15 mars 2012

'Lycka' som maktteknik

Makt är när vi styr oss själva. I vardagliga situationer. I relationer. I verksamheter. I grupper. Eller som individer. Det går inte att låsa in och bevara makt någonstans. Det går inte att ha makt. Makthavare existerar inte. Däremot kan olika vanor och rutiner hamna i resonans med varandra så att det bildas olika maktkoncentrationer, vilka i sin tur kan hamna i resonans med varandra.

Genom att som en närmast självklarhet lansera lycka som högsta värdet i filmer och tv-serier från USA naturaliseras individualism och liberalism. Lycka är del av en politisk ideologi som individualiserar och avpolitiserar. Det myller av värden som skapas av människor, djur och saker underordnas en enkel princip: gör detta oss lyckligare?

Solidaritet, omsorg, liv, gravitation, puls, meningsfullhet, demokrati, jämlikhet, innovation, skapande, affekt, arbetsglädje, begär, passion, och att vara nöjd reduceras till lycka. De är alla egentligen till för att öka lyckan. Lycka görs till ett metavärde. En kung som underordnar sig alla andra värden.

Genom att göra lyckan till ett metavärde som koloniserar individen, familjen, karriären och lönearbetet kamoufleras dessutom andra mäktiga metavärden som dominerar olika organisationer i större utsträckning än lyckan: ex vinst, tillväxt, förmögenhet och nationalism. Det tycks som om dessa mycket mer dominerande värden egentligen ödmjukt underordnade sig lyckan.

Per Herngren
2012-03-15, version 0.11

2 kommentarer:

  1. Älskar att du ifrågasätter lyckan som norm. Jag funderar mycket på sanning, vad skulle det göra med oss och samhället om sanningen sattes högst? Och då även över vinsten och de där andra...

    SvaraRadera
  2. Tack Jeanette för dina fina ord om texten!

    Sanning är spännande. Deleuze tänker sig ju att sanningen ligger i problemet snarare än i svaret. Ungefär som i: Sanna problem att ägna sig åt. Ex förtryck, krig och orättvis fördelning. När ett problem är löst så kan vi lämna det bakom oss, därmed är riktiga svar och färdiga lösningar egentligen inte längre sanna. De är avklarade. Så varför frågar lärare efter svar på frågor som de vet svaret på?

    Och Gandhi ser sanningen som gud. Han är dock lite paranoid. Sanningen är bortom vår möjlighet att nå den. Vi kan bara närma oss den. Men den är i princip dold.

    Jag glömmer lätt att det finns värden i saker, materia, och bland djur och växter. Hållfasthet är ju ett värde. Vibrationer, krockar, kopplingar kan vara värden. Och djur och växter sysslar ju ibland med ömsesidig hjälp (Kropotkin) snarare än ömsesidig konkurrens (Darwin).

    SvaraRadera