Berättelser om terrorism: Mia Eriksson

Vad genomför berättelser om terrorism? Hur används terrorism för att bevara nationalstaten? Hur skyddar berättelser nationalstaten mot etiska och medmänskliga krav på drastiska förändringar?

Jag lyssnar på opponentens och Mia Eriksson dialog under disputationen av hennes avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism (2016). Och jag funderar hur jag själv läser hennes berättelser om hur journalister, politiker och författare pratar om terrorism.

Vita, nationalistiska terrorister förklaras i böcker, politiska tal och artiklar som avvikare från den goda nationalstaten. De görs till undantag, inte till följd av. Bruna terrorister och islamiska terrorister förklaras däremot i samma berättelser som del av religion och kultur.

Ifall vi istället skulle prata om vit, nationalistisk terrorism som en följd av landsgränser, utvisningar, staters vapenhandel, krigsapparater och myndigheters särskiljande på människor då skulle vi tvingas börja bygga och genomföra andra politiska ordningar. Nationalstatens självklarhet skulle hotas.

Berättelserna om vita, nationalistiska terrorister som avvikare, onormala kan i så fall ses som del av västerländska nationalstaters immunförsvar. Som skydd mot etiska krav från medmänniskor att bygga helt andra ordningar.

Berättelserna om terrorism kamouflerar att vi byggt upp en värld av nationalstatsapartheid där stater använder krig, våld och rasifiering för att upprätthålla maktordningar.

Tja, det var en väldigt kondenserad läsning av Mia Erikssons komplexa och moraliskt krävande avhandling.

Per Herngren
2016 03 11, version 0.1

Referens

Disputation 2016 03 11 på Mia Erikssons avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Göteborgs Universitet.
Mia Eriksson, Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Makadam förlag, 2016.

Mobbing som ’aktivism’ ersätter befrielse

Mobbing kan göras till en form av aktivism. Mobbing ersätter då befrielse med självrättfärdig individualism som sorterar undan de dåliga.

Mobbing förstås här som upprepat utpekande av enskild där omgivningens ovilja att ingripa fungerar som resonanslåda, som förstärkare. Mobbaren och mobben förstärker varandra. Stormöten och aktionsgrupper kan fungera mobb. Mobbing är att inför gruppen peka ut och baktala de som gjort fel, de som borde skämmas.

Mobbing blir en form av aktivism genom att utpekandet poängterar misslyckandet med koder och regler vilka gäller för aktivismen. Mobbing negerar istället för att konstruktivt bygga befrielse.

Mobbing som aktivism syftar till att skapa särskillnad mellan de radikala och de dåliga, de som bör skämmas. Resultatet blir att aktivister knäcks och blir rädda. Paranoia och misstänksamhet blir del av aktivismen. Långvarigt byggande av befriade samhällen kollapsar och kraften går ur gemenskapen. Varaktigt organiserande trängs undan av kortlivade rörelser vilka ersätter varandra.

Mobbing som aktivismform får flera funktioner

1. Skapa självbild av radikalitet. Genom att peka ut den som inte passar in i gruppen.
2. Rena och rädda gruppen från de dåliga och opassande.
3. Maktkritik ersätts av personkritik.
4. Skapa upphetsning över att äntligen få konfrontera den som borde skämmas.
5. Skapa stimulans över att den som borde skämmas verkligen ser ut att skämmas.
6. Fungera som sammanhållande ritual under stormöten och aktioner.
7. Splittra allianser med oliktänkande Krossa samarbete med dem som inte är tillräckligt radikala. Väv av samhällsbyggande allianser ersätts med öar. 
8. Långvarigt organiserande av befriade samhällen ersätts med individuella uppförandekoder.
9. Omsorgen om varandra och varandras misslyckanden ersätts med lojalitet mellan elit av duktiga.
10. Ingripanden i härskartekniker och mikrobestraffningar ersätts med skammning och utpekanden. Att få den utpekade förövaren utskämd, att skämmas eller knäckas, blir viktigare än omsorgen om de som underordnas, gjorts till offer eller kränkts.
11. Ingripande i våld och förtryck ersätts med att dra sig undan från förtryckarna. Makten lämnas på så sätt i fred.
12. Experimenterande med revolutionärt annorlunda system ersätts med renlevnad.

Per Herngren

2016 02 04, version 0.1

Referens

Per Herngren, Ickevåldsrätten, 2002.
Per Herngren, m fl, Rituella mord på ledare, 1998.

Lyckönskningar som härskarteknik: Sara Ahmed

Genom att uttrycka att man är glad och lycklig över att någon annan får jobb, hus, bra omdömen eller betyg, produceras förväntningar på att anpassa sig till rådande ordningar och normer. Annars gör man inte sin familj och sina vänner glada, annars gör man dem olyckliga. 

När det går bra för andra inom de rådande normerna säger vi att vi är lyckliga för deras skull. En ömsesidig förväntan att man ska göra varandra lyckliga hamnar på så sätt i resonans med en rad olika maktordningar: kapitalism, lönearbete, karriär, kärnfamilj, egna hem, utseende, nationalitet. En förstärkning skapas mellan makt och ömsesidiga förhoppningar.

Ifall andra misslyckas, inte passar in, ifall de hamnar utanför, blir vi olyckliga. Ja, då gör de oss olyckliga.

Lyckönskningar kan producera ömsesidig förväntan att vi behöver lyckas för att göra vänner och familj nöjda.

Hur lyckan härskar genom ömsesidighet

Sara Ahmed tar upp flera sätt att uttrycka lyckönskningar så de riskerar att bli förväntning och krav på underordning och inordning:

1. Jag är lycklig för din skull! (Att du fått en bättre ställning.)

2. Jag är lycklig för att det går bra för dig! (Enligt rådande ideal.)

3. Jag vill att du ska bli lycklig! (Att det ska gå bra enligt rådande ideal.)

4. Jag är lycklig ifall du är lycklig! (Och jag blir olycklig ifall du gör dig olycklig.)

5. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig. (Det är därför du borde …)

6. Jag skulle bli väldigt lycklig om du fick vara lycklig (med din plats).

Sara Ahmed analyserar det som att lyckönskningar kan göra oss ömsesidigt beroende av att vi strävar i bestämda riktningar: “Happiness involves reciprocal forms of aspiration (I am happy for you, I want you to be happy, I am happy if you are happy) and also forms of coercion that are exercised and concealed by the very language of reciprocity, such that one person’s happiness is made conditional not only on another person’s happiness but on that person’s willingness to be made happy by the same things.”[1]

Per Herngren

2016-01-23, version 0.1.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010.

Fotnot

---

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 91.

Fascism

Fascism materialiseras när en grupp höjer sig över andra värden som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden organisationen.

Fascism blir en frestelse i varje organisation och grupp. Frestelsen uppstår eftersom organisationen skapar sig ett eget värde och den kan därför inte undvikas. Men den kan antingen motverkas eller kamoufleras och etablera sig.

Fascism har historiskt kopplats till en nation (ett folk) och till en stat. Nationalstaten och dess egna medborgare får då högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet med de som inte tillhör gruppen.

Varje organisation (stat, företag eller förening) återskapar sig själv och sin verksamhet som värde. Detta skapar omedelbart konflikter med andra värden. Det är dessa konflikter som gör demokrati och det politiska möjligt. De tvingar oss till beslut. Och dessa beslut skapar nya värden och därmed konflikter.

I praktiken uppstår fascism när tjänstemän, anställda och andra beslutsfattare undviker de konflikter och problem som uppstår när olika värden får leva sida vid sida. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik.

Fascism lever i små rutiner

Fascism skulle aldrig fungera som ett stort system. Fascism återskapas som svärmar av rutiner och praktiker. Det är faktiskt främst genom att bli rutin som fascism kan överleva, reproduceras. Rutiniseringen av fascism gör att själva fascismen kamoufleras. Den blir självklar, den tränger in i oss och i våra organisationer som sunt förnuft.

När självklarheten någon gång uttrycks så fungerar det sunda förnuftet som kamouflageteknik, exempelvis med: Ja, men 'vår' välfärd! 'Våra' gamla då? 'Vi' behöver ju ha ordning.

När högerpopulister uttrycker fascism som fascism hotas fascismens väsen: att existera som rutin, självklarhet, sunt förnuft. Kamouflaget riskerar att förlora sin utsuddande förmåga. I så fall kan fascismen inte längre undvika konflikter. Fascismen blir då trög. Och den riskerar att trängas undan av andra värden.

Det fascistiska kamouflaget kan dock utnyttja högerpopulister för att återigen kamouflera sig själv: "Men de där extremisterna." "De idioterna fattar inte att de hotar 'vår' stat." Fascismen pekas då ut som något annat, som något utanför. På så sätt kan konturerna döljas. Och fascismen kan sjunka in i bakgrunden igen.

För att inte dra in sig i fascism får en organisation undvika att bli alltför lydig mot sig själv.

Per Herngren
2015 12 05, version 0.1.2

Krig, terrorism, nation - i resonans

Det engelska "war" hör etymologiskt ihop med att skapa förvirring(1). Förvirringen kan kopplas till att krig också betydde stora angrepp, mycket dödande. Mycket dödande skapar förvirring. Krig skapar egna ordningar. Krigets ordning förvirrar medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet, moral, samarbete och gemenskap.

Terrorism är angrepp på civila vilket skapar skräck, vaksamhet, misstänksamhet och paranoia - terror(2). 

Terror och terrorism är del av kriget. Terrorism kan förstås som en viss typ av krigshandling. Terrorism är de krigshandlingar som dödar barn, äldre och icke-soldater. Den del av kriget som genererar skräck och flykt.

Terrorism kan också utföras utanför krigssituationer, terror kan skapas utan mycket dödande, utan att krig uppstår. Det är dock ytterst sällan ett krig kan utföras utan terrorism och terror, utan dödande av civila.

Nation och nationalism

Nation är folk. Nationalism är en identitetspolitik som ska förena folk, stat, landområde och språk till en enhet. I vissa fall stryks språket ur ekvationen, utopin att skapa "ett språk" överges. 

Nationer och nationalism är en relativt sen uppfinning. De slår igenom under artonhundratalet och blir en global rörelse. Nationer är alltid internationella, de kan inte fungera som egen enhet.

Krig/terrorism har gjort sig helt beroende av nation och nationalism. För att legitimera, för att rekrytera, för att få kraft. Och samtidigt har nationer gjort sig beroende av kriget. För att skapa gränser och ockupera mark. För att motverka mångfaldigandet av jämlikhet och demokrati, lokalt och transnationellt. 

Detta ömsesidiga förstärkande är en form av resonans. När saker återskapas igen och igen uppstår pulser. Och olika pulser kan hamna i resonans med varandra. 

Det finns inget maktcentrum, däremot kan maktcentran hamna i resonans med varandra och ömsesidigt förstärka varandra. Krig är ömsesidig förstärkning, de som inte dras med trängs undan. "Båda parter" är en kamouflageteknik för att införliva och dölja de som trängs undan, de ses inte ens som egna parter.

Det ömsesidiga kraftgivandet kan ibland förstärkas ända till gemenskaper, samhällen, ordningar, arméer utplånas. Ibland kallas denna utplåning för fred.

Flaggan är angripen

Ett sätt att dölja att massmord är mord är att ersätta offren med flaggan. Istället för att sörja de döda, sörja med de anhöriga, så sörjs nationen. Nationen återskapas då märkligt nog genom att sörjas. Sorgen för de som dödas ersätts med sorg för flaggan. Angreppet är inte så mycket mot människor utan främst ett angrepp mot flaggan.

Denna nationalistiska logik är en pardans som i praktiken är en gruppdans. Nationalismer ger varandra kraft genom att dansa dansen med varandra. 

Nationalistisk logik används av de som angriper. De människor som dödas, dödas för att de tillhör en fiendenation. Mördandet av människor döljs och kan legitimeras som angrepp mot annan nation. Och den "andra nationen" återanvänder angriparens logik och ser dödandet av människor som angrepp på sig själv som nation. Offren utnyttjas av nationen för att återskapa nationen. Det är våra offer. Nationen är offer. Flaggan är angripen.

Per Herngren
2015 11 15, version 0.1.1

Jämlik metod - bilaga

Metoden i analysen är jämlik och symmetrisk, stater analyseras som vilken organisation som helst. Storleken på en organisation ändrar inte analysmetoden. Ifall metodologisk nationalism istället hade använts hade själva analysmetoden blivit del av nationalismens ideologi och religion, metoden hade blivit del av nationsbyggandet. En fördel med jämlik och symmetrisk metod är att specifika skillnader mellan organisationer kan upptäckas vilka annars hade dolts av förförståelsen, av den nationalistiska ideologins utpekande av skillnader.

Fotnötter

1. "War" from Online Etymology Dictionary: "late Old English wyrre, werre "large-scale military conflict," from Old North French werre "war" (Old French guerre "difficulty, dispute; hostility; fight, combat, war;" Modern French guerre), from Frankish *werra, from Proto-Germanic *werz-a- (cognates: Old Saxon werran, Old High German werran, German verwirren "to confuse, perplex"), from PIE *wers- (1) "to confuse, mix up". Cognates suggest the original sense was "to bring into confusion.""

2. Terrorism: "1795, in specific sense of "government intimidation during the Reign of Terror in France" (March 1793-July 1794), from French terrorisme, from Latin terror (...) General sense of "systematic use of terror as a policy" is first recorded in English 1798 (in reference to the Irish Rebellion of that year). At one time, a word for a certain kind of mass-destruction terrorism was dynamitism (1883); and during World War I frightfulness (translating German Schrecklichkeit) was used in Britain for "deliberate policy of terrorizing enemy non-combatants."

Terror: "early 15c., "something that intimidates, an object of fear," from Old French terreur (14c.), from Latin terrorem (nominative terror) "great fear, dread, alarm, panic; object of fear, cause of alarm; terrible news," from terrere "fill with fear, frighten," from PIE root *tres- "to tremble"".

 

Regeringen förbi högerpopulister - i hets mot flyktingar

Högst ovetenskapligt har jag bläddrat i de senaste två veckornas massmedier. Jag upptäcker att regeringen och ledande socialdemokrater tagit mer utrymme i massmedia än högerpopulister för att peka ut flyktingar som problem och nationen som offer.

Högerpopulisters propaganda är så öppet hetsande att den statistiskt tycks göra människor öppnare för öppnare gränser. (Se bilaga.) Förklaringen kan vara: att hetsa hetsar inte. Inte så mycket som vi tror. Hets kan till och med få motsatt funktion och minska hetsen. Folk drar sig undan och blir öppnare. Hets behöver utvinna kraft ur någon annans panik för att kunna hetsa.

Regeringens och ledande socialdemokraters formuleringar de senaste två veckorna är dock så sofistikerat panikslagna att de förmodligen effektivare ökar hetsen mot flyktingar än högerpopulisternas mer genomskinliga hets. Resultatet av en regering som agerar som om den vore i panik skapar då något mer otäckt än otäcka uttalanden.

Regeringen använder flera makttekniker för att peka ut regering, stat och kommuner som de egentliga offren. Och peka ut flyktingar som problem. Jag har mest analyserat ordval och sättet att uttrycka sig. Bland annat används ordval med en undermening som ger flera betydelser:

1. Ordval offergör nation, stat och kommun
2. och pekar ut flyktingar som orsak till att regering har så svårt att regera
3. och gör personer på flykt till en framvällande massa snarare än till gemenskaper, grupper och personer

Här är några exempel på ordval med utpekande och hetsande undermening:

1. flyktingproblematiken
2. flyktingkrisen
3. akut läge
4. gränsen är nådd
5. trycket ökar
6. det kommer att bli tufft
7. belastning
8. bön till EU
9. nödmedel
10. mycket ansträngd
11. kommer ta slut 
12. det är fullt
13. hot mot inre ordning och säkerhet (tillagt 13 november 2015)

Har ni som mer läser tidningar än mig eller som faktiskt äger tv uppfattat fler uttryckssätt som pekar ut flyktingar som problem och nationen som offer?

Per Herngren
2015 11 06, version 0.1.4


Källkritik: I mitt bläddrande har jag inte alltid kunnat urskilja ifall det är regeringens talesperson som citeras eller om det är journalistens omskrivning av regeringens uttalande.

Bilaga

Här är två forskningsrapporter som bryter med övertron på effekten av hatpropaganda.

Främlingsfientligheten har minskat de senaste 20 åren samtidigt som högerpartier nått stora framgångar i Europa. Rasistisk propaganda kan enligt DELMI-rapporten till och med minska främlingsfientligheten då folk ogillar propagandan (ifall min snabba läsning är rätt).(1)

Orsaken till att högernationalism når framgångar är att demokratin och det demokratiska samtalet inte vårdas av folkrörelser, folkbildning, institutioner och organisationer, inte att rasisternas rasistiska propaganda skulle vara effektiv i att förändra folks åsikter. (så läser jag Marie Demkers "Sverige åt svenskarna") (2)

Fotnoter till bilaga

1) http://www.delmi.se/publikationer-seminarier#!/hogerpopulism-och-attityder-till-invandring-i-europa-policy-brief-2014-01
2) http://www.bokforlagetatlas.se/bok/sverige-at-svenskarna/

Kortfilm om kurserna i ickevåld och performativt konfliktingripande

Tvåminuters film där jag berättar om kurserna i ickevåld, jämlikare samarbete och performativt konfliktingripande. (Redigerad och utlagd på Youtube av studieförbundet Sensus.)

Mer info och anmälan till 2016 års kurser finns här

Uppmuntran som makt och kontroll: Sara Ahmed

Grupper och personer behöver uppmuntran för att bli skapande och för att våga göra det som är annorlunda, våga bryta normen. Avfärdande och negativitet förstör skaparglädjen. Negativitet är ett effektivt maktmedel för att hindra finslipandet och byggandet av nya ordningar.

Men även uppmuntran kan fungera som en kraftfullt maktteknik för att befästa maktordningar och normer.

”To be encouraging is often thought of as a generous, as a way of energizing somebody, of enabling them to be capable. To encourage can be to give courage. But to encourage can also be forceful. Being encouraged can be a way of being directed toward somebody else's wants.”¹

Affirmera och bekräfta

Precis som uppmuntran är affirmerande och bekräftelse medel som ger kraft och stadga, som legitimerar. Ickevåldsmotstånd, queer, feminism, organisationer utan chefer och centralstyrning, bryter det självklara, genomför det som strider mot det sunda förnuftet. Deras motstånd och experimenterande med nya ordningar behöver dock bekräftas av andra grupper för att etableras som levande ordningar.

Bekräftelse är dessutom viktigt för om handlingar ska kunna bli performativa. Performativa handlingar är när målet genomförs i själva handlingen. Att en demokratisk process bekräftar att deltagarna är jämlikar gör deltagarna jämlika. Eller också misslyckas jämlikheten och processen behöver justeras och förändras. Performativa handlingar kan alltså vara lyckade eller misslyckade. Att exempelvis ge ett löfte skapar en förpliktelse, löftet blir både mål och medel. Men ett löfte behöver bekräftas som löfte för att inte bli ironi eller bedrägeri.

Affirmera som maktteknik

Bekräftelse behövs även för att maktordningar och normer ska stadfästas och ges kraft. Bekräftelse av en maktordning kan tränga undan andra ordningar så att de uppfattas som orealistiska och naiva, som dumheter.

”To affirm can mean to state or assert positively, as well as to establish, confirm, or ratify. To be affirmed is to be given positive encouragement, wich might be what confirms a certain order of things or creates order out of things.”²

Uppmuntran och bekräftelse snarare än förtryck och straff är hur karriär, lönearbete, kärnfamilj, egna hem, nationalism, etableras som självklarheter, som normen.

Per Herngren

2015 10 31, version 0.2

 

Fotnötter

1 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 47.

2 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 48.