08 mars 2012

Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI

I förra artikeln om demokrati introducerar jag rekursiv demokrati. Precis som i Gandhis rekursiva praxis är mål och medel ett, och utbytbara. Rekursiv demokrati bryter därmed med den vanliga mekaniska och linjära föreställningen om politik: att påverka ett styre, att påverka makt.
Rekursiv är att förverkliga målet i medlet. Det är att göra målet till en del av medlet.
I denna fristående artikel visar jag hur rekursiv demokrati minimerar sig tills den kan förverkligas helt och hållet. I nästa steg intervenerar demokratin i odemokrati och sätter igång processen igen. Det blir därmed en pulserande och vibrerande demokrati. Det är genom detta ständiga återskapande som demokratin mångfaldigar sig, breder ut sig och tränger undan det odemokratiska.
I resonans med hur matematiker och programmerare löser vissa komplexa problem genom rekursivititet visar jag hur rekursiv demokrati förverkligar demokrati i två steg. Men låt oss först titta på hur vi i vardagen ofta använder oss av rekursivt återskapande.

Städning som paradigm för demokrati

Det finns olika sätt att städa. Ett sätt är att putsa runt lite. En annan städmetod är rekursiv. Här använder jag rekursiv städning som paradigm för demokrati:
Låt oss bestämma att målet med den rekursiva städningen är ”skinande rent”. När man har redskapen i handen, börja med att förminska städytan så att den verkligen kan putsas skinande ren. Möjligen är en armlängd lagom.
Putsa ytan skinande ren.
Titta dig omkring efter en smutsig yta. Gå dit. Förminska städområdet till en armlängd. Eller så mycket som behövs för att göra ytan skinande ren. Putsa ytan skinande ren. Titta dig omkring efter en smutsig yta …
Rekursiv städning använder en minimalistisk metod för att städa stora ytor. Skinande rent förverkligas igen och igen tills det inte finns någon smutsig fläck kvar. På så sätt kan även större ytor, som hem eller kontor, bli skinande rena.
Städningen kan förstås som två steg: förminska sig och ingrip.

Minimalistisk demokrati

Precis som i städmetoden gör det rekursiva demokratin genomförbar genom att minimera sig. Ifall demokratin ändå blir för stor: minimera ännu mer! Demokratin behöver bli så minimalistisk att den kan förverkligas.
Detta kan ske på flera olika sätt. Genom att förminska konflikten, förminska problemet, förminska området, förminska antalet deltagare.
Visst, ibland kan minimeringen gå för långt. Man behöver kalibrera och justera.
Men rekursiv demokrati försöker inte lösa ”stora konflikter och problem” på en gång eller genom centralstyrning.
Demokratin förverkligar sig i större sammanhang genom att lokalt återskapa sig själv igen och igen. Även komplexa konflikter som förtryck eller krig löses genom att lösa konflikten helt och hållet, lokalt och minimalistiskt. Och sedan igen och igen.
Låt oss som en rekursiv datorprogrammerare skissa på ett konstruktivt demokratiskt program. Ett demokratiskt program som har möjlighet att lösa komplexa och svåra problem. Vi kan kalla det konstruktiva programmet för, tja, varför inte: Demokrati.
I så fall återproducerar Demokrati sig självt ungefär så här:

Demokrati
1) Minimera Demokrati
Gör ett sammanhang tillräckligt litet för att förverkliga Demokrati fullständigt. Ifall sammanhanget ändå är för stort för att kunna förverkliga Demokrati, minimera det ännu mer.
2) Mångfaldiga Demokrati
Sök upp odemokratiskt, maktdominerat, förtryckande eller våldsamt sammanhang. Intervenera och sätt igång Demokrati.

De två stegen kan också uttryckas i motsatt ordning (med steg två först) ungefär så här: Intervenera i förtryckande och odemokratiska organisationer, förverkliga demokratin minimalistiskt. Intervenera i förtry…
Man kan anta att i en organisation med stort förtryck behöver man minimera demokratin ännu mer för att kunna förverkliga den fullständigt. Men denna minimalism gör det också enklare att mångfaldiga demokratin i förtrycket.
Precis som i demokratins barndom förväntar ingen sig att demokratin kommer att införas centralt av kungen. Demokratin sprider sig själv, åt alla möjliga oväntade håll. Demokratin sprids som svamprötter.
Rekursiv demokrati tar sina två steg, igen och igen. Som en motor. Den rekursiva motorn är dock aningen abstrakt. Demokrati är givetvis mycket mer än denna rekursiva puls som jag tar upp i den här artikeln.
Varje steg kan innehålla tusentals andra steg: hämta stolar, sätta stolarna i smågrupper istället för på rader; se till att det finns papper och pennor; skriva upp olika problem på ett block, fördela makt och resurser rättvist, se till att rättigheter fungerar ... Det vore farligt att reducera demokrati enbart till rekursivitet, eller till någon annan logik eller dynamik. Rekursivitet är bara en aspekt av rekursiv demokrati. I denna artikel kan vi dock ignorera andra aspekter av demokrati.

Demokrati som mål och medel

Rekursiva demokratier viker av från liberala demokratier och deliberativa demokratier på flera sätt:
Målet är en del av metoden. Metoden innehåller målet. Målet blir metoden. Metoden blir att genomföra målet fullständigt.
Effektivitet handlar därmed inte om att uppnå målet i framtiden. Effektivitet blir snarare hur man genomför en sak utan att använda för mycket energi. Precis som i dans och i städning blir man effektiv genom träning, finslipning och genom att samarbeta på ett bra sätt.
Helheten blir en del av delen. Helheten blir underrutin till delen. Helheten blir på så sätt mindre än delen. Helheten blir därmed praktiskt genomförbar istället för att svälla upp, bli stor och ogenomförbar.
Detta kan tyckas märkligt och teoretiskt. Men det är snarare väldigt praktiskt. Det är ofta så vi genomför saker i vardagen. Rekursiv demokrati är ett effektivt sätt att kunna genomföra demokrati istället för att putsa runt lite.
Det radikala med rekursiv demokrati är att:
  • den förverkligar sig helt (minimalistiskt) istället för att göra sig stor, trög och ogenomförbar.
  • den mångfaldigar sig och svärmar istället för att skapa illusoriska fantomsfärer.
  • den intervenerar ständigt i odemokrati, förtryck och diktatur istället för att skapa sig ett litet fint hörn någonstans. Rekursiv demokrati bryter därmed med politiskt radikala alternativ, radikal demokrati vid sidan av.

Demokrati är ett sätt att agera, inte en egenskap. Demokrati är därmed inte en attribut hos vissa organisationer. Demokrati agerar. Och demokrati måste agera igen och igen, annars existerar den inte.
Liberal demokrati föreställer sig istället kunna skapa väldiga sfärer av demokrati. Vi skulle därmed kunna befinna oss i en demokrati, kunna befinna oss inuti demokratin.
Rekursiva demokratier svärmar, de bildar svärmar av demokratier. Man kan därför befinna sig bland demokratier, inte inuti. Oftast befinner man sig mitt bland demokratier, diktaturer, aristokratier och andra former för beslut.
Rekursiv demokrati mångfaldigar demokrati. Det är en demokrati som återskapar sig själv igen och igen. Det blir därmed en singulär, självgående, självkorrigerande demokrati. Demokratin får därmed liv.

Per Herngren
2012-03-06, version 0.1

Välkommen på kurs om rekursiva demokratiformer och samarbetstekniker!

Tack till Lena Kloo som i en kommentar (1 december 2011) till min artikel Samhällsförändring är rekursiv på ett genialiskt enkelt sätt förklarar hur rekursivt ickevåld faktiskt löser svåra och komplexa problem.

5 kommentarer:

Per Bergman sa...

Jag nämnde förut komplexitetsteori vilket passar bra in här, dvs hur snabb/långsam en algoritm är, på ett teoretiskt plan.
Det finns också problem som inte har en känd algoritm för att nå en optimal lösning. De kallas NP fullständiga problem (non-polynomial time). Vi kommer nu in på icke-linjära system, som antagligen är i majoritet i den verkliga värden.

En känd algoritm är 'addition;, finns bara ett resultat för ingångsvärdena, 1+1 = 2 (decimal talbas), etc.
Peanos Axiom definerar det rent matematiskt, men i en dator implementas addition på ett annat sätt-

Det gamla PacMan spelet (och andra ifrån den epoken) är NP fullständiga, dvs man vet inte om man har nått en optimal lösning.
Ja, det finns personer som spelat hela PacMan (256 nivåer tror jag) utan ett enda fel, men någon kan välja lite annorlunda och få en kortare lösning.
Ja, det finns folks som skrivit doktorsavhandlingar om detta, visar sig att moderna spel är mindre komplexa än PacMan!

Tror också att städyte problemet kan definiera med graf teori, typ billigaste vägen att nå alla ytor etc.

Per Herngren sa...

Tack! Jag tror vi tillsammans håller på att utveckla en revolutionerande politisk teori!

Om jag förstår dig rätt så borde väl politik definieras som non-polynomial time: komplex, ickelinjär och utan optimal algoritm?

Annars skulle ju en viss politik kunna ersättas med en metod (optimal algoritm)eller en färdig lösning.

Man kan tänka sig att politik ibland lyckas avskaffa sig själv och förflytta problemet till en rutin. Rutinen är kanske inte optimal, men den är så pass optimal att politiken kan glömma problemet. Det politiska kan sedan ägna sig åt mer komplexa problem som orättvisa, krig och förtryck utan färdiga lösningar.

Politik förstås här som beslut om, och hanterande av, gemensamma problem. Vi är därmed alla politiker. Politik utförs minst lika mycket i föreningar och företag, som i de organisationer vi kallar kommuner och stat.

Rekursiv politik borde väl begripas som att målet blir medel, och därmed hela tiden kritiskt korrigerar sig själv. Rekursiv politik ska därmed inte förstås som optimal metod.

Jämlikhet, ickevåld, solidaritet, fred, feminism, demokrati, tolerans, gemenskap, är mål som rekursivt blir medel i vardagliga och politiska situationer.

Dessa mål blir därmed mindre än situationerna. Ickevåld och feminism blir kanske genomfört i ett möte, men mötet är mer omfattande än ex ickevåldet. Ett möte handlar kanske också om vänskap, fika, humor och en massa andra saker.

Demokrati, ickevåld, feminism, jämlikhet, tolerans, rättvis fördelning av resurser kan aldrig ersättas med en optimal metod. De måste ständigt anropas för att fullföljas igen och igen, och samtidigt kritiskt korrigera sig. Precis som med pacman fullföljs ickevåldet eller feminismen, eller så misslyckas man, men det finns alltid andra sätt som skulle kunna producera mer jämlikhet.

Fungerar detta med det du skriver om non-polynomial time och pacman?

Per Bergman sa...

Jag tror det är en bra beskrivning: politiken försöker hitta en väg förbi alla spöken, men vart leder den egentligen?

Men ser också bara delar och aldrig helheten, framtiden ändras rekursivt beroende på våra aktuella handlingar, den vecklar ut sig så att säga.

När en för tillfället optimal lösning nås sker reifering som stelnar den, och efter ett tag skapas byråkrati likt ett korallrev! Anarki etc syftar då till att riva revet, och i det vakuumet startar eventuellt en ny kamp, precis som händer i Egypten, Libyen etc.

Ett intressant koncept är Kalman filter som användes t ex för att styra månlandare med tyngdpunkten på fel ställe, så feedback och korrigering måste ske mycket snabbt så att den kan landa.
http://en.wikipedia.org/wiki/Kalman_filter

Hela samhällsorganismen behöver vara självkorrigerande och självreparerande (själreparerande?).


More is different!

Elias sa...

Älskar din beskrivning av rekursiv demokrati.

Är själv inne på liknande ideer och försöker skapa digitala plattformar för mikrodemokrati (kollektivt beslutsfattande). Loomio (www.loomio.org) är ett exempel på en jag jobbat med, som har spridning över hela världen. Vill gärna gå ett steg längre tekniskt och jobbar därför på ett självmodererande system just nu. Har så många idéer!:)

Men erkänner också vikten av att kulturen byggs för att hantera komplexiteten, det finns ingen teknisk lösning som i sig själv kommer vara tillräcklig.

Ser fram emot att läsa mer på din blogg om komplexitetsteori och icke-linjära system :)

/Elias

Per Herngren sa...

Tack Elias för din läsning! Intressant system ni håller på och utvecklar.

Ge gärna funderingar, även kring små detaljer, när du läser de andra texterna om ickelinjär och komplex samhällsförändring.

- Det finns inga stora problem, lär Ford ha sagt en gång i tiden. Bara mängder med små problem att lösa.

Gadgeten innehöll ett fel