Demonstrationståg och parader kommer från militär styrkedemonstration

Demonstrationståg, marscher och parader har sina historiska rötter från hur härskare visade upp att de krossat sina fiender. Parader demonstrerar styrka och överlägsenhet. Olika varianter utvecklades av krigsherrar i Babylon, härskare i Romarriket och togs senare över av de nya nationalstaterna i Europa.

Arbetarrörelsen tog på sent artonhundratal över denna föreställning om politisk kamp som styrka och överlägsenhet. Marscherandet i demonstrationståg visade att de var på väg att bli mäktigare och starkare än kapitalisterna. Senare tog olika proteströrelser över demonstrationståget som en form att visa upp sin styrka. Marscherandet gestaltade massan, majoriteten. "Se här! Vi är starka, vi är många!"

Demonstrationståg ligger därmed historiskt i linje med militarism och patriarkalt härskande. Genom att demonstrera sin styrka legitimeras en ny bättre samhällsordning. Styrka skapar ordning.

Demonstrationståg har rötter i hetero, patriarkat och militarism

Utanför operahuset i Göteborg, på morgonen innan Prideparaden 2013 startade, blev den historiska kopplingen till militären och det heterosexuella patriarkatet gestaltat på ett ironiskt sätt av paradvakter. Dessa gick runt och gav order om att alla skulle gå fyra och fyra i bredd. Absolut inte fem. Alla i en queer manifestation skulle alltså gå på en "straight line". Det skulle vara ordning och redan. Inga avvikelser. 'Straight' var den linje som skulle följas. Tur nog var många olydiga och queerade paraderandet.

Föreställningen som ligger inbyggt i demonstrationer, marscher och parader är att styrka och disciplin är det som ska förändra världen. Överlägsen styrka gör världen till en bättre värld att leva i.

Judith Butler visar att istället för styrka är sårbarhet, beroende och samarbete förutsättningar för att göra världen mer jämlik och solidarisk. Judith Butler, Sara Ahmed och Karen Barad lyfter fram performativa ingripanden på ett liknande sätt som Mohandas Gandhis lyfter fram satyagraha. Mål och medel blir samma sak. Varje aktion förverkligar målet, igen och igen.

Denna brytning med den instrumentella, mekaniska synen på politik som påverkan på något annat kallas ibland performativ, queerande, satyagraha, ickevåld eller rekursiv. I alla dessa är målet medel, istället för att uppskjuta målet på framtiden.

Karnevalståg bryter med militarismens styrka och disciplin

Karnevalståg består av olika sektioner. Varje sektion följer koreografin i sin dans. Koreografin bygger sällan på en "straight line", utan på gycklandet, cirkulerandet, hoppandet, avvikandet. Några av dansarna kanske dansar på  'straight line medan gycklare och demoner cirkulerar runt dessa dansare och stör dem. De queerar den 'straighta' raka linjen. Demoner och gycklare dansare även ut bland dem som tittar på. Gycklarna queerar alltså både karnevalståget och publiken. Publiken blir inte längre åskådande åskådare utan del av karnevalståget.

Karnevaler varar ofta under längre tid. Ibland i dagar och ibland i månader. Karnevaler blir därmed egna samhällen. Masker och dräkter bryter hierarkier och maktordningar.

Karnevaler är ett sätt att experimentera med jämlikare, roligare och mer välkomnande samhällen.

Karnevaler är performativa: Karnevalen förverkligar målet genom att bli karneval. Målet blir medlet.

Avskaffa demonstrationer och parader

Förslag för politiska manifestioner: Avskaffa parader och demonstrationståg. Ersätt dem med karnevaler, mässor, fester, ockupationer, läger, 'marknader'. Bygg alltid samhällen. Pröva nya samhällsordningar. Experimentera med ickehierarkiska och omsorgsfulla samhällsordningar istället för att fetischera styrka och militärisk kamp. Dessa samhällen lever kanske några timmar eller några månader. Låt dem pulsera. Låt dem återkomma nästa år. Kanske smittar de av sig, kanske mångfaldigar de sig och börjar tränga undan andra mer hierarkiska samhällen.


Per Herngren
2013 06 04, version 0.1

Referens

Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades,  Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Per Herngren, Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II, 2010.
Per Herngren, Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI, 2012.
Per Herngren, Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad, 2012.
Per Herngren, Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV, 2011.
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I, 2011.
Per Herngren, Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II, 2011.
Per Herngren, Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV, 2012.

 

Parader från Babylon, Romarriket till Preussiska riket

"Generations of rulers have projected their power through displays of strength and awe, going back to humanity's first civilizations. Ancient Mesopotamian kings lined their cities and citadels with friezes depicting glorious conquests — often using the common visual theme of a giant potentate in front of his army, literally stomping on the heads of his foes. The effect was to boost a monarch's prestige and cement his political authority. Through the sacred Gate of Ishtar in Babylon, returning warrior kings would march into the city down a passage flanked by 60 giant lion statues on either side, with murals of the gods smiling upon them.

The honorific triumphs of ancient Rome were among the Roman Empire's most important rites. Victorious generals and emperors would process from the Field of Mars past shrines, and crowds of roaring plebeians toward Rome's great Temple of Jupiter. Toga-clad senators and the families of prominent patricians followed ahead of conquering ranks of legionaries. Bulls were sacrificed, laurel wreaths donned. Chariots bore the plundered loot of subjugated tribes, and captured barbarians were yanked along in chains. Some of the slaves had instructions to mutter "Memento mori" (Remember you are mortal) to their captors — an ironic note in a propaganda play designed to bind the Roman public to its leaders.

The legacy of these Roman rites lingered for centuries in Europe. Every Easter in medieval Venice — the seat of what was then a powerful Mediterranean empire — regiments of soldiers, dignitaries and the clergy would file past the city's famous Basilica de San Marco toward the docks to watch Venice's ruler, the Doge, board a vessel, sail into the harbor and drop a gold ring into the waters. This very public act symbolized Venice's divine marriage to the Adriatic Sea, the key to its Doge's wealth and power.

As empires dissolved into nation-states, these spectacles of power swapped their air of mysticism for a more tangible tone of aggression. The military parade entered the modern era with the crack Prussian army, famed for its lockstep discipline. Armies around the world copied the German kingdom's methods of mustering and marching, its salutes and drills."


Ishaan Tharoor, A Brief History Of Military Parades,  Time World, Hong Kong, Oct. 01, 2009.

Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed

Det finns en övertro på att mer kunskap skulle minska rasism, sexism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar Sara Ahmed: "supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’". (Sara Ahmed är feministisk queerforskare samt kritisk vithetsforskare.)

En sådan övertro på kunskap och utbildning reproducerar klass. Ignoranta, lågutbildade, arbetarklass eller nysvenskar pekas (ofta indirekt) ut som problemet. De välutbildade pekas (alltid indirekt) ut som lösningen.

Idealisering av kunskap blir klassism: Den särbehandlar människor. Och den legitimerar privilegier i form av utbildning.

"Now, this elitism has specific implications for racism. It is often assumed that if people learnt not just about whiteness, but about the world as such, then they would be ‘less likely’ to be racists. As Fiona Nicoll (1999) and Ghassan Hage (1998) have argued, the discourse of tolerance involves a presumption that racism is caused by ignorance, and that anti-racism will come about through more knowledge. We must contest the classism of the assumption that racism is caused by ignorance – which allows racism to be seen as what the working classes (or other less literate others) do. How does this classism travel into the subject-constitution of whiteness studies?"

Kritiskt tänkande bryter inte makten

Här vore det frestande att kritisera borgerlig utbildning och lyfta fram maktkritik, normkritik och annan kritisk utbildning som maktbrytande. Men inte heller kritisk utbildning och radikalt medvetandegörande tar bort rasism och privilegier, hävdar Sara Ahmed.

"But what I want to question is whether learning to see the mark of privilege involves unlearning that privilege. What are we learning when we learn to see privilege? (Of course this question reminds us that the project of ‘learning to see’ is addressed to privileged subjects.)"

"I have already suggested that the term ‘critical’ functions within the academy to differentiate between the good and the bad, the progressive and the conservative, where ‘we’ always line up with the former. The term ‘critical’ might even suggest the production of ‘good knowledge’."

Postkolonial välvilja

Idealisering av "vår utbildning" reproducerar en postkolonial föreställning att andra vill ha, och behöver, det vi kan lära dem. "Bruna", "andra kulturer" och tredje världen behöver verkligen vår kunskap för att sedan själva kunna befria sig från okunniga, patriarkala ledare, från bruna män.

"Of course, if you live and work in the world of education, then you are likely to assume that learning is a good thing; we would probably share a resistance to defining learning as the achievement of learning outcomes, but have a view of learning as the opening up the capacity to think critically about what is before us. But one problem with being so used to the learning = good equation, is that we might even think that everyone should aspire to such learning, and that the absence of such learning is the ‘reason’ for inequality and injustice ... There is of course a class elitism that presumes university is the place we go to learn, let alone to think. This is the same elitism that says that those who don’t get to university, have failed, or are deprived. The aspiration of ‘university for all’ offers at one level a vital hope for the democratization of an elite culture, but at another, sustains the bourgeois illusion that others ‘would want’ the culture that is constituted precisely through not being available to all."

'Medveten' om sina privilegier

Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om goda vita, de som är skuldmedvetna.

"The term ‘self-conscious’ has its own genealogy; its own conditions of emergence. A self-conscious subject is one that turns its gaze towards itself, and that might manage itself, or reflect upon itself, or even turn itself into a project (Rose 1999). Such a self-conscious subject is classically a bourgeois subject, one who has the time and resources to be a self, as a subject that has depth which one can be conscious about, in the first place (Skeggs 2004). The term ‘self-conscious’ might even suggest the production of a ‘good subject’, one who has positive attributes."

Antirasism som stolt vithet

'Vad kan vi som vita göra?' Det är en fråga Sara Ahmed får när hon föreläser om vithet. Frågan återskapar en vit självupptagenhet. Frågan producerar återigen vita som eget subjekt.

"The fantasy that organises this new white subject/knowledge formation is that studying whiteness will make white people, ‘self-conscious and critical’. This is a progressive story: the white subject, by learning (about themselves?) will no longer take for granted or even disavow their whiteness. The fantasy presumes that to be critical and self-conscious is a good thing, and is even the condition of possibility for anti-racism ... I suspect one can be a self-conscious white racist, but that’s beside the point. The point is that racism is not simply about ‘ignorance’, or stereotypical knowledge. We can learn about racism and express white privilege in the very presumption of the entitlement to learn or to self-consciousness."

Medvetande ställs över materian

Idealisering av kunskap är ett sätt att överordna mental och andlig kunskap över kroppsarbete och hantverksskicklighet. Bara vi kunde ändra attityden. Bara folk förstod. Detta blir ytterligare en maktteknik för att reproducera över- och underordning, elitism och klass.

"We could even recall here the Marxian critique of self-consciousness as predicated on the distinction between mental and manual labour, and as supported by the concealment of the manual labour of others ... Indeed, if learning about whiteness becomes a subject skill and a subject specific skill, then ‘learned whites’ are precisely ‘given privilege’ over others, whether those others are ‘unlearned whites’ or learning or unlearned non-white others. Studying whiteness can involve the claiming of a privileged white identity as the subject who knows. My argument suggests that we cannot simply unlearn privilege when the cultures in which learning take place are shaped by privilege."

Interventioner i maktordningar kräver träning

Mitt förslag är att sårbara interventioner i maktordningar varvat med motståndsträning och ickevåldsträning har möjlighet att bryta överordningen av individuell mental kunskap över kroppslig och gemensam kunskap. Vi behöver träna oss tillsammans på att intervenera i maktordningar. Träna ihop. Individuell träning skulle bara producera illusionen politisk individualism: att det skulle vara individens insikt, attityd, radikalitet eller duktighet som skapar politisk förändring.

Civil olydnad och andra direkta interventioner i våld och förtryck behöver utföras proaktivt och performativt: Mål och medel blir därmed ett. Performativ feminism och Gandhis ickevåld 'genomför', de pekar inte ut en central makt någonstans som borde genomföra det vi vill. Genom att målet genomförs igen och igen undviker de att återinsätta någon centralmakt som det egentliga Subjekt.

Ifall civil olydnad istället skulle utföras för att avslöja, upplysa, ändra attityder eller göra folk medvetna så skulle den reproducera illusioner så som: 'Om bara folk genomskådade makten så skulle makten förlora sin makt'. 'Om vi bara kunde få dem att ändra attityden så skulle vi få politisk förändring.'

Per Herngren
2013 06 02, version 0.2

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal Volume 3 Number 2, 2004.

Frihet

Frihet växer fram ut motstånd. Ifall inget hindrar oss, ifall inget gör motstånd så skulle vi bara sprattla i tomma intet. Frihet är inte något som vi kan äga, vare sig som individ eller samhälle. Här är ett avsnitt ur en bok som Otto von Busch och jag håller på att skriva. Kommentarer vore till stor hjälp för oss!

Otto: I vardagen förknippar vi ofta rättigheter som en garant för vår frihet. Paradoxalt nog känner vi oss ofta också helt fria i förhållande till modet, vi kan köpa alla möjliga plagg och stilar, men vi ser inte hur de är definierade av vår tid, och det är nästan omöjligt att få tag på det som inte finns i butikerna just nu. Likaså är rättigheter ett ganska smalt redskap för att försvara frihet. Vad är ditt perspektiv på det luddiga begreppet “frihet”?

Per: Jo, frihet har blivit luddigt! Luddigheten är ett sätt att dölja frihetens linjer och konturer. Det är en kamouglageteknik. Frihet som rättigheten att köpa, eller som rättigheten att välja yrke, blir en elegant maktteknik för att kamouflera hur vi underordnar oss. Detta är ju egentligen samma teknik föräldrar använder för att lura sina barn: Vill du borsta tänderna före eller efter barnprogramet? Du får bestämma!

En viktig del av att kamouflera friheten är att förvisa den till den enskilde, som om frihet vore ett ägande: jag äger friheten att … Men hur skulle frihet kunna ägas? Var skulle jag i så fall förvara den?

Genom att låsa in friheten i individen döljs makt.

En fortsättning på denna kamouflageteknik är att skapa en uppdelning mellan inre och yttre. Men friheten är inte ett äkta inre jag som lyckas ta sig ut. Det finns inget inre jag vars frihet hindras av omvärlden. Frihet är inte när ett andligt medvetande spränger kroppens och materians bojor.

Frihet blir aldrig riktigt subjektiv. Som ett ensamt subjekt skulle jag sakna frihet. En enskild aktör är inte fri. Befrielse är inte en egenskap som den enskilde kan besitta.

Frihet är inte heller en egenskap i ett samhälle. Ett samhälle är inte fritt. Att påstå att ett samhälle är fritt döljer elegant makt och tvång i det samhället.

Friheten är alltid ett trassel av samverkan. Inte bara mellan människor, utan mellan människor, djur, växter och ting. Ja, även med tid och rum.

Friheten gör oss väldigt beroende.

Friheten är sårbar. Friheten gör oss sårbara. Användandet av makt och våld för att försvara och skydda friheten tränger undan och ersätter friheten.

Frihet växer fram ur motstånd

Saker och ting gör motstånd mot varandra. Detta skapar möjligheter. Frihet växer fram ur detta motstånd. Hinder producerar frihet.

När platser, saker, organisationer och våra medmänniskor gör motstånd så sätter friheten fart. Friheten blir därmed en aktör. Friheten agerar. Friheten är en aktör som vi kan hänga på.

Genom motstånd och friktion blir det möjligt att hänga på eller knuffa ifrån. Vi hänger på friheten, vi hoppar på och följer med. Som att hoppa på tåget. Det är alltså inte jag som subjekt som är fritt. Frihet är något vi ibland lyckas följa med.

Senare hoppar vi av tåget. För att hoppa på ett annat. Friheten tvingar oss att välja. Vilken frihet ska vi hoppa på? Vilken frihet ska vi följa med?

Per Herngren, Otto von Busch
2013 05 23, version 0.1

Referens

Per Herngren, Avsaknad av tvång tvingar oss att välja - Kierkegaard fyller 200

Antirasism som svensk stolthet

Sara Ahmed analyserar hur antirasistisk skuld kan återskapa vithet och särskillnad, vilket sedan genom antirasism och mångfaldspolitik producerar en ny nationalistisk stolthet. Jag sammanfattar denna dynamik till tre steg. 

Sara Ahmed är queerfeminist och forskar med kritiska vithetsstudier.

1. Sara Ahmed visar hur obehaget inför vita och nationalistiska privilegier kan återskapa en vit självupptagenhet. Skuldkänslor återskapar därmed särskillnad och vithet.

"They may also respond to the work of bell hooks (1989) and Audre Lorde (1984), who both emphasise how feeling bad about racism or white privilege can function as a form of self-centeredness, which returns the white subject ‘back into’ itself, as the one whose feelings matter. hooks in particular has considered guilt as the performance rather than undoing of whiteness. Guilt certainly works as a ‘block’ to hearing the claims of others in a re-turning to the white self."

2. Antirasism och mångfaldspolitik skulle kunna fungera som ett verktyg för "vita" att komma bort från obehagliga känslor.

"I would suggest that Whiteness Studies does not turn away from the white subject in turning away from bad feeling. ... Ruth Frankenberg has argued that if whiteness is emptied out of any content other than that which is associated with racism or capitalism ‘this leaves progressive whites apparently without any genealogy’ (1993, 232). The implication of her argument is in my view unfortunate. It assumes the subjects of Whiteness Studies are ‘progressive whites’, and that the task of Whiteness Studies is to provide such subjects with a genealogy."

3. Antirasism och mångfaldspolitik skulle till och med kunna förvandlas till en ny källa för stolthet. En ny svensk stolthet. Eller en stolthet över mångfalden i vår organisation.

"whiteness studies would be about making ‘anti-racist’ whites feel better, as it would restore to them a positive identity. Kincheloe and Steinberg make this point directly when they comment on: ‘the necessity of creating a positive, proud, attractive antiracist white identity’ (1998, 34). The shift from the critique of white guilt to this claim to a proud anti-racism is not a necessary one. But it is telling shift. The white response to the Black critique of shame and guilt has enabled here a ‘turn’ towards pride, which is not then a turn away from the white subject and towards something else, but another way of ‘re-turning’ to the white subject. Indeed, the most astonishing aspect of this list of adjectives (positive, proud, attractive, antiracist) is that ‘antiracism’ becomes a white attribute: indeed, anti-racism may even provide the conditions for a new discourse of white pride.
34. Here, antiracism becomes a matter of generating a positive white identity, an identity that makes the white subject feel good about itself. The declaration of such an identity is not in my view an anti racist action. Indeed, it sustains the narcissism of whiteness and allows whiteness studies to make white subjects feel good about themselves, by feeling good about ‘their’ antiracism."


Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004.

Funktioner i feministiska mötestekniker

Olika varianter av feministiska mötestekniker började utvecklas på sjuttiotalet. De bröt konstruktivt med 68-rörelsens stormöten och strukturlöshet, samt med de traditionella mötesteknikerna.

Inför en aktion på Saab Electronic Defence System nu i pingsthelgen skrev jag ner en kortfattad beskrivning av de olika funktionerna och funktionärerna som används i den variant av feministiska mötestekniker som jag lär ut på kurser i ickevåld och konfliktingripande:

Funktioner i feministiska mötestekniker

1. Mötesunderlättare: Leder samtalet, fokuserar på problemlösning. Varvar rundor med fri reflektion.
2. Maktingripare: Ansvarar för att gripa in när någon avbryter någon eller om härskartekniker, mobbing eller baktaleri uppstår. Maktingriparen stärker också de andra funktionerna när en deltagare försöker ta över.
3. Stämningsunderlättare: Ser till att gruppen har det trivsamt, öppnar fönster, ser till att inte ljud eller springande stör samtalet, städar undan. Avbryter någon gång i halvtimmen med pausövningar.
4. Hustomte (en variant av stämningsunderlättare): Ansvarar för att hjälpa till och plocka fram fika (kolla med köket och tiderna). Tar fram glas, vatten till gruppsamtalet. Städar undan.
5. Tidsunderlättare: Anger diskret, då och då, tider baklänges till när samtalet ska vara slut, ex ”15 minuter kvar till rast”. Tidsunderlättaren tar bort tidsstress från gruppen och löser tidsproblem.
6. Sekreterare: Skriver ner alla förslag och beslut. Sätt både upp dessa på väggen och mejla alla. Någon av sekreterarna kan ta på sig att skicka ut en deltagarlista med mejladresser, telefon. 

Vilka andra funktioner i feministiska mötestekniker har ni använt eller stött på? Skriv gärna en kommentar.

Per Herngren

2013 05 17, version 0.1

Helgkurser som tar upp feministiska mötestekniker

Digitalisering och demokratisk delaktighet - regeringen intervjuade mig

Medlemskap i folkrörelser börjar ersättas med reklamalgoritmer. Offentligt internet ersätts med privata företags intranet. Och långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts med samtidsslaveri.

Idag blev jag intervjuad om delaktighet och digitalisering utifrån att jag arbetar med civil olydnad. Intervjun var för en utredning som regeringen gör. Här är en förkortad version av mina svar. Är min analys rimlig?

Utredare: Hur fungerar digitaliseringen när det gäller delaktighet.

Per: Internet har skapat nya offentligheter som vi som arbetar med civil olydnad blivit en del av. Men på senare år har det blivit en förskjutning av digital aktivism från offentligt internet till privat intranet som Facebook. Jag uppfattar tre trender som skapar demokratiska problem.

1. Reklamalgoritmer bestämmer vem som får inbjudningar. Medlemskap i en motståndsgrupp eller folkrörelse gav medlemmen demokratiska rättigheter i organisationen. Både mejlinglistor och medlemstidningar gav varje medlem rätt att få inbjudningar till möten och information om beslut. När det gäller inbjudningar till möten och aktioner har det blivit en förskjutning från mejlinglistor till utskick på twitter och facebook. Rätten att som medlem i demokratisk organisation ha tillgång till organisationen ersätts med reklamalgoritmer. Ifall du skickar ut en inbjudan på twitter och facebook använder de privata företagen algoritmer för att bestämma vem som ska få inbjudan.

2. Intranet istället för internet. Aktivism utfördes tidigare i en offentlighet på torg, i föreningslokaler, på gator, ute på internet och webben. Idag utförs aktivism alltmer inne på privata företags intranet där du måste logga in, exempelvis Facebook. Vi får en förskjutning från offentlig politisk aktivism till aktivism i privata rum.

3. Samtidsslaveri. Långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts alltmer av samtidsslaveri. Aktivister som inte vill ramla ur den politiska gemenskapen i sociala medier dras med av det som för tillfället görs till nyheter av tidningar eller via delningar på facebook och twitter. Aktivism som långsiktigt, historiskt och politiskt organiserande trängs undan av ett antihistoriskt flöde av nyheter, delningar och gilla-tryckningar.

Ge gärna kommentar ifall ni ser andra trender, både kreativa och förödande.

Per Herngren
2013 05 14, version 0.1

När 'köna' blir våld även med jämlika

Jämlika män kan skada en kvinna utan att deras handling i sig innehåller våld. Handlingar där våldet inte ingår i själva handlingen kan genom att könas av andra handlingar förvandlas till våld. Kön, klass och andra former av över- och underordning kan förvandla en våldsfri handling så att den tillfogar en person bestående skador.

Köna och dansa

Det är inte så att väldiga och mäktiga system av kön och klass förvandlar enskilda handlingar till våld. Det är snarare intensiv växelverkan mellan mängder av små handlingar. Handlingar samverkar och förstärker varandra. Jag använder här orden köna och klassa om små handlingar som vi lär oss tillsammans med andra, och som samverkar och förstärker varandra. Köna och klassa har väldigt lite med individuella egenskaper att göra. De är snarare sätt att agera tillsammans. Köna och klassa är att samverka, att återskapa vissa relationer till varandra. Köna och klassa är att lära sig mängder med olika danstekniker, olika sätt att dansa ihop.

Vi kan känna igen många av varandras handlingar. Vissa steg och vissa handrörelser är väldigt mycket argentinsk tango, andra är typiskt salsa. Vi kan känna igen könande i exempelvis tonläge och blickar. Men även i hur vi rör oss runt varandra. Könande och klassande kan begripas som danser. En lär sig olika rörelser för att dansa med varandra. Och dessa rörelser sätter sig i kroppen, i rösten, i vårt sätt att röra oss runt varandra, i hur vi riktar oss mot eller från varandra.

Riktningar är viktiga. Sexuell läggning heter på engelska sexuell riktning (orientation). Sara Ahmed visar i sin queerfenomenologi att ett bättre ord vore orienterar. Köna och klassa är att orientera sig i rummet, i förhållande till saker och ting, och i förhållande till varandra. Det gör att även rum och ting börjar köna. Kön och klass blir därmed inte så mycket individuella egenskaper. De relaterar oss till varandra.

Kaskader

Köna och klassa som inlärda danssteg verkar kanske inte så svårt att analysera. Det vore väl bara att observera noggrant med ett bra genusperspektiv och ett bra klassperspektiv. Problemet är dock att könade handlingar ändrar på andra könade handlingar. Och könade handlingar ändrar på klasshandlingar. Och klasshandlingar ändrar på könade handlingar. Här skulle vi dessutom behöva lägga till mobbing, kränkningar, nationalitet, ras, ålder, familj, husägande ... På oförutsägbara sätt ändrar saker och ting hela tiden på varandra. Detta kallas kaskader.

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar förutsättningen för de andra handlingarna. En ny handling får egenskaper från de andra handlingarna. Och den nya handlingen ändrar dessutom egenskaper hos de andra handlingarna.

Män och män och kvinnor och kvinnor dansar könande med varandra. Inte jämt. Men ganska ofta. Exempelvis genom klädstil eller könade personnamn. Exempelvis exotiska kläder och danssteg kan producera både kvinnlighet och vithet. Genom att lyfta upp mångfald och konsumera bruna människor som exotiska kulturer, spännande maträtter och danser, särskiljer vi varandra. På så sätt kan välvilliga mångfaldshandlingar skada människor, och förvandlas till våld.

På oförutsägbara sätt förändrar handlingar varandra fram och tillbaka. Det är som vi gång på gång blir utsatta för svärmar av könsattacker och svärmar av klassattacker och svärmar av vithetsattacker. Dessutom är våra enskilda handlingar med och ändrar på vad dessa svärmar betyder, vilka egenskaper de får, när de attackerar oss. Könande, klassande och vithetande determinerar oss inte. Däremot är dessa svärmar ofta kraftfulla. Vi kan inte ta kontroller över dem.

Svärmar av könsattacker kan förvandla relativt jämlika handlingar till våld som skapar bestående skador. Ibland lyckas vi eller någon i vår närhet att ändra våldets egenskaper hos dessa svärmande könsattacker. Vi kan inte kontrollera exakt hur, men ibland lyckas vi hindra bestående skador.

Små handlingar kan förvandlas till våld

Men låt oss här strunta i hur svärmen av könshandlingar får oss i sitt våld. Det jag försöker undersöka här är snarare hur tidigare eller frånvarande svärmar av könsattacker kan förvandla en liten oförarglig synpunkt eller ett påpekande till våld. En liten handling utförd av en jämlik man med goda intentioner kan återaktivera tidigare svärmar av attacker. I en grupp där en kvinna tidigare kände sig trygg kan samma kvinna plötsligt bli hämmad och tyst. En skada har uppstått.

Ett misstag i analysen vore att ignorera hur kön, klass, ras, nationalitet ständigt ändrar varandras egenskaper. Kön och klass är intrasslade kaskader. De är inte särskilda sfärer.

I uppräkningen i förra stycket gör jag dock ett andra misstag. Detta andra misstag vore att återinföra gamla föreställningar om mikro och makro. Olika nivåer. Vi behöver även lägga in sådant som mobbing, fysiska våldshandlingar, elakheter, kränkningar, utfrysningar, baktaleri och osäkerhet på samma nivå som kön, klass och ras. Det är inte olika nivåer.

Tidigare mobbing kan förvandla en könad handling till våld. Och tidigare könanden kan förvandla påpekanden till mobbing. Ifall vi tar med övergrepp som mobbing och baktaleri i analysen av könande och klassande blir inte hierarkierna helt givna, speciellt inte i enskilda fall. Även privilegierade vita medelklasskvinnor kan bli undertryckta och skygga av våld. Även manliga socialdemokratiska toppolitiker kan få skador av övergrepp. (Här gäller det att inte blanda ihop min analys med märkliga anklagelser om att generell feministisk kritik skulle vara kränkande bara för att en del män och kvinnor upplever skuld när de hör den.)

Vithet eller medelklass skyddar inte någon från att bli utsatt för mobbing eller övergrepp. Judith Butler visar med sin sårbarhetsontologi att det vi alla har gemensamt är att vi är sårbara och beroende av varandra.

Varsamhet och  ingripande

Men tillbaka till utgångspunkten för den här texten. Jämlika mäns handlingar kan förvandlas till våld gentemot kvinnor genom att de könas av andra handlingar.


Det här kan låta hopplöst. Men nu är det så att även feministiska, queerande och solidariska ingripanden fungerar som kaskader.  Ett ingripande kan hindra att skador uppstår. Och ett ingripande kan förvandla framtida handlingar så att dessa inte åsamkar skador. Ingripanden kan till och med omvandla tidigare våld så att dess skador läks eller förvandlas till motstånd.

För att kunna gripa in vid våld där handlingen inte i sig själv är våld, behöver vi bli varsamma. Vi behöver bli varsamma när någon tystnar, eller blir defensiv, eller tittar bort, eller tja, ändrar röstens tonläge. Motstånd i jämlika grupper handlar mycket om varsamhet gentemot de som är tysta eller som slutar komma på möten. En fallgrop här vore att offergöra dem, underordna dem genom att göra dem till offer.

Jag använder ordet varsam istället för uppmärksam. Att ständigt gå omkring och vara medveten och uppmärksam om våld, klass, genus och makt gör en till slut tokig. Det gör att makten får makt över oss. Varsam använder jag snarare som något som sitter i kroppen, i reflexer och färdigheter. Varsam är närmare följsam än uppmärksam. För att bli följsamma mot varandra i en ringdans behöver vi glömma fötter, tekniker och dansteori. Att bli varsamma eller följsamma mot varandra kräver att vi blir omedvetna. Vi lär oss dansa bra med varandra när vi slutar titta på våra egna fötter. När teorier, färdigheter och träning försvinner bort i det omedvetna då övergår det feministiska och queera ingripandet till kunnande och skicklighet.

Per Herngren
2013 05 13, version 0.1 

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009

Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Duke University Press, 2007.

"Helhet" eller myller av vängrupper - civil olydnad

Under civil olydnad vid Seabrooks kärnkraftverk i New Hampshire 1976 uppfanns vängrupper. Istället för att agera som en massa agerade aktivisterna i små vängrupper. Ett par tusen deltagare verkade i vängrupper på två till femton personer i varje grupp. Erfarenheter från feministiska stödgrupper var en viktig del av denna utveckling. Åren efter Seabrook utvecklades olika former av koordineringsgrupper för att samordna vängrupperna under aktioner.

Undvika centralstyrning

Koordineringsgruppen skulle inte bli en ny styrelse eller ledning som styrde aktionen. Vängrupperna var de som planerade och organiserade. Under "en aktion" utförde vängrupperna mängder av olika aktioner. Aktioner inne på militärbaser och kärnkraftverk blev myller av teater, musik, religiösa ceremonier, byggande av ekologiska hem, rivande av stängsel och samtal med vakter och polis.

När en aktion bestod av flera vängrupper blev den snart ett eget samhälle. Ett samhälle är inte en organisation. Det går inte att centralstyra samhällen. Ett samhälle är när personer, grupper och institutioner börjar cirkulera runt något sorts torg. Aktionsplatsen blev torget. Motstånd som blir samhälle får liv. Motstånd börjar leva på oförutsägbara sätt. Fast inte individualistiskt. Samhällen består inte av atomer. Grupper,  organisationer, institutioner och personer hamnar i resonans med varandra. De kopplar sig.

Struktur behövs för att undvika maktkoncentration

För att inte vängruppernas olika aktioner skulle motverka eller undergräva varandra fastställde koordineringsgrupper tydliga intentioner och tuffa riktlinjer. I riktlinjerna för civil olydnad som publicerades i aktionsmanualer ingick nästan alltid att alla deltagare var tvungna att gå igenom ickevåldsträning och vara med i en vängrupp.

Skarpa strukturer och riktlinjer gjorde paradoxalt nog att centralstyrning kunde undvikas. Centralt fastställda ramar gjorde centralstyrning överflödigt.

Vängrupperna hamnade i resonans med varandra via gemensam träning, motståndsfestivaler, rättegångar och koordineringsgrupper. De kunde på så sätt stärka varandra trots att deras politiska uppfattningar kunde stå väldigt långt ifrån varandra. Många vängrupper stod förmodligen närmare flera av de poliser som grep dem än vissa av de vängrupper som de gjorde aktion tillsammans med.

Helhetstänkande inom vänster och religion

Denna form av myllrande allianser av vängrupps-civil olydnad är inte allenarådande i ickevåldsrörelsen. När denna vängruppstradition samarbetar med vana organisatörer inom traditionell  vänster, kyrka och andra religioner så möts den ofta av begreppet helhet.
- Aktionen måste vara en helhet.
- Vi tar beslut gemensamt. Vi behöver stå enade.

I praktiken översätts denna "helhet" till att stormöte, samordningsgrupp eller koordineringsgrupp ska styra det som händer på aktionen. Istället för ett myller där alla deltagare genom vängrupperna planerar olika aktioner så börjar en grupp styra det som ska hända. De som vill följa dessa beslut inbjuds att delta. Myllrande motståndssamhällen ersätts av centralstyrning.

Formlös civil olydnad

Kravet på "helhet" kan vara en konstruktiv reaktion på den andra ytterligheten: när några sammankallar till en aktion där alla gör som de vill. Dessa aktioner blir formlösa. Motståndet mellan de motståndsgrupper som deltar försvinner. Skillnader och konflikter förlorar sin kreativa funktion.

Aktionen övergår till massaktion, det innebär att den individualiseras. Individer (individuella grupper och personer) hamnar inte i resonans med varandra. Just därför hamnar de istället i resonans med polis, i resonans med själva konfrontationen. "Konfrontationen" blir det centralstyrande organet. Aktionerna kontrolleras av konfrontationen istället för att bli levande samhällen.

Ifall civil olydnad inte ska bli kraftlöst och styrt av själva konfrontationen behöver civil olydnad bryta med frestelsen att bli antihistorisk. Aktivism blir gärna antihistorisk, den glömmer traditionen av erfarenheter och misstag. Istället för att glömma bort bör motstånd  utveckla traditionen av vängrupper, ickevåldsträning, ickevåldsriktlinjer och radikala visioner. För att ickevåld ska bli kreativt behöver det bygga vidare på på sin egen historia.

Traditionen möjliggör radikala brott. Det går inte att bryta eller ändra på metoder som systematiskt glöms bort. Minnet av tidigare sårbart och ofullkomligt motstånd behöver finnas med i nya aktioner. Först då blir motståndet dynamiskt. Det kan historiskt bryta med sin egen historia.

Motstånd blir därmed att leva de samhällen vi vill ha.

Per Herngren
2013 05 09, version 0.1

Referens

Per Herngren, "Vängrupp", kapitel i Handbok i civil olydnad, Bonniers, 1990.