Här är en intervju i radion från Hopp & Motstånd där vi hade träning i ickevåld, feministiska mötestekniker och civil olydnad. Tja, och så var det mycket bad.
Följande stater och länder har ingen egen militär krigsmakt. Några är dock kolonialiserade eller ockuperade av stater med väpnad krigsmakt, och flera är underställda någon militärallians. Regelbunden civilmotstånds- och ickevåldsträning är ovanligt även i länder utan krigsmakt.
Håller samtal, samhällen, arbetsplatser och organisationer på att stagnera? Reformer och revolutioner ersätts med justeringar, det som kallas postreformism och det postpolitiska. Stagnerande och visionslösa samhällen undergräver både demokrati och hotar en jämlik och omsorgsfull försörjning.
Ulf Danielsson professor i teoretisk fysik analyserar i DN varför forskning de senaste decennierna tycks hålla på att stagnera:
"Enligt en undersökning nyligen publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature har den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen avstannat under de senaste decennierna. Efter att ha studerat 45 miljoner vetenskapliga artiklar och nära fyra miljoner patent under sex årtionden, drar författarna slutsatsen att det sker allt färre stora vetenskapliga genombrott och görs allt färre banbrytande uppfinningar. Tvärtemot den berättelse som förmedlar en bild av en hisnande utveckling där inget längre är omöjligt."
"En troligare förklaring är en samhällsutveckling där fokus flyttats, mer eller mindre medvetet, från att åstadkomma revolutionerande upptäckter till att mest bara reproducera vad andra redan gjort. Det är ju en effektiv strategi för den som vill göra karriär."
"En avgörande förutsättning för nyskapande är att det grundläggande hantverket bemästrats genom träning."
Välkommen på kurs i jämlikare och effektivare mötestekniker
DN har allt fler artiklar med maktanalys. Men de är fortfarande dåliga på att analysera ingripandetekniker. DN: "Plötsligt gav den ena mig en gliring. Vi skrattade lite, samtalet gick vidare. Men strax därefter: en till gliring, nu från den andra. De mötte varandras blickar med förstående leenden."
Här är några ingripandetekniker vi finslipar och tränar på kurserna i civilkurage och konflikthantering:
1. "Du använde gliringar mot hen." Den ingripandetekniken konfronterar vad som är problemet och vem som är problemet.
2. "Varför gav du hen en gliring?" Ingripande i frågeform kan vara mer kraftfull eftersom det är svårare att bli defensiv mot en fråga. Fråga bjuder in till reflektion.
3. "Är gliringen till för att skapa en hierarki i vår grupp?" Här ersätts utpekande av skämtaren med fokus på maktstruktur i gruppen. Att gruppen kommer i fokus bjuder dessutom in passiva åskådare att bli aktivt delaktiga i händelsen, kanske som ingripare. Dessutom undviker ingriparen att peka ut offret för ingripandet, undviker att offergöra.
 |
| Byung-Chul Han |
 |
| Berit Larsson |
I detta poddavsnitt reder Bonnie Dahlström, civilkuragetränare från Klimatprata, ut vad performativ innebär för civil olydnad, ickevåld och queerfeminism under samtal med Per Herngren.
https://anchor.fm/per-herngren/episodes/Bonnie-Dahlstrm-reder-ut-performativ-civil-olydnad-i-samtal-med-Per-Herngren-e1gtt7b
Slavoj Žižek hävdar att befrielse behöver skapa utrymme för revolution och förändring istället för att låsa in sig i negerandet av maktordningen. Att negera makt är att låsa in sig i maktens logik.
Det är inte bara så att protesten låser in sig i den ordning den protesterar mot. Protesten tar dessutom sin kraft och näring från förtryck och orättvisa. Protest parasiterar, enligt Žižek, på det den protesterar emot.
“This is how we pass from the politics of “resistance”or “protestation,”which parasitizes upon what it negates, to a politics which opens up a new space outside the hegemonic position and its negation.” (Žižek, 2006, s 381-382.)
Att skapa befriande utrymme utanför en maktordning handlar hos Žižek inte om att flytta iväg. Revolution är inte att försöka hålla sig långt bort från våld och förtryck. När Žižek använder utrymme handlar det snarare om att bygga en annan logik, en annan ordning, mitt i förtryck och dominans. Min läsning är att det revolutionära utrymmet därmed pressar bort och ersätter förtrycket.
Ovan tar jag upp hur Žižek beskriver protesten som parasitism. Protesten får energi, näring och kraft från det den protesterar mot. Men på andra ställen beskriver han snarare mutualism mellan protest och dominerande ordning. Mutualism är en form av symbios där både protest och maktordning gynnas av den andre: “bombarding those in power with impossible “subversive” (ecological, feminist, antiracist, antiglobalist . . .) demands, looks like an internal process of feeding the machine of power, providing the material to keep it in motion. (Žižek, 2006, s 334.)
Per Herngren
2022, version 0.1
Slavoj Žižek, The parallax view, The MIT Press, 2006.
Per Herngren, Protest blir fetischism - Zizek, 2013.
Per Herngrens texter om Žižek.
Per Herngrens texter om postprotest.
Varje gång människor möts och samarbetar uppstår möjligheter att förverkliga revolution. Walter Benjamin skjuter inte revolutionerna på framtiden.
Små grupper har möjlighet att genomföra revolution. Eller att avstå. Men en liten organisation är inte ensam i förverkligandet. Gruppen behöver samverka med dem som kämpar på andra sidan jordklotet och med dem som kämpade för länge sedan. Från judisk teologi visar Walter Benjamin hur de som tidigare dödats i kampen återigen bjuds in och blir del av revolutionerna. Revolutioner återupplivar andra revolutioner.
Benjamin skriver sina historiefilosofiska teser under andra världskriget strax innan han blir papperslös flykting. I september 1940 dör han när spanska gränspoliser vägrar släppa in honom i Spanien. "Mannen har ju inget medborgarskap eller pass."
Här undersöker jag broar mellan hans teser från 1940 och hans text om ickevåld från 1921.
I sina teser definierar Walter Benjamin revolution som nya lösningar på nya problem. Revolution är alltså inte att ta kontroll över den gamla ordningen. Det som vanligen missförstås som revolution är snarare kupp eller maktskifte, alltså nya lösningar på en gammal ordning. Med nytt styre kan den gamla maktordningen till och med stärkas och bevaras.
Hmm, men ifall revolution inte är att ta makten över den gamla ordningen, vad är då revolution?
Revolution är den innovativa verksamheten att finslipa och förverkliga andra ordningar med andra verktyg. Revolution bygger nya ordningar som trängs med dominerande ordningar. Det innebär att gamla och nya ordningar lever sida vid sida. De konkurrerar med varandra. Revolution är ingen tålmodig väntan på att gamla ordningar ska försvinna. “Sen börjar revolutionen!”
En revolution som växer för snabbt riskerar dock att kollapsa eller stagnera. Istället för att bli stora och tröga behöver revolutioner snarare myllra: föröka sig och imiteras, bli myller av små revolutioner.
“In reality, there is not a moment that would not carry with it its revolutionary chance - provided only that it is defined in a specific way, namely as the chance for a completely new resolution of a completely new problem”. (Benjamin Thesis XVIIa, citerat från Löwy, s 97.)
Tes XVIIa innebär att revolutionen är det gruppen startar med. Det erbjuds inga revolutionära medel som senare ska leda till revolution. Revolution är medlet. Så målet är startpunkten - inte slutpunkten. Det här blir en skarp kritik mot instrumentellt handlande där mål och medel separeras.
Tron på framåtskridande är tro på en riktning. Det placerar det politiska målet långt därborta. Progressiva rörelser lever en framtida utopi. Och de gör gärna motstånd mot förverkligandet av de visionära målen i detta nu. Något som föreställs uppstå i framtiden tränger undan förverkligandet.
“Kritiken av föreställningen om detta framåtskridande måste bilda underlaget till kritiken av föreställningen om framåtskridandet över huvud taget.” (Benjamin Tes XIII.)
Tron på utvecklingen passiviserar oss i en lydig väntan på en framtida bättre värld eller en framtida revolution. Progressiva rörelser tenderar därför att legitimera den rådande maktordningen. Förtryck och härskande uppfattas som frön till något bättre.
Ett annat hinder mot revolutioner uppstår när det instrumentella handlandet splittrar mål och medel. När medlet placerar sig före ställer det sig i vägen för målet. Medlet för revolution blockerar revolutionen.
Paradoxalt nog knuffar även målet bort sig själv från medlet. Det förlorar sig själv som praxis. Målet avlägsnar sig och försvinner bortom horisonten. När revolution förandligar sig själv hindrar den sig själv från att materialisera.
Istället för att splittra mål och medel lyfter Benjam fram ickevåld som rent medel. Rent läser jag här som rent från målkalkyleringar. Ickevåld är handlingar som inte underordnar sig något avlägset mål. Istället vävs mål och medel ihop och blir ett. Ickevåld behöver, enligt Benjamin, därför göras till ett rent medel som inte splittrar mål och medel och blir instrumentellt. Ett annat sätt att säga det är att målet blir det rena medlet. Målet får bli vår praktik.
"Nonviolent agreement [Einigung] can be found wherever the culture of the heart has placed pure means of accord [Übereinkunft] in human hands. Indeed, nonviolent means may be set apart as pure means from legal and illegal means of all sorts, all of which are without exception [...] violence. Heartfelt courtesy, affection, peaceableness, trust, and whatever else might be named here are the subjective preconditions of nonviolent means." (Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921, s 50.)
Som Walter Benjamin kritiserar även Mohandas Gandhi splittringen mellan mål och medel. “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”. (Gandhi’s Collected Works vol 76, s 31, original 1939).
Istället för att skjuta revolutionen på framtiden praktiserar Gandhi en politik där mål och medel är samma sak. Målet görs till medlet. Befrielse är det ickevåld börjar med. Att förverkliga slutmålet på en plats, under en tidpunkt eller i en relation blir kampens startpunkt.
För att revolution ska bli realistisk, i betydelsen möjlig för oss att förverkliga, behövs Benjamins kritik mot kvantitet och massa. Benjamin kritiserar den borgerliga revolutionens tro på kvantitet samt vänsterns tro på massorna. Benjamins kritik ska inte tolkas som förakt för massorna. Snarare kritiserar Benjamin makttekniken att förvandla människor till kvantitet och göra dem till redskap för nationen eller revolutionen. Massa förstås i så fall som organisationsform, ett sätt att ordna människor.
“Benjamin writes of 'trust in quantitative accumulation' which 'underlies both the obstinate faith in progress and trust in the 'base in the masses” (Löwy, s 70.)
Massan läser jag alltså inte som en typ av människor utan som tron på kvantitet. Under den borgerliga revolutionen delades människor gärna upp i skapande individer respektive massan. Massan utnyttjades som en stötta för de som leder och härskar.
Massan reducerar människor till kraftkälla. Denna kraftkälla går åt båda hållen. Massan får energi genom att rikta sig mot något.
Dessutom omvandlar massan människor till publik. Politik, kultur och vetenskap organiseras som en uppdelning mellan elit och åskådare.
Med sin kritik mot kvantitet öppnar Benjamin upp för väldigt små revolutioner. Myller av små revolutioner har möjlighet att bli mer verkningsfulla än stora revolutioner som styrs från toppen av någon maktorganisation.
Revolution blir alltså inte att dominera den dominerande ordningen. Revolution är inte att ta makten.
Små revolutioner mångfaldigar sig och smittar av sig. Revolutioner muterar istället för att dominera. Revolutioner fungerar innovativt olika i olika sammanhang och vid olika tidpunkter.
Revolution är att lösa nya problem med nya metoder, alltså att finslipa och reformera andra ordningar än de dominerande. Nya metoder för nya problem tränger på olika platser undan andra ordningar.
Revolution kan på så sätt ta sig ur maskulina föreställningar som klibbat sig fast. Det är inte maskulin styrka som knuffar bort andra maktordningar. Istället konkurrerar revolutioner med att de är jämlikare och mer demokratiska, med att de är roligare och mer kreativa.
Istället för stora, tröga centralstyrda helhetslösningar myllrar revolutioner. Revolution beskrivs bättre som partikel än som högre nivå eller högre sfär.
I tes nummer sjutton undersöker Benjamin revolution som monader: revolutionära partiklar, detaljer, enheter. Monad är en del som innehåller helheten. Monader införlivar befrielsen. Varje monad är en hel revolution.
Ifall monader är befrielse praktiserar de inte påverkan som i påverkanspolitik. Monader ska inte leda till förändring. Monader är förändringen. Monader bildar bestående gemenskaper och verksamheter som i sig är revolution. Monader är revolutioner som både förverkligar och förverkligas.
“Den historiske materialisten går ett historiskt objekt inpå livet när och endast när det framträder för honom som monad. I denna struktur igenkänner han tecknet på en messiansk fixering av skeendet, eller med andra ord en revolutionär chans i kampen för det undertryckta förflutna.” (Tes XVII, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)
Monader förskjuter inte revolutionerna till någon avlägsen framtid. Däremot återupplivar monader tidigare kamp. De som fängslats och dött i kampen för en jämlikare värld bjuds in till ny samling. De välkomnas till de revolutionära monaderna. Samtidigt möjliggör de monaderna. Revolutionärer som dödats för länge sedan lever och verkar i den revolutionära monaden. De blir återigen samarbetspartners i kampen.
Denna samverkan med de som förtryckts och dödats i motståndet förverkligar revolutionen.
I sin läsning av Benjamins teser visar Michael Löwy att motsvarande filosofi om att delen innehåller helheten finns i judisk och kristen filosofi: “The messianic time which 'comprises] all of history' (Benjamin actually uses the word 'zusammenfasst literally 'seizes together') is reminiscent of the Christian concept of anake-phataiosis that appears in one of Paul's episdes to the Ephesians: 'He might gather together in one all things in Christ' (Eph i: 10), which, in Luther's translation, becomes: 'alle ding zusamen verfasset würde in Christ.” (Löwy, s 100.)
Monadens införlivande av tidigare kamp kan jämföras med begreppet performativ som används av queerfeminister, som exempelvis Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed.
Performativ är handlingar som uppnår slutmålet när handlingen är genomförd. Men för att kunna uppnå och förverkliga målet krävs att andra grupper och organisationer har kämpat och kämpar med att göra den performativa handlingen möjlig. Andras kamp legitimerar och understödjer förverkligandet.
Om inte den performativa handlingen aktiverar detta nät av understödjande handlingar riskerar handlingen att misslyckas med att förverkliga målet. Förverkligandet omvandlas i så fall till en låtsashandling: Det var bara en manifestation. Bara performance. Vi tänkte bara skapa uppmärksamhet kring frågan. Det var inte på riktigt.
För att performativa handlingar ska bli performativa - förverkligande - behöver de alltså koppla ihop sig med en väv av understödjande handlingar, vilka också kan vara performativa.
Den performativa handlingen blir dock inte en passiv mottagare av stöd. Beroende på vilka kopplingar som görs aktiverar performativa handlingen olika nät av institutioner och handlingar. En performativ handling aktiverar tusentals, ja miljontals, andra performativa handlingar.
Performativt förverkligande återupplivar alltså andra performativa handlingar. Och de blir själva verkliga med hjälp av andra performativa handlingar. Performativ är ömsesidigt förverkligande.
Performativ får på så sätt ett släktskap till monader vilka, enligt Benjamin, bjuder in tidigare motstånd till att delta i revolutionen.
I tes nummer tio sammanfattar Walter Benjamin hur aktivism, socialism och folkrörelser frestas att förvandla sig till hinder mot revolution. Han lyfter speciellt fram tre metoder som används för att hindra revolution.
Tron att samhället automatiskt blir bättre. Tron på progressivitet.
Tilliten till massan och massorganiserandet.
Anpassning till kapitalism och kapitalistisk ordning. Aktivism reduceras till att få ordning på kapitalismen. Kamp försöker förverkliga en kapitalism som inte diskriminerar.
Enligt Benjamin bildar dessa tre blockeringar en mäktig enhet. De samverkar med varandra: “den envisa framstegstron hos dessa politiker, deras tilltro till sin "massförankring" och slutligen deras servila anpassning till en okontrollerbar apparat varit tre sidor av samma sak.” (Tes X, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)
Istället för att vänta på massans kraft, vänta på att makten ska falla och vänta på en framtida revolution behöver i så fall organisationer och grupper direkt börja lösa nya problem med nya medel.
Det skulle dock bli en återvändsgränd om organisationen förvandlar sig till självupptagen aktör. Om organisationen gör sig till individ. Revolution kräver samverkan med de som kämpat långt tidigare och med de som kämpar på andra platser och i andra sammanhang. Revolution söker inte likhet utan skillnad. Den samverkar med dem som löst andra problem med andra medel.
Per Herngren
9 januari 2022, version 0.1
Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921.
Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, skrivet 1940, publicerat 1942, Översättning: Carl-Henning Wijkmark, https://www.marxists.org/svenska/benjamin/1940/teser.htm (2021-09-19).
Gandhis Collected Works, volym 54, 76, New Delhi: Publications Division Government of India, 1999.
Michael Löwy, Fire alarm Reading Walter Benjamin's On the Concept of History, Verso 2005.Texter intervenerar i läsarens värld. Texter blir aktörer. En text talar till läsaren. Den är inte tilltal till just mig utan till de samhällen, gemenskaper och organisationer där jag som läsare verkar. Så när jag läser samarbetar jag med texten. Tillsammans börjar vi ändra på världen. Främst är det mönster av möjligheter som ändras. Möjliga stigar öppnas eller stängs.
En text bjuder med oss. Den riktar. Den säger kanske något om liv och kärlek, kamp och revolution. När den läses griper den in i vår värld. Och den ändrar på saker och ting, relationer och gemenskaper.
Ifall jag istället vänder på textens riktning och söker dess mening bakom texten förvandlas den till spår. Istället för att låta texten tilltala mig letar jag kanske efter författarens avsikt och syfte, eller så undersöker jag det historiska sammanhang där texten skrevs.
Det är givetvis legitimt att använda texter som spår för att undersöka något bakom texten, för att lära känna författaren eller för att begripa det historiska sammanhang när texten skrevs. I så fall är man dock olydig mot textens tilltal, man låter den inte gripa in i våra sammanhang. Istället för att följa texten går man i motsatt riktning och söker sig bakom den.
Ytterligare en omvänd läsning är att söka en fulländad mening inuti texten. En fullbordad mening är avslutad. Den behöver egentligen inga läsare. Det som ändå legitimerar läsning är tron på en djup mening som vi aldrig kan nå fram till. Det är en paranoid syn på mening som något dolt.
Ordet förstå lockar oss lätt in i en paranoid läsning, och så söker man någon gömd mening där inne eller därbakom. Läsaren tror sig närma sig något i djupet men når liksom inte riktigt fram.
Följer man istället textens riktning och låter den intervenera samarbetar den med oss. Den landar på nya platser. Och den sätter igång och förändrar dessa platser. Under läsning skapar texten ny mening i nya sammanhang.
Här uppstår dock en motsatt fälla mot den paranoida synen på mening. Den fällan är att reducera texten till mig som läsare och tillskriva texten min upplevelse, min åsikt och min förståelse. Då görs texten till en förlängning av mig själv. En sådan läsning är respektlös mot texten. Det är dock en effektiv metod för att hindra texter från att intervenera i våra sammanhang. Text som förlängning på läsaren suddar bort tilltalet.
Per Herngren
2022 01 09, version 0.1
”Skolväsendet vilar på demokratins grund” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). Men i ickevåld är demokrati inte bara en grund. Demokrati används mer som ett verb än ett substantiv. Demokrati är något som organisationer och samhällen ständigt behöver träna, praktisera, finslipa och utveckla i nya riktningar. I så fall behöver demokrati genomsyra samhällen och skolor snarare än att förpassas ner till grunden. (Herngren & von Busch, 2016.)
Innehåll
En sådan praktisk och performativ ansats inom ickevåld stämmer med andra ställen i Läroplanen: ”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värden. Undervisningen ska dessutom bedrivas i demokratiska arbetsformer och utveckla elevernas förmåga och vilja att ta personligt ansvar och aktivt delta i samhällslivet” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). Skolans fostran lyfter därmed fram andra värden än endast lydnad och lojalitet. Undervisning i demokrati sker därför ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011).
Betoningen på ansvarstagande i läroplanen knyter an till den huvudsakliga poängen med ickevåld, nämligen att vi behöver gå från att vara åskådare med åsikter till att istället ta ansvar och ingripa. Enligt Gandhi krävs det dock regelbunden träning för att kunna uppnå en sådan samhällsförändring.
Frida Ekerlund och Per Herngren funderar kring ickevåld och samtal. Båda är tränare i ickevåld och civilkurage. Och de har gett ut böcker om ämnet.
I filmen reflekterar de om träning i ickevåld och civilkurage, feministiska mötestekniker, härskartekniker under samtal, samt motsättningen mellan konflikter och våld. Filmen spelades in av Klimatprata. (36 minuter, inspelat 19 april 2021.)
Civil olydnad börjar med målet istället för att skjuta det på framtiden. Detta låter antagligen obegripligt i många politiska organisationer: Va! Det är väl klart att medlet kommer före målet!
Inom ickevåld kollapsar dock klyftan mellan mål och medel och de skapar istället en enhet:
But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999, volume 76, original 1939.)
Innehåll
Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring och målet skjuts inte på framtiden.
Texten är skriven under arbetet med läroboken Känsliga frågor, nödvändiga samtal, antologi utgiven av Studentlitteratur, 2021.
Poddavsnittet är från Per Herngrens föreläsning på Göteborgs Universitet, 22 februari 2021, om hur civil olydnad och ickevåld bryter sig ur protest och nej-sägande. Maria Clara Medina, School of Global Studies, är moderator under föreläsningen.
Herngren försöker på ett begripligt sätt förklara hur olika begrepp hjälper civil olydnad att bryta sig ur protest och nej-sägande. Poddavsnittet tar upp: performativ, rekursiv, postprotest, queer, platt ontologi, kontraintuitiv, rhizom, makthavare-ateism samt fetischism.
Per Herngren berättar också hur olika praktikanter och tänkare utvecklar civil olydnad. De som bidrar till detta avsnitt är: Mohandas Gandhi, Henry David Thoreau, Rosa Parks, Friedrich Nietzsche, Gilles Deleuze, Judith Butler, Sara Ahmed, Michel Foucault och Georg Wilhelm Friedrich Hegel.
Här är en kort film om att träna några metoder för att ingripa vid mobbning. Tränare är Per Herngren från Fikonträdet och deltagarna är från Hopp & Motstånd.
Vill du själv träna på att ingripa vid mobbning, härskartekniker så är du välkommen till tvådagarskurs lördag-söndag 24-25 oktober 2020!Per Herngren föreläser om skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem som kan uppstå under kurser i konflikthantering, ickevåld och civilkurage. Föredraget hölls under en träning för tränare i konflikthantering och civilkurage under Hopp & Motstånd 8 augusti 2020. Deltagarna utbildar sig till att själv leda övningar och kurser. Förutom Per så ledde Anna Johansson Dahl och Karin Utas Carlsson denna fortsättningskurs. Anna och Karin bidrar ett par gånger i podd-avsnittet.
I filmen övar tre fredsbevarare på att välkomna polis som ska gripa en vängrupp som byggt solceller inne på anläggning för olja och gas.
But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999.)Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring. Målet skjuts inte på framtiden. Detta bryter med föreställningar både inom vänster och höger om hur samhällsförändring eller revolution ska ske senare, någon gång i framtiden.
Inlägg
Alla kommentarer
