Sociala tränger bort det politiska: Hannah Arendt

Filosofen Hannah Arendt menar att vi är både politiska människor och sociala människor. Men inte samtidigt. Det politiska är aktion. Och det sociala är att fungera ihop. Det sociala och det politiska måste skiljas åt. Ifall det inte skiljs åt tränger det sociala undan det politiska.

Hannah Arendt som blev fängslad och levde i flykt i olika omgångar menar att vi behöver bekämpa lydnaden snarare än onda ledare. I The Human Condition från 1958 lanserar hon sin revolutionerande teori om att det sociala och det politiska behöver skiljas åt, även om båda behövs i våra liv.

Det sociala handlar om att ta hand om varandra, fungera ihop, skapa en god arbetsgemenskap och arbetsmoral, förhandla och sluta avtal, vara vänskapliga, ta på sig fina kläder, festa tillsammans och trivas ihop, flirta, bli vänner, behålla vänskapen, leva tillsammans, vara goda grannar, vara lojala mot varandra.

Det politiska är aktion och ingripande. Det politiska är möjligheten att samtala och tänka tillsammans, att argumentera och tänka olika, att vara i konflikt och göra motstånd mot varandra, att förundras och tänka nytt, att bygga något annat, att ta obekväma beslut och ingripa. Det politiska måste alltid värja sig mot det sociala för att fungera. Argumenterandet får inte förvandlas till konversation, trivsamhet och intimitet.

Feministiska rörelser, solidariska rörelser, motståndsrörelser, riskerar att ockuperas av det sociala. De riskerar att bli sociala rörelser. När detta händer övergår feminism, solidaritet och motstånd från att vara direkt aktion, från att vara politiska, till att bli trivsamma, lojala, välgörande, vänskapliga, mysiga.

Idag håller det sociala och vänskapliga på att tränga undan det politiska. Vänskap och vardagsgemenskap blir ett större hot mot det politiska än antipolitisk och auktoritär konservatism.

Det sociala förvandlar det politiska till trivsamma politiska "events". Politiska manifestationer förvandlas till fetischism för att få kraft och ladda batterierna.

Politisk aktion ersätts av individuell duktighet, att göra så gott en kan, att försöka att själv inte vara så sexistisk och rasistisk, att själv leva klimatsmart, att som individ leva enkelt, att vara snäll mot andra.

Rättvis fördelning av makt och resurser ersätts med rättigheter. Kampen för jämlikhet ersätts med mångfald.

Det privata blir alltmer modellen för hur våra samhällen fungerar. Hannah Arendt menar att vi behöver värna det politiska och det offentliga för att kunna skapa frihet, rättvisa och demokrati.

Per Herngren
2013 11 12, version 0.1

Tack till Berit Larssons föreläsning om Hannah Arendt 12 november 2013.

Etik står över nationalstaten: Erich Fromm

Fascismen är när vi sätter nationen som högsta värdet. När våra handlingar följer en ideologi som överordnar nationen. Och som därmed samtidigt underordnar andra värden som etik, solidaritet, befrielse.

I demokratier brukar vi dock inte ideologiskt sätta nationen över alla andra värden. Ifall nationalstaten i praktiken ändå överordnas etik och befrielse är fascismen sällan ideologisk. Den är snarare en oavsiktlig följd av vår lydnad, av att vi låter nationalstaten dominera. Vi vänder oss gärna mot det som dominerar. När vi riktat oss mot staten vänder vi samtidigt andra värden ryggen. Andra värden försvinner in i bakgrunden.

Befrielse, enligt socialpsykologen Erich Fromm, är att sätta etiken över nationen. Befrielse är att sätta varandra och vår gemensamhet över staten. Befrielse är att bryta vår underordning till staten. Befrielse innebär därför alltid olika former av olydnad mot nationalstaten.

"This problem, however, cannot be solved basically by skilful propaganda but only by the victory in all countries of one fundamental truth: that ethical principles stand above the existence of the nation and that by adhering to these principles an individual belongs to the community of all" (Erich Fromm, Escape From Freedom, 1941, p181)

Per Herngren
2013 11 07, version 0.1.1

  

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Fascism i bredare betydelse - bilaga 1

Fascism används idag även i betydelsen av att sätta ett värde över alla andra värden. När allt annat underordnas en sak kallas det ibland för fascism. Nationalstatsfascism blir då bara en variant bland flera olika fascismer. Jag vet inte ifall Erich Fromm såg fascismen som ett stort system. Själv begriper jag fascism snarare som svärmar av små mikrohandlingar där ett enda värde sätts före alla andra värden. Fascism är alltså små system som kan imiteras, smitta av sig, mångfaldigas och kopplas ihop med andra system.

Etik - bilaga 2

Etik är hur sårbarhet, oförutsägbarhet, okontrollerbarhet ställer krav på grupper och organisationer att ingripa, och därmed att fatta beslut.

Beslut är oförutsägbart, inte härlett ur en princip, formel, tvång, kausalitet eller logik. Ifall det visar sig att ett "beslut" kan härledas ur något annat så ersätts beslutet av förklaringen.

Etiken som sårbarhetens krav på beslut och ingripande innebär i så fall att etiken inte kan härledas. Etiken kräver beslut. Etiken är till sitt väsen politisk. Det politiska är till sitt väsen etiskt.

Fascism som saker och tings underordning under EN princip blir därmed en flykt från kravet på beslut och ingripande, en flykt från det etiska och politiska.

Mahatma neutraliserar Mohandas Gandhi

Mohandas Gandhi kallas ofta Mahatma Gandhi. Mahatma betyder upphöjde, vördnadsfulle eller ädle. Genom att kalla Gandhi för Upphöjde Gandhi, Vördnadsfulle Gandhi, Ädle Gandhi, så lyfter vi upp honom över folk.

Just genom att lyfta Gandhi så neutraliserar vi honom. Piedestaler är en genialisk maktteknik för att neutralisera någons inflytande. Gandhi blir inte längre som vi andra. Vilket också innebär att vi inte är som Gandhi.

Gandhi görs inte till en jämbördig vars innovationer och metoder vi skulle kunna imitera, finslipa och innovativt utveckla vidare i andra riktningar. Gandhi hamnar i karantän. Hans civila olydnad hindras från att smitta av sig. Hans ickevåld får inte mutera.

Som upphöjd görs Gandhis civila olydnad statisk. Hans teorier och praktiker tillåts inte att kritiskt justeras och omvandlas. Gandhi ser ickevåld och civil olydnad som experiment. Ifall hans idéer och metoder är upphöjda över oss hindras vi från att experimentera med dem. Vi hindrar oss själva från att använda dem för att uppfinna något bättre.

Per Herngren
2013 11 03, version 0.1

Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Maktkritik döljer lydnad: Sara Ahmed

Norm- och maktkritik får ibland funktionen att dölja protestgruppers och organisationers lydnad till förtryckande ordningar och lagar, visar queerfeministen Sara Ahmed.

Maktkritik skyddar därmed organisationer från att begripa sig som medbrottsling i förtryck och våld. Detta skulle annars innebära att de skulle behöva bryta lagar och regler och ingripa vid förtryck. “I realized how the presumption of our own criticality can be a way of protecting ourselves from complicity.”[1]

Normkritik kan göra det möjligt att samarbeta med en maktordning utan att begripa det som underordning och samarbete. Som om vi genom kritiken ställer oss utanför ordningen. Kritik blir i så fall ett sätt att slippa tränga ännu längre in i maktordningen och göra motstånd.

Per Herngren

2013-10-10, version 0.1

Tack till Queera & postdisciplinära läsgruppen vid Genusvetenskapen, Göteborg för intressant samtal om Sara Ahmeds text.

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Bilaga

Målsättning och manifest som kamouflage av makt

Kritik som kamouflagetekniken liknar hur visionära målsättningar, manifest och radikala handlingsprogram ibland används i organisationer som kamouflagetekniker. Ett handlingsprogram kan fungera som ersättning för ingripande: “it is as having a policy becomes a substitute for action.”[2]

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 3.

[2] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 11.

Vi vill så gärna lyda: Erich Fromm

Verkligt mäktig makt kräver längtan efter att bli lydig. Erich Fromm vänder upp och ner på den vanliga föreställningen att makt är att få organisationer och folk att göra saker mot deras vilja. 

Mäktig makt genererar istället önskan att få bli lydig och laglydig, att få underordna sig.

Detta skulle i så fall förklara varför exempelvis Google och liberala stater tycks ha mer makt över sina anställda och medborgare än mer diktatoriska företag och stater.

Rädsla för straff ger inte effektiv makt

Organisationer som bygger upp rädsla för straff och repressalier producerar inte så mycket makt. Fromms intressanta analys är kontraintuitiv: magkänslan är att makten borde öka när folk blir rädda för chefer och härskare.

"furthermore there are many kinds of work which cannot be done properly if nothing but fear is behind the obedience. Hence the obedience which is only rooted in the fear of force must be transformed into one rooted in man's heart. Man must want and even need to obey, instead of only fearing to disobey." 

Mäktig makt behöver uppfattas som inkännande, kunnig och lyssnande. Opinionsundersökningar, medinflytandeträffar och medborgarmöten är avgörande metoder för effektiv makt.

"If this is to be achieved, power must assume the qualities of the All Good, of the All Wise; it must become All Knowing.

Befrielse innebär olydnad

Befrielse innebär inte att ledare och regeringar befriar oss. Befrielse innebär alltid olydnad, enligt Erich Fromm. Civil olydnad behöver därmed generera dragningskraft som kan konkurrera med längtan efter att få lyda. Denna dragningskraft uppstår när tusentals olika pulser hamnar i resonans och börjar förstärka varandra. En alltför stor fixering vid olydnads-aktioner blir därmed en återvändsgränd. Civil olydnad behöver själv bli samhälle: befriande samhällen som kan börja tränga undan lydiga samhällen.

Per Herngren
2013 10 08, version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.