Karen Barad och hennes queermaterialism bryter med
föreställningar om att vi befinner oss inuti. Saker och ting är inte placerade
inne i olika sfärer: inuti kulturen, inuti civilisationen, inuti kapitalismen, inne
i globaliseringen, i naturen, inne i en viss nationalstat eller inlåsta i
västvärlden. Visst, vi kan vara inlåsta i en cell eller sova inne i ett sovrum.
Men hus, lådor och fängelser är olyckliga metaforer för att begripa hur vi i
andra sammanhang fungerar tillsammans.
“I am to
dislocate the container model of space, the spatialization of time, and the
reification of matter”.
Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen,
naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor.
Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i
olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna
förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.
Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt
andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.
Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre
lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller
sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.
För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med
varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället
för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte
med. Vi kopplar – eller kopplar ur.
Vi är del av saker och ting. Samtidigt är vi inte del av
andra saker.
Kön, klass, samhällen som trassel
Inte heller kön och klass ska ses som olika sfärer. De är hopptrasslade och
sammanflätade: ”gender is constituted through class and community and other
structural relations of power. Gender, class, and community are enfolded into,
and produced through, one another.”
Lägg märke till sista delen i citatet ovan: producerade genom varandra.
Annars riskerar Karen Barad att ramla in i den fälla hon själv kritiserar. Karen
Barad letar ord för att begripa bättre. Men orden trasslar ihop
sig med saker och ting, och orden lurar oss gärna tillbaka i de fällor vi
kritiserar. Det vore olyckligt att läsa citatet ovan som att kön, klass och
samhällen är hopflätade med varandra: Som om de var för sig bestod av rena
substanser. Kön är inte något rent könsligt. Kön är snarare trassel av politik,
biologi, kemi, språk, teknik, klass, kapitalism. Och klass är ett trassel av
kön, biologi, nationalism, rasism, teknik …
Karen Barad måste alltså läsas som att trassel trasslar sig
med varandra. Flätor flätar sig med varandra.
Genast hamnar vi i nästa fälla. En fläta är inte hopflätad
med en mindre fläta som i sin tur är hopflätad med en ännu mindre fläta. Det är
mer som när några dansare och musiker jazzar i hörnet på en klubb. En dialog
mellan bongo och piano ändrar förutsättningar för dansen. En kvinna som sitter
i baren nickar uppskattande till ett danspars nya tur. Vilket genast ändrar
dansturen. Vilket också ändrar dialogen mellan bongo och piano.
När jag försöker nyansera Barads formulering ovan ramlar jag
givetvis själv i liknande fällor. När jag påstår att kön är trassel av teknik,
språk …, så skulle man kunna tro att det kunde finnas en rent teknisk teknik
eller ett rent språkligt språk. Som alltså skulle kunna trassla in sig med
exempelvis kön. Men levande språk är också trassel. Trassel av teknik, kemi, biologi. Och
kemi är … Hmm, bäst att stoppa där, annars skulle jag kunna hålla på hur länge
som helst.
Fenom – att agera med varandra
När saker och ting agerar med varandra skapas vad Karen
Barad kallar fenomen. Fenomen är inte sfär utan samagerande. Ett skoköp i en
skoaffär, en viss ekonomiska transaktion, kanske samagerar med ett bord, några
stolar, miljarder bakterier, solens nedgång, kaffe, flera olika patent, en rad kemiska
reaktioner. Och med andra kunders blickar. Och den ekonomiska överföringen genom
ett kreditkort av exempelvis 990 kronor samagerar kanske med någon diktatur,
och med gamla postkoloniala relationer av över- och underordning. Det är väldigt
trassligt.
Inte ens natur och kultur kan ses som olika sfärer: “’materiality’
refers to phenomena, which are explicitly not elements of
nature-outside-of-culture. Any
attempt to reinstate materiality as ‘natural’ – as brute positivity or the
essential givenness of things – would be exposed as being quite bizarre, since
this would be to assign materiality to a place outside the real”.
Varje fenomen består av samagerande mellan saker som vi i
traditionella föreställningar gärna skulle vilja placera i olika sfärer:
naturen, kulturen, ekonomin.
Motstånd är samagerande
Motstånd och politisk förändring sker alltid genom
samagerande. Motstånd samagerar i fenomen. Men aldrig i sfärer. Motstånd sker aldrig
i civilsamhället. Inte heller i kulturen.
Motstånd är hoptrasslat samagerande. Samagerande med politiska
motståndare. Med maskiner, med en åklagare, med olika organisationer, med ett konstverk
därbak i domstolssalen, med marknader på internet och på torget, med förmiddagens
regnväder, och med årstiden, med olika uppfinningar, med pågående och avslutade
samtal, med teorier och färdigheter. Och med flera andra pulser och rytmer runt
om oss.
Det handlar absolut inte om att allt hör ihop. Tvärtom.
Fenomen är specifikt samagerande. Specifika avgränsningar. Karen Barad kallar
det för ”cut”. Hon använder snitt eller ”cut” i en betydelse som liknar den när
man skär ut en tårtbit. Det finns miljarders miljarder andra fenomen runt
omkring som inte samagerar. Samagerande stänger ute annat samagerande. Negativa
protester kan utesluta möjligheten till att proaktivt bli del av lösningen av problemet.
Våld kan utesluta möjligheten till gemensamma överenskommelser. Sårbarhetspolitik
kan utesluta maktkamp.
Motstånd handlar därmed om vad som ska agera ihop, och hur
detta ska agera ihop.
Etik utan individualism
Politiskt och etiskt ansvar är, för Karen Barad, aldrig vad
jag kan göra åt våld och förtryck. Politiskt ansvar är hur jag ska samverka.
Samverka i den politiska förändringen, samverka i motståndet mot våld och
förtryck.
Politiskt ansvar handlar inte om att en enskild person eller
organisation skulle kunna ställa saker och ting tillrätta. Ifall det inte finns
kedjor av påverkan mellan individer går det inte att leva etiskt som enskild.
Det går inte att ta ett eget etiskt ansvar. Etiska teorier och diskussioner om
individer blir oftast orimliga och overkliga.
“Rejecting
the metaphysics of individualism that serves as a foundation for traditional
approaches to ethics, agential realism proposes an alternative meta/physics
that entails a reworking of the notions of causality and agency.”
Etik handlar om att vi, och om att andra och annat, är del
av makt och motstånd, förtryck och befrielse. Vi är del genom olika
samageranden som sträcker sig runt världen oberoende av om vi vill eller inte.
Det gäller för oss (personer, ting, materia) att bli medansvariga för de förtryckta,
för varandra och för politisk förändring. För den enskilde innebär därmed etik
att vara del av, att inte längre vara enskild.
”Ethics is
about mattering, about taking account of the entangled materializations of
which we are a part … even the smallest cuts matter. … ethics is about
accounting for our part of the entangled webs we weave.”
Per
Herngren
2012-09-19
Referens
Karen Barad, Meeting the Universe
Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University
Press, 2007.