfree innan de kliver på sitt flyg.

Vad gör du i Guatemala?
- Jag ska korrekturläsa en äventyrsbok jag skrivit och behövde lite inspiration och idéer. Jag tackade faktiskt Immigrationspoliserna för att de gav mig ovärderliga uppslag för min bok. Då skrattade de men tyckte ändå att jag i framtiden borde åka via Mexiko istället för USA.

Befria sig från container-världsbilden

Kolumn publicerad i Göteborgs Fria, 2008-01-02

Någon smart typ lyckas övertyga mig om att jorden inte alls är platt. Motvilligt accepterar jag detta, i varje fall logiskt. Fast hur långt tid tar det innan jag börjar se på jorden som rund, uppleva den som rund? Det är en sak att veta, men det tar ett tag innan kroppen, seendet, upplevelsen ändrar sig. De som levde på medeltiden behövde nya bilder och metaforer som hjälpte dem att se världen annorlunda. Att betrakta den rundade horisonten var säkerligen till stor hjälp.

Under några år har min världsbild genomgått en liknande omvandling. Det har inte varit lätt. Jag har fått träna mig och jag har fått pröva nya metaforer.

Container-världsbilden har varit så inetsad i min kropp, i mitt seende och i min tankevärld att jag gång på gång ramlat tillbaka in. För tio år sedan visade en tysk sociologprofessor, Ulrich Beck, för mig hur nationalstaten skapat en fiktiv bild av att samhälle och nation är samma sak. Säger man samhället så menar man nationen. Man talar om det svenska samhället eller det franska samhället. Sverige och Frankrike skulle alltså vara olika samhällen.

Under ett par hundra år har staten försökt göra sig till container för samhället. En viktig metafor har varit territoriet. Genom att låtsas att den behärskar detta landområde har staten fått oss att tro att vi befinner oss inuti Sverige.

Statens glasögon började tidigt användas även av samhällsvetenskapen. Sättet staten såg på sig själv överfördes till samhällsvetenskapernas metoder och teorier. Redan 1979 kallade A.D Smith detta för metodologisk nationalism. Vetenskapen bekräftade byråkratins världsbild.

Sedan åtminstone tio år har en rad samhällsforskare gjort upp med container-världsbilden. De tror inte längre att liv och handlande utspelar sig inom slutna rum. Samhälle och nation är inte längre samma sak. Detta har inneburit att en stor del av samhällsforskningen blivit förlegad. Dessutom upptäcker vi att många protest- och motståndsgrupper verkar inom en förlegad världsbild.

Politik har uppfattats som nationens politik. Samhällsordning har uppfattats som nationalstatens ordning. Samhällsförändring har uppfattats som förändring av staten.

Det politiska arbetet blir instängt i en fiktiv container där protestgrupper och motståndsgrupper får för sig att de befinner sig inuti Sverige. Man namnger till och med sina organisationer som om man vore en liten mini-container inuti Sverige-containern: Namn som Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds skapar illusionen att dessa organisationer finns inuti Sverige. De grupper som inte låser in sig i den fiktiva Sverige-bubblan utan arbetar direkt med kvinnor som misshandlas eller gör aktioner på vapenföretag anses inte utöva politik. Det betecknas som opolitiska.

Att vi skulle befinna oss i Sverige bygger på metaforerna ”i” eller ”inuti”. Låt oss pröva nya metaforer. Själv har jag haft stor hjälp av att ersätta ”i” med ”bredvid”.

Nationen är inget samhälle

Inom den samhällsforskning som gör upp med container-världsbilden ses Sverige inte längre som ett samhälle. Däremot kan man se kollektiv, kommuniteter, städer, familjehushåll, företag, avdelningar som samhällen. Olika statliga verk bildar genom de anställdas gemenskap olika samhällen. Även riksdagen bildar ett litet samhälle. När en gemenskap börjar leva sitt eget liv skapas ett samhälle. Vi kan tänka oss alla dessa samhällen som bredvid varandra snarare än inuti varandra som boxar.

Jag kan uppleva att jag med min dator kopplar upp mig mot Internet. Men jag uppfattar inte mig själv befinna mig inuti Internet. På ett liknande sätt är samhällen kopplade till varandra.

Samhällen är inblandade och länkade till varandra och de har därmed ansvar att ingripa i varandra. Ulrich Beck menar att fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om ”deras konflikt” eller ”båda parter i konflikten”. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Fattigdom är inte nationellt. Vi behöver istället undersöka hur de samhällen vi rör oss mellan stöder och tjänar på exploatering och förtryck. Och vi måste börja skapa motstånds-samhällen som ingriper. Vi kan inte längre vända oss till en fiktiv samhälls-container och förvänta oss att de som sitter i riksdagen är mer politiker än vad vi är. Vi har ansvar att börja leva det solidariska samhället och samarbeta med andra rättvisa samhällen. Och vi måste dessutom intervenera i våldsamma, förstörande och förtryckande samhällen.

Per Herngren

Läs vidare

Kultur är inte en container

Sverige är inget samhälle

Kultur är inte en container

Under sommaren går jag på torsdagskvällarna till Henriksberg och dansar bachata, merengue och salsa. Danserna är del av lokala danskulturer i Göteborg. De är också del av min kultur.

Zygmunt Baumann ser ”entydighetens slut”. Kulturer har tidigare setts som omslutande och entydiga containrar som höll folk instängda. Varje kultur skulle verka enligt sina egna förutsättningar. Mångkulturalism blir då att olika kulturer lever sida vid sida utan att störa varandra. En annan professor i Sociologi, Ulrich Beck, avvisar ”kulturell relativism som ser kulturer som helheter, som gestalter eller konfigurationer”. Kulturrelativism blir en maktteknik för att man inte ska blanda sig i, inte ingripa vid krig eller förtryck.

En variant av kulturrelativismen är den intellektuella uppfattningen att folk är inneslutna i sin kontext (s112). Ulrich Beck använder ”universalistisk kontextualism” som ”ett fint uttryck för icke-inblandning. Här råder den eviga relativismens eviga (o)fred. Man vill vara ifred och lämna andra ifred.” (s112-114) Gentemot universalistisk kontextualism lanserar han den kontextuella universalismen. Den utgår från att ”icke-inblandning är omöjlig”. ”Det som ska diskuteras är därmed inte om utan hur vi ska blanda oss i, bli inblandade, beblanda och beblandas.”

 

Befinner oss ej inuti kultur

Ulrich Beck ser kultur som allmänmänsklig mjukvara som breder ut sig och kombineras med andra kulturer (s93). Istället för kultur i singularis bör vi se kulturer som pluralis. Kultur är ”icke-integrerad, icke-avgränsad mångfald utan enhet” (s94). Istället för att som kulturrelativisterna se en mångfald av kulturer (containrar) så är kultur mångfald. Olika ”världar är potentiellt närvarande på en plats” (s104).

Ulrich Beck avvisar tesen att det sker en McDonaldisering av världen. Globaliseringen framtvingar inte en kulturell likriktning. Mångfaldigandet av kulturella symboler leder inte till global kultur utan snarare till en ökning av möjliga liv, vi får ett mångfaldigande av kombinationer (s80).

Om vi inte befinner oss inuti kulturer kan vi istället tänka oss dem som begränsningar och möjligheter som vi har mer eller mindre tillgång till. I Göteborg har vi mer tillgång till bachata och salsa än vad folk har i Gutatemala City. När jag varit i Guatemala har folk mer dansat till mtv-pop, progg-rock, cumbia och punta. Men det innebär inte att vi befinner oss inuti olika kulturer bara att kulturerna inte är lika tillgängliga överallt. Kulturell globalisering kan då ses som upprepning av kulturella möjligheter och begränsningar som sker i nya lokaliteter.

Det innebär inte att kulturella resurser är lika tillgängliga för alla. Rikedom och fattigdom, makt och underordning, fortsätter att återskapa skillnader. En skillnad skulle, enligt Ulrich Beck, vara att de rika inte längre är lika beroende av de fattiga som tidigare. De fattiga behövs vare sig som reservarbetskraft eller konsumenter (s80-83). De fattigas rörlighet begränsas av nationella gränser i större utsträckning än de rikas rörlighet. Själv undrar jag om inte nationsgränser är det effektivaste och mest seglivade apartheidsystemet i den moderna världshistorien. Dessutom döljer metodologisk nationalism att det faktiskt är apartheid. Men nationalstatens försök att hålla de fattiga apart blir aldrig totalt. De fattiga utövar en enorm olydnad mot immigrationslagar och flyttar ibland mer än både över- och medelklass.

Per Herngren

2007-12-29, version 0.1

 

Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Feministisk Geografi

Rika och fattiga

När man kombinerar fakta på nya sätt upptäcker man ibland att världen ser annorlunda ut än vad man trodde. På Global Rich List fick jag nyligen reda på att med min årslön tillhör jag de 12 procent mest välavlönade i världen. Några dagar senare hittade jag en intressant inkomstlista i lokaltidningen GP.

Medelinkomsttagaren i Hammarkullen där jag bor är tydligen bland de elva procent mest avlönade i världen. Om vi åker en kvart med spårvagn 4 eller 9 hamnar vi mitt i Göteborg. Medel-göteborgaren tjänar ungefär dubbelt så mycket som vi i Hammarkullen, hm. ”Göteborgaren” hamnar då bland de sex procent mest avlönade i världen. På andra sidan Göteborg från Hammarkullen sett är snittinkomsten bland de två procent rikaste i världen.

När jag åkte spårvagn idag tog jag gratistidningen Metro. Deras statistik visar att klyftan mellan de rikaste och fattigaste i Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren. Jag hoppar av vagnen och går upp till Skanstorget. Inne på Blue Mountain café är det gratis trådlöst Internet. Jag kopplar upp mig mot Global Rich List igen och får då reda på att de tio procent mest välavlönade i Sverige är bland de fyra procent mest avlönade i världen.

Och de tio procent mest fattiga i Sverige är bland de tretton procent mest ”rika” i världen.

Man kan dra många slutsatser av det här. Min första reflektion är att ”Sverige” är väldigt missvisande för att skapa en statistisk population. Sverige är inte en egen autonom bubbla som flyter omkring för sig själv i världshavet för att ibland stöta på andra bubblor. Vi har blivit indoktrinerade att tänka på Sverige som en egen mängd. Hur tränar vi bort det?

Per Herngren

2007-10-26, version 0.1

Källor

http://www.globalrichlist.com/

Metro Göteborg, 2007-10-26, s 12.

Göteborgs-Posten 2007-10-22, s 10.

Antistrategiska vändningen

I soldiset från en sommar som enligt SMHIs hemsida möjligtvis kommer på måndag läser jag manuset till en ny intressant bok om civil olydnad av Annika Spalde, Pelle Strindlund och Klaus Engell. För dem gjorde jag en uppställning om den anti-strategiska vändningen inom motstånd och ickevåld. Det vore intressant att få andras synpunkter.

Den antistrategiska vändningen finns redan hos Gandhi men är nog mest radikal hos amerikanska plogbillar som Liz McAllister, Anne Montgomery, Phil och Dan Berrigan.

Motsättningen mellan instrumentellt och antistrategiskt tänkande inom motståndsgrupper motsvaras delvis av motsättningen mellan naturvetenskapligt inspirerade orsak-(på)verkan teorier kring makt och politik gentemot mer konstruktionistiska tankar från Foucault, poststrukuralistisk feminism, hermeneutik, fenomenologi och system teori.

Det antistrategiska tänkesättet vänder sig mot att man använder naturvetenskapens orsakskedjor på samhället, alltså tron att samtal och social gemenskap egentligen är orsak-verkan snarare än förståelse och dialog. Orsak-verkan är traditionellt kopplade till borgerliga tankar om strategiska maktspel mellan maktgrupper. Men de återfinns också inom proteströrelsens tro på påverkan genom informationsöverföring eller kraftfulla massaktioner.

Här har jag gjort en idéhistorisk översikt om övergången från instrumentellt tänkande till antistrategiskt och konstruktionistiskt tänkande. Tillägg, synpunkter och nyanseringar vore tacksamt!

Per Herngren

2007-08-02, version 0.1

Antistrategisk vändning

	Instrumentellt	Antistrategi
Krig	Strategi är hur man vinner kriget. Taktik är hur man vinner slaget.
Gandhi	Karmalagen. Allt är orsak-verkan.	Målet och medlet är samma sak.
Plogbillar som Anne Montgomery, Liz McAllister, Dan och Phil Berrigan.		Anti-instrumentell direkt aktion som öppnar upp möjligheter snarare än orsakar en påverkan på andra. Motstånd är byggande av lokaliserad  motstånds ”community” snarare än ”aktioner” som verkar någon annanstans. Aktioner åstadkommer inte det de inte åstadkommer! De är konfrontation, gåvor och erbjudanden. Innovationer möjliga att upprepa och finslipa. Överskott på symbolisk kraft och mening istället för orsakskedjor. Leva det samhälle man vill ha.
Anarkism	Indirekt aktion: Sätta igång orsakskedjor som ändrar på folks tankar och handlingar.	Direkt aktion. Skapa eller leva (en bit av) det samhälle man vill ha. Inbjuda, erbjuda eller utmana istället för att ändra på folk (påverka).
Protest- rörelse	Orsak- (på)verkan. Organisera folk i en massa skapar en speciell kraft som påverkar opinion och makthavare. Det är makthavare som ska förändra.	Direkt aktion är egentligen indirekt aktion. Det som tycks vara direkt aktion har större genomslagskraft för att ändra på folks beslut och åsikter. Ickevåld och nonviolent direct action reduceras i denna tradition till instrumentella och indirekta handlingar.
Gene Sharp, socialt motstånd, civil- motstånd.	Maktspel. Aktioners kraft i en orsakskedja/ påverkan. Ju högre kraft i en aktion desto större (på)verkan på människors tankar och handlingar.
Aristoteles	Techne – omoralisk handling där andra är instrument för ens mål.	Praxis – moralisk handling där andra är mål i sig.
Habermas	Instrumentellt handlande	Kommunikativt handlande.
Foucault		Anti-strategi: Försöker innovativt bygga verktyg för befrielse från historien och från orättvisor. Ej orsakskedjor. Meningen är inte underordnat något framtida mål.
Pedagogik	Påverka elev. Transport-metaforen: överföra kunskap från lärare till elev.	Paulo Freire: Påverkan är manipulation och förbjudet. Befrielse och kunskap är gemensamt samtal och dialog.
Feminism		Butler: Mat(t)erialisering, förkroppsligande av makt och motstånd.
Butler, Derrida, Spivak, Bhabha		Meningen ligger inte någon annanstans, inte i något mystifierat annat, eller i något ännu fördolt.
Samhälls-vetenskap	Spelteori, rational choice, economic man.	Systemteori, hermaneutik, fenomenologi, poststrukturalism, kommunikativt handlande.
Social rörelseteori	Resurs- mobiliserings teorin: Målrationellt skapande av resurser för förändring; alltså instrumentellt handlande. Se även rational choice theory.	Nya sociala rörelser teorin: Skapar identiteter snarare än instrumentellt handlande.

 

Sverige är inget samhälle

Professorn i sociologi, Göran Ahrne, avlivar flera av de myter som ickevålds- och motståndsgrupper fortfarande ofta lever kvar i. Här är ett referat av hans spännande analys:

Nationer är inte samhällen
”Den globala revolutionen ”innebär att staten inte längre kan ses som mittpunkten i samhället.” Samhället kretsar inte kring staten. ”En stat är inget eget universum med en egen himmel”. Den viktigaste insikten med upptäckten av det globala, är för Göran Ahrne, professor i sociologi, ”kritiken av det traditionella samhällsbegreppet och axiomet att en stat skulle utgöra ett avgränsat samhällssystem.

Den ”samhällssystemcentrerade världsbilden” har spelat ut sin roll. Det är inte bara så att globala processer korsar nations- och samhällsgränser, de upphäver dem. Det finns inget särskilt svenskt eller norskt eller Nya Zeeländskt samhälle. Lika lite som det finns en svensk natur finns det ett svenskt samhälle.” ”Stater är en typ av organisationer”.

Det är inte så att svenskarna är lika varandra, och att guatemaltekerna är lika varandra och att de därför är olika varandra. Kanske ”är storstäder i många länder mer lika varandra än de är lika sina små grannstäder i samma land. Varför skulle vi tro att den geografiska yta som begränsas av en stat skulle vara en samhällelig enhet?”

Folkrörelser och organisationer är samhällen

Ahrne föreslår teorier och forskning som visar hur ”människors handlingar kanaliseras och filtreras i olika former av kollektiv handling: i organisationer, i rörelser eller i nätverk.” Våra ”värderingar och sätt att se på varandra formas av kulturer, institutioner eller diskurser”. ”Detta kan vi kalla samhälle.”

För flertalet motstånds- och folkrörelseorganisationer innebär Göran Ahrnes analys att de måste definiera om sin svenskhet. ”De svenska folkrörelserna kan inte ha en svensk förklaring.” De behöver, överge tanken att man lever inuti Samhället. Föreningar och organisationer snarare än nationalstaten är samhällen. Eftersom det, enligt Ahrne, inte finns något svenskt samhälle måste man överge tron att Samhället är lika med nationalstaten.

Det innebär också att folkrörelserna behöver lämna metaforen att de påverkar Samhället. Istället för att se relationen vertikalt, som de svenska folkrörelserna eller att sociala rörelser skulle förändra nationalpolitiken, upptäcker vi ”en mängd horisontella relationer mellan organisationer och rörelser av olika slag.” Dessa relationer är inte symetriska eller platta utan innehåller makt och hierarki. När vi lämnar nations-samhälls-begreppet blir det lättare att upptäcka denna makt.

Jag tolkar det som att en folkrörelseorganisation istället för påverkan metaforen tänker sig att den lever det samhälle den vill ha. Men alla dessa samhällen är inte isolerade öar. Det finns konflikter mellan alla dessa samhällen (organisationer). Ett samhälle kan då intervenera i ett annat samhälle. Det som då sker blir ersättning, bortträngning (displacement) snarare än påverkan.

Dessutom väljer samhällen att samarbeta med varandra och även att underordna sig varandra. När organisationer organiserar sig i organisationer får vi metaorganisationer. Dessa kan vara War Resisters International, Universal postal Union, European Parking Association. De kan verka över stora delar av världen. De kan även specialisera sig och dominera inom sitt område. Om den tidigare nationella världsbilden gjorde klotet rutigt så gör metaorganisationerna jorden smalrandig.

Nationer är globala

Det är inte bara så att nationalstaten inte längre ses som ett samhälle. Staten och nationen är inte heller synonymt med ett landområde. Varje nation är internationell och global. ”En stat är inte ensam. Allt det som definieras som en stat skulle vara omöjligt att upprätta om det bara fanns en stat. Då skulle det inte behövas några gränser.” ”Stater hjälper varandra att kontrollera medborgarna och hindra dem från att flytta.”

Och istället för att reducera gränser till nationsgränser passerar vi dagligen en massa gränser: bostadsområden, arbetsplatser, daghem, turistanläggningar, krogar. Alla dessa har gränser.

”Nu har vi äntligen insett att världen hänger samman och att samhällsprocesser över hela jorden är sammankopplade med varandra. Och det har de alltid varit.” Vi tvingas äntligen ”inse att det inte finns några isolerade samhällen och att den mänskliga världen alltid hängt samman och att inga samhällen har börjat från början.”

Vetenskap utan nations-samhället

Upptäckten av det globala framstår ”som en kopernikansk revolution inom samhällsvetenskapen”.

Insikten om det globala har ”förändrat villkoren för sociologiska förklaringar och förståelsen av samhälleliga processer.” Den leder till ”en kritik av en hel del traditionell sociologisk och samhällsvetenskaplig teori.”

Det globala är inte något som skulle ha inträffat under de senaste tjugofem åren. Det är ingen ”ny era eller tidsålder”. Globaliseringen är lika gammal som ”the rise of the so-called world religions two thousand and more years ago”, enligt religionssociologen Robertsson. Frågan är om man inte också bör nämna en rad för oss självklara innovationer: tal- och skriftspråk, familj, hushåll, släkt och giftermål, samt lag och rätt.

Peter Wagner visar hur sociologins historiska utveckling som vetenskaplig disciplin kom att sammanfalla med ”en period av medvetna försök att nationalisera social praktik” (egen översättning, Wagner 2001:144). Samhällsvetenskap, både empirisk och teoretisk, ”kom på ett olyckligt sätt att inriktas på studiet av enskilda ’samhällen’”.

Göran Ahrne menar att även vår bild av historien måste omtolkas. Tanken ”om globalisering är ett upphävande av övningen att kategorisera olika samhällen” som moderna eller senmoderna, eller som jordbrukssamhälle eller industrisamhälle. ”Upptäckten av det globala kan förhoppningsvis få oss att förstå att det alltid varit fel att tänka sig världen som ett antal avgränsade stadier som befann sig i olika faser.”

Göran Ahrne avlivar inte bara myterna om nations-samhällen och historiska faser, han avlivar även flera av myterna om det globala:

· Det ökande resandet och Internet gör inte att världen krymper utan att den ”utvidgas och fragmenteras”.

· ”I den globala världen finns inte heller några majoritetsbefolkningar utan här tillhör alla en etnisk minoritet.”

· Det är inte så att företag sprids ut och globaliseras. De har ”en tendens att samlas i täta konstellationer”.

Per Herngren

2007-07-10, version 0.1, Blogg, hemsida

Källor

Göran Ahrne, ”Upptäckten av det globala”, Sociologisk Forskning, nr 1, 2007.

R. Robertson, Globalization and sociological theory, London: Sage, 1992.

R. Robertson, “Globalization and sociological theory”, i Robertson, White (red) Globalization, Critical Concepts in Sociology, London: Routledge, 2003, s 291-308.

Peter Wagner, A History and Theory of the Social Sciences, London: Sage, 2001.