Bruno Latour är kanske den idag som är mest känd för att hävda att materia, instrument och
saker är aktörer,
och därmed även politiska aktörer.
Alla saker,organisationer och personer som skapar en förändring är aktörer, enligt Latour:
“any thing that does modify a state of affairs by making a difference is an
actor, … an actant. … Does it
make a difference in the course of some other agent’s action or not?”
Inget eller ingen
skapar en förändring helt själv. Men ifall något är med och förändrar så är det
en aktör. Aktörer är alltid samarbetspartners eller medaktörer. Samtidigt bidrar de med något eget.
Latour bryter här med relationism. Relationerna bestämmer inte över saker och ting. Världen
består inte bara av flöden eller relationer. Relationer är visserligen förutsättning för att aktörer ska kunna bli aktörer. Aktörerna tillför dock alltid något utöver relationen, annars vore de inte aktörer.
Jag kan inte hamra själv. Och en hammare kan inte hamra själv. Men tillsammans kan vi hamra, hammaren och jag. Det kräver dock ett någorlunda bra grepp, följsamhet snarare än kontroll och en bra puls.
Politiska aktörer är inte determinerade
Aktörskap kan
inte förklaras. I så fall skulle förklaringens förklaring bli aktören. Latour avvisar
sociologi som försöker orsaksförklara aktörer. Det finns inga relationer, totaliteter,
dynamiker eller bakomliggande orsaker som determinerar en aktör som aktör. När det
är möjligt att deterministiskt orsaksförklara något så är det alltså ingen
aktör.
Det innebär att personer och saker till viss del är aktörer, till viss del objekt för andras agerande, till viss del kausalt orsakade. Dessa saker kan samverka, men de ska inte blandas ihop.
Ifall en politisk
organisation kan förklaras genom något annat, genom maktrelationer eller ekonomiska förhållanden,
i så fall är organisationen inte en aktör. I en del av organisationens verksamhet är alltså organisationen aktör, medan i andra delar är organisationen inte aktör.
Så ifall en
forskare förklarar en feministisk grupps kamp med något bakomliggande,
exempelvis motsättningar i patriarkatet, så avsätter forskaren gruppen som aktör:
”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes
through them.”
Jämlika aktörer
Aktörer ska,
enligt Latour, förstås som jämlika. Detta kallar han platt ontologi. Det
innebär att exempelvis regeringar, krig, civil olydnadsgrupper,
motståndsgrupper, ekologiska åkrar, hammare, jordbävningar förstås som jämlika
aktörer.
Det innebär inte
att allt är jämlikt. Tvärtom, Latours platta ontologi blir ett sätt att upptäcka ojämlikhet.
Genom att flera
aktörer skapar relationer och mobiliserar varandra kan dessa tillsammans bli
starkare. Jag läser därmed Latour så att ojämlikhet alltid behöver förklaras. Styrka
måste förklaras med allianser, samarbete, lydnad och bundsförvanter. Det går alltså
inte att förutsätta att en regering är starkare än en ickevåldsgrupp. Det går
inte att förutsätta att ett multinationellt företag är starkare än en
aktionsgrupp. Det går inte heller att förutsätt att företaget är starkare än en
hammare, än en mobiltelefon, än ett datorprogram.
En tjuv, en kofot
och en kolsvart natt kan samarbeta och bryta sig in i företaget, stjäla
tillgångar vilket skakar om företaget, eller till och med får företaget på fall.
Och små, små saker som mögel skulle kunna göra något liknande med företaget.
Ting är politiska aktörer och auktoriteter
Saker och ting är
politiska aktörer. Ett datorprogram, eller en flod kan skapa politisk
förändring. Saker kan till och med ta
beslut och ge oss order: “things might authorize, allow, afford, encourage,
permit, suggest, influence, block, render possible, forbid, and so on.”
Att saker ger
order är inte så konstigt när det gäller hissar, lås och portar. Och att man
samarbetar med en cykel eller ett verktyg är kanske inte heller så märkligt. Vi
accepterar att datorer tar självständiga beslut.
Latour tar detta
på så stort allvar att uppdelningar mellan natur och civilisation, teknik och
kultur, ekonomi och politik försvinner. Saker och ting samarbetar eller vägrar
samarbeta med oss på märkliga sätt. Nya samarbeten skapas hela tiden. Andra
bryts.
Makro är mikro
Latour krossar
föreställningen om väldiga system och små aktörer. Det finns inte väldiga
makro-system och små mikroaktörer. Det finns ingen makronivå däruppe och inte
heller någon mikronivå härnere: ”makro-aktörer är mikro-aktörer sittande högst
upp på en mängd (otäta) svarta lådor. De är varken större eller mer sammansatta
än mikro-aktörer; tvärtom är de av samma storlek och … faktiskt mer
okomplicerade än mikro-aktörer.”
Demokratier, institutioner,
förvaltningar, politiskt motstånd är jämlika. Befrielserörelser och demokratier
är dessutom jämlika med diktaturer och förtryckare. Arméer är jämlika med
ickevåldsgrupper.
De behöver alla mobilisera
andra aktörer. För att bli starka än andra, för att dominera över andra, behöver
de samarbeta med andra aktörer.
Många av dessa
aktörer är saker och ting. ”Varje gång en byråkrat rör sig genom sitt
tjänsterum, håller en telefon, undertecknar ett papper, nitar ihop en rapport,
klickar med musen, mobiliserar hon hundratals andra handlingar utspridda i tid
och rum.”
Allianser, lydnad, samarbete och motstånd
Latours
förståelse av sociologins uppgift blir också ett sätt att begripa politik: ”Ett
alternativt sätt att definiera sociologi är att göra det till studiet av förbindelser”,
”hur det kommer sig att vi är förbundna med varandra och att vissa befallningar
blir åtlydda medan andra inte blir det.”
Demokratier,
kapitalismer, diktaturer och revolutioner blir svärmar av relationer snarare än
väldiga system. ”Skala uppnås inte genom att man byter ”nivåer” utan genom att
man mångfaldigar förbindelser. Vad vi menar med ”makro” är helt enkelt en
”mikro”-interaktion som är förenad, genom förmedling av många delar av
vetenskap och artefakter, med ett flertal andra miljöer. Alla organisationer är
”platta”.”
Makt är lydnad
Precis som Mahatma
Gandhi visar Bruno Latour att föreställningen om makthavare är vidskepelse. I Gandhis
ickevåld existerar inga makthavare. Latour begriper makt på liknande sätt som
Gandhi. Det går inte att ha makt. Det går inte att stoppa in eller låsa in makt
någonstans.
”Makt är
ingenting man kan äga och samla på hög. Antingen har man det i praktiken och då
är det inte man själv som har det —
utan andra — eller också har man det bara i teorin och då har man det inte
heller.”
För Gandhi, och
hans inspirationskälla Henry David Thoreau, är makt lydnadshandlingar. Makt är synonymt
med lydnad. Bruno Latour har samma föreställning: ”Makt är tvärtom vad som
måste förklaras genom deras handlingar som lyder”.
”’Makt’ är alltid den illusion folk får när någon lyder dem”.
Vi får genom
Gandhi och Latour en maktteori där makt förstås som lydnad, hörsamhet och
samarbete. Motstånd mot makt blir därmed olydnad, ohörsamhet och ickesamarbete.
Latour skulle lägga till förbindelse eller ickeförbindelse.
Det jag ännu inte
hittat hos Gandhi men som Latour tillför är att ting kan vägra samarbeta. En grind
kan strejka lika mycket som portvakten kan strejka. Kroppar kan bli ohörsamma.
Utbrändhet, trötthet och stressjukdomar blir därmed motstånd lika mycket som
när organisationer och institutioner vägrar samarbeta.
Produktiv olydnad
Både Gandhi och
Latour lyfter fram aktörer (politiska och andra) som produktiva. Enbart olydnad
skapar inte politisk förändring. Olydnad bryter bara maktens styrka. För Latour
är styrka och makt enbart de förbindelser som finns, bryts vissa förbindelser förloras
den styrkan omedelbart.
Vill man ha
politisk förändring behöver man skapa politisk förändring genom förbindelser
och samarbete.
Olydnad för att bli politisk förändring måste samtidigt vara ett samarbete, ett byggande tillsammans. Gandhi
kallar detta för det konstruktiva programmet. Motstånd för Gandhi är att direkt
göra det som är målet för kampen. Mål och medel blir därmed samma sak i Gandhis
ickevåld.
Per Herngren
2012-04-19,
version 0.1
Bilaga: Dualism demokrati och materia
Liberala och
deliberativa demokratier skapar gärna dualism mellan det materiella och
demokrati. Detta leder antingen till idealistiska föreställningar om demokrati,
eller till paranoida föreställningar om hur materiella förhållanden gömmer sig
bakom demokratin, kontrollerar den.
I liberala
demokratier leder åsikter och opinion till beslut, och beslut till handlande.
När handlingen är demokratisk representerar den människors åsikter: opinionen.
Opinionen representeras vanligtvis via språkliga eller statistiska uttryck. Här
produceras en rad dualismer mellan språk och materia, politisk kamp och
handling, opinion och beslut, representation och genomförande.
Deliberativa
demokratier bryter med åsikter genom att överväga olika argument. Övervägande
av alla relevanta argument ska leda till beslut om handling.
Dessa övervägande
samtal (deliberationer) förstås som talhandlingar eller texthandlingar.
Deliberativa demokratier gör därmed en poäng av att bryta dualismen språk och
handling, demokratiska samtal och handling. Ett samtal är lika mycket handling
som genomförandet av ett demokratiskt beslut. Eller som maskinell
industriproduktion.
Både
liberala och deliberativa demokratier producerar dock dualismen demokrati och
materia. Materian reduceras till objekt för demokrati. Materian agerar inte i
demokratin. Materian är möjligtvis ett hinder, ett problem eller en katastrof.
Men materian agerar vare sig demokratiskt eller odemokratiskt.