Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther vad en gud är. Definitionen gör gud till ett användbart teoretiskt begrepp för motstånd, politik och sociologi:

"Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Med den definitionen blir lönearbete, ägande, egna hem, kärnfamilj, stat och militärmakt troligen de stora, mäktiga gudarna idag. Revolution eller omvändelse behöver i så fall kämpa med att ersätta dessa etablerade gudar med tilliten till en eller flera andra gudar.

Revolutionära politiska ordningar, som ickevåld, feminism, socialism och olika religioner, kan alltså inte bara bygga andra ordningar. De behöver dessutom bygga tillit. En tillit som gör att dessa nya ordningar kan ersätta och tränga undan tron på etablerade gudar som ägande, lönearbete, stat, kärnfamilj och krigsmakt.

Tvivel blir i en sådan här politisk teori produktivt. Misslyckanden, självkritik och tvivel är nödvändiga för att revolutionära ordningar inte ska stagnera. Tilliten till en annan ordning kräver att den skapar värde. Ett värde som inte bara i teorin är bättre, utan som i praktiken skapar mer omsorg, mer jämlikhet och mer rättvis fördelning av makt och resurser. Revolution blir en ständig kamp mellan gudar.

Per Herngren
2014 05 25, version 0.1.1

Referens

Martin Luther, Den stora katekesen, 1529, översättning Gustaf Ljunggren, 1931.

'Lycka' leder bort från empati och motstånd: Jeremy Bentham

Jeremy Bentham lanserar lycka och njutning som liberalismens högsta värden. Och därmed som individens, organisationens och politikens högsta värden. Lycka konkurrerar inom liberal individualism med frid, harmoni och trygghet om tronen. 

Enligt Bentham härskar lyckan över våra liv. Lyckan vänder oss i vissa riktningar. Lycka vänder oss bort från smärta. Det är inte säkert vi lyder lyckan. Men lyckan är enträgen. Gång på gång pockar den efter uppmärksamhet för att få peka ut riktningen.

Utifrån Bentham kan vi utforma en kritik om hur strävan efter 'lycka' vänder oss bort från befrielse och bort från empati. Denna kritik kan även riktas mot ett fokus på 'frid' i kyrkor och på harmoni i nyandlighet. Även dessa riktar oss bort från de som stör friden.

Lycka härskar

Det är främst i Om principerna för moralen och lagstiftningen (1789) som Bentham analyserar hur lycka härskar över oss.

"Naturen har satt människosläktet under två härskare: smärtan och njutningen. Endast de har att visa vad vi bör göra, liksom att bestämma vad vi skall göra ... De två styr oss i allt vi gör, i allt vi säger, i allt vi tänker; och varje ansträngning vi gör för att befria oss från vår underkastelse under dem kommer bara att tjäna till att bevisa och bekräfta den. En människa kan i ord låtsas avsvära sig deras makt, men i verkligheten fortsätter hon hela tiden att vara underkastad den.Nyttoprincipen erkänner denna". (Bentham 1789, 2011 s 16)

Empati minskar lyckan

Senare i boken problematiserar Bentham empati. Sympati gentemot människor som lever i smärta och förtryck skapar smärta och konflikt även hos den som blir empatisk. Empati är att också känna smärta. Solidaritet är att göra smärtan till sitt problem. Detta minskar lyckan. Lyckan riktar oss därför bort från empati och solidaritet.

"De smärtor, som har sitt upphov i välviljan, är de, som resulterar ur åsynen av smärtor som antas uthärdas av andra varelser. Dessa kan också kallas smärtor med upphov i sympati eller sociala känslor." (Bentham 1789, 2011 s 38)

Bentham skänker oss här ett kritiskt verktyg att analysera hur lyckan under vår tid har blivit ett av de allra mäktigaste maktmedlen. Strävan efter lycka flyr bort från befrielse. Den gör organisationer och personer laglydiga.

Genom att sätta lyckan på tronen riktas vi mot lycka och bort från smärta och lidande. Lycka producerar en rörelse bort från förtryckta och förtryck, bort från sörjande och sorg. Lycka riktar oss bort från de som kämpar och bort från kamp, bort från motståndsgrupper och civil olydnad. Strävan efter lycka drar oss bort från människor som lever i konflikt. 

Att gå in i sorg, våld, mobbning och förtryck innebär smärta. Att ingripa gör oss sårbara. Ickevåld och politik som ingriper är osäkerhetspolitik inte säkerhetspolitik. Och sårbar, osäker politik vänder sig inte bort från smärta.

Per Herngren

2014 05 18, version 0.1

 

Referens

Jeremy Bentham, Om principerna för moralen och lagstiftningen, 1789, Nomen förlag, 2011.
Christopher Kullenberg, Benthams lyckobegrepp, Intensifier, 2014.

Tack till Christopher Kullenberg för att lyfta fram dessa intressanta Jeremy Bentham citat.

Instrument är inte instrumentella: Latour och Gandhi

Västerländsk politik betecknas gärna som instrumentell. Mål och medel föreställs vara separerat. Politik skulle då innebära att besluta och genomföra något annat än det samhälle man vill ha. Genom att inte förverkliga så uppnås målet. Någon annan gång förhoppningsvis.

Effektivitet är i så fall inte hur bra eller dåligt något funkar. Effektivitet föreställs istället vara hur mycket politiken närmar sig det man inte förverkligar, men skulle önska. 

Men det önskvärda blev något som knuffades bort och gömdes undan i den politiska filosofin. Med tiden bröt effektivitet sin relation till vision och mål och reducerades till att driva igenom något som oppositionen var emot. Visionen om rättvisa och jämlikhet försvann. Målet placeras istället hos oppositionen: att trycka tillbaka motståndaren, åtminstone lite, att segra över oppositionen.

Mål är medel

Mot denna typ av politik praktiserar Gandhi ett ickevåld där mål och medel är ett. Genom att tillsammans med andra bryta det engelska saltmonopolet så bryts det engelska saltmonopolet. Ickevåld kan just därför lyckas eller misslyckas.

Queerfeminister som Sara Ahmed och Judith Butler lanserar performativ politik. Performativ är handling som uppnår målet i och med att handlingen utförs. En jämlik fördelning av makt och resurser i en grupp uppnår jämlikhet. Och på så sätt kan också jämlikhet lyckas eller misslyckas.

Instrument är inte instrumentella

Bruno Latour driver, precis som Karen Barad, det här ett steg längre. Latours tekniksociologi visar på omöjligheten i att separera mål och medel även när det gäller teknik, instrument och verktyg. Verktyg är både tillverkare och del i det som tillverkas. Verktyg förmedlar och genomför. Det går inte att reducera verktyg till medel. Instrument är inte instrumentella.

"Effectiveness is to technology what objectivity is to reference: the way to have your cake and eat it too, the result without the means, that is, without the path of appropriate mediation ... If there is an unworthy way to treat technologies, it lies in believing that they are means toward ends." (Latour 2013, 218-219.)

Förverkligandet, målet, blir snarare ett verb än ett substantiv. Förverkligandet är den dans av förverkliganden som dansare med varandra. Verktyg och handlingar dansar, förverkligar dansen genom att dansa.

Per Herngren
2014 05 15, version 0.1

Referens

Bruno Latour, An inquiry into modes of existence, Cambridge, Mass: Harvard University Press, 2013.

Christopher Kullenberg, Latour och teknologiska varelser, Intensifier, 2014.

Akutinsatser och katastrofer som flykt från befrielse

Aktivism kan fly tålmodigt byggande av befrielse genom att hålla sig i ständigt krismedvetande. Krisen görs till aktivistiskt medvetande. Aktivistiskt medvetande låter sig fyllas av akuta politiska katastrofer.

Upprepade akutinsatser inför klimat, krig, övergrepp, förtryck, utvisningar producerar en ständig beredskap. En sådan ständig beredskap gör det närmast omöjligt att fokusera på ett långvarigt, envetet organiserande av befriade samhällen.

Samvetet stimuleras av att hålla sig alert inför akut förtryck. Ett alert samvete rättfärdigar sig själv. Det alerta samvetet upplevs som angeläget. Samvetets sökande efter självrättfärdigande fungerar därmed som en effektiv flykt från befrielse.

1. Befrielse behöver skydda sig från samvetet, från samvetet som subjektiv känsla och upplevelse.
2. Befrielse behöver skydda sig mot det akuta, mot det som för tillfället känns angeläget, mot krismedvetande, mot samtidsslaveri.
3. Det akuta behöver skydda sig mot det akuta. Krisen behöver skydda sig mot krisen som medvetandetillstånd. Katastrofer behöver väl organiserade organisationer, långvarig träning och innovativ problemlösning.
4. Befrielse behöver öva på rutin och envetenhet.
5. Befrielse behöver våga ha tråkigt.
6. Befrielse behöver pulser och traditioner.
7. Befrielse behöver människor och organisationer som har långsiktiga överenskommelser om samarbete.
8. Befrielse behöver tålmodig omsorg för att stå ut, för att orka.

Per Herngren
2014 05 03, version 0.2.1

Referens

Ulrich Beck, Risksamhället. På väg mot en annan mordernitet, Daidalos, 2000.
Zygmunt Bauman, Flytande rädsla, Daidalos, 2007.
Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.
Per Herngren, Samtidsslaveri - Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.