Både naiv och kritisk

Kritiskt tänkande drar sig gärna ner i oförmåga. Det blir en ovilja till att vilja. En rädsla för att våga. Ett skäl till att inte genomföra.

Kritiskt tänkande måste därför varvas med en återkommande naivitet: tillit till att saker går att förverkliga. Det performativa handlandet - förverkligandet - behöver naivt tro sig kunna genomföras - för att kunna genomföras.

Kritiken återkommer dock. Den blir en rotknöl på en rot. En knöl där roten kan ändra riktning. Eller där en ny rot kan sticka iväg. Kritiken går dock snart över i naivitet, annars blir den nya riktningen bara ett pekande, en vilja som tappat sin vilja, en riktning som aldrig får fart.

Per Herngren

2015 02 24, version 0.1

Referens

Per Herngren, bloggtexter om performativitet: http://perherngren.blogspot.se/search?q=performativ

Massrörelser och påverkanspolitik

Påverkanspolitik ska påverka den som påverkar politiken. Den ska styra den som styr.

Föreställningen om politisk påverkan använder gärna mekaniska metaforer. Den revolutionerande ångmaskinen fick stor betydelse. De första patenten på sexton- och sjuttonhundratalet, gjorde det möjligt att bygga de fantastiska järnvägsnäten under artonhundratalet. Det var inte så underligt att mekanikens genombrott gav oss en speciell vision om hur politik faktiskt fungerar.

Mer kraft gav högre resultat. Politiska aktioner och kampanjer behövde därför vara kraftfulla.

Ju fler desto större massa. Större massa gav en större politisk tyngd.

För att räkna massans vikt behövde personer göras numeriska. Genom att göra om personer till individer kunde de räknas, och därmed också räknas in i massan.

Folket, folksamlingen, massan, föreställdes på artonhundratalet som ostyrig. Antingen utan riktning eller i en destruktiv riktning som pöbeln, mobben.

Massan behövde förvandlas till politisk rörelse. Den behövde dessutom manifesteras politiskt. Detta kunde ske genom demonstrationer och namninsamlingar, massaktioner och massrörelser.

Dessa politiska manifestationer föreställdes mobilisera tillräcklig kraft som påverkade den stora massan. När massan eller opinionen blev kraftfull började den påverka regeringen. För det var regeringen som styrde ‘samhället’. Regeringen hade genom byråkrati, lag och militär tillgång till en styrka som faktiskt kunde styra ‘samhället’.

Den gamla föreställningen om en kejsare som faktiskt styrde sina undersåtar översattes till regering och parlament.

När sådana föreställningar tas över av folkrörelser ställer de sig själva utanför eller under det politiska. Istället för att bli politiska försöker de påverka politiken.

Påverkanspolitik vägrar regera. Istället sänder den kraft utvunnen från massan över till det politiska. Påverkanspolitik riktar sig därför mot en huvudplats. Parlament, fullmäktige och huvudstäder upphöjs till platser där speciella ‘politiker’ samlas för att tänka och styra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till att göra texten bättre!

Hacktivism och queer

Otto: Precis! Det jag tänker kring hackare är just att de kartlägger system och ordningar, undersöker energier, gränssnitt och kontaktytor, sen bryter de in i dom och kopplar om, hittar de punkter där de kan göra en form av akupunktur, strategiska spänningspunkter där de kan trycka till så ny energi strömmar till och ordnar om i systemet på ett önskvärt, och helande, sätt. Men hela poängen är just att utnyttja det befintliga systemet, hitta nya vägar genom det, och frigöra underliggande krafter.

Per: Aha, jaa, då hackar civil olydnad åtminstone fyra separata system. Först hackar den de ordningar som fängslar aktivisterna och frigör en utväg för motstånd, det kan vara lönearbete och huslån. Sedan går gruppen in på ett företag, statligt verk eller en militärbas och hackar en bit av organisationen, maskiner, transportmedel. Tredje steget är att hacka förhör och rättegång så dessa kan användas för rättvisa. Sedan hackas fångenskapen och fängelset så de börjar samarbeta med olydnaden.

Även själva olydnaden hackas på märkliga sätt. Civil olydnad är inte en fast form. Civil olydnad är uppfinnande. Ett uppfinnande som bygger med de verktyg som finns tillgängliga.

Inte total brytning

Hacktivism bryter med den revolution som uppfattar sig som ett totalt brott, en totalt annan ordning. Revolutioner köar inte, de avlöser inte varandra. Revolutioner trängs. När hackande och finslipande nått tillräckligt långt kan dock flera ordningar börja samverka. Och med tiden tränga undan andra ordningar.

Vi upptäcker att civil olydnad, ickevåld, hacktivism och queer inte är raka och linjära begrepp. De är innovativa praktiker. De etablerar något annat än det etablerade. Förhoppningsvis attraherar de varandra, så de tillsammans kan uppfinna andra ordningar.

Queer begriper hacktivism

Låt oss en stund använda queer som paradigm för hacktivism. Queer är inte protest eller negation. Protesten fastnar i en heteroordning med två motstående kön: makthavare och folket. Queer vänder sig inte mot den mäktiga ordningen. Queer viker snarare av åt andra håll. Queer är avvikelse. Queer blir kanske tydligare med det engelska (sexual) orientation, orientera sig i en viss riktning.

Queer blir på så sätt bakvänt för en rättighetsaktivism som hävdar att trans eller homosexualitet ska vara lika “normalt” som allt annat. Queer får dock inte avfärda dem som kämpar för att få passa in, som kämpar för att få ordning på Ordningen. Ifall queer kamp blir konsekvent avvikelse så skapar den nya räta linjer. Och när queer blir ‘straight’ så utesluter ju även queer det avvikande.

Hacktivism begriper queer

Ifall vi nu istället prövar att använda hacktivism som paradigm för queer så blir detta kanske ännu tydligare. Hacktivism låter ordningen avvika. Ordningen sätter fart i en ny riktning. Ordningen befrias från sig själv, från sitt eget herravälde.

Hacktivisterna bygger om. De använder olika ordningar som byggstenar. Det går inte att vara hacktivist bredvid. Hacktivism är inte ett individuellt skapande. Hacktivister bygger tillsammans. Tillsammans skapar möjlighet att bli något annat.

Den som håller sig bredvid blir sin egen mästare. Den tvingas uppfinna egna patent. Patent håller andra undan. Patent är försöket att skydda sig mot det politiska, mot det gemensamma.

På ett sätt gör queer och hacktivism samma operation: Ändra om. Och tappa kontrollen. Queer är mer fri programvara än patent. Givetvis slår patenten tillbaka, de försöker förvandla queer till något statiskt, något som är identiskt med sig själv, som är sig själv.

Queer, hacktivism och civil olydnad är faktiskt skapande. De förverkligar något som blir märkligt för dominerande ordningar. Hacktivism och queer förverkligar det märkliga i dominerande ordningar. Maktordningar queeras. Det är så något revolutionerande ger sig själv tid att ordna till sig. Så det kan leva vidare i trängseln.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till att göra texten mer begriplig!

Kläder gör motstånd - Gandhis dhoti & khadi

I Gandhis tidiga kontakter med kolonialherrar och västerlänningar bar han manlig, brittisk överklasskostym. Senare övergick han till att bära khadi som fattiga i Indien bar.

Lokaltillverkade khadis bröt mot koloniallagarna som påbjöd att kläder skulle köpas från engelska tillverkare. Khadis blev en egen rörelse, som kombinerade civil olydnad och skapande hantverk. Rörelsen drogs aldrig in i den negativa nej-sägande protesten. Gandhi formulerade en princip för politisk förändring: gör civil olydnad till konstruktiva program. Det gjorde civil olydnad skapande och han fastnade aldrig i blockader, i att mäta sin styrka med härskarna.

1921 mötte bönder, fattiga och kastlösa honom i Madurai. De utmanade honom med att Khadi blev alltför dyra för fattiga. Själva bar de ofta bara ett enda klädesplagg, ett långt tygstycke. Då övergick Gandhi till att dra en flera meter lång egentillverkad dhoti-sjal utan sömmar runt sig. Så som Gandhi bar dhoti, ibland med en enkel sjal (shawl) över ena axeln, bröt han med flera ordningar: kolonialism, klass, kast, kön.

Med sina billiga dhoti och shawl queerade Gandhi den indiska manliga elitens vana att klä sig som sina kolonialherrar. Hen queerade könsordningar som markerade att man tillhörde en god kast och var utbildad i England. Dhoti med en enkel sjal virad runt överkroppen uppfattades feminint av både engelsmännen och av den indiska koloniala eliten.

Att indiska män pekas ut som feminina är en kolonial föreställning som fortfarande används för att rasifiera indier. Gandhi transade kolonialismen genom att bjuda in dessa kläder till att bli del av motstånd och befrielse istället för underordning.
Hur Gandhi bar de fattigas handspunna och handvävda dhotis gjorde honom sårbar både i Indien och England. För kolonialherrarna och den indiska eliten markerade Gandhis dhoti maktlöshet snarare än makt. I början blev han ju förlöjligad. Sedan blev hans omvirade dhoti just det du påpekar, tecken på respekt. 

Vi i ickevåldsrörelsen kämpar med hur våra kläder bär och lyfter våra motståndare. Samtidigt får vi kritiskt analysera hur våra kläder bär kön, klass, elit och andra tillhörigheter. Hur våra kläder utestänger och särskiljer. Hur de över- och underordnar. Vi får samarbeta mer med de kläder som gör motstånd mot sådana ordningar.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Synpunkter på manusutkastet mottages tacksamt!

Trappa upp sårbarheten - inte provokationen: Om motstånd

Otto: “Nej-till-mode” är ju också en typ av mode, och ett kraftfullt sådant dessutom. Inom mode är det vanligt att en stil, som ursprungligen var en form av motstånd, inkorporeras i modeindustrin och blir en etablerad kommersiell produkt. Punk är ju ett klassiskt exempel på något som först var ett provokativt avståndstagande från modevärlden för att sedan bli helt etablerad som stil. Punkens uttryck blev snabbt en del av marknaden, medan dess ethos, dess gör-det-själv-kultur tog en annan riktning, men förvisso också blev detta förhållningssätt en förelöpare till det fria entreprenörskap som den nyliberala ekonomin hyllar. Och det säljs “gör-det-själv-kit” i affären där vi kan göra oss till punkiga konsumenter.

Det som var motstånd “bjuds in” av opponenten och avväpnas på så vis.

Per: Jag tror denna inbjudan blir ett sätt att ignorera motståndet. Motståndet välkomnas på ett sådant elegant sätt att det passar in i ordningen.

I augusti 1920 under kampanjen för samarbetsvägran med det brittiska kolonialväldet och ännu mer i civil olydnadskampanjen sommaren 1930 lyfte Mohandas Gandhi fram hur vi behöver vi trappa upp när stat och lag ignorerar oss.

Det blir dock missvisande att likna Gandhis upptrappning med punkens provokativa mode. Det går givetvis inte att reducera punk till provokation. När jag var tonåring i Göteborg var punkrörelsen kreativ. Den organiserade ickekapitalistisk tillverkning och försäljning. Och den bröt sig ur könsordningar som dominerade i pop och hårdrock. Men delar av punken drogs in i provokationen.

Jag funderar om provokationerna möjligen gjorde punken mer lydig? Den provokativa punken var tvungen att återskapa borgerligheten för att kunna provocera det borgerliga. Punken gjorde på så sätt sig själv till uttryck för borgerligheten.

Provokationen gör sig beroende av motparten, av vad motparten känner sig provocerad av. Men att bli provocerad är ofta stimulerande. Provokationer kan lätt fetischeras och förvandlas till profit.

För Gandhi är det inte provokationen som ska trappas upp. Det är snarare tvärtom. Det är nakenheten som eskalerar. När vi fängslas för civil olydnad är det vår sårbarhet som trappas upp. Sårbarheten under fängelsetiden öppnar upp möjligheter till möten och samarbete. Med motparten och med andra.

Öppenheten för samarbete med motparten gör märkligt nog ickevåld mindre beroende av motparten än behovet av att få motparten provocerad. Provokationen mot Normen fastnar i Normen. Ickevåldets nakna beroende gör sig oberoende av maktordningar. Det är den sårbarhetspolitik som lever inom delar av feminism, hacktivism och queer.

Precis som queer försöker ickevåld sällan påverka. Queer bjuder istället in. Queer attraherar. Queer skapar affekt. Queer drar i oss. Njaoo, Gandhis ickevåld var queerpolitik.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter!

Befrielse skapar kaskader

Otto: Visst, även små detaljer, som till exempel en oönskad fläck, kan förändra en annars perfekt utstyrsel, och likaså motsatsen, en väl vald accessoar kan bli “pricken över i:et”.  Modet är ett spel med denna typ av sammanställningar av agens. Ofta leker ju nya stilar och subkulturer med just dissonanser och synliga konflikter, de skapar oväntade kombinationer och utmanar konventioner. Ibland då en ny stil kommer kan ju denna aversion kännas också bland modeintresserade. "Jag skulle aldrig bära det där", kan man säga, för att ett par månader senare klä sig just så. Ens smak har skulpterats om.

   Man skulle kunna säga att modet har ett slags inre konflikt, mellan en massa stilar, högt och lågt, gammalt och nytt, och där olika delar motstår varandra, utövar olika former av friktion. Något är dynamiskt och något står stilla, beronde från vilket perspektiv man tittar.

Per: Hur du beskriver accessoarer som detaljer som ändrar andra detaljer är ju hur civil olydnad fungerar. Politisk förändring sker inte genom att en mystisk helhet ändrar sig. Förändring är snarare detaljer som ändrar andra detaljer. Jag kallar ju det för kaskadpolitik, fast accessoarpolitik skulle nog fungera också.

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar egenskaper och förutsättningar för andra handlingarna. Samtidigt ändras dess egenskaper av de andra handlingarna(1).

Det här låter märkligt. Vi är vana att tänka på politik som mekanik. Det ena skulle påverka det andra. I följd. Som en linje av politisk påverkan, där politiska aktioner påverkar andra politiska aktioner. Men politisk förändring är sällan linjärt, politiska handlingar följer sällan på varandra. Det ena leder inte till det andra. Politik är mer som accessoarer än som mekaniska motorer.

Detaljer i en aktion som vi genomför ändrar egenskaper hos tidigare aktioner. Och detaljer i tidigare aktioner ändrar samtidigt på aktionen vi utför.

Det här blir jobbigt för en motståndsgrupp. De som utför civil olydnad tappar omedelbart kontrollen över sin aktion. Och samtidigt börjar de kontrollera en mängd andra aktioner.

Det här kan bli destruktivt men det också fungera som gemensamt politiskt byggande. En aktion kan förstärka andra aktioner genom att ändra deras egenskaper. Tyvärr händer det även att dåligt utförda detaljer försvagar kraften hos tidigare och framtida aktioner. Slarv med detaljer i en aktion kan försvaga decennier av motstånd.

Det som gör det här kämpigt för oss som kämpar är att vi själva kan förstöra det som byggts upp med stor omsorg under lång tid. Gemenskaper, grupper och organisationer, är sårbara.

Varje civil olydnad är samhällsförändring

Varje politisk handling är en politisk förändring. Varje handling förändrar förutsättningar för politik. Så varje politisk handling ändrar förutsättningar för andra handlingar.

Detta gäller för civil olydnad likaväl som för lagstiftare och företag. Volvo i Göteborg är på så sätt lika politisk som en riksdag i Stockholm.

Domstolar, parlament och andra folkrörelser genererar i sin tur nya förutsättningar för den motståndsgrupp som sätter igång en kaskad av civil olydnad.

Hur långt i tid och rum en kaskad sträcker sig är omöjligt att förutse. Ibland når kaskader runt jorden. En befrielserörelse på andra sidan vårt klot kan ändra förutsättningarna för civil olydnad här. Och civil olydnad här kan skapa nya förutsättningar för befrielserörelser på andra sidan jordklotet.

Befrielserörelser kan vara med och befria varandra. De kan också begränsa varandras befrielse. Ibland kan en motståndkamp göra det omöjligt för andra att genomföra befrielse.

Arabiska våren

Under det som kallas arabiska våren 2011 fick jag förmånen att resa runt och hålla träning i civil olydnad på flera ställen i Kurdistan, Irak och Turkiet. De befrielsegrupper och demokratigrupper jag träffade kunde bli starkare både när en regering blev mer repressiv eller när en regering blev demokratisk. De använde ickevåldsmetoder som gjorde dem starkare oberoende av hur regeringen agerade. Men samma befrielsegrupp kunde förlorade hela sitt momentum och trängas undan när rebeller startade väpnad kamp mot regeringen. Rebellerna förändrade de ickevåldsliga gruppernas betydelse. Befrielsen suddades bort och reducerades till protest mot en diktator eller en korrumperad regering. För att befrielsen inte skulle exploateras av våldets kaskader blev befrielsegrupperna därför tvungna att dra sig bort från rebellerna. Befrielsen kunde ibland återigen skapa sig utrymme i mindre städer och byar, där väpnade rebeller inte kunde exploatera dem.

Kaskader kan göra att en motståndskamp neutraliseras. Eller att den istället mångfaldigas på oväntade sett. Oförutsägbarhet ska inte blandas ihop med slumpen. Med lång träning lär sig motståndsgrupper att hantera både destruktiva och kreativa kaskader, motstånd är att lära sig improvisera.

Folkrörelser skyddar sig mot befrielse

Det händer att folkrörelser bygger murar för att skydda sig mot befriande kaskader. Genom att konsekvent vända sig mot regeringen och kräva olika saker skyddar organisationen sig mot att själv bli befrielse.

Massmedier och politiska partier skyddar sig ibland mot befrielsekaskader genom att reducera grupper till “enfrågerörelser”. Till partikulära intresserörelser som inte ser helheten. Det är ett skäl till varför plogbillsgrupper har vägrat att själva reducera oss själva till fredsrörelse eller solidaritetsrörelse. Men vi råkar ofta ut för att andra försöker reducera oss. Vanligaste makttekniken har varit att reducera oss till fredsrörelse.

Karen Barad lyfter fram kaskader som en del av hennes queerfenomenologi. Kaskader är en förklaring till hur politik alltid blir queer. Hur politik alltid blir märkligt. Politik vore inte politik ifall det vore förutsägbart och normalt. Varje politisk handling producerar kaskader av förändringar på oförutsägbara och märkliga sätt. Och handlingens egenskaper förändras gång på gång, även efter den borde ha varit avslutad.

“Causality is an entangled affair: it is a matter of cutting things together and apart (within and as part of phenomena). It is not about momentum transfer among individual events or beings. The future is not the end point of a set of branching chain reactions; it is a cascade experiment.”(2)

Fotnoter

1. Per Herngren, “Kaskadpolitik - Karen Barad V”, http://perherngren.blogspot.se/2012/10/kaskadpolitik-karen-barad-v.html

2. Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning,London: Duke University Press, 2007, p 394.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar en i läsningen?

Laglig protest som vaccin mot civil olydnad

Tilltron till att ledare och regeringar styr det som händer och sker fungerar som ett effektivt vaccin mot att bli smittad av civil olydnad och befrielse.

Tron på att det finns en regering däruppe som styr det mest som händer är en form av vidskepelse. Men det innebär inte att vidskepelsen är effektlös. Vår tids övertro på styrning bygger upp motståndskraft.

Rådande maktordningar kan bara existera genom att smitta ner våra kroppar och organisationer. Men för att kunna dominera behöver maktordningar motståndskraft mot motstånd. Tron på att det är ledare, chefer och regeringar som ska lösa våra gemensamma problem bygger upp en sådan immunitet.

Det innebär att protester och laglig aktivism som vädjar till regeringen kan fungera som vaccin mot befrielse. De skyddar rådande ordningar mot alltför omvälvande förändringar. Laglydiga protester börjar i så fall fungera som antikroppar, de neutraliserar kraften i civil olydnad.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Förslag på ändringar mottages tacksamt!

Civil olydnad behöver gå i fängelse

Civil olydnad inbjuder fängelserna till att bli aktörer. Fängelser som är avsedda för att hålla medborgare fångna i laglydnad blir istället befrielse.

Gandhis erfarenhet var att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete “ute i friheten”: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined.” (Gandhi 1931)

Det är bland annat därför Gandhi hävdar att ifall lagen ignorerar våra aktioner genom en klapp på kinden, genom böter eller villkorligt fängelse, då behöver vi trappa upp.

Stater bygger fängelser som en negation. De som bryter lagen straffas. Fängelser ska hindra oss. Men med civil olydnad bryter sig fängelset ut ur sitt negerande. Det blir skapande. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det blockerar inte kreativiteten. Fängelset förvandlas från att vara statens protest mot lagbrott till att bli produktivt skapande.

Queerade och hackade fängelser

När vi trappar upp olydnaden så queeras murarna. Hacktivister skulle säga att fängelset hackas. Fängelset börjar medagera med den fängslade befrielsekämpen. Gallret blir medaktörer i motståndet mot vår underordning. Britsen och cellen hjäler oss att bryta oss ut ur lydnadens fångenskap.

Hackade fängelser befriar samhällen. Och de blir själva befriade samhällen. Fängelser blir vilohem, bostad, hem, familj.

Den som utför civil olydnad försöker ofta göra cellen till hem. Till kreativ arbetsplats. Till intensivt center för politiskt motstånd. Tillsammans med andra fångar skapas en olydig akademi som genom samtal och experiment uppfinner nya metoder för motstånd.

Detta nya hem och denna nya arbetsplats hamnar i resonans med den politiske fången. Genom resonans tusenfaldigar fängelset kraften hos civil olydnad.

Ny familj

Fängelser ger oss nya systrar och bröder. Systrar och bröder som sällan kommer från den privilegierade medelklass som ibland dominerar den motståndsrörelse som fick en i fängelse. Fängelser queerar därmed klass och klassgränser. Det bildas öppningar och sprickor i de murar som familj, klass och vithet skapar.

Fängelser skapar möten med de som vi har varit med att underordna. Fängelser bygger solidaritet med de som vi genom vår lydnad mot egendom, lönearbete och klass trängt bort, med de som kriminaliserats. Tillsammans med civil olydnad bygger fängelser jämlikare jämlikhet.

Hackade fängelser materialiserar befrielse

Hackade fängelser intervenerar i det politiska. Det politiska kan inte längre neutraliseras genom åsikter, tyckande, opinion, medvetande, information. När civil olydnad queerar polisstationer, domstolar och fängelser materialiseras befrielse. Fängelserna är med och bygger mer demokratisk demokrati.

Civil olydnad som befrielse från rädslans och lydnadens murar kan dock neutraliseras av välmenande aktivister på “utsidan”. De uttalar sig så alla ska tycka synd om de som fängslas. De sätter igång namninsamlingar för att civil olydnads-fångar ska släppas. Dessa tycka-synd-om-metoder återskapar muren som något hemskt som ska undvikas. Lydnaden görs till det normala. Motståndet, olydnaden, framställs som hemskt.

Så tyck inte synd om ickevåldsfångar! Fira och festa med dem! Just så blir fängelserna med och bryter vår rädsla för fångenskapen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att begripa tankarna kring fängelsets betydelse? Var fastnar läsaren?

Referens

Mohandas Gandhi, ”Interview to the press”, januari 27 1931, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 51, 1999, p 73-74

Per Herngren, Fängelser är aktör i motståndet - civil olydnad queerar straff, 2012.

Proaktivt motstånd istället för protest

Otto: Men om vi vill komma bortom ... tes/anti-tes, hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Det jag kallar proaktivt motstånd är att vara med och regera. Bli del av både beslutsfattande och genomförande.

När jag var barn berättade min far om medborgarrättsrörelsen som gjorde sit-ins i USAs sydstater under tidigt sextiotal. Svarta medborgarrättskämpar gick in på restauranger med skilda sittplatser för vita och svarta. De avskaffade apartheid genom att sätta sig på de vita platserna. De protesterade inte, de genomförde en ny ordning. De som protesterade var vita rasister och stydstatspoliserna. Dessa provocerade och försökte hindra de svarta från att med sina kroppar skapa jämlikare restauranger utan apartheid. På så sätt utnämnde sydstatspoliser och vita rasister medborgarrättskämparna till de som regerade, till de som precis infört en jämlikare ordning.

Proaktiv eller reaktiv

Proaktiv skiljer sig från att bli reaktiv, reagera mot. Reaktiv är att reagera på maktordningar. Reaktiv blir på så ett sätt att följa andra. I fungerande relationer är detta inget konstigt. Vi fungerar ihop bland annat genom att vi reagerar på varandra.

Men ifall vi blir reaktiva gentemot härskande och förtryck styr vi oss mot makten. Det är inte så mycket makten som styr oss, vi styr oss mot makten. Detta blir övertydligt med trotsiga barn, men även protest fastnar gärna i det reaktiva.

Protesten vänder sig mot. Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Det reaktiva vänder sig till det den är emot. Protesten dansar med sin motpart. Den dansar med genom att dansa mot sin danspartner.

Protesten inleder gärna en intim relation till det den vänder sig mot. Denna intimitet gör att protesten kan ha svårt att bryta sin närhet till härskarna. Intimitet skapar ett beroende.

Genom att stå emot något kan det reaktiva dessutom bli en stötta, ett stöd till det den står mot. Att vända sig mot är att uppmärksamma något. Protesten skänker uppmärksamhet. Att ge uppmärksamhet är att återuppliva, återskapa. Vilket innebär att protesten är med och återupplivar det den vänder sig mot.

Proaktivt motstånd blir svamprötter

Ickevåld och proaktivt motstånd riktar sig åt nya håll. De viker av i nya riktningar. Ickevåld är besläktade med svamprötter. Många svamparter bildar nät av rötter under jorden. Dessa rötter viker av, de bildar rotknölar och växer i nya riktningar. Svamprötterna är inte på väg in mot ett centrum. De är inte på väg mot något mål långt bort. Istället för att centralisera söker de nya riktningar.

Proaktivt motstånd pekar inte ut en regering eller myndighet som den egentliga aktören. När proaktivt motstånd direkt börjar genomföra förändringen sprids den politiska förändringen som ett nät av svamprötter.

Det är så plogbillsaktioner sprids. På kvällen 24 november 1983 blev jag indragen i stödarbetet för Griffiss Plowshares som med smideshammare några timmar tidigare hade avrustat en jättelik B-52 bombare. De avrustade flygplanet eftersom avrustning krävdes. Dessutom började de med sina smideshammare bygga något bättre av flygplanet. Plogbillarna har tagit namnet från profetordet: De ska smida svärd till plogbillar, som finns i judendom, kristendom och islam. Plogbillar börjar direkt smida något som ger liv istället för att ta liv.

När Liz MacAlister och de andra sex i plogbillsgruppen fängslades satte sig ickevåldet i min mage. Jag begrep att det var så jag behövde arbeta. När magen lugnat ner sig frågade jag ifall jag fick vara med på nästa avrustning. Ett par månader senare blev jag inbjuden till den grupp som vi senare kom att kalla Pershing Plowshares.

I ickevåld blir motstånd och samhällsförändring samma sak. Gandhis ickevåld är proaktivt. Proaktivt motstånd blir att regera, på ett sådan sätt att det inbjuder andra till att regera. Ickevåld placerar inte demokrati uppe på en piedestal, demokrati sprids som svamprötter.

Detta är ett utkast för Mode och Motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och förslag om hur texten blir mer begriplig.

Instrument är inte instrumentella: Latour och Gandhi

Västerländsk politik betecknas gärna som instrumentell. Mål och medel föreställs vara separerat. Politik skulle då innebära att besluta och genomföra något annat än det samhälle man vill ha. Genom att inte förverkliga så uppnås målet. Någon annan gång förhoppningsvis.

Effektivitet är i så fall inte hur bra eller dåligt något funkar. Effektivitet föreställs istället vara hur mycket politiken närmar sig det man inte förverkligar, men skulle önska. 

Men det önskvärda blev något som knuffades bort och gömdes undan i den politiska filosofin. Med tiden bröt effektivitet sin relation till vision och mål och reducerades till att driva igenom något som oppositionen var emot. Visionen om rättvisa och jämlikhet försvann. Målet placeras istället hos oppositionen: att trycka tillbaka motståndaren, åtminstone lite, att segra över oppositionen.

Mål är medel

Mot denna typ av politik praktiserar Gandhi ett ickevåld där mål och medel är ett. Genom att tillsammans med andra bryta det engelska saltmonopolet så bryts det engelska saltmonopolet. Ickevåld kan just därför lyckas eller misslyckas.

Queerfeminister som Sara Ahmed och Judith Butler lanserar performativ politik. Performativ är handling som uppnår målet i och med att handlingen utförs. En jämlik fördelning av makt och resurser i en grupp uppnår jämlikhet. Och på så sätt kan också jämlikhet lyckas eller misslyckas.

Instrument är inte instrumentella

Bruno Latour driver, precis som Karen Barad, det här ett steg längre. Latours tekniksociologi visar på omöjligheten i att separera mål och medel även när det gäller teknik, instrument och verktyg. Verktyg är både tillverkare och del i det som tillverkas. Verktyg förmedlar och genomför. Det går inte att reducera verktyg till medel. Instrument är inte instrumentella.

"Effectiveness is to technology what objectivity is to reference: the way to have your cake and eat it too, the result without the means, that is, without the path of appropriate mediation ... If there is an unworthy way to treat technologies, it lies in believing that they are means toward ends." (Latour 2013, 218-219.)

Förverkligandet, målet, blir snarare ett verb än ett substantiv. Förverkligandet är den dans av förverkliganden som dansare med varandra. Verktyg och handlingar dansar, förverkligar dansen genom att dansa.

Per Herngren
2014 05 15, version 0.1

Referens

Bruno Latour, An inquiry into modes of existence, Cambridge, Mass: Harvard University Press, 2013.

Christopher Kullenberg, Latour och teknologiska varelser, Intensifier, 2014.

Civil olydnad riktar sig åt andra håll än protest - Om postprotest och komposition

Protest och postprotest skapar olika kompositioner. Protesten vänder sig mot. Protesten placerar sig själv mitt emot det den är emot.

Nejet riktas mot något som därmed görs till ett Ja.

Protesten vänder sig mot en regering, mot dess beslut och verksamhet. Regeringen pekas ut som subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det som regeringen vill).

Protesten producerar en riktning in mot ett center. Därmed komponerar protesten en huvudperson, den egentliga aktören, den som agerar, den som borde agera annorlunda. Protesten vänder sig bort från andra aktörer, bort från befrielsegrupper. På så sätt osynliggörs dessa aktörer. Protesten komponerar med sitt riktande ett visuellt kamouflage som döljer möjligheten till befrielse.

Civil olydnad möter protester

Civil olydnad riktar sig åt andra håll än protesten. Civil olydnad i tradition från Gandhi och postprotest genomför sitt mål. Gandhi utvann saltkorn. Medborgarrättsrörelsen bröt apartheid genom att gå in och sätta sig på segregerade restauranger, genom sit-ins. Plogbillar avrustar vapen.

Civil olydnad genomför. Då dyker det snabbt upp protestgrupper: vakter, polis och åklagare. Dessa protesterar mot det som civil olydnad genomför. De skyndar till för att hindra och protestera. De försöker stoppa verksamheten genom gripanden, rättegångar och fängelse. De komponerar sig själva runt olydnaden. De blir med i kompositionen av motstånd. När de vänder sig mot civil olydnad placerar de civil olydnad i centrum.

Med Plogbillsaktion Gevärsfaktoriet hamrade jag på två carlgustaf granatgevär i Eskilstuna så dessa blev skrot. Granatgeväret blev därmed viktiga aktörer i kompositionen av ickevåld. De trasiga gevären bygger och komponerar ickevåld tillsammans med oss: först på vapenstället i fabriken, senare bland bevisen, i utredningen och under rättegången.

Vid rättegången plockar åklagaren fram gevären som bevis. Åklagaren bevisar att vi faktiskt lyckats avrusta vapnen. Genom att tillkalla vakter och polis som vittnen bevisar åklagaren att vi är subjekt. Det är vi som avrustat vapen. Domaren höll med. I slutet av rättegången förklarade domaren oss ansvariga för avrustningen.
- Ursäkta domare, du var ju också med!

Per Herngren

2014 04 17, version 0.1 

Detta är ett utdrag från en bok som Otto von Busch och jag skriver i formen av en dialog. Skriv gärna en kommentar!

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken