Omedveten frånvaro

När saker och problem gör sig närvarande fångas vi gärna i nuet. Nuets fängelse kan byggas av information, av upptagenhet och av vad vi borde. Fångenskapen kan vara tvånget att hänga med och förhålla sig till det som är aktuellt, så kallat samtidsslaveri.

När saker och ting fungerar runt oss blir de till stor del frånvarande. När vi fungerar tillsammans med andra och annat blir även vi frånvarande för oss. När jag släpper loss i dans glömmer jag mina fötter. När jag blir plötsligt blir medveten om mina fötter tappar jag takten. För att jag ska kunna dansa behöver jag bli omedveten om alla tusentals rörelser som mina muskler och leder utför i varje takt. Och jag behöver förhålla mig omedveten till alla komplexa rörelser som utförs av andra dansare runt omkring mig. (Se Heideggers hammarfilosofi.)

Vi använder olika sätt för att befria oss från nuets fängelse. Nedanstående frånvarometoder är bara en lista på vanliga tekniker, de ska inte ses som fix, enkla lösningar eller goda råd. Skriv gärna en kommentar och fyll på listan.

Frånvaro-metoder för att befria oss från nuets fängelse

1. Leva "som om" snarare än "för att". Göra saker som om de är bra i sig, inte för att de ska göra saker och ting bättre senare.
2. Leva i tro och hopp. Och undvika optimism, pessimism och annan fixering vid resultat.
3. Undvika tvånget att förstå och begripa.
4. Sluta röra sig i riktningar som ska leda till lycka, lyckat resultat och mål. Undvika att skapa sig målbilder i framtiden.
5. Träna. All träning kan begripas som övning i att bli omedveten, i att omedvetandegöra. När träningen sätter sig behöver vi inte längre tänka på det. När träningen inte fungerar behöver vi tillfälligt bli medveten om vad som är problemet så vi kan rätta till det. Och sedan behöver vi glömma det igen för att få det att fungera igen.
6. Ignorera småproblem och småsaker som gör sig närvarande.
7. Hoppa över information i texter. Fångas av berättelser.
8. Undvika alltför många föredrag.
9. Sluta lyssna när chefer eller folk kommer med käcka råd eller om de försöker mikrostyra.
10. Göra ett bra jobb, använd dina färdigheter och strunta i att "hinna med".
11. Släppa kontrollbehovet över sig själv, människor och saker som gör sig närvarande.
12. Undvika att göra sig själv närvarande. Låta sig dras med och fångas av roligare saker än sig själv och sin egen upplevelse.
13. Kämpa och göra motstånd för att det är rätt och bra, utan att kräva resultat och effekt.
14. Undvika att värdera och utvärdera. Göra något värdefullt istället. Skapa värde.
15. Dras in i självgående puls istället för att ständigt planera och tänka på vad som behöver göras. Pulser kan vara rutiner, institutioner, traditioner, promenader, danser och ritualer.
16. Undvika enstaka arrangemang som måste planeras varje gång: så som events, kampanjer, projekt och manifestationer. Istället låta sig dras med av det återkommande.
17. Undvik att göra framtiden eller dåtiden närvarande i nuet genom alltför mycket grubblande.
18. Acceptera att det inte är så lätt att acceptera det som är kämpigt: känslor, våld, övergrepp, härskande och förtryck. Mycket av detta bör inte accepteras, det innebär dock inte att det måste fånga oss.
19. Undvik trots, protester och att vara emot. Negerandet gör det som negeras närvarande. Nejet åkallar det som nekas. 
20. Träng tillsammans med andra undan våld och förtryck med det liv vi vill leva tillsammans. Tillsammans kan vi börja leva de samhällen vi vill ha.
21. Betrakta glittrande hav, darrande löv eller andra former av brus som inte kan redas ut eller förutses.
22. Lära sig filterfunktionerna på mejl, mobil och i sociala medier. 
23. Stänga av ljudliga och visuella meddelanden i realtid. Inte låta datorn eller mobilen plinga.
24. Låtsas att irritationer är löv som blåser iväg. Låtsas att dumma och elaka är troll som klubbar ner varandra. Låtsas att någon prinsessa håller på och räddar en från draken.
25. Lämna över. "Bli del av" istället för att göra saker själv.
26. Våga ha tråkigt. Våga vara nere. Våga vara sur.
27. Lathet, slöhet och lättja. Ta en tupplur då och då.

Per Herngren
2014 03 16, version 0.1.1

Referens

Börja inte med dig själv - Heidegger

Samtidsslaveri hindrar politisk förändring
'Upptagen' som flykt från befrielse: Fromm
Information hindrar tänkande: Erich Fromm

Aktivserar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet
Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

100 härskartekniker & ickevåldsträning - intervju

Utdrag från intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Det kan vara svårt ibland, att stå emot orättvisor och förtryck – även i exempelvis en föreningsstyrelse. Det är inte ovanligt att en råkar ut för en del härskartekniker om en försöker påpeka att något är fel. Eller om en vill förändra. Vanligtvis pratas det om sju härskartekniker. Det finns många som har utökat listan med fler. Du har skrivit en lista med hela hundra stycken härskartekniker! Varför hittar du så många fler än vi andra?

Per: Det är inte så mycket jag som hittat de hundra härskarteknikerna. Vi jobbar med vängrupper, alltså smågrupper som utför civil olydnad. Den som är vald att vara maktingripare upptäcker ibland nya maktpraktiker. Så listan på makttekniker, härskartekniker och mikrobestraffningar blir bara längre och längre.

På nittiotalet upptäckte vi att många som egentligen vill väl omedvetet använder “snälla metoder” som skapar skärskillnad eller underordning. Eftersom det är svårare att ingripa mot “snälla makttekniker” kan dessa bli mäktigare än typiska härskartekniker.

Thor: Finns det några som du skulle vilja lyfta fram som extra viktiga, men som vi ofta missar?

Per: På en av mina ickevåldskurser nyligen berättade en fritidsledare som är född och uppvuxen i Hammarkullen, Göteborg, att hen ofta får frågan “Var kommer du ifrån?”. En annan kursdeltagare som berättade att hen var född i ett annat land fick aldrig den frågan. Skillnaden hade helt och hållet med utseende att göra, inte med vem som var “främling”. Snällhet och nyfikenhet kan på så sätt producera svenskhet utifrån hudfärg, alltså producera ras.

Var-kommer-du-ifrån? kanske producera mer ras än vad rasister producerar? Tänk dig själv hur det skulle vara för en som är född i Göteborg att vecka efter vecka, år efter år, få höra: “Trivs du här?” “Ni tillför så mycket.” “Ni är så mycket mer naturliga än oss.” “Vad duktig du är på svenska!”

Thor: När jag läste den där listan kände jag igen mycket. Både sådant jag blivit utsatt för och sådant jag utsatt andra för, utan att egentligen ha tänkt på det allt för mycket. Det är så svårt, i ögonblicket när någon använder en härskarteknik, att veta hur en ska agera! Är det en bra idé att säga ”stopp, nu använder du en härskarteknik på mig” eller hur bryter man egentligen ett sådant beteende konstruktivt?

Per: När vi håller ickevåldsträning under en helg hinner vi med kanske fyrtio olika metoder och tekniker för att ingripa. De som ägnat sig åt ickevåld några år har kanske lärt sig några tusen metoder. Dessa metoder går egentligen inte att beskriva helt och hållet med ord. Varje metod innehåller dussintals olika gester, rörelser och talhandlingar.

Att ingripa vid härskartekniker handlar om att träna och att träna. Att kunna ingripa handlar alltså inte om att få goda råd eller att teoretiskt läsa en bok med tips. Det finns inga enkla fix.

Ickevåldsträning är som att lära sig dansa queersalsa eller spela fotboll. Böcker eller teorier blir användbara först när en har hållit på ett tag, då du lärt dig tusentals olika reflexer, rörelser och sätt att uttrycka sig.

Många som börjar med ickevåldsträning suckar och undrar hur de ska kunna komma ihåg allt. Men träning handlar om att glömma, att låta kunskap sätta sig i kroppen. Träning börjar fungera när vi inte tänker på vad vi gör.

Träning är att göra sig själv omedveten. En fotbollsspelare kan ju inte fundera över vilken vinkel hen ska ha på fotled och knä. Hur mycket tyngd som ska fördelas på respektive ben. Sådant måste bara sätta sig i kroppen. Och det sker genom träning och åter träning.

Thor: Du beskriver en grupp i en organisation eller förening eller rörelse… En grupp du kallar för ”svansen”. De är de som inte deltar i arbetet men som alltid har synpunkter och åsikter och klagomål när jobbet väl är genomfört. De är också snabba på att döma ut människor om något går fel. Sådant gör mig väldigt arg. Om en ser människor bete sig så (som sagt, inte helt ovanligt) vad ska en göra då? 

Per: Förhoppningsvis kan de vi valt till maktingripare och stämningsunderlättare se till att “svansen” inte gnäller, saboterar och tar kraft från gruppens engagemang och omsorg. Ibland måste deltagare dock slängas ut ur gruppen. Det kan vara en bra lösning att dela en grupp i mindre grupper. En person som gör en viss grupp trög och svårarbetad kan i en annan grupp bli ett viktigt bidrag.

För dig som vill öva på att ingripa vid härskartekniker:
Välkommen på helgkurs!

 
  

Referens

Mikrobestraffning härskar över härskarteknik
100 härskartekniker
Lyckan styr - härskartekniker
Lycka som maktteknik
Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Kön, ras och klass klibbar fast - intervju

Utdrag från en intervju som ska publiceras i en bok.

Thor: Grupper påverkar oss människor på konstiga sätt. För ett tag sedan träffade jag ett gäng gamla klasskamrater från grundskolan och vi gick ut och åt middag tillsammans. De flesta hade jag inte träffat på nära 15 år. Men efter en liten stund var det som att vi var tillbaks på högstadiet. Samma maktförhållanden, samma gliringar och skämt. Samma roller. Ett gäng vuxna människor, en del med barn och familj… Vad beror det här på?

Per: Jo, du har rätt. Sara Ahmed visar med sin queerfenomenologi hur makt klibbar fast. Makt fastnar på våra kroppar. Mobbing, sexism, rasism, under- och överordning, är klibbigt och fastnar gärna på oss.

Detta blir extra tydligt när det gäller mobbing. Människor som är jättesnälla och hyggliga med andra kan tillsammans, i vissa konstellationer, bli elaka. Någon i gemenskapen pekas ut som problemet, som dålig eller som den som inte hör hemma där. Det är som om våra personligheter beror på vilka vi är tillsammans med.

Även våld kan klibba sig fast på kroppar, så att våldet följer med när vi rör oss. Vissa görs till måltavlor för våld genom att de pekas ut som annorlunda på grund av nationalitet, medborgarskap, läggning, eller på grund av hår- och hudfärg. 

Ibland kan vi dock upptäcka att det klibbiga är borta. Vi blir befriade från kön eller ras och blir istället vänner, aktivister eller volleybollspelare. Lite senare i omklädningsrummet kan dock en volleybollspelare upptäcka att läggning, kön eller ras åter klibbar fast på hens kropp.

Civil olydnad kämpar mot vår lydnad - intervju

Här är ett utdrag från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Du skriver också om hur makt kan vara inbyggt i en grupp. Hur menar du då? 

Per: All makt i en grupp verkar genom att byggas in i gruppen. Könsordningar, kapitalism, nationalism, lönearbete, egendom eller kärnfamilj är inte avlägsna, väldiga system. De är praktiker. De är praktiker av samarbete och lydnad. Makt, våld och förtryck består av lydnad. Det finns ingen jättemakt därute som sänder sin mystiska “maktkraft” in i en grupp.

I civil olydnads-traditionen från Henry David Thoreau (amerikans författare och filsof, verksam på 1800-talet, reds anm) och Mohandas Gandhi pekas lydnad ut som problemet med förtryck och härskande. Vi ger det destruktiva plats att vara ondskefullt. Problemet blir därmed inte så mycket regering, ledare, styrelse eller förtryckare – utan de som vill väl men inte ingriper. För ickevåld blir problemet de organisationer som vill befrielse men fortsätter att lyda. Ickevåld är en kamp mot lydnaden.

System är vårt sätt att dansa med varandra, hur vi koordinerar oss. Ett system är “hur vi ordnar saker”, igen och igen. System är inte så stora, men de utförs igen och igen. System drar i oss, så som karnevaler eller salsa drar i oss. Det finns alltså ingen stor kapitalistisk eller patriarkal sfär därute, runt oss. Eftersom system drar oss till sig kan de dock bilda svärmar, så som insekter svärmar.

I vissa skräckfilmer kan en demon ta över en svärm av insekter eller en flock av fåglar. Då kan hjälten se svärmen som en stor demon med armar och ett huvud. Det är denna illusion som gör att vi ser kapitalism, nationalism och rasism som väldiga system. Egentligen är de väldigt små. Men många.

Det gäller för folkrörelser att skapa andra svärmar, andra system och ordningar, som kan tränga undan de som är destruktiva.

Thor: Hur kan vi bryta sådana svärmar, som drar i oss?

Per: Eftersom makt är lika med lydnad, samarbete och hörsamhet så bryts makt genom ohörsamhet, ickesamarbete och olydnad.

Visst, laglydiga aktioner kan justera makt, men laglydig aktivism återskapar samtidigt laglydnad. Laglydig aktivism gör återigen folk lydiga. Laglydiga aktioner drar aktivister in i laglydnad. Ensidig laglydnad centraliserar på så sätt makt till staten. 

Psykoanalytikern Erich Fromm, som var med och skapade kritisk teori, skrev en spännande bok 1941 som handlar om vår flykt från befrielse. All befrielse innebär olydnad, enligt Fromm. Men vi tenderar att fly in i lydnad. Precis som Gandhi och ickevåld pekar Erich Fromm ut lydnaden som det stora problemet i världen.

Välkommen på Hopp & Motstånd 2014!

Reträtt om civil olydnad och ickevåld

fredag-söndag 4-6 april 2014 i Hammarkullen, Göteborg

http://ickevald.net/catholicworker/hoppmotstand2014.htm

Aktiverar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet

Sociologen Hartmut Rosa analyserar hur samhällen alltmer fångas av en tid som accelerar. När aktivism dras med av accelerarande tid medverkar aktivismen i att göra accelerationen till en totaliserande kraft.

När detta sker får aktivismen det svårt att dra sig ur, den fångar sig själv i upptagenhet, i nyhets- och samtidslaveri. Aktivismen blir rastlös.

Aktivismens acceleration får aktivister att fly kontinuerligt motstånd. De övergår istället till att aktivera och avaktivera engagemang. De aktiverar och avaktiverar, enligt Hartmut Rosa, dessutom vänner, samarbete och relationer. Det gör att den solidaritet, det tålamod och den omsorg som är nödvändig för en motståndsrörelse inte går att bygga upp.

Hur aktivism flyr in i acceleration

1. Upptagenhet: genom att fly in i upptagenhet skyddar aktivismen sig från befriande och revolutionerande förändring. Aktivism övergår från samhällsförändring till aktivismism: aktivism som söker efter ny aktivism.
2. Samtidslaveri: genom att ständigt haka på aktuella frågor flyr aktivismen långsiktig förändring. Den fångas i tvånget att vara aktuell. Det tålmodiga, envisa och ihärdiga avfärdas som inaktuellt. (Läs mer om samtidsslaveri.)
3. Närvaro-tvång: genom att aktivera och avaktivera människor och engagemang fängslas aktivism i presens, i det ständiga nuet, i ett tvång att vara närvarande.
4. Events, kampanjer, projekt och manifestationer: genom att organisera händelser med tydligt slut flyr aktivismen pulserande, institutionaliserande förändring. Aktivism fokuserar istället på återvändsgränder. Händelser med inbyggt slutdatum.
5. Fetischism: genom att söka sig till aktioner som ger kraft, laddar batterierna, kan energi överföras från aktivism till lönearbete. Aktivistiska energikickar kan på så sätt göra lönearbetets acceleration uthärdlig och möjlig. (Läs mer om fetischism i protest.)
6. Självvärldar: genom att skapa bubblor av omsorgsfull, stimulerande och stödjande vit, medelklass med ungefär samma ålder lyckas aktivism bygga egna oaser mot stress.
7. Intimitetens tyranni: genom att ersätta rätten att bli medlem, att få vara aktiv och att få delta i beslut, med intima grupper tränger klass, ålder, vithet och identitet effektivt undan de som inte är lika lyckade och lyckliga. Precis som självvärldar fungerar intimiteten som skydd mot stress. Stress från att bygga relationer med de som inte tänker som oss, som inte är lika trevliga och mysiga.
8. Politisk individualism: genom att omvandla gemensamma angelägenheter till individuell duktighet flyr aktivismen det politiska. Demokrati görs sekundärt. Accelerande krav i sociala medier på åsikter, ställningstaganden och individuell radikalitet hetsar individen, vilket gör det närmast omöjligt att ta sig tillbaka till det politiska, till det gemensamma.

Per Herngren
2014 03 02, version 0.1.2

Referens

Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik
Samtidsslaveri hindrar politisk förändring
'Upptagen' som flykt från befrielse: Fromm
Information hindrar tänkande: Erich Fromm

Feministisk mötesteknik - intervju

Och välkommen på kurser med feministisk mötesteknik!

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Kommentarer är mycket välkomna!
Thor: Men i våra traditionella folkrörelser, är det inte klokt att – så långt det är möjligt – fokusera på att komma överens. Att på ett demokratiskt sätt arbeta tillsammans så att det inte uppstår situationer där motstånd är nödvändigt. I alla fall för föreningar och organisationer. Du har också skrivit om just detta, alltså att skapa demokratiska möten och arbetssätt. En sak som du har skrivit mycket om är balansgången mellan att vara fixerad vid starka ledare och att vara helt struktur- och ledarlös. En del organisationer verkar alltid söka tydligt ledarskap, mer och hellre än demokrati. Går det att kombinera starkt ledarskap och öppenhet? Och kan en organisation fungera med bara demokrati – utan ledarskap?

Per: Feministen Jo Freeman visar i sin text från 1970 att platta och strukturlösa grupper blir informella tyrannier. Platta organisationer döljer ledarna – de ledare som väljer sig själva genom att dominera och ta plats på stormöten.

Det blir, enligt Freeman, svårare att avsätta ledarna i informella strukturer än vad det är i organisationer med formella strukturer. Med formella strukturer kan ju årsmöten och beslutsmöten formellt tillsätta och avsätta en funktionär. I informella strukturer blir det dominans som bestämmer.

Men alternativet måste inte vara pyramidformade hierarkier. Det finns effektivare och jämlikare alternativ än pyramidformade hierarkier.

Pyramidformade, centralististiska demokratier är egentligen en kvarleva från kungaväldet. Folkrörelser och parlament tog över kungaväldets centralism och valde att behålla “härskaren”, även om denne valdes genom omröstningar.

En del folkrörelser motverkar centralismen genom att göra lokalgrupper självständiga och självbestämmande, de kan då inte styras av organisationens centralstyrelse. Så länge de följer organisationens stadgar och målsättning blir de i praktiken jämlika en eventuell riksstyrelse. Men den centralistiska kejsarstrukturen blir ändå ofta kvar. Många lokalgrupper kopierar centralismen och väljer en styrelse som styr det mesta av verksamheten.

Ickevåldsgrupper och feministiska grupper har utvecklat andra former än platthet och pyramid. En möjlighet är att mångfaldiga hierarkierna. Istället för en pyramid med en centralistisk topp får vi en fjällvärld av arbetsgrupper och lokalgrupper. Dessa behöver givetvis utveckla olika sätt att koordinera med varandra, annars blir de ensamma atomer.

Koordineringsgrupper kan vara utformade som råd där olika arbetsgrupper och motståndsgrupper har rätt till representanter. Här uppstår givetvis också frestelsen att rådet börjar styra istället för att stödja och koordinera grupperna.

Även grupperna själva tenderar att överlåta sitt ansvar och sin makt till centrala organ. Arbetsgrupper frågar kanske rådet hur de ska göra. De ber om lov. De lastar över beslutet på rådet.

Här gäller det för för rådet att bolla tillbaka beslutet. Ickecentralistiska råd kan då fokusera sin energi och tid på att skapa resonans och ömsesidig förstärkning mellan grupper i verksamheten.

Jag har deltagit i organisationer som har flera råd. Flera råd kan fördela ansvaret mellan sig. I en ickevåldsorganisation i USA där jag jobbade som voluntär ansvarade ett råd för ekonomi, personal och kontorsbyggnad. Ett annat råd ansvarade för själva verksamheten.

Från sjuttiotalet och framåt har feminister och ickevåldsaktivister uppfunnit flera verktyg för jämlikare och kreativare demokrati. Några av dessa kallas för feministiska mötestekniker.

Feministiska mötestekniker utvecklades med inspiration från Jo Freemans text från 1970, om strukturlöshetens tyranni. Istället för att, som i 68-rörelserna, använda stormöten och låta “de som dominerar dominera” så mångfaldigar feministiska mötestekniker funktionärerna.

Den som leder samtalet kallas mötesunderlättare. Den som har hand om att fördela tid mellan olika frågor och personer är tidsunderlättaren. Och den som löser maktproblem under mötet kallas maktingripare. Stämningsunderlättaren organiserar rummet på ett kreativt sätt och ser till att gruppen tar pauser och fika.

Med dessa olika funktionärer blir feministiska mötestekniker faktiskt mer strukturerat än gamla traditionella möstestekniker med ordförande.

Dagens fokus på ledarskap tror jag mycket är en flykt från befrielse. På sjuttiotalet skulle vi sätta vårt hopp till gräsrötterna. Idag ska vi sätta vårt hopp till ledarna. Istället för medarbetarskap och jämlikhet ska vi förlita oss på ledare.

Det är frestande att underordna sig. Det känns så skönt att ha en ledare som ansvarar för allt viktigt.

Mångfaldigandet av hierarkierna handlar inte om att avskaffa ledarna utan om att låta fler ansvara för olika funktioner. Organiserandet och beslutsfattandet decentraliseras. Funktionärerna roteras då och då för att inte skapa nya förstelnade ordningar.

Dessa jämlikare mötesordningar blev med tiden effektivare än traditionella former. Centrala ledare skapar gärna tröghet. En kreativ och effektiv organisation måste kunna ta hundratusentals beslut – vilket blir omöjligt med centralstyrning. Centralstyrning är möjligen den största flaskhalsen i dagens folkrörelser.

Det som kan vara lite svårt att upptäcka är att stormöten också tenderar att bli centralstyrning. Alla ska lägga sig i alla frågor. Ansvariga frågar ofta stormötet om hur de ska göra. Stormöten råkar då snabbt ut för “information overload”, informationsförstockning.

Thor: Du nämner den där listan på olika uppgifter som kan vara bra att dela ut när en har möten. Det är ”mötesunderlättare”, ”tidsunderlättare”, ”maktingripare”, ”stämningsunderlättare” och ”förståelseunderlättare”. Det låter som små snälla figurer som smyger runt på föreningens möten och hjälper till i hemlighet. Men vad innebär de här rollerna egentligen och hur används de?

Per: Njaee, det är inte hemliga funktioner. I början av ett möte, eller ännu hellre i slutet på förra mötet, väljer vi mötesunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och sekreterare.

Förståelseunderlättare används främst under kurser och i undervisning, men det borde kunna användas även i möten. Förståelseunderlättare skulle kunna samarbeta med maktingriparen för att motverka att över- och underordning uppstår på grund av jargong, utbildning och expertis.

När vi i ickevåldsgrupper håller ett beslutsmöte, eller en kurs, vet alla vem som är ansvarig för vilken funktion. Det gör att resten av deltagarna kan ägna sig åt syftet med mötet eller kursen. De slipper tänka på alla problem som uppstår. Ingen klarar av att tänka på allt. Funktionärerna avlastar alltså mötet från en massa frågor som annars skulle belasta gruppen: som exempelvis tid, makt, dominans, detaljbeslut, gruppdynamik, dagordning, städning, vädring, fika och så vidare. 

Efter några möten roterar vi funktionerna. Jo Freeman varnade de grupper som roterade vid varje möte. Funktionärer behöver tid att finslipa sina verktyg och utveckla bättre mötesformer. Problemet med dåliga möten och härskartekniker beror numera ofta på svaga och ovana funktionärer. Problemet är inte lika ofta starka ledare. När vissa fortsätter att dominera och använda härskartekniker så behöver gruppen stärka maktingripare och stämingsunderlättare. Demokrati och samhällsförändring handlar mer om träning än att vara upplyst och informerad.

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken

Fröken Frimans revolutionsmetod

Ikväll såg jag alla tre avsnitten av Fröken Frimans krig. Det är en spelad kortserie om det historiska kvinnokooperativet Svenska Hem som startade 1905 trots våld från unga män och bojkott från kapitalistiska Stockholms Specerihandlareförening. Och trots dåligt stöd från det manligt dominerade Konsument Förbundet, Konsum.

1905 hade kvinnor inte rösträtt, juridiskt var ofta män förmyndare över kvinnor, matfusket var utbrett i Stockholm och många blev sjuka av dålig mat. Undernäring och svält förekom. Kvinnokooperativet Svenska Hem revolutionerade kvinnors organiserande och kooperationen på flera sätt.

Fröken Frimans revolutionsmetoder (i serien)

1. Revolutionen Svenska Hem byggdes inte av upplysta, medvetna eller radikala personer utan av de som var skickliga på olika saker, och som kunde tillföra det som de andra inte kunde tillföra, ex kvalitetsbedömning, räkenskap, djurvård, organisering, skapa kontakter.
2. Revolutionen innebar olydnad mot ett flertal ordningar. Revolutionärerna behöver därför omsorg som klarar straff och kontroll från familj, lag och grannar.
3. Revolutionen byggde inte på enhet eller identitet utan på allianser mellan motstridiga intressen och uppfattningar, några av kvinnorna i serien var exempelvis mot jämlikhet men dessa skildras som helt avgörande för att få nya system att fungera. Allianser i serien är bland annat deltagare från olika klasser, olika kön, olika sexualitet, olika åldrar, olika politiska uppfattningar. En häst, en affärslokal och några smugglare från svartamarknaden i Stockholm får också räknas in bland allianserna. Allianser skapas även med "fiender" till Svenska Hem.
4. Revolutionen fick ta tid. För snabb revolution blev inte hållbara.
5. Revolutionen byggde inte på tillfälliga "event", föredrag eller protester mot det som var dåligt, utan på envetet och tålmodigt byggande och uppfinnande av metoder, rutiner och system, som sedan behövde justeras gång på gång för att fungera ihop. 
6. Revolutionen Svenska Hem krävde mycket jobb och dagliga träffar.
7. Revolutionen kombinerades med solidaritetsarbete och socialt arbete.
8. Revolutionen innebar konfrontationer, misstänksamhet, överseende, förlåtelse och även pauser från de andra revolutionärerna.
9. Revolutionärerna hade ofta kul tillsammans för att bryta slitsamt arbete, fira segrar och för en stund glömma alla sina slitsamma revolutioner.
10. Revolutionen Svenska Hem bestod av mängder av mikrorevolutioner: frigörelse från hem, familj och lönearbete; samt nya sätt att behandla varandra jämlikt vilket i serien tränger undan dominerande klass-, ras- och könsordningar; demokratiska mötesformer; kooperativt organiserande; moralisk radikalisering; nya sätt för renhet, mat utan fusk; samt svärmar av andra revolutioner. Och dessa revolutioner bestod i sin tur av varandra, och av Svenska Hem. Revolutioner skildras alltså inte som skilda sfärer utan intrasslade och ömsesidigt beroende, samt även skapande av varandra.
11. Revolutioner som samverkar bygger resonanseffekter mellan sig. Revolution kommer från latinets revolvere rotera, åter-komma, revolutioner är ständigt återkommande. Revolution är puls. Resonans är ömsesidig förstärkning mellan saker som pulserar. Det kan dock ta tid och träning innan olika pulser hamnar i resonans med varandra. Ingen revolution dansar ensam, revolutioner dansar med varandra. Det är bara genom att dansa med varandra som de tränger undan och ersätter andra system.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Fröken Frimans krig, serie i tre entimmarsavsnitt som först sändes på statligt kontrollerad television 2013-2014.

Funktionell dumhet

Funktionell dumhet finns i Språkrådets nyordslista för året som gått. Det är att skickligt, samvetsgrant och kompetent utföra sitt jobb utan att ta hänsyn till ifall det skapar en bättre värld och hjälper våra medmänniskor.

Per Herngren
2014 01 21, version 0.1

Lär dig metoder för att motverka funktionell dumhet

Välkommen på helgkurs i konfliktingripande och jämlikare samarbete

Referens

Per-Anders Jande, Anders Svensson, "Dags att embrejsa årets nyord", Språktidningen, januari 2014, s 18.

Per Herngren, Skicklig inkompetens på ledarkurser, 2008.

Alternativ betydelse av funktionell dumhet

En annan betydelse av funktionell dumhet används också. Där blir funktionell dumhet mer synonymt med skicklig inkompetens, att skickligt följa de senaste trenderna inom ledarskap och styrmodeller.

Ondska rekryterar de ordentliga inte de onda: Hannah Arendt

Flera av mina antirasistiska vänner fokuserar sin energi på ett litet högerparti som nyligen kommit in i riksdagen. Detta fokus riskerar att kamouflera de effektivt onda systemen.

Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor.

Onda människor platsar inte in i onda system. Fanatiker och psykopater platser inte in i onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar de onda systemen effektivast. Onda människor skulle få onda system att bli tröga, marginella eller självdestruktiva. Onda och otrevliga människor skulle få plikttrogna och duktiga lönearbetare att dra sig undan de onda systemen.

Våra regeringar dödar flest

Vi vill nog helst förtränga att socialdemokratiska och borgerliga svenska regeringar varit med och dödat mer än en miljon "utländska" medborgare bara under mina föräldrars livstid. Detta dödande har genomförts bland annat genom vapenhandel till ungefär vartannat krig i världen samt genom utvisning av judar och motståndskämpar till nazityskland.

Dödandet utförs också av domstolar som skyddar dödandet mot att folkrörelser intervenerar. Ett skydd som legitimeras av en lag som ser utländska medborgare som bor utanför våra gränser som irrelevanta, eller mindre värda än privat egendom innanför våra gränser.

Krigsförbrytaren Adolf Eichmann

Efter nazitysklands fall följer Hannah Arendt rättegången mot krigsförbrytaren Adolf Eichmann. Rättegången tvingar henne att vända upp och ner på den gängse förståelsen av hur ondskan kunde bli så effektivt ond. Det var den pliktrogne, samvetsgranne, "gode medborgaren" som genom sin lydnad genomförde ondskan.

Hennes analys gör ont i magen, men den gör den obegripliga ondskan aningen mer begriplig.

Exempelvis: Hur lyckas två ordentliga organisationer som TCO och LO genom sitt plikttrogna samarbete och löneförhandlande med vapenhandel döda flera personer än alla "våra kriminella gäng" tillsammans? (Under motsvarande tidsperiod.)

Och hur lyckas Svenska Kyrkan döda fler än alla knarkkarteller i vår närhet? Kyrkans dödande utförs genom dess innehav av vapenaktier samt besparingar i banker som investerar kyrkans pengar i vapen.

Lika sörjbara

Ifall vi skulle se alla som dödas som lika sörjbara oberoende om de är bruna eller vita, fattiga eller rika, bor i Sverige eller på andra sidan jordklotet, upptäcker vi att ondskan blir riktigt effektivt ond bara med de organisationer där det råder någorlunda frid och harmoni, trivsel och inspiration, omtänksamhet och lojalitet. Det är detta vi behöver göra motstånd mot.

Per Herngren
2014 01 04, version 0.1.1

Referens

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977.

Metod

Utgångspunkten i texten ovan är att alla är lika sörjbara. Dödandet räknas inte bort bara för att de som dödas är bruna eller bor på andra sidan jordklotet. Är vi direkt inblandade i dödande så är vi direkt inblandade, exempelvis genom att langa vapen eller investera i krig. Detta är ett sätt att analytiskt försök undvika metodologisk nationalism.

Jag menar inte att det går att mäta människors värde genom att göra människor numreriska. Däremot går det att jämföra antalet döda som utförs av olika organisationer och på så sätt visa hur dödandet av bruna värderas mindre än dödandet av vita, hur dödandet som genomförs av statliga organisationer värderas mindre än dödandet som genomförs av de som pekas ut som kriminella eller som terrorister. Detta innebär givetvis inte att de som dödas av privatpersoner eller av små organisationer skulle vara mindre sörjbara än de som dödas av stater.

När jag uppskattar och räknar antalet människor som våra regeringar under mina föräldrars livstid varit med och dödat räknar jag endast in välkända händelser, som exempelvis vår utvisning av judar till nazityskland och vår vapenhandel till de mest kända krigen. Ifall någon har resurser att mer systematiskt ta fram uppgifter om krig där vi är inblandade skulle siffran bli större.

När jag uppskattar dödandet genom innehav av vapenaktier gör jag antagandet att fem procent av vapentillverkningen faktiskt dödar (vilket är ett antagande som behöver justeras med mer fakta). Jag räknar med att Svenska Kyrkans pengar bygger vapen med hjälp av motsvarande ungefär tio procent av kyrkans totala investeringar i vapenaktier (Vapenföretagen som kyrkan tillåter sig att investera i skulle i så fall bygga vapen för högst 10 procent och andra saker än vapen för 90 procent av kyrkans investeringar i vapenföretag). Ifall fem procent av (värdet av) de vapen som tillverkas dödar skulle i så fall dödandet utföras av fem procent av de tio procent av kyrkans pengar som används för vapentillverkning: Ifall detta är ett rimligt antagande används en halv procent av kyrkans totala investeringar i vapenföretag för faktiskt dödande. Tidsperioden jag räknar på är från 1936 fram till idag. Ifall detta blir lågt eller högt räknat vet jag inte. Någon som kan tillföra analys eller fakta?

För att räkna ut ungefär hur många personer ex 1000 kr i vapenaktier dödar så borde det gå att använda totala investeringar i vapentillverkning, hur stor andel av dessa investeringar som är aktier. Och sedan ställa detta mot totala antalet döda i krig. Resultatet borde bli en ungefärlig siffra på hur många som dödas av ett givet innehav av vapenaktier. Någon som är mer van vid sådana uträkningar?

I texten ovan räknar jag inte alls in dödandet som utförs genom icke-ingripande. Icke-ingripande är med största sannolikhet den handling som dödar flest i världen men jag kan inte komma på någon enkel metod för att ens vagt uppskatta hur många. Däremot går det att använda specifika siffror, som exempelvis hur många som dör på grund av undernäring. Det borde också gå att jämföra antalet döda i olika sjukdomar i tredje världen jämfört med motsvarande siffra i första världen, ex andelen döda i aids, magsjuka, malaria etc. Skillnaden skulle till viss del mäta dödande på grund av icke-ingripande.

Jag är filosofiskt intresserad av matematik men jag är ingen matematiker. Så jag vore tacksam för förslag på andra, smartare sätt att analysera. Poängen är inte att göra exakta, komplicerade uträkningar utan att hitta genvägar för att någorlunda enkelt göra rimliga uppskattningar. Det kan vara en poäng att då underdriva hellre än riskera att överdriva.

'Lyckan' styr - härskartekniker

Via två steg förvandlas lycka till maktteknik. 1. Lycka placeras över andra värden. Andra värden underordnas lycka. 2. Vi uppmanas att rikta våra liv mot lyckan. Lycka får oss att vända oss bort från det och de som stör lyckan.

Lycka normaliserar och legitimerar vissa ordningar genom att förknippa dem med lycka. Lycka styr oss mot ordningar som karriär och kärnfamilj. Styrteknikerna är allt från lyckönskningar, tips och råd, till utlovade framtida lyckoutopier: Då kommer du att bli lycklig! Utropstecknet efter lycka är en uppmaning, till och med en order. Bli lycklig!

Att lyckas eller misslyckas, att vara lyckad eller misslyckad, används i flera olika maktordningar för att peka ut vad som är överordnat och underordnat.

Lycka har de senaste årtionden förvandlats från oväntad händelse (som överraskning eller vinst i ett lyckohjul, vem är den lyckliga vinnaren?) till något du bör sträva mot. Bestämda metoder och mål ska göra dig lycklig. Lyckoindustri och lyckoforskning hjälper till med att befästa hur vi ska leva. Lycka riktar oss. Bestämmer riktningen.

Lycka blir styrtekniker

1. Lycka är att hitta någon, hitta den rätta. Lycka används här för att styra oss mot tvåsamhet, och styra oss bort från singelliv, eller bort från kollektiv och andra former av nära gemenskaper.
2. Bröllopet pekas ut som lyckligaste dagen i ditt liv. Lyckan används här för att styra oss mot heteroordning. Äktenskapet och familjen görs till utopin. Detta förstärks av att även vissa familjehögtider som julen kopplas ihop med lycka.
3. Platsen för äkta lycka pekas ut som Hemmet. Att få ägna sig åt Egna hemmet, trädgården och odlingen ger ett lyckligt liv.
4. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig! Mor och far har inget mot homosexuella, men de vill inte att du ska gå miste om ett lyckligt liv med familj och barn.
5. Befordran och examen befästs som lycka genom lyckoönskningar och examensfester. Lyckan används här för att styra oss mot ett liv i lönearbete och karriär.
6. Dina barn blir lyckligare med dig. Vissa kvinnor styrs mot familjen, bort från karriär eller andra engagemang som solidaritetsarbete och motstånd.
7. Livsmål och målbild. Lycka som mål blir ställföreträdande lycka. Genom att definiera vilka mål som gör dig lycklig ersätts lycka av att rikta in sig mot lycka. Sträva efter lycka blir lycka.
8. Lycka är att ordna sitt liv efter lycka. Genom lyckoforskning och lyckoindustrin definieras hur ett lyckat liv ser ut. Lyckoforskning är med och skapar lyckoordningar som tränger undan andra ordningar, exempelvis av kamp, ickevåld och solidaritet.
9. Lycka tränger undan empati och solidaritet. Att lida med någon annan, att vara olycklig med andra, att leva sig in i krig och förtryck, styr dig bort från lyckan. Och vänder du ditt liv mot lycka drar du dig samtidigt bort från medlidande och människor som gör dig olycklig.
10. Gör någon lycklig så blir du själv lycklig. Välgörenhet, individuella lösningar och bidrag tränger undan politiska, strukturella förändringar.
11. Gör inte den som älskar dig olycklig! Motstånd och civil olydnad leder till att du straffas. Du bestämmer ju själv över ditt liv - men gör för allt i världen inte din familj och dina nära olyckliga.
12. Att konfrontera familj, styrelse eller arbetslag om våld, förtryck eller övergrepp gör dem olyckliga. Själva konfrontationen mot övergrepp pekas ut som övergrepp, som det som skapar konflikter och gör människor ledsna.
13. Tips och råd. Genom vänskapliga tips om hur de ska lyckas blir de som ses som överviktiga, impopulära, fula, ensamma eller arbetslösa tillrättavisade. Viktordningar, popularitetsordningar, lönearbetsordningar ordnas genom att förmå individen att sträva i rätt riktning. För att få bli lyckad. På så sätt individualiseras dominerande ordningar. Det är individens eget fel att hen inte riktigt passar in i ordningen. Genom att inte passa in stör hen ordningen. Hen skapar oreda. Hen blir oredan som ska redas ut.

Hmm, jag lyckades förstås inte få med allt. Dela gärna, och skriv en "kommentar", om egna erfarenheter av lycka som härskarteknik, eller av andra sätt för att styra och skapa ordning med lycka.

Per Herngren
2013 12 31, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, Durham: Duke University Press, 2010.

Tro och tvivel

Tro är tillit. Tro är "som om". Som om målet redan är uppnått. Tro är en förutsättning för att en relation, organisation, institution eller ett system ska fungera. Tro är som om det redan fungerar. 

Tro är tillit till färdigheter och ömsesidig hjälp. Tro är som om jämlikhet och solidaritet redan finns. Tro är som om om rättvisa och avrustning håller på att genomföras. Tro är att våga vara sårbar. Tro är att behöva varandra.

Tvivel är möjlighet till innovation och politiska beslut om förändring. Tvivel är olydnad till en ordning som kanske inte fungerar. Tvivel är möjlighet till ny tro, tro på något bättre och mer rättvist.

Per Herngren
2013 12 26, version 0.1

Kommersialism: från Jesus till regnskog

Kommersialism genererar motsättningar. Dessa motsättningar skapar motstånd eller dåligt samvete hos människor. De hindrar till viss del kommersialism och kapitalism från att reproducera sig.

Kommersialism kan kamouflera dessa motsättningar genom att koppla sig till något moraliskt, rättfärdigt, rebelliskt eller oskyldigt.

Julen som verktyg för att koppla ihop kommersialism, osjälviskt givande och ett jesusbarn i något fattigt stall är genialisk. Julen genererar med hjälp av generositet och Jesus fantastiska vinster. Och den genererar även gott samvete hos de som konsumerar. Köpandet, kapitalismen, förvandlar sig själv genom Jesusbarnet till frid och självrättfärdighet.

En relativt ny metod för att kamouflera motsättningar samt skapa gott samvete och frid hos konsumenter har utvecklats under några år. Genom att ett köp automatiskt ger någon procent av priset till regnskog, läkarvård i tredje världen eller något annat som ska göra världen bättre kamoufleras kommersialism till världsförbättring och genorisitet. Återigen används detta antikapitalistiska "givande" till att reproducera köpande.

Några motsättningar i kommersialism

• Köpet förandligas. Köpandet laddar batterierna och ger kraft till köparen. Köpets fetischering ges högre värde än brukande och skapande. Köpandet ger inte bara andlig kraft till köparen, varans fetischering genererar även vinst, höga chefslöner och bonusar.
• Produktion förandligas. Vinst ges högre värde än hantverk, hållfasthet, användbarhet och byggandet av jämlikare samhällen.
• Gemenskap förandligas. Privat ägande tränger undan gemensamma beslut, gemensamt brukande och solidaritet. Ägande skapar en andlig relation till tingen: juridiskt ägande. Ägandet som ett metafysiskt den-är-ju-min! tränger undan relationer. Ägandet värderas högre än materialiserandet av gemensamma samhällen: byggandet av relationer mellan människor, ting, platser, djur och växter.

Per Herngren
Julafton 2013 12 24, version 0.1

Referens

Slavoj Žižek, Sophie Fiennes, The pervert’s guide to ideology (film), 2012.
Karl Marx, Kapitalet Första bandet, Första kapitlet, 1867.

Karl Marx om varor och fetischism

"En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa."
(Karl Marx, Kapitalet Första bandet, Första kapitlet, 1867, översättning Ivan Bohman.