Ingripandetekniker vid gliringar och påpekanden

DN har allt fler artiklar med maktanalys. Men de är fortfarande dåliga på att analysera ingripandetekniker. DN: "Plötsligt gav den ena mig en gliring. Vi skrattade lite, samtalet gick vidare. Men strax därefter: en till gliring, nu från den andra. De mötte varandras blickar med förstående leenden."

Här är några ingripandetekniker vi finslipar och tränar på kurserna i civilkurage och konflikthantering:

1. "Du använde gliringar mot hen." Den ingripandetekniken konfronterar vad som är problemet och vem som är problemet.
2. "Varför gav du hen en gliring?" Ingripande i frågeform kan vara mer kraftfull eftersom det är svårare att bli defensiv mot en fråga. Fråga bjuder in till reflektion.
3. "Är gliringen till för att skapa en hierarki i vår grupp?" Här ersätts utpekande av skämtaren med fokus på maktstruktur i gruppen. Att gruppen kommer i fokus bjuder dessutom in passiva åskådare att bli aktivt delaktiga i händelsen, kanske som ingripare. Dessutom undviker ingriparen att peka ut offret för ingripandet, undviker att offergöra.

Per Herngren

27 januari 2023, version 0.1

Referens

Farshid Jalalvand: Därför undviker jag att umgås med män i grupp, DN,
27 januari 2023.

Kurser i konflikthantering och civilkurage.

Tvånget att vara sig själv, äkta och autentisk – Berit Larsson om Byung-Chul Han i samtal med Per Herngren

Byung-Chul Han

I det här poddavsnittet pratar Per med Berit Larsson om den tyske professorn Byung-Chul Han. Med hjälp av Byung-Chul Han undersöker Berit Larsson hur tvånget att vara äkta, autentisk och oss själva förvandlar oss till våra egna tyranner.

Vi tar själva på oss att kontrollera och övervaka oss själva. Detta görs samtidigt som främlingen och det främmande trängs undan och istället förvandlas till del av oss. Tillit trängs undan av trygghetsretorik.

Berit Larsson

Maktteknikerna har förändrats genom bland annat radikal individualism och nyliberalism, menar Byung-Chul Han.

I poddavsnittet jämför Berit Larsson Byung-Chul Hans analys av makt med Hannah Arendt, Michel Foucault, Emmanuel Levinas, Immanuel Kant och Sigmund Freud.

Berit Larsson och Per Herngren samtalar om kapitlet ”The Terror of Authenticity” i boken The Expulsion of the Other. Författaren Byung-Chul Han är professor i filosofi i Tyskland och han växte upp i Sydkorea innan han kom till Tyskland som student.
(36 minuter, publicerat 4 juni 2022.)


Lyssna på anchor.fm. Eller på Spotify:

 

Bonnie Dahlström reder ut performativ civil olydnad i samtal med Per Herngren

I detta poddavsnitt reder Bonnie Dahlström, civilkuragetränare från Klimatprata, ut vad performativ innebär för civil olydnad, ickevåld och queerfeminism under samtal med Per Herngren. 

https://anchor.fm/per-herngren/episodes/Bonnie-Dahlstrm-reder-ut-performativ-civil-olydnad-i-samtal-med-Per-Herngren-e1gtt7b

Protest parasiterar på maktordningen - Zizek

Slavoj Žižek hävdar att befrielse behöver skapa utrymme för revolution och förändring istället för att låsa in sig i negerandet av maktordningen. Att negera makt är att låsa in sig i maktens logik.

Det är inte bara så att protesten låser in sig i den ordning den protesterar mot. Protesten tar dessutom sin kraft och näring från förtryck och orättvisa. Protest parasiterar, enligt Žižek, på det den protesterar emot.

“This is how we pass from the politics of “resistance”or “protestation,”which parasitizes upon what it negates, to a politics which opens up a new space outside the hegemonic position and its negation.” (Žižek, 2006, s 381-382.)

Att skapa befriande utrymme utanför en maktordning handlar hos Žižek inte om att flytta iväg. Revolution är inte att försöka hålla sig långt bort från våld och förtryck. När Žižek använder utrymme handlar det snarare om att bygga en annan logik, en annan ordning, mitt i förtryck och dominans. Min läsning är att det revolutionära utrymmet därmed pressar bort och ersätter förtrycket.

Symbios snarare än parasitism

Ovan tar jag upp hur Žižek beskriver protesten som parasitism. Protesten får energi, näring och kraft från det den protesterar mot. Men på andra ställen beskriver han snarare mutualism mellan protest och dominerande ordning. Mutualism är en form av symbios där både protest och maktordning gynnas av den andre: “bombarding those in power with impossible “subversive” (ecological, feminist, antiracist, antiglobalist . . .) demands, looks like an internal process of feeding the machine of power, providing the material to keep it in motion. (Žižek, 2006, s 334.)

Per Herngren

2022, version 0.1

Referens

Slavoj Žižek,  The parallax view, The MIT Press, 2006.

Per Herngren, Protest blir fetischism - Zizek, 2013.

Per Herngrens texter om Žižek.

Per Herngrens texter om postprotest.

Ickevåldsrevolution - Walter Benjamin

 Varje gång människor möts och samarbetar uppstår möjligheter att förverkliga revolution. Walter Benjamin skjuter inte revolutionerna på framtiden.

Små grupper har möjlighet att genomföra revolution. Eller att avstå. Men en liten organisation är inte ensam i förverkligandet. Gruppen behöver samverka med dem som kämpar på andra sidan jordklotet och med dem som kämpade för länge sedan. Från judisk teologi visar Walter Benjamin hur de som tidigare dödats i kampen återigen bjuds in och blir del av revolutionerna. Revolutioner återupplivar andra revolutioner.

Benjamin skriver sina historiefilosofiska teser under andra världskriget strax innan han blir papperslös flykting. I september 1940 dör han när spanska gränspoliser vägrar släppa in honom i Spanien. "Mannen har ju inget medborgarskap eller pass."

Här undersöker jag broar mellan hans teser från 1940 och hans text om ickevåld från 1921.

Revolution är nya lösningar på nya problem

I sina teser definierar Walter Benjamin revolution som nya lösningar på nya problem. Revolution är alltså inte att ta kontroll över den gamla ordningen. Det som vanligen missförstås som revolution är snarare kupp eller maktskifte, alltså nya lösningar på en gammal ordning. Med nytt styre kan den gamla maktordningen till och med stärkas och bevaras. 

Hmm, men ifall revolution inte är att ta makten över den gamla ordningen, vad är då revolution? 

Revolution är den innovativa verksamheten att finslipa och förverkliga andra ordningar med andra verktyg. Revolution bygger nya ordningar som trängs med dominerande ordningar. Det innebär att gamla och nya ordningar lever sida vid sida. De konkurrerar med varandra. Revolution är ingen tålmodig väntan på att gamla ordningar ska försvinna. “Sen börjar revolutionen!” 

En revolution som växer för snabbt riskerar dock att kollapsa eller stagnera. Istället för att bli stora och tröga behöver revolutioner snarare myllra: föröka sig och imiteras, bli myller av små revolutioner.

“In reality, there is not a moment that would not carry with it its revolutionary chance - provided only that it is defined in a specific way, namely as the chance for a completely new resolution of a completely new problem”. (Benjamin Thesis XVIIa, citerat från Löwy, s 97.)

Tes XVIIa innebär att revolutionen är det gruppen startar med. Det erbjuds inga revolutionära medel som senare ska leda till revolution. Revolution är medlet. Så målet är startpunkten - inte slutpunkten. Det här blir en skarp kritik mot instrumentellt handlande där mål och medel separeras.

Tron på utvecklingen hindrar revolution

Tron på framåtskridande är tro på en riktning. Det placerar det politiska målet långt därborta. Progressiva rörelser lever en framtida utopi. Och de gör gärna motstånd mot förverkligandet av de visionära målen i detta nu. Något som föreställs uppstå i framtiden tränger undan förverkligandet.

“Kritiken av föreställningen om detta framåtskridande måste bilda underlaget till kritiken av föreställningen om framåtskridandet över huvud taget.” (Benjamin Tes XIII.)

Tron på utvecklingen passiviserar oss i en lydig väntan på en framtida bättre värld eller en framtida revolution. Progressiva rörelser tenderar därför att legitimera den rådande maktordningen. Förtryck och härskande uppfattas som frön till något bättre.

Ickevåld istället för instrumentellt handlande

Ett annat hinder mot revolutioner uppstår när det instrumentella handlandet splittrar mål och medel. När medlet placerar sig före ställer det sig i vägen för målet. Medlet för revolution blockerar revolutionen.

Paradoxalt nog knuffar även målet bort sig själv från medlet. Det förlorar sig själv som praxis. Målet avlägsnar sig och försvinner bortom horisonten. När revolution förandligar sig själv hindrar den sig själv från att materialisera.

Istället för att splittra mål och medel lyfter Benjam fram ickevåld som rent medel. Rent läser jag här som rent från målkalkyleringar. Ickevåld är handlingar som inte underordnar sig något avlägset mål. Istället vävs mål och medel ihop och blir ett. Ickevåld behöver, enligt Benjamin, därför göras till ett rent medel som inte splittrar mål och medel och blir instrumentellt. Ett annat sätt att säga det är att målet blir det rena medlet. Målet får bli vår praktik.

"Nonviolent agreement [Einigung] can be found wherever the culture of the heart has placed pure means of accord [Übereinkunft] in human hands. Indeed, nonviolent means may be set apart as pure means from legal and illegal means of all sorts, all of which are without exception [...] violence. Heartfelt courtesy, affection, peaceableness, trust, and whatever else might be named here are the subjective preconditions of nonviolent means." (Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921, s 50.)

Som Walter Benjamin kritiserar även Mohandas Gandhi splittringen mellan mål och medel. “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”. (Gandhi’s Collected Works vol 76, s 31, original 1939).

Istället för att skjuta revolutionen på framtiden praktiserar Gandhi en politik där mål och medel är samma sak. Målet görs till medlet. Befrielse är det ickevåld börjar med. Att förverkliga slutmålet på en plats, under en tidpunkt eller i en relation blir kampens startpunkt.

Tron på massan och massaktioner blockerar samhällsförvandling

För att revolution ska bli realistisk, i betydelsen möjlig för oss att förverkliga, behövs Benjamins kritik mot kvantitet och massa. Benjamin kritiserar den borgerliga revolutionens tro på kvantitet samt vänsterns tro på massorna. Benjamins kritik ska inte tolkas som förakt för massorna. Snarare kritiserar Benjamin makttekniken att förvandla människor till kvantitet och göra dem till redskap för nationen eller revolutionen. Massa förstås i så fall som organisationsform, ett sätt att ordna människor.

“Benjamin writes of 'trust in quantitative accumulation' which 'underlies both the obstinate faith in progress and trust in the 'base in the masses” (Löwy, s 70.)

Massan läser jag alltså inte som en typ av människor utan som tron på kvantitet. Under den borgerliga revolutionen delades människor gärna upp i skapande individer respektive massan. Massan utnyttjades som en stötta för de som leder och härskar. 

Massan reducerar människor till kraftkälla. Denna kraftkälla går åt båda hållen. Massan får energi genom att rikta sig mot något.

Dessutom omvandlar massan människor till publik. Politik, kultur och vetenskap organiseras som en uppdelning mellan elit och åskådare. 

Revolutioner trängs istället för att ta makten

Med sin kritik mot kvantitet öppnar Benjamin upp för väldigt små revolutioner. Myller av små revolutioner har möjlighet att bli mer verkningsfulla än stora revolutioner som styrs från toppen av någon maktorganisation.

Revolution blir alltså inte att dominera den dominerande ordningen. Revolution är inte att ta makten.

Små revolutioner mångfaldigar sig och smittar av sig. Revolutioner muterar istället för att dominera. Revolutioner fungerar innovativt olika i olika sammanhang och vid olika tidpunkter. 

Revolution är att lösa nya problem med nya metoder, alltså att finslipa och reformera andra ordningar än de dominerande. Nya metoder för nya problem tränger på olika platser undan andra ordningar.

Revolution kan på så sätt ta sig ur maskulina föreställningar som klibbat sig fast. Det är inte maskulin styrka som knuffar bort andra maktordningar. Istället konkurrerar revolutioner med att de är jämlikare och mer demokratiska, med att de är roligare och mer kreativa.

Istället för stora, tröga centralstyrda helhetslösningar myllrar revolutioner. Revolution beskrivs bättre som partikel än som högre nivå eller högre sfär.

Ickevåld är partiklar som innehåller helheten

I tes nummer sjutton undersöker Benjamin revolution som monader: revolutionära partiklar, detaljer, enheter. Monad är en del som innehåller helheten. Monader införlivar befrielsen. Varje monad är en hel revolution.

Ifall monader är befrielse praktiserar de inte påverkan som i påverkanspolitik. Monader ska inte leda till förändring. Monader är förändringen. Monader bildar bestående gemenskaper och verksamheter som i sig är revolution. Monader är revolutioner som både förverkligar och förverkligas.

“Den historiske materialisten går ett historiskt objekt inpå livet när och endast när det framträder för honom som monad.  I denna struktur igenkänner han tecknet på en messiansk fixering av skeendet, eller med andra ord en revolutionär chans i kampen för det undertryckta förflutna.” (Tes XVII, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)

Monader förskjuter inte revolutionerna till någon avlägsen framtid. Däremot återupplivar monader tidigare kamp. De som fängslats och dött i kampen för en jämlikare värld bjuds in till ny samling. De välkomnas till de revolutionära monaderna. Samtidigt möjliggör de monaderna. Revolutionärer som dödats för länge sedan lever och verkar i den revolutionära monaden. De blir återigen samarbetspartners i kampen. 

Denna samverkan med de som förtryckts och dödats i motståndet förverkligar revolutionen.

I sin läsning av Benjamins teser visar Michael Löwy att motsvarande filosofi om att delen innehåller helheten finns i judisk och kristen filosofi: “The messianic time which 'comprises] all of history' (Benjamin actually uses the word 'zusammenfasst literally 'seizes together') is reminiscent of the Christian concept of anake-phataiosis that appears in one of Paul's episdes to the Ephesians: 'He might gather together in one all things in Christ' (Eph i: 10), which, in Luther's translation, becomes: 'alle ding zusamen verfasset würde in Christ.” (Löwy, s 100.)

Monader och performativt förverkligande

Monadens införlivande av tidigare kamp kan jämföras med begreppet performativ som används av queerfeminister, som exempelvis Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed. 

Performativ är handlingar som uppnår slutmålet när handlingen är genomförd. Men för att kunna uppnå och förverkliga målet krävs att andra grupper och organisationer har kämpat och kämpar med att göra den performativa handlingen möjlig. Andras kamp legitimerar och understödjer förverkligandet. 

Om inte den performativa handlingen aktiverar detta nät av understödjande handlingar riskerar handlingen att misslyckas med att förverkliga målet. Förverkligandet omvandlas i så fall till en låtsashandling: Det var bara en manifestation. Bara performance. Vi tänkte bara skapa uppmärksamhet kring frågan. Det var inte på riktigt. 

För att performativa handlingar ska bli performativa - förverkligande - behöver de alltså koppla ihop sig med en väv av understödjande handlingar, vilka också kan vara performativa.

Den performativa handlingen blir dock inte en passiv mottagare av stöd. Beroende på vilka kopplingar som görs aktiverar performativa handlingen olika nät av institutioner och handlingar. En performativ handling aktiverar tusentals, ja miljontals, andra performativa handlingar.

Performativt förverkligande återupplivar alltså andra performativa handlingar. Och de blir själva verkliga med hjälp av andra performativa handlingar. Performativ är ömsesidigt förverkligande.

Performativ får på så sätt ett släktskap till monader vilka, enligt Benjamin, bjuder in tidigare motstånd till att delta i revolutionen.

Hur aktivism hindrar eller möjliggör revolution

I tes nummer tio sammanfattar Walter Benjamin hur aktivism, socialism och folkrörelser frestas att förvandla sig till hinder mot revolution. Han lyfter speciellt fram tre metoder som används för att hindra revolution.

1. Tron att samhället automatiskt blir bättre. Tron på progressivitet.

2. Tilliten till massan och massorganiserandet.

3. Anpassning till kapitalism och kapitalistisk ordning. Aktivism reduceras till att få ordning på kapitalismen. Kamp försöker förverkliga en kapitalism som inte diskriminerar.

Enligt Benjamin bildar dessa tre blockeringar en mäktig enhet. De samverkar med varandra: “den envisa framstegstron hos dessa politiker, deras tilltro till sin "massförankring" och slutligen deras servila anpassning till en okontrollerbar apparat varit tre sidor av samma sak.” (Tes X, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)

Istället för att vänta på massans kraft, vänta på att makten ska falla och vänta på en framtida revolution behöver i så fall organisationer och grupper direkt börja lösa nya problem med nya medel.

Det skulle dock bli en återvändsgränd om organisationen förvandlar sig till självupptagen aktör. Om organisationen gör sig till individ. Revolution kräver samverkan med de som kämpat långt tidigare och med de som kämpar på andra platser och i andra sammanhang. Revolution söker inte likhet utan skillnad. Den samverkar med dem som löst andra problem med andra medel.

Per Herngren

9 januari 2022, version 0.1

Referens

Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921.

Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, skrivet 1940, publicerat 1942, Översättning: Carl-Henning Wijkmark, https://www.marxists.org/svenska/benjamin/1940/teser.htm (2021-09-19).

Gandhis Collected Works, volym 54, 76, New Delhi: Publications Division Government of India, 1999.

Michael Löwy, Fire alarm Reading Walter Benjamin's On the Concept of History, Verso 2005.

Texter intervenerar i vår värld - forskningsmetod

 Texter intervenerar i läsarens värld. Texter blir aktörer. En text talar till läsaren. Den är inte tilltal till just mig utan till de samhällen, gemenskaper och organisationer där jag som läsare verkar. Så när jag läser samarbetar jag med texten. Tillsammans börjar vi ändra på världen. Främst är det mönster av möjligheter som ändras. Möjliga stigar öppnas eller stängs.

En text bjuder med oss. Den riktar. Den säger kanske något om liv och kärlek, kamp och revolution. När den läses griper den in i vår värld. Och den ändrar på saker och ting, relationer och gemenskaper.

Spår samt paranoid läsning

Ifall jag istället vänder på textens riktning och söker dess mening bakom texten förvandlas den till spår. Istället för att låta texten tilltala mig letar jag kanske efter författarens avsikt och syfte, eller så undersöker jag det historiska sammanhang där texten skrevs. 

Det är givetvis legitimt att använda texter som spår för att undersöka något bakom texten, för att lära känna författaren eller för att begripa det historiska sammanhang när texten skrevs. I så fall är man dock olydig mot textens tilltal, man låter den inte gripa in i våra sammanhang. Istället för att följa texten går man i motsatt riktning och söker sig bakom den. 

Ytterligare en omvänd läsning är att söka en fulländad mening inuti texten. En fullbordad mening är avslutad. Den behöver egentligen inga läsare. Det som ändå legitimerar läsning är tron på en djup mening som vi aldrig kan nå fram till. Det är en paranoid syn på mening som något dolt.

Ordet förstå lockar oss lätt in i en paranoid läsning, och så söker man någon gömd mening där inne eller därbakom. Läsaren tror sig närma sig något i djupet men når liksom inte riktigt fram.

Följer man istället textens riktning och låter den intervenera samarbetar den med oss. Den landar på nya platser. Och den sätter igång och förändrar dessa platser. Under läsning skapar texten ny mening i nya sammanhang.

Här uppstår dock en motsatt fälla mot den paranoida synen på mening. Den fällan är att reducera texten till mig som läsare och tillskriva texten min upplevelse, min åsikt och min förståelse. Då görs texten till en förlängning av mig själv. En sådan läsning är respektlös mot texten. Det är dock en effektiv metod för att hindra texter från att intervenera i våra sammanhang. Text som förlängning på läsaren suddar bort tilltalet.

Per Herngren

2022 01 09, version 0.1

Ickevåldsträning i skola, gymnasium och läroplan

 ”Skolväsendet vilar på demokratins grund” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). Men i ickevåld är demokrati inte bara en grund. Demokrati används mer som ett verb än ett substantiv. Demokrati är något som organisationer och samhällen ständigt behöver träna, praktisera, finslipa och utveckla i nya riktningar. I så fall behöver demokrati genomsyra samhällen och skolor snarare än att förpassas ner till grunden. (Herngren & von Busch, 2016.)

Bli demokrati

Innehåll

• 1 Bli demokrati
• 2 Träna ickevåld regelbundet
• 3 Skola som fokuserar träning och ingripande snarare än vetande
• 4 Experimentera med demokrati och samhällsförändring
• 5 Färdigheter bortom attityder och åsikter
• 6 Referens
• 7 Dela gärna texten

En sådan praktisk och performativ ansats inom ickevåld stämmer med andra ställen i Läroplanen: ”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värden. Undervisningen ska dessutom bedrivas i demokratiska arbetsformer och utveckla elevernas förmåga och vilja att ta personligt ansvar och aktivt delta i samhällslivet” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). Skolans fostran lyfter därmed fram andra värden än endast lydnad och lojalitet. Undervisning i demokrati sker därför ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011).

Betoningen på ansvarstagande i läroplanen knyter an till den huvudsakliga poängen med ickevåld, nämligen att vi behöver gå från att vara åskådare med åsikter till att istället ta ansvar och ingripa. Enligt Gandhi krävs det dock regelbunden träning för att kunna uppnå en sådan samhällsförändring. 

Läs resten av texten

Ickevåld och samtal - reflektion med Frida Ekerlund och Per Herngren

 

Frida Ekerlund och Per Herngren funderar kring ickevåld och samtal. Båda är tränare i ickevåld och civilkurage. Och de har gett ut böcker om ämnet.

I filmen reflekterar de om träning i ickevåld och civilkurage, feministiska mötestekniker, härskartekniker under samtal, samt motsättningen mellan konflikter och våld. Filmen spelades in av Klimatprata. (36 minuter, inspelat 19 april 2021.)

Civil olydnad börjar med att genomföra målet istället för att skjuta det på framtiden

 Civil olydnad börjar med målet istället för att skjuta det på framtiden. Detta låter antagligen obegripligt i många politiska organisationer: Va! Det är väl klart att medlet kommer före målet!

Inom ickevåld kollapsar dock klyftan mellan mål och medel och de skapar istället en enhet:

But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999, volume 76, original 1939.)

Börja med målet

Innehåll

• 1 Börja med målet
• 2 Medborgarrättsrörelsen avskaffar apartheid i varje sit-in
• 3 Inbjudan istället för påverkan
• 4 Performativ
• 5 Referens
• 6 Dela gärna texten

Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring och målet skjuts inte på framtiden.

Läs hela artikeln

Texten är skriven under arbetet med läroboken Känsliga frågor, nödvändiga samtal, antologi utgiven av Studentlitteratur, 2021.

Känsliga frågor nödvändiga samtal (Studentlitteratur, 2021)

Hur civil olydnad bryter sig ur protesten - podd

Poddavsnittet är från Per Herngrens föreläsning på Göteborgs Universitet, 22 februari 2021, om hur civil olydnad och ickevåld bryter sig ur protest och nej-sägande. Maria Clara Medina, School of Global Studies, är moderator under föreläsningen. 

Herngren försöker på ett begripligt sätt förklara hur olika begrepp hjälper civil olydnad att bryta sig ur protest och nej-sägande. Poddavsnittet tar upp: performativ, rekursiv, postprotest, queer, platt ontologi, kontraintuitiv, rhizom, makthavare-ateism samt fetischism. 

Per Herngren berättar också hur olika praktikanter och tänkare utvecklar civil olydnad. De som bidrar till detta avsnitt är: Mohandas Gandhi, Henry David Thoreau, Rosa Parks, Friedrich Nietzsche, Gilles Deleuze, Judith Butler, Sara Ahmed, Michel Foucault och Georg Wilhelm Friedrich Hegel.

Öva tekniker för att ingripa i mobbning - youtube

Här är en kort film om att träna några metoder för att ingripa vid mobbning. Tränare är Per Herngren från Fikonträdet och deltagarna är från Hopp & Motstånd.

Vill du själv träna på att ingripa vid mobbning, härskartekniker så är du välkommen till tvådagarskurs lördag-söndag 24-25 oktober 2020!

Skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem under träning i konflikthantering, ickevåld och civilkurage - podd

Per Herngren föreläser om skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem som kan uppstå under kurser i konflikthantering, ickevåld och civilkurage. Föredraget hölls under en träning för tränare i konflikthantering och civilkurage under Hopp & Motstånd 8 augusti 2020. Deltagarna utbildar sig till att själv leda övningar och kurser.  Förutom Per så ledde Anna Johansson Dahl och Karin Utas Carlsson denna fortsättningskurs. Anna och Karin bidrar ett par gånger i podd-avsnittet.

 

Bjuda in polis som rådgivare vid civil olydnad - ickevåldsträning av fredsbevarare - kortfilm

I filmen övar tre fredsbevarare på att välkomna polis som ska gripa en vängrupp som byggt solceller inne på anläggning för olja och gas.

Ickevåldstränare under övningen i filmen är Per Herngren. Dessutom agerar två personer poliser.


Fredsbevarare: En vängrupp utför civil olydnad. Varje vängrupp har valt några i gruppen som är fredsbevarare. Fredsbevarare ansvarar för lugn, omsorg och ickevåld kring aktionen.

Läs mer om fredsbevarare.

Vängrupper uppfanns 1976 inför ockupationen av Seabrooks kärnkraftsverk.
En vängrupp består vanligtvis av 2-10 deltagare. En aktion kan bestå av flera vängrupper som samarbetar. Demokratiska vängrupper har ersatt individualistiska massaktioner vid civil olydnad.

Läs mer om vängrupper.

Ickevåldsträning kommer från Mohandas Gandhi. Gandhi hävdade att vi behöver mer träning för ickevåld än vad soldater behöver för att gå ut i krig.

Beställ ickevåldsträning till er grupp eller organisation.

Ickevåldsträning breddar istället för att ge enkla fix. Det finns tusentals metoder för fredsbevarare som lärs ut vid ickevåldsträning. Ickevåldsträning handlar inte om att ge enkla fix eller trestegsmodeller. Träningen handlar snarare om att bredda gruppens repertoar. Att öva samarbete så olika ingripandemetoder samverkar och stärker varandra. Samt att träna sig på att analysera varje metods styrka och svaghet i skilda situationer.

• Fler filmer kring civil olydnad
• Böcker om civil olydnad och ickevåld
• Och kortare texter om civil olydnad

Kravaller förvandlas av kapitalism till vinst

Ett genialiskt drag i kapitalismen är att den är skicklig på att förvandla kostnader till vinst. Kapitalismen är faktiskt beroende av kostnader. Den behöver ständigt producera kostnader för att kunna producera vinst och ackumulerande av kapital. Krig, stölder och katastrofer kan på så sätt öka omsättningen bland kapitalistiska företag. Kapitalismens kontraintuitiva logik blir dock märklig för de som är vana vid att tänka på kostnader utifrån traditionella hushåll.

Här ställer jag  kapitalismens dynamik gentemot hur kravaller ibland legitimeras. De som försvarar kravaller använder ibland argumentet att det skapar kostnader för motståndarna. Här är ett par exempel som visar hur kravaller istället skapar vinst och kapitalackumulation, samt stärker och legitimerar maktordningar som skyddar egendom och kapital.

1. Sönderslagna torg och fönster ökar kapitalets omsättning. Karl Marx analyserar hur omsättning och rotation av kapital accelereras i kapitalism. Han tar upp det enkla räkneexemplet att om rotationen av kapital sker fyra gånger istället för två gånger under ett år så fördubblas vinsten. Det är inte bara fönsterföretagen som tjänar pengar. Även kapitalism som ett myller av vinstdrivande och samverkande verksamheter ökar sin omsättning och vinst.
2. Kapitalism behöver lagar, vakter och poliser. Nyliberalism kämpar sedan trettiotalet för att stärka statens skydd av marknaden. Det är inte så att nyliberalismen vill ha en svag stat, den vill ha en starkare stat. Militär, lag och ordning är traditionella exempel på vad som behöver stärkas. Andra exempel  är förstärkandet av övernationella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Kravaller blir ett välsignat stöd för att öka investeringar i övervakning, ordningsmakt och rättssystem.

Per Herngren
11 juni 2020, version 0.1.1

Civil olydnad vänder upp och ner på maktordningar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Genom att göra målet till medlet vänder civil olydnad på traditionella politiska roller. När Medborgarrättsrörelsen och Rosa Parks bryter apartheid dyker det snabbt upp protestgrupper som säger ”Nej, så får ni inte göra!” Säkerhetsvakter, poliser, åklagare och Ku Klux Klan skyndar till för att hindra och protestera. De försöker stoppa Medborgarrättsrörelsen med blockader, motdemonstrationer, gripanden, rättegångar och fängelse.

När dessa grupper vänder sig mot medborgarrättsrörelsens civila olydnad placerar de medborgarrättsrörelsen oavsiktligt i centrum. Mäktiga grupper placerar på så sätt sig själva i underläge genom att bli nej-sägare. Genom reducera sig till mot-rörelse utnämner de medborgarrättsrörelsen till ansvarigt subjekt, de som utför.

Ickevåldsgrupper vänder genom civil olydnad på föreställningen om vem som genomför och vem som protesterar. I och med att subjekt och objekt byter plats inom ickevåldsaktioner undergrävs samtidigt maktordningens logik, vem som är överordnad och vem som är underordnad.

Till skillnad mot maktpolitik försöker civil olydnad inte producera en maktkamp eller styrkemätning. Civil olydnad behöver bli demokrati snarare än ett maktverktyg för förändring (Herngren, 2016).

Civil olydnad handlar i så fall inte om att vinna utan om att praktisera demokrati och rättigheter när detta brister eller saknas. Att ta bort vinna-tänkandet blir dock kontroversiellt om politik uppfattas som maktkamp och styrkemätning.

Gandhis ickevåld ”avskaffar fienden” och skiljer på sak och person. Gandhi kunde vara motståndare till system, strukturer och handlingar, men han vägrade vara mot personer. I dialog under aktioner och rättegångar görs motparten till del av den politiska förändringen. När debattklimatet präglas av hårdare ton kan Gandhis förhållningssätt möjligen skapa broar som bryter hatets dynamik. Ickevåld inkluderar motparten i lösningen.

Statens offentliga utredningar gör en elegantare sammanfattning av en av mina böcker än vad jag hade lyckats med: ”I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte” (SOU 1999:101).

Per Herngren
30 maj 2020, version 0.4

Satyagraha - brottas med sanningen

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare:  Svåra frågor nödvändiga samtal.

Lektörerna tyckte det var svårt att begripa vad som menas med sanning i förra versionen. Ge gärna förslag på finslipning.

I filosofin från Gandhi förstås ickevåld som ingripande. Ickevåld är att bryta passivitet inför våld och förtryck och att istället ingripa (Herngren, 1999, 2016.)

Gandhi använde satyagraha som synonym till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande. Därmed använder Gandhi sanning med en annorlunda betydelse än överensstämmelse eller representation av verkligheten som varit vanlig sedan Aristoteles. Hos Gandhi blir sanning inte heller en subjektiv uppfattning som i individualism och relativism.

Med agraha menas att hålla fast eller gripa tag. Gandhi använder agraha även som synonym för kraft. Idag tolkas ofta satyagraha som sannings-kraft (Gandhi, 1985, s 38). Men snarare än att betona kraft så är gripa tag en mer rättvisande beskrivning för hur sanningen blir både medel och mål inom ickevåld. I judisk, kristen och islamisk filosofi finns tanken att sanningen brottas med oss och att vi brottas med sanningen (1 Mosebok 32:24-31). Satyagraha kan på liknande sätt förstås som att sanningen griper tag i oss och att vi griper tag i sanningen. Sanningen blir både något som är i konflikt med oss och som vi kan greppa och följa med. Satyagraha är att brottas med sanningen.

Satyagraha lägger sig här nära den franske filosofen Gilles Deleuzes betoning av sanning som angelägna frågor. Sanning är att ägna sig åt sanna problem. Sanning är det som är viktigt att kämpa med. Sanningen blir därmed verb, något som görs, snarare än enbart rätt svar. (Deleuze, 1987, 2003.) 

Att betona sanning som konflikt och handling snarare än som påstående eller föreställning om verkligheten stämmer med Gandhis förståelse av ickevåld som experiment med sanningen. Ickevåld blir att handgripligen använda och förverkliga sanningen. Det innebär inte att ickevåld har rätt eller har sanningen. Precis som Deleuze visar ickevåld hur försöket och misslyckandet hör ihop.

Agraha i satyagraha betyder att gripa. Ickevåld griper in i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga fridsamma öar vid sidan av våldet. Ickevåld går in i våld och tar plats. I svenskan finns inget begrepp som betyder både tränga undan och ersätta så som engelskans displace. Civil olydnad går in och tar plats mitt i förtrycket. Samtidigt försöker det ersätta våldet med konstruktivt samhällsbygge. På så sätt avser ickevåld att bit för bit tränga undan förtryck (Herngren, 2016).

Per Herngren
27 maj 2020, version 0.4

Målet är lika med medlet i civil olydnad

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Civil olydnad startar med målet istället för att skjuta det på framtiden. Detta låter antagligen obegripligt i politiska organisationer: Va! Det är väl klart att medlet kommer före målet!

Inom ickevåld kollapsar dock klyftan mellan mål och medel och de bildar istället en enhet:

But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999.)

Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring. Målet skjuts inte på framtiden. Detta bryter med föreställningar både inom vänster och höger om hur samhällsförändring eller revolution ska ske senare, någon gång i framtiden.

Gandhi praktiserade civil olydnad som ett sätt att experimentera med verkliga lösningar. Deltagarna intervenerade i en kolonial institution och prövade ickekoloniala lösningar. För det blev de fängslade.

Gandhi spann garn till kläder vilket var olagligt. Det bröt mot det brittiska kolonialväldets monopol på viss klädtillverkning. Målet att avskaffa det brittiska monopolet uppnåddes varje gång indier själva tillverkade dessa kläder.

Medborgarrättsrörelsen, Rosa Parks och Martin Luther King bröt på motsvarande sätt apartheid och praktiserade jämlikhet. Rosa Parks bröt apartheid genom att sätta sig på en bussplats avsedd för vita. Apartheid avskaffades på den sittplatsen – tills sydstatspolisen grep henne.

Inspirerade av Rosa Parks och Mohandas Gandhi satte sig fyra svarta från North Carolina 1 februari 1960 på segregerade platser i Woolworths lunchrestaurang. De blev kända som Greensboro Four och hade planerat sin innovativa civila olydnad under två månader. Den fick namnet sit-in och spred sig till 55 städer innan slutet på mars. Apartheid avskaffades några sittplatser i taget. Under våren fängslades hundratals för sit-ins. (Chafe, 1981.)

Civil olydnad fungerar som en inbjudan att delta i befrielsen snarare än påverkan på makthavare att lösa problemen åt oss. Ickevåld tränar och experimenterar med att leva det liv och de samhällen som önskas. Detta kallade Gandhi för ”experiment med sanningen” och ”det konstruktiva programmet” (Gandhi, 1999).

Under sjuttiotalet började feminism och ickevåld tillsammans utveckla olika demokratiska verktyg för jämlikare och effektivare mötestekniker. Feminister hade kritiserat hur härskartekniker och odemokratiska mötesformer användes även inom ickevåldsrörelsen. De nya avancerade metoderna skulle göra jämlikhet och demokrati till både mål och medel inom ickevåldsgrupperna.

Performativ

I feministisk teori och queerteori används begreppet performativ för handlingar där mål och medel blir ett. Performativ är handlingar som förverkligar målet i och med att handlingen genomförs. Varje performativ handling uppnår sitt mål eller så har den misslyckats (Butler, 1997, 2009; Barad, 2007; Ahmed, 2004).

Precis som ickevåld avviker performativa handlingar från instrumentell politik där mål och medel separeras – där målet skjuts på framtiden.

Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ både i sin analys av motstånd och hur makt, ras och kön skapas. Även etablerad makt agerar alltså ofta performativt. Butler tar upp exemplet när en läkare kryssar i vilket kön bebisen har, då fastställs samtidigt det juridiska könet hos individen. På mina föreläsningar tar jag ibland upp rasistiska uttalanden. När de uttalas har rasism uppnåtts. Rasism kommer inte senare.

Möjligen är det så att dominerande maktordningar är mer vana vid att använda performativa handlingar än de aktivister som vill skapa jämlikhet och rättvisa. Performativa handlingar är ovant inom aktivism, därför uppfattas gärna ickevåldets och queerfeminismens performativ som främmande.

Hur skulle performativ fungera i praktiken? Ett sätt är möjligen att vi föreställer oss att samhällsförändring är ett myller av händelser och handlingar snarare än att det kommer från de stora Ledarna eller från Modellen eller från Revolutionen. Samhällsförändring blir i den performativa traditionen uppfinnande, imiterande, tränande och intervenerande. Politisk förändring sprider sig i oväntade riktningar snarare än att den bara kommer uppifrån från ledare eller bara nerifrån från gräsrötter. (Tarde, 1903; Herngren, 2016.)

Per Herngren
16 april 2020, version 0.3 

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism. Borderlands e-journal, 3 (2).
Barad, K. (2007). Meeting the universe halfway: Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Durham, N.C: Duke University Press.
Butler, J. (1997). Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York, NY: Routledge.
Butler, J. (2006). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York, NY: Routledge. (Original publicerad 1990).
Butler, J. (2009). Krigets ramar – När är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft förlag.
Chafe, W. H. (1981). Civilities and Civil Rights: Greensboro, North Carolina, and the Black Struggle for Freedom. New York: Oxford University Press.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi.
(Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Tarde, G. (1903). The laws of imitation. New York: Henry Holt and Company. Från facsimile 2007 by Books on Demand UMI. (Original publicerade texter 1882-1888).
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

Intro till civil olydnad - poddavsnitt

Föreläsningen hölls 25 februari 2020 på Göteborgs Universitet. Detta är introt på en föreläsning om Samhällsförändring och ickevåld som poesi. Efter detta hölls några exempel på ickevåldsträning som laddas upp som egna avsnitt på podden.

PODD-AVSNITTETS INNEHÅLL

Plogbillsaktioner

Gandhi och målet är medlet, saltmarschen

Rosa Parks och sit-in.

Civil olydnad är inte protest

Thoreau

Makthavare-ateism

Makt är lydnad

Civil olydnad tränger undan och ersätter



Boka kurs eller föreläsning:

https://ickevald.net/perherngren/bokakurs

Civil olydnad lämnar protesten - likhet med queerfeminism

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

När jag föreläser om hur civil olydnad överger protest och nej-sägande ser jag hur en del åhörare skeptiskt skakar på huvudet. Men i slutet av samtalet är det vanligen detta som skapar störst entusiasm. Många av de jag möter är trötta på att säga nej och vara emot.

Henry David Thoreau påstår i sitt traktat från 1849 att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring. (Thoreau, 1995, s 14.)

Med utgångspunkt i att lydnaden är det stora problemet uppfinner Thoreau en civil olydnad som överger protestens logik: vara emot, säga nej, uttrycka missnöje, vädja till regeringar.

Mohandas Gandhi avslöjar att han ständigt bar med sig Thoreaus traktat om civil olydnad. Inspirerad av Thoreau bryter sig även Gandhis ickevåld bort från demonstrationer och protester:

There is no doubt whatsoever that the deliverance of sixty million human beings from age-long suppression will not be brought about by mere showy demonstrations. There has to be solid and constructive programme (Gandhi, 1999, vol 57, original 1932).

Här upptäcker man att Gandhi inte enbart kritiserar lagliga demonstrationer utan även ensidig olydnad. Civil olydnad får inte fastna i ren olydnad. Det behöver bli del av vad Gandhi kallar det konstruktiva programmet. Civil olydnad blir på så sätt att skapa och bygga samhällen snarare än att protestera och säga nej.

För att begripa Thoreau och Gandhi får vi ta hjälp av filosofer och forskare. På artonhundratalet är Friedrich Nietzsche den filosof som främst kritiserar protest och negativitet. Det gäller, enligt honom” att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd” (Nietzsche, 1994, s 154).

Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas. Nej-sägandet vänder sig mer mot sin egen förmåga än mot det den protesterar emot. Ifall Nietzsche har rätt skulle protest alltså skapa oförmåga snarare än politisk förändring.

Hundra år senare kritiserar den franske filosofen Gilles Deleuze protesten. Nej-sägandet ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta nej-sägandet. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa. (Deleuze, 2003, s 282.)

Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja” (Deleuze, 2003, s 283).

Viktigt att påpeka är att Nietzsche och Deleuze talar om det kreativa skapandet inte om positivt tänkande. Både negativt och positivt tänkande lockar oss bort från förverkligandet. De menar att negativt och positivt tänkande fungerar som flykt från det praktiska skapandet.

Queer och feminism möter ickevåld

Även om protesterandet dominerar aktivism i nord har delar av queer och feminism lagt sig nära ickevåldets praktik. Sara Ahmed som forskar kring queerfeminism och rasifiering ger en skarp kritik mot övertron på nej-sägande, vara emot och bli anti.

What we might remember is that to be against something is precisely not to be in a position of transcendence: to be against something is, after all, to be in an intimate relation with that which one is against. (Ahmed, 2004.)

Att vända sig mot är att uppmärksamma. Vilket innebär att anti-aktivism är med och återupplivar det den vänder sig mot, enligt Ahmed. Att vara ”anti” innebär inte att vi överskrider det vi är anti. Genom att stå emot något blir anti snarare en stötta, ett stöd till det den står mot.

Att vara emot är att rikta sig mot. Protesten producerar en riktning in mot ett center. Därmed komponerar protesten en huvudperson, den egentliga aktören, den som agerar, den som borde agera annorlunda.

Genom att vända sig mot ett centrum vänder protesten ryggen mot andra aktörer. Protesten skapar en huvudaktör och avsätter därmed andra aktörer.

När anti-något vänder sig mot något inleder protesten därmed en intim relation till sin motståndare, enligt Sara Ahmed. Protesten gör på så sätt sig beroende av det den vänder sig mot. Den utvinner kraft från sin motpart. Makt och förtryck blir protestens kraftkälla.

Ifall protesten försöker vända sig i andra riktningar än mot härskarna uppstår en abstinens, och den dras tillbaka mot sina antagonister, mot dem som ger protesten kraft.

The messy work of ‘againstness’ might even help remind us that the work of critique does not mean the transcendence of the object of our critique; indeed, critique might even be dependent on non-transcendence. (Ahmed, 2004.)

I dialog och samverkan med queerfeminism bygger ickevåld de ordningar och samhällen man vill leva på ett sådant sätt att det samtidigt ska tränga undan och ersätta förtryckande ordningar (Herngren 2016).

Per Herngren
8 april 2020, version 0.1

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism. Borderlands e-journal, 3 (2).
Deleuze, G. Guattari, F. (1987). A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Deleuze, G. (1994). Difference and repetition. New York, NY: Columbia University Press, The Athlone Press.
Deleuze, G. (2003). Nietzsche och filosofin. Göteborg: Daidalos.  
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Nietzsche, F. (1994). Om moralens härstamning. Stockholm: Prisma Magnum. (Original publicerad 1887).
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.