Texter intervenerar i vår värld - forskningsmetod

 Texter intervenerar i läsarens värld. Texter blir aktörer. En text talar till läsaren. Den är inte tilltal till just mig utan till de samhällen, gemenskaper och organisationer där jag som läsare verkar. Så när jag läser samarbetar jag med texten. Tillsammans börjar vi ändra på världen. Främst är det mönster av möjligheter som ändras. Möjliga stigar öppnas eller stängs.

En text bjuder med oss. Den riktar. Den säger kanske något om liv och kärlek, kamp och revolution. När den läses griper den in i vår värld. Och den ändrar på saker och ting, relationer och gemenskaper.

Spår samt paranoid läsning

Ifall jag istället vänder på textens riktning och söker dess mening bakom texten förvandlas den till spår. Istället för att låta texten tilltala mig letar jag kanske efter författarens avsikt och syfte, eller så undersöker jag det historiska sammanhang där texten skrevs. 

Det är givetvis legitimt att använda texter som spår för att undersöka något bakom texten, för att lära känna författaren eller för att begripa det historiska sammanhang när texten skrevs. I så fall är man dock olydig mot textens tilltal, man låter den inte gripa in i våra sammanhang. Istället för att följa texten går man i motsatt riktning och söker sig bakom den. 

Ytterligare en omvänd läsning är att söka en fulländad mening inuti texten. En fullbordad mening är avslutad. Den behöver egentligen inga läsare. Det som ändå legitimerar läsning är tron på en djup mening som vi aldrig kan nå fram till. Det är en paranoid syn på mening som något dolt.

Ordet förstå lockar oss lätt in i en paranoid läsning, och så söker man någon gömd mening där inne eller därbakom. Läsaren tror sig närma sig något i djupet men når liksom inte riktigt fram.

Följer man istället textens riktning och låter den intervenera samarbetar den med oss. Den landar på nya platser. Och den sätter igång och förändrar dessa platser. Under läsning skapar texten ny mening i nya sammanhang.

Här uppstår dock en motsatt fälla mot den paranoida synen på mening. Den fällan är att reducera texten till mig som läsare och tillskriva texten min upplevelse, min åsikt och min förståelse. Då görs texten till en förlängning av mig själv. En sådan läsning är respektlös mot texten. Det är dock en effektiv metod för att hindra texter från att intervenera i våra sammanhang. Text som förlängning på läsaren suddar bort tilltalet.

Per Herngren

2022 01 09, version 0.1