Proaktivt motstånd istället för protest

Otto: Men om vi vill komma bortom ... tes/anti-tes, hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Det jag kallar proaktivt motstånd är att vara med och regera. Bli del av både beslutsfattande och genomförande.

När jag var barn berättade min far om medborgarrättsrörelsen som gjorde sit-ins i USAs sydstater under tidigt sextiotal. Svarta medborgarrättskämpar gick in på restauranger med skilda sittplatser för vita och svarta. De avskaffade apartheid genom att sätta sig på de vita platserna. De protesterade inte, de genomförde en ny ordning. De som protesterade var vita rasister och stydstatspoliserna. Dessa provocerade och försökte hindra de svarta från att med sina kroppar skapa jämlikare restauranger utan apartheid. På så sätt utnämnde sydstatspoliser och vita rasister medborgarrättskämparna till de som regerade, till de som precis infört en jämlikare ordning.

Proaktiv eller reaktiv

Proaktiv skiljer sig från att bli reaktiv, reagera mot. Reaktiv är att reagera på maktordningar. Reaktiv blir på så ett sätt att följa andra. I fungerande relationer är detta inget konstigt. Vi fungerar ihop bland annat genom att vi reagerar på varandra.

Men ifall vi blir reaktiva gentemot härskande och förtryck styr vi oss mot makten. Det är inte så mycket makten som styr oss, vi styr oss mot makten. Detta blir övertydligt med trotsiga barn, men även protest fastnar gärna i det reaktiva.

Protesten vänder sig mot. Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Det reaktiva vänder sig till det den är emot. Protesten dansar med sin motpart. Den dansar med genom att dansa mot sin danspartner.

Protesten inleder gärna en intim relation till det den vänder sig mot. Denna intimitet gör att protesten kan ha svårt att bryta sin närhet till härskarna. Intimitet skapar ett beroende.

Genom att stå emot något kan det reaktiva dessutom bli en stötta, ett stöd till det den står mot. Att vända sig mot är att uppmärksamma något. Protesten skänker uppmärksamhet. Att ge uppmärksamhet är att återuppliva, återskapa. Vilket innebär att protesten är med och återupplivar det den vänder sig mot.

Proaktivt motstånd blir svamprötter

Ickevåld och proaktivt motstånd riktar sig åt nya håll. De viker av i nya riktningar. Ickevåld är besläktade med svamprötter. Många svamparter bildar nät av rötter under jorden. Dessa rötter viker av, de bildar rotknölar och växer i nya riktningar. Svamprötterna är inte på väg in mot ett centrum. De är inte på väg mot något mål långt bort. Istället för att centralisera söker de nya riktningar.

Proaktivt motstånd pekar inte ut en regering eller myndighet som den egentliga aktören. När proaktivt motstånd direkt börjar genomföra förändringen sprids den politiska förändringen som ett nät av svamprötter.

Det är så plogbillsaktioner sprids. På kvällen 24 november 1983 blev jag indragen i stödarbetet för Griffiss Plowshares som med smideshammare några timmar tidigare hade avrustat en jättelik B-52 bombare. De avrustade flygplanet eftersom avrustning krävdes. Dessutom började de med sina smideshammare bygga något bättre av flygplanet. Plogbillarna har tagit namnet från profetordet: De ska smida svärd till plogbillar, som finns i judendom, kristendom och islam. Plogbillar börjar direkt smida något som ger liv istället för att ta liv.

När Liz MacAlister och de andra sex i plogbillsgruppen fängslades satte sig ickevåldet i min mage. Jag begrep att det var så jag behövde arbeta. När magen lugnat ner sig frågade jag ifall jag fick vara med på nästa avrustning. Ett par månader senare blev jag inbjuden till den grupp som vi senare kom att kalla Pershing Plowshares.

I ickevåld blir motstånd och samhällsförändring samma sak. Gandhis ickevåld är proaktivt. Proaktivt motstånd blir att regera, på ett sådan sätt att det inbjuder andra till att regera. Ickevåld placerar inte demokrati uppe på en piedestal, demokrati sprids som svamprötter.

Detta är ett utkast för Mode och Motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och förslag om hur texten blir mer begriplig.

Fakta som flykt från befrielse - politik som träning

Otto: Det är lätt att tro att kunskap är något vi förvärvar och förvarar i vårt inre. Vi lär oss något, sedan kan vi det; -“Jaha, nu vet jag det.” Men många typer av kunskap är en kontinuerlig improvisation, där förutsättningarna förändras hela tiden och vi måste ständigt träna. Vad är relationen mellan träning och kunskap? Hur blir vi bättre på motstånd?

Per: Hmm, vetande görs gärna till flykt från kunskap. Kunskap ersätts med att veta. Känna till. Vara informerad. Vara medveten och upplyst. Vetandet blir träning i att vara åskådare istället för deltagare.

Kunskap är mer beroende av träning än att veta och vara informerad. En kompis vet “allt” om italiensk fotboll, men hen kan inte spela italiensk fotboll. Flera av de som spelar italiensk fotboll vet antagligen mindre än min vän. Men de kan spela.

Skolor och universitet fastnar ibland i överföringspedagogik. Information och vetande ska överföras från läroböcker och lärare in i studenter och elever. Eleverna görs till arkiv. Men varfördå? Vad är det för fel med att förvara information i böcker och på internet? Hjärnan behöver vi använda till annat.

Politik som överföring av fakta

Även politisk aktivism tenderar att ramla in i överföring. Överföring av fakta och information ersätter testande och experimenterande med nya system. Fakta ska föras över till så många som möjligt. Helst till sådana som för vidare informationen till andra. Sådant fokus på vetande genererar informationsöverflöd och informationsstress. Vetandet blir hinder för politisk förändring.

Så som universitet och skolor ibland använder fakta som flykt från kunnande kan även aktivism fly in i fakta och information. Fakta blir flykt från befrielse.

Medvetandegörande är en del av medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv genom att vara medveten - till skillnad från över- och underklass. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, utnyttjas för att producera medelklass, medvetna om vad det är som pågår. Upplysta som gärna upplyser de oupplysta.

Politik som träning

För Mohandas Gandhi var ickevåldsträning en nödvändig del av samhällsförändring. Samhällsförändring består av träning och experimenterande. Vi tränar politisk förändring. Träning är inte ett instrument för politisk förändring, träning leder inte till politisk förändring. Träning är politisk förändring. Politisk förändring är att lära av varandra: härma och uppfinna, pröva och öva. 

Politisk förändring är inte väsensskilt från fotbollslag, salsaorkestrar eller teatergrupper. Politik är övning, övning och ännu mer övning. Och det är övning i samspel, inbördes hjälp, inte övning i att själv bli duktig.

Per Herngren

2014 08 12, version 0.1

Texten är ett första utkast till en bok av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna för att göra boken bättre!

Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.

Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)

Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren

2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!

Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.

Befrielse genom sårbarhet och beroende: ickevåld & queer

Utdrag från en bok som Otto von Busch och Per Herngren skriver tillsammans för Korpens förlag. Ge gärna synpunkter innan boken går i tryck! Tack!

Otto von Busch: Är inte denna typ av beröring du nämner en väldigt utsatt och sårbar position?

Per Herngren: Ja jo, precis som femme är ickevåld sårbar beröring. Beröring av våldsamma ytor. Ickevåld går alltid i direkt beröring med våld och förtryck.

Genom att beröra blir sårbarheten en aktör som drar i både oss och våra motståndare. Den sårbara beröringen förvandlar båda parter.

Tolka inte det här som en dundermedicin. Berörandet kan ju förvandlas till våld. Några utnyttjar sårbarhet. Vissa blir destruktiva av andras sårbarhet. Gandhi försöker inte sälja en mirakelkur. De som använder ickevåld kan bli skjutna så som Gandhi blev skjuten. De som utför civil olydnad låses ofta in i fängelse. Men även fängelset börjar beröra. Vissa dras in i motståndet, andra blir rädda och lydiga.

Varje reaktion på sårbarheten, våld, fängelse, förhandling, demokrati, börjar i sin tur beröra andra personer, grupper och ordningar. Genom direkt beröring av våld och förtryck skapar ickevåld oförutsägbara kedjor av beröringar.

Här är det viktigt att inte blanda ihop beröring med orsakskedjor. Beröring gör ju, som du säger, alla de som berör till medaktörer, de berör varandra. Beröring tar bort dualismen mellan objekt och subjekt. Beröring smittar av sig. Det är alltså ingen kedja av påverkan.

Ickevåld rör vid våld. Ickevåld är därför aldrig frid och harmoni. För att det ska bli tydligare att Gandhis ickevåld alltid går in i våld undviker många av oss i ickevåldsrörelsen att skriva ut bindestreck i ickevåld. När vi istället menar utan våld då använder vi bindestreck: icke-våld. Bindestrecket i icke-våld betecknar därmed avståndet mellan icke och våld, till skillnad från ickevåldets direkta beröring av våld. På det sättet blir icke-våld och ickevåld varandras motsatser. De går åt motsatt håll. Till eller från förtryck.

Mohandas Gandhi byggde en sårbarhetspolitik. Befrielse och politisk förändring blir möjligt genom beröring. Befrielse handlar alltså inte om självständighet och oberoende. Befrielse är sårbart beroende. Beröring.

Vi kan aldrig klara oss själva, enligt Judith Butlers queera ickevåld. Vi kan inte klara oss själva vare sig som individ, samhälle eller som motståndsrörelse. Vi är sårbara och beroende varandra.(1) Vi är dessutom beroende av platser och saker. Detta sårbara beroende menar hon är förutsättningen för politisk förändring. Detta låter väldigt märkligt för den som förstår politik utifrån suveränitet, dominans, makt, maktspel och styrning. 

Sårbarheten blir för ickevåld och queer därför inte en olycklig följd av motståndet utan snarare en del av motståndet, sårbarhet är både mål och medel. Gandhis sårbarhetspolitik nuddar vid den sårbarhetspolitik som utvecklas av femme och queerfeminism. Allt liv är sårbart. Och sårbarhet innebär att vi inte klarar oss själva. Vi behöver varandra. Även beroende blir därför en avgörande del i befrielsen. 

Fotnot 

1. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33.

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Per Herngren, Vinner vi förlorar vi - sårbarhetspolitik, 2012.

Per Herngren, Femme, yta, ytlighet och feminitet - politisk materialism, 2012.

Gränsen för gränslöst motstånd

"Inför påsken 2014 konspirerade några plogbillar och krigsvägrare från tre nationalstater om att smuggla Per Herngren över 'gränsen in i USA' för att delta i civil olydnad vid en vapenfabrik i Florida. 

Gruppen firade 30-års jubileet för Pershing Plowshares avrustning av kärnvapen med hjälp av hammare. En domare utdömde 1984 straffet åtta års fängelse för Per Herngren och de sju andra i gruppen Pershing Plowshares, Per blev utvisad efter 15 månader i fängelse. 

Denna gång var det inte USA immigrationspolis som stoppade honom från att ta sig över gränsen. Det var snarare de gränslösa aktivisterna som fick svårigheter att konspirera mellan tre nationer. (Nations)Gränsen i deras eget organiserande satte stopp." (Citerat från ickevald.net 2014)

- Jag hade köpt bra vandrarskor som andades och var vattentäta så jag kunde gå genom skogen. Så själva gränsen var inte det stora problemet; om det nu fanns en gräns därinne i skogen? Men att ta sig till gränsen ... Och att sedan ta sig från gränsen till Florida utan att visa upp visumpapper. Och sedan tillbaka till gränsen, och över ... Det finns "underjordiska järnvägar" på båda sidorna. Men dessa behöver tid för att koordinera sig. 

Underjordiska järnvägar startade under slaveriet för att hjälpa slavar som befriade sig så de kunde ta sig till nordstaterna. 

- Underjordiska järnvägar består av guider och chaufförer som känner till färdvägar och platser. Samt säkra hus där en kan bo. Allt detta behöver koordineras, tja, det är lite grann som en järnväg med olika stationer.

Per Herngren har tidigare blivit utvisad två gånger från USA.
- Ärligt talat har jag aldrig sett den där gränsen de talar om. Först trodde jag det var ett makttrick för att lura mig. Men de tycks uppriktigt själva tro att gränsen existerar. Så antagligen är det någon form av lokal vidskepelse.

’Medvetandegöra’ reproducerar klass och individualism: Ulrika Dahl

Queer, hacktivism och ickevåldsträning experimenterar, finslipar och tränar snarare än medvetandegör. Politisk förändring prövar, testar och finslipar detaljer. Finslipande och träning riktar sig mot samarbete, mot hur gemenskaper, saker och kroppsdelar fungerar ihop.

Detta skiljer sig från den mer dominerande föreställningen att förändring handlar om hur individen först blir medveten och sedan agerar.

Övningar, workshops och föredrag som är tänkta att göra oss medvetna är dock lika mycket handling som andra handlingar. Medvetande och samtal föregår inte handling. Medvetandegörande är handlingar som riktar oss mot upplysning. Mot individuell insikt. Och mot upplevelse. 

Medvetandegörande riktar oss mot medvetandet. På så sätt produceras en subjektiv värld. Subjektivitet blir då också medelklassens självbild.

Medvetandegörande producerar individualism snarare än politisk förändring.

I Ulrika Dahls femme-inistiska kritik av den ”djupa”, ”insiktsfulla” aktivismen analyseras medvetandehöjande som produktion av individualism och medelklass.

”I åtminstone tre decennier har västerländsk feminism byggt ... erfarenhetsutbyten, studier och medvetandehöjande diskussioner för att nå ”insikt” om att våra egna erfarenheter är unika och lika de flestas. Det är en ”metod” som är stärkande men som samtidigt heller inte skiljer sig från, utan bygger på, samma intellektuella arv som alla andra radikalindividualistiska självhjälpstraditioner som hört medelklassens förverkligande och subjektstillblivande till.”[1]

Per Herngren

2014-06-18, version 0.1.1

Referens

Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014

Per Herngren, Börja inte med dig själv, 2009.

Per Herngren, Självhjälpsrörelsen - Jonas Aspelin, 2008.

Fotnot

---

[1] Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014, s 77.

Lyckoordning - Ulrika Dahl

Med sin femme-inism lanserar Ulrika Dahl begreppet lyckoordning för de tekniker och ordningar som riktar oss mot lyckan, som gör lycka till vägvisare och mål.

"att vara en feministisk glädjedödare handlar om att ... vara villig att gå emot den sociala ordningen som skyddas som en moralisk ordning, en lyckoordning"[1].

Utan att idealisera olyckligheten

Precis som Sara Ahmed är Ulrika Dahl noga med att inte bakvägen föra tillbaka lyckoordningen som huvudordning genom att idealisera olycklighet.

I så fall skulle lyckan bara ha återskapats som Ordningen genom att negeras, förvandlas till en närvarande frånvaro. Dahl visar på nödvändigheten av att vara en feministisk glädjedödare "även om olycklighet inte är ditt syfte”.[2]

Per Herngren
2014 06 11, version 0.1.1

Femmeinism: Femininitet utan att reducera till "juridiskt kvinnokön". Feminism som queerar homo- och heteroordningar snarare än att vända sig mot eller ifrån. Hmm, kanske ändå inte min mest nyanserade beskrivning, men det är sent på kvällen ...

Referens

Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014.  

Per Herngren,  'Lyckan' styr - härskartekniker, 2013.
Per Herngren, Lycka som maktteknik – Sara Ahmed & lycka I, 2013.

Per Herngren, 'Lycka' leder bort från empati och motstånd: Jeremy Bentham, 2014.
Per Herngren, 'Lycka' som maktteknik, 2012.

Fotnot

[1] Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014, s 62.
[2] Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014, s 62.

Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther vad en gud är. Definitionen gör gud till ett användbart teoretiskt begrepp för motstånd, politik och sociologi:

"Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Med den definitionen blir lönearbete, ägande, egna hem, kärnfamilj, stat och militärmakt troligen de stora, mäktiga gudarna idag. Revolution eller omvändelse behöver i så fall kämpa med att ersätta dessa etablerade gudar med tilliten till en eller flera andra gudar.

Revolutionära politiska ordningar, som ickevåld, feminism, socialism och olika religioner, kan alltså inte bara bygga andra ordningar. De behöver dessutom bygga tillit. En tillit som gör att dessa nya ordningar kan ersätta och tränga undan tron på etablerade gudar som ägande, lönearbete, stat, kärnfamilj och krigsmakt.

Tvivel blir i en sådan här politisk teori produktivt. Misslyckanden, självkritik och tvivel är nödvändiga för att revolutionära ordningar inte ska stagnera. Tilliten till en annan ordning kräver att den skapar värde. Ett värde som inte bara i teorin är bättre, utan som i praktiken skapar mer omsorg, mer jämlikhet och mer rättvis fördelning av makt och resurser. Revolution blir en ständig kamp mellan gudar.

Per Herngren
2014 05 25, version 0.1.1

Referens

Martin Luther, Den stora katekesen, 1529, översättning Gustaf Ljunggren, 1931.