Civilsamhället blir regeringens danspartner: Michel Foucault

Civilsamhället uppfinns av borgerliga tänkare för att begränsa staten. Resultatet blir märkligt nog att staten blir starkare än vad kungar och kejsare någonsin kunde vara.

Michel Foucault förstår liberalismen som ett uppror mot staten. “The question of liberalism, understood as a question of ‘too much government’”[1]. Civilsamhälle uppfinns och tilldelas uppgiften att begränsa staten: “what we see emerging in our twentieth century societies, is not so much the growth of the state and of raison d’État, but much more its reduction”[2].

I den liberala utopin får civilsamhället alltså i uppgift att bli motpart till staten. Som motpart bjuder civilsamhället upp staten till dans. Och staten bjuder in civilsamhället att bli del av sitt regerande. “Civil society … seems to me to be absolutely correlative to the form of governmental technology we call liberalism, that is to say, a technology of government whose objective is its own self-limitation”[3].

Som motparter klänger sig staten och civilsamhället fast vid varandra. De gör sig ömsesidigt beroende. Precis som två dansare som dansar pardans. Liberalismen skissar alltså upp en antistat som tyr sig till staten, som binder sig själv till staten. Som regeringens motpol genererar civilsamhället ett batteri, en kraftkälla som ger staten makt och energi (power).

Vi ska dock inte reducera utopin om ett civilsamhälle enbart till en negation. Civilsamhället får även andra funktioner. Det öppnar upp ett utrymme utanför statens styrning, ett utrymme som staten inte ska kunna ockupera och kontrollera.

Stat och civilsamhälle som olika sfärer

För att kunna tänka sig något utanför nationalstaten utvecklar liberalismen föreställningar om olika sfärer. Olika sektorer, boxar eller sfärer uppfattas som särskilda från varandra. Dessa sfärer föreställdes vara ekonomi, marknad, kultur, föreningsliv, familjeliv.

Från början tänker sig de liberala filosoferna att alla dessa sfärer ingår i civilsamhället. På så sätt blir civilsamhället en sorts metasfär, en sfär som inkluderar de andra ickestatliga sfärerna.

Därmed blir det möjligt att föreställa sig samhället som en dichotomi av två motpoler: Stat och civilsamhälle: ”civil society is analyzed in Germany in terms of the opposition and relation between civil society and the state.”[4]

Utan denna tvåsamhet, dichotomi, skulle staten bara bli en organisation bland ett myller av andra organisationer, samhällen och gemenskaper.

Stat och civilsamhälle bygger upp relationen av två motsatta kön.  Två kön som dras till varandra. Som vänder sig till varandra. Som vänder sig mot varandra. Därmed får staten en partner i statsbygget. En partner som samtidigt är dess motpart.

Partnerskapet mellan stat och civilsamhället gör att staten blir mäktigare och mer centralstyrande än vad tidigare kejsare och kungar ens kunde drömma om.

Per Herngren

2015-09-05, version 0.1

Referens

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015.
•  

Fotnoter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 321.

[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 191.

[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297.

[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 309.

Existerar civilsamhället? Michel Foucault

Civilsamhället existerar inte som ett samhälle. Och inte heller som en egen sfär. Civilsamhället är snarare en instruktion om vart vi ska vända oss och hur vi ska agera.

I sina föreläsningar om biopolitik tar Michel Foucault avstånd från civilsamhället som något som existerar: “I think we should be very prudent regarding the degree of reality we accord to this civil society.”[1]

Civilsamhället får funktionen av vidskepelse. Civilsamhället blir fantomen av ett samhälle som vi tycker oss urskilja. Även om vi inte riktigt kan finna civilsamhället så uppfattar vi det. Det får liv som en (vid)skepelse, en skepnad. Även om civilsamhället inte existerar som samhälle så kan vi inte helt avfärda dess existens. Civilsamhället existerar som en regerandeteknik. “Civil society is not a primary and immediate reality; it is something which forms part of modern governmental technology.”[2]

Interface

Som regerandeteknik materialiserar civilsamhället som ett interface. Det skapar ett gränssnitt mellan regerande och underlydande. “To say it belongs to governmental technology does not mean that it is purely and simply its product or that it has no reality. … are born precisely from the interplay of relations of power and everything which constantly eludes them, at the interface, so to speak, of governors and governed.”[3]

Genom att bygga ett gränssnitt blir civilsamhället ett effektivt sätt att få organisationer att rikta sig mot staten, agera mot staten.

Gränssnittet är dessutom självinstruerande. När organisationer uppfattar sig som del av civilsamhället vet de vart de ska vända sig och vad de ska göra. Underlydandet blir sunt förnuft, en självklarhet.

Per Herngren

2015-08-25, version 0.1

Referens

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015.
•  

Fotnoter

---

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297. 
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297.

Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson

Den borgerliga revolutionen avsätter kungen som diktator. När enhet inte längre kan återfinnas i centrum, genom suveränen, så blir staten en organisation bland andra organisationer. För att undvika detta söker tidiga borgerliga filosofer olika vägar för att skapa enhet i myllret runt staten. Redan tidigt uppfinns civilsamhället som medel för att skapa nationell enhet.

1640 visar Thomas Hobbes hur civilsamhället skapar enhet i mångfalden. Med hjälp av civilsamhället kan myllret agera som en person. Myllret blir på så sätt själv med i att skapa enhet ihop med statens maktapparat: “to frame the will of them all to unity and concord amongst themselves. This union so made, is that which men call now-a-days a body politic or civil society; and the Greeks call it polis, … which may be defined to be a multitude of men, united as one person by a common power, for their common peace, defence, and benefit.”[1]

I och med civilsamhället blir nationalstaten en individ.

Medborgare och organisationer samlas runt staten

Femtio år efter Hobbes, 1690, preciserar John Locke att de som i sin mångfald enas i lydnad till samma regering utgör civilsamhället. De är både del av civilsamhället och de är med och skapar civilsamhället.

Civilsamhället härleds därmed inte ur centralmakten så som i föreställningarna om kungaväldet. Civilsamhället skapar sig själv och den samlas runt staten.

“Those who are united into one body, and have a common established law and judicature to appeal to, with authority to decide controversies between them, and punish offenders, are in civil society one with another: but those who have no such common appeal, I mean on earth, are still in the state of nature, each being, where there is no other, judge for himself, and executioner; which is, as I have before shewed it, the perfect state of nature.”[2]

Olydiga utesluts ur civilsamhället

Ifall civilsamhället skapar enhet och underordning, vad gör man då med de som vägrar bli ”ett”, som vägrar lyda, som inte underordnar sig? John Locke menar att den som vägrar lyda lagen inte heller kan vara medlem i civilsamhället.

“No man in civil society can be exempted from the laws of it: for if any man may do what he thinks fit, and there be no appeal on earth, for redress or security against any harm he shall do; … , and so can be no part or member of that civil society”[3].

Från liberal dogm till vetenskaplig dogm

Thomas Hobbes och John Locke kan förstås som den borgerliga nationalismens teologer. De utvecklar en filosofi som ska rättfärdiga nationalstaternas framväxt. De skapar en tro på nationalstaten.

Det är först Adam Ferguson (1723-1816) och Adam Smith (1723-1790) som översätter utopin om civilsamhället till vetenskapligt språk. De utvecklar en sorts tidig sociologi.

Efter Ferguson och Smith blir en borgerlig ideologisk föreställning som ska rättfärdiga nationalstaten alltmer dominerande även som vetenskaplig världsbild. En politisk dogm översätts till både teori (containervärdsbild etc) och till metod (metodologisk nationalism etc)[4].

Nationalismen införlivar vetenskapen i sin religion.

Och vetenskap införlivar nationalismen.

Nationalismens trossystem görs till vetenskap. Sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap hamnar därmed i resonans med flaggritualer, nationella högtidsdagar och nationell identitetspolitik.

Medborgare skapar makten: Ferguson

1767 analyserar Adam Ferguson hur en sammanhållen ordning kan produceras genom okoordinerade handlingar av många individer[5]. Individer och civilsamhälle får inte detaljstyras av en härskare. I civilsamhället styr individerna sig själva. Lydnad och ordning uppkommer genom att individen tar på sig regerandet.

“Our notion of order in civil society being taken from the analogy of subjects inanimate and dead, is frequently false; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think that obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few, are its real constituents.”[6]

Medborgaren blir i civilsamhället del av regerandet. Resultatet innebär inte mindre lydnad än i ett toppstyrt kungavälde eller i en diktatur. Lydnaden (makten) kan mycket väl öka just genom att den blir mer decentraliserad.

“Had mankind, therefore, no view but to warfare, it is probable that they would continue to prefer monarchical government to any other; or at least that every nation, in order to procure secret and united councils, would intrust the executive power with unlimited authority. But happily for civil society, men have objects of a different sort: and experience has taught, that although the conduct of armies requires an absolute and undivided command; yet a national force is best formed, where numbers of men are inured to equality; and where the meanest citizen may consider himself, upon occasion, as destined to command as well as to obey.”[7].

Per Herngren
2015-08-09, version 0.1

 

Referens

Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.. 

• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.

Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640.
John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.

Fotnoter

[1] Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640.
[2] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[3] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[4] Per Herngren Träna bort container-världsbilden, 2008, http://perherngren.blogspot.se/2008/03/trna-bort-container-vrldsbilden.html
[5] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
[6] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.
[7] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.

Nationalstaten är religion: Rousseau

När de borgerliga städerna etablerade sig som öar i de feodala samhällena växte det fram en föreställning om en nationalstat som skulle kunna ersätta kungar och feodalherrar. Nationalismen blev alltmer en konkurrerande religion till kungaväldet, till tron på en härskare med suverän makt.

Redan från början lanserades nationalstaten som helig. Denna helighet var nödvändig ifall nationalstaten skulle kunna dominera och tränga undan andra ordningar. 1762 skriver Jean-Jacques Rousseau "no state has ever been founded without a religious basis"[1]

Tron på staten

De tidigare religionerna runt hovet och kungaväldet skapade tro på kungen, tillit till kungaväldet. Det finns dock ingen organisation som kan reduceras helt till en religion. Religion är bara en del av en organisation.

Nationalstaten ville utforma sin religion annorlunda än kungaväldet, än den suveräna diktaturen. De borgerliga handelsstäderna och de begynnande nationalstaterna ville dock bli något mer än en organisation, mer än byråkrati med tillhörande handel och marknad. 

Staten skapade egna ritualer och föreställningar för att skapa enhet. Men underordningen till staten fick aldrig bli total, det skulle ha blivit en återgång till kungaväldet.

Legitim stat behöver legitimeras

Religionen kring staten legitimerar, enligt Rousseau, den regerande ordningen. Religionen är dock samtidigt självständig gentemot staten. Nationalstatsreligionen markerar vad som är ett legitimt och ett illegitimt regerande. Den kan mycket väl peka ut en härskare som illegitim härskare. Härskaren avsattes därmed som gud. En ny gud blir istället den statliga ordning som garanterar enhet, säkerhet och frihet för de med egendom. Gud förstås här, enligt Martin Luther, som det vi (ytterst) har tillit till[2]. En kompletterande gud till staten i den liberala nationalismen blir egendomen.

Statens dogmer

Rousseau lyfter fram några få dogmer som han anser är nödvändiga för att en nationalstat ska bli en legitim ordning. De som agerar lydigt och rättvist ska bli lyckliga, de som agerar brottsligt ska straffas och bli olyckliga: ”The dogmas of civil religion ought to be few, simple, and exactly worded, without explanation or commentary. The existence of a mighty, intelligent and beneficent Divinity, possessed of foresight and providence, the life to come, the happiness of the just, the punishment of the wicked, the sanctity of the social contract and the laws: these are its positive dogmas. Its negative dogmas I confine to one, intolerance, which is a part of the cults we have rejected.”[3]

Den nationalistiska religionen behöver, enligt Rousseau, vara tolerant mot andra religioner, åtminstone så länge de underordnar sig staten i lydnad. ”Now that there is and can be no longer an exclusive national religion, tolerance should be given to all religions that tolerate others, so long as their dogmas contain nothing contrary to the duties of citizenship.”[4]

Lydnad till staten

Den som inte underordnar sig statens religion och ordning ska bannlysas eller på annat sätt straffas. ”While it can compel no one to believe them, it can banish from the State whoever does not believe them — it can banish him, not for impiety, but as an anti-social being, incapable of truly loving the laws and justice, and of sacrificing, at need, his life to his duty. If any one, after publicly recognising these dogmas, behaves as if he does not believe them, let him be punished”[5].

I senare artiklar gör jag en maktkritisk analys av civilsamhället. Civilsamhället blir en av de innovativa borgerliga dogmerna som skulle ersätta tron på den suveräna kungen. Förhoppningen var att civilsamhället skulle skapa en bättre lojalitet och enhet än andra religioner. Ifall den kungliga religionen hade försökt skapa enhet kring suveränen så önskade man nu istället skapa lydnad, ordning och enhet i mångfalden. Civilsamhället får därmed funktionen att samla ihop organisationer och medborgare som är utanför statens organisation och rikta dem mot staten, få dem att orientera sig i tro till staten.

Per Herngren

2015-08-05, version 0.1.1

Referens

• Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.
• Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
• Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson, 2015.
• Per Herngren, Existerar civilsamhället? Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället som regeringens danspartner: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Protesten ger staten makt: Michel Foucault, 2015. 
• Per Herngren, Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället, 2015.
• Per Herngren, Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault, 2015.
• Per Herngren, Existerar Sverige? Foucault & mikromakt, 2015.
• Per Herngren, Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault, 2015.
•  

 

Fotnoter

---

[1] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[2] Per Herngren, "Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther", 2014, http://perherngren.blogspot.se/2014/05/i-stora-katekesen-fran-1529-definierar.html

[3] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[4] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[5] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

Demokratier blir mindre för att bli mer

(Rekursiv demokrati som nämns nedan minskar sig tills demokratin verkligen kan uppfyllas. Här förklaras rekursiv lite mer ifall någon blir nyfiken.)

Föreställningen om väldiga system får oss att tro att motståndet behöver bli stort för att kunna stå emot. Demokratin skulle behöva bli större och mäktigare än Kapitalismen för att kunna stå emot Marknaden.

Dom dominerar, då måste vi dominera mer.

Men uppsvällande demokratier blir snart tröga. Och demokratin trängs undan. Kvar syns bara ett sken av något som inte längre orkar materialisera.

Rekursiv demokrati gör gång på gång demokratin mindre. Så liten att den klarar av att materialisera. Helt och hållet.

Myller av demokratier

Rekursiv demokrati skapar myller av demokratier istället för en stor demokratisk sfär som sänker sig över oss. Demokrati är inte ett väldigt väsen. Rekursiva demokratier samlas snarare i flockar.

Det här handlar inte om att ge upp, om att låta de som dominerar dominera. Rekursivt mångfaldigande har möjlighet att bli mer omfattande än det stora. Förminskandet blir större.

Rekursiv demokrati hindras inte av det odemokratiska. Den åkallar sig där demokratin behöver intervenera. Det kan lika väl ske i diktatoriska organisationer som i så kallade demokratier. Mina vänner från Uruguay brukar påpeka för mig att även under diktaturen var Uruguay världens kooperativtätaste område. Många demokratiska bostads- och arbetskooperativ startade under diktaturen. Demokratierna frodades även under diktaturen. På motsvarande sätt kan diktaturer, diktatoriska bostadsområden och företag, frodas i vad vi kanske trodde var ett demokratiskt samhälle.

Låt oss använda Uruguays myller av kooperativ som paradigm för demokrati. Många av dem samverkar med varandra. De kan till och med vara bundna vid varandra av avtal.

Kooperativen drivs inte av styrelser och personal i någon riksorganisation. Men det är inte heller så att kooperativen drivs av en samling individer. De består snarare av relationer, av samarbete och ömsesidiga beslut.

Demokrati är inte politisk individualism

Idag sprids föreställningar att organisationer och samhällen bara består av individer. En ännu radikalare individualism tänker sig istället att politisk förändring sker när individer ändrar sitt handlande, lever klimatsmart och köper rätt. Föreställningen att politisk förändring är summan av individuella handlingar kan vi kalla politisk individualism. Men politisk individualism avskaffar det politiska. Det gemensamma är gemensamt, politik är samverkan, det är inte summan av individer.

En lika märklig föreställning som politisk individualism är om det enade “Kollektivet”. Som om Kollektivet vore en egen individ. Individ kommer från odelbar.

Ett kooperativ skulle liksom inte kunna bli kooperativt om det vore en enad enhet. Kollektivet med stor bokstav är bara en ny individualistisk föreställning, även om individen gjorts om till jätte.

Kooperativ kommer från latinet, arbeta tillsammans, samverka. Ifall något blir ett, en enhet, en totalitet, går det inte längre att samverka. Eller att ens vara tillsammans.

Det är alltså inte bara så att det myllrar av kooperativ i Uruguay, det myllrar av samarbeten, beslut och verksamheter även i kooperativen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behöver orden förklaras bättre? Ge gärna förslag på strykningar av text som inte behövs och som krånglar till det!

Makt flockar sig

Makt skapar utrymme genom att flocka sig. Makt blir inte större. Makt blir fler.

Flockar är relationer, något som sker mellan. Och relationer är aldrig solida. En flock av bufflar och hjortar kan dra till sig en flock med kohäger. Flockar ger ibland utrymme till varandra. På samma plats. Till skillnad mot när organisationer och maktpyramider föreställs som solida stenkolosser genererar flockar öppningar och mellanrum. Mellanrum där det ibland ges möjlighet att klämma sig fram.

När stater och diktatoriska företag myllrar fram trampar de upp utrymme som kan användas för befrielse. Makt öppnar alltid upp för motstånd, lydnad öppnar upp för olydnad. Det är just därför makt kan bli mycket mäktigare än våld och tvång.

Även motstånd trampar upp utrymme för makt. Olydnad gör lydnad möjligt.

Makt skapar mellanrum

Ifall en ordning dominerar så måste det existera andra ordningar att dominera över. På samma plats.

Ifall makt och befrielse flockar sig får vi överge föreställningen om befrielse som något som sker i en avlägsen framtid då Systemet till slut har krossats. Befrielser blir till genom att börja hänga med varandra, söka efter vatten tillsammans.

Befrielse är inte likhet eller enhet. Det är ständigt skapande av skillnad. Flockar av revolutioner och befrielser blandar sig med varandra. De trängs. De tar plats och ibland tränger en befrielse undan en annan befrielse. Men det händer att befrielser söker sig till varandra och istället tränger undan gamla etablerade ordningar. 

Jämlik fördelning av makt och resurser kan tränga undan och ersätta en orättvis ordning. Det kan ske i ett kvarter eller i ett arbetslag. När det börjar fungera tillräckligt väl smittar metoden för jämlikhet av sig och så börjar rättvisare ordningar återskapas på andra platser. Men det är aldrig den stora Jämlikheten som tar över. Jämlikheten får liv genom att sätta sig i våra kroppar, i våra linnen och skjortor, i sättet att prata med varandra, i hur vi samarbetar och samtalar, i hur vi tar beslut tillsammans.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna kommentarer som gör boken bättre!

Svenskhet blir vithet: rasifiering av nationalstaten

Svenskhet förknippas ofta mer med vithet och ras än hur det associeras med faktiskt medborgarskap, födelseplats eller språkkunskap. Detta visar en kritisk forskningsantologi om vithet:

”En vit kropp associeras ofta med förmågan att tala svenska utan förhinder, något som inte med självklarhet gäller icke-vita. Om detta kan blandade, adopterade och de som tillhör den så kallade andra generationen vittna: ”Vad duktig du är på att tala svenska!” är en inte ovanlig kommentar från omgivningen. Ett annat exempel på relationen mellan ras och språk är när ickevita svenskar blir tilltalade på engelska alternativt på det språk som de förväntas ha som modersmål. Dessa vardagsfenomen indikerar att svenskhet och förmågan att tala svenska associeras med vithet, liksom att icke-vita kroppar knyts till utländska och utomeuropeiska språk.”¹

Detta skulle i så fall innebära att vithet och ras blivit en byggsten i det svenska nationalstatsprojektet. 

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), landområde (land), kultur och stat till en totalitet. Folk, stat och land skulle bli ett. Detta har aldrig lyckats. Det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur.

Nationalstater har blivit fantomer, de skymtar här och var men de materaliseras aldrig. Ras blir en sorts ersättning eller representation. Vissa drag får representera det svenska, utseende får representera Sverige som nationalstatligt projekt.

De senaste årens växande fascistiska partier – svenska och europeiska – stör detta nationalstatsbygge. Fascismen blir en karikatyr av den nationalism som uppfattar sig som etablerad och hyggligt rumsren.

Per Herngren

2015 01 04, version 0.1

Referens

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet, 2013.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Metodologisk nationalism, 2006. 
Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed, 2013.

Fotnot

1 Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012, s 53.

Lagen existerar bara genom lydnad

Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta. 

I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.

Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.

Lagen blir till igen och igen

Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.

Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.

Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag. 

Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.

Lagen är mindre än handlingen

Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.

Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. "Lagen" i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra "laghandlingar". Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.

Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar. 

Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.

Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

Per Herngren

2014 11 24, version 0.1

Beröring bortom mångfald och individualism

Otto: Beröring skapar skillnad, den delar upp mellan agenser, en sak berör en annan, en människa rör vid en annan, en hand möter en annan. Men den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty menade att den gränsen inte kunde dras så klart som vi ofta tror; att en handlande person är subjekt och den passiva parten är objekt. Han menade att kombinationer kunde uppstå, som subjekt-objekt. Till exempel kan jag beröra min egen axel med min hand, och jag är då själv både den som rör och den som berörs.

Per: Jo, så är det ju. Varje sak min hand rör berör handen tillbaka. Vad är subjekt och vad är objekt? Varje beröring bryter antropocentrismens föreställning att människor är aktiva och skapande medan saker och ting skulle vara passiva. Beröring bryter dessutom solipsismen: att allt egentligen bara är min egen upplevelse.

Tillsammans med Maine de Biran funderar Paul Ricoeur hur vår sorg och glädje, vår smak, våra känslor, kommer ur beröringen, ”its aptitude for feeling is revealed most characteristically in the sense of touch”(1).

Självet skapar inte sig själv. Den andre, och det andra, är med och skapar självet: ”that selfhood implies its own ”proper” otherness … for which the flesh is the support”(2).

Därmed blir det möjligt att vända på fenomenologen Edmund Husserls föreställning om den andre som mig, en annan som är som mig själv. Istället är det jag själv som blir något annat. Vi är inte som varandra, vi är något annat än oss själva, vi är mer. Det tvingar oss att lämna identitet och likhet som förklaring till vem jag är och till vilka andra är.

Beröring ska här inte blandas ihop med individens upplevelse av världen, att känna på saker och ting. Här tar jag snarare upp hur beröring fastnar på det som berörs. Civil olydnad, ickevåld och queer gör saker märkliga. Märkbara. De gör märken. Beröring gör märken som sitter kvar.

Beröring leder oss på så sätt bort från traditionellt mångfaldstänkande: dom är som dom är, låt dom vara som dom är. Beröring skapar ständigt nytt. Beröring mångfaldigar istället för att fångas i statisk mångfald där vi hålls som åtskilda åskådare till varandra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på ändringar!

Fotnot

1. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.

2. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.