Massrörelser och påverkanspolitik

Påverkanspolitik ska påverka den som påverkar politiken. Den ska styra den som styr.

Föreställningen om politisk påverkan använder gärna mekaniska metaforer. Den revolutionerande ångmaskinen fick stor betydelse. De första patenten på sexton- och sjuttonhundratalet, gjorde det möjligt att bygga de fantastiska järnvägsnäten under artonhundratalet. Det var inte så underligt att mekanikens genombrott gav oss en speciell vision om hur politik faktiskt fungerar.

Mer kraft gav högre resultat. Politiska aktioner och kampanjer behövde därför vara kraftfulla.

Ju fler desto större massa. Större massa gav en större politisk tyngd.

För att räkna massans vikt behövde personer göras numeriska. Genom att göra om personer till individer kunde de räknas, och därmed också räknas in i massan.

Folket, folksamlingen, massan, föreställdes på artonhundratalet som ostyrig. Antingen utan riktning eller i en destruktiv riktning som pöbeln, mobben.

Massan behövde förvandlas till politisk rörelse. Den behövde dessutom manifesteras politiskt. Detta kunde ske genom demonstrationer och namninsamlingar, massaktioner och massrörelser.

Dessa politiska manifestationer föreställdes mobilisera tillräcklig kraft som påverkade den stora massan. När massan eller opinionen blev kraftfull började den påverka regeringen. För det var regeringen som styrde ‘samhället’. Regeringen hade genom byråkrati, lag och militär tillgång till en styrka som faktiskt kunde styra ‘samhället’.

Den gamla föreställningen om en kejsare som faktiskt styrde sina undersåtar översattes till regering och parlament.

När sådana föreställningar tas över av folkrörelser ställer de sig själva utanför eller under det politiska. Istället för att bli politiska försöker de påverka politiken.

Påverkanspolitik vägrar regera. Istället sänder den kraft utvunnen från massan över till det politiska. Påverkanspolitik riktar sig därför mot en huvudplats. Parlament, fullmäktige och huvudstäder upphöjs till platser där speciella ‘politiker’ samlas för att tänka och styra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till att göra texten bättre!

Hacktivism och queer

Otto: Precis! Det jag tänker kring hackare är just att de kartlägger system och ordningar, undersöker energier, gränssnitt och kontaktytor, sen bryter de in i dom och kopplar om, hittar de punkter där de kan göra en form av akupunktur, strategiska spänningspunkter där de kan trycka till så ny energi strömmar till och ordnar om i systemet på ett önskvärt, och helande, sätt. Men hela poängen är just att utnyttja det befintliga systemet, hitta nya vägar genom det, och frigöra underliggande krafter.

Per: Aha, jaa, då hackar civil olydnad åtminstone fyra separata system. Först hackar den de ordningar som fängslar aktivisterna och frigör en utväg för motstånd, det kan vara lönearbete och huslån. Sedan går gruppen in på ett företag, statligt verk eller en militärbas och hackar en bit av organisationen, maskiner, transportmedel. Tredje steget är att hacka förhör och rättegång så dessa kan användas för rättvisa. Sedan hackas fångenskapen och fängelset så de börjar samarbeta med olydnaden.

Även själva olydnaden hackas på märkliga sätt. Civil olydnad är inte en fast form. Civil olydnad är uppfinnande. Ett uppfinnande som bygger med de verktyg som finns tillgängliga.

Inte total brytning

Hacktivism bryter med den revolution som uppfattar sig som ett totalt brott, en totalt annan ordning. Revolutioner köar inte, de avlöser inte varandra. Revolutioner trängs. När hackande och finslipande nått tillräckligt långt kan dock flera ordningar börja samverka. Och med tiden tränga undan andra ordningar.

Vi upptäcker att civil olydnad, ickevåld, hacktivism och queer inte är raka och linjära begrepp. De är innovativa praktiker. De etablerar något annat än det etablerade. Förhoppningsvis attraherar de varandra, så de tillsammans kan uppfinna andra ordningar.

Queer begriper hacktivism

Låt oss en stund använda queer som paradigm för hacktivism. Queer är inte protest eller negation. Protesten fastnar i en heteroordning med två motstående kön: makthavare och folket. Queer vänder sig inte mot den mäktiga ordningen. Queer viker snarare av åt andra håll. Queer är avvikelse. Queer blir kanske tydligare med det engelska (sexual) orientation, orientera sig i en viss riktning.

Queer blir på så sätt bakvänt för en rättighetsaktivism som hävdar att trans eller homosexualitet ska vara lika “normalt” som allt annat. Queer får dock inte avfärda dem som kämpar för att få passa in, som kämpar för att få ordning på Ordningen. Ifall queer kamp blir konsekvent avvikelse så skapar den nya räta linjer. Och när queer blir ‘straight’ så utesluter ju även queer det avvikande.

Hacktivism begriper queer

Ifall vi nu istället prövar att använda hacktivism som paradigm för queer så blir detta kanske ännu tydligare. Hacktivism låter ordningen avvika. Ordningen sätter fart i en ny riktning. Ordningen befrias från sig själv, från sitt eget herravälde.

Hacktivisterna bygger om. De använder olika ordningar som byggstenar. Det går inte att vara hacktivist bredvid. Hacktivism är inte ett individuellt skapande. Hacktivister bygger tillsammans. Tillsammans skapar möjlighet att bli något annat.

Den som håller sig bredvid blir sin egen mästare. Den tvingas uppfinna egna patent. Patent håller andra undan. Patent är försöket att skydda sig mot det politiska, mot det gemensamma.

På ett sätt gör queer och hacktivism samma operation: Ändra om. Och tappa kontrollen. Queer är mer fri programvara än patent. Givetvis slår patenten tillbaka, de försöker förvandla queer till något statiskt, något som är identiskt med sig själv, som är sig själv.

Queer, hacktivism och civil olydnad är faktiskt skapande. De förverkligar något som blir märkligt för dominerande ordningar. Hacktivism och queer förverkligar det märkliga i dominerande ordningar. Maktordningar queeras. Det är så något revolutionerande ger sig själv tid att ordna till sig. Så det kan leva vidare i trängseln.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till att göra texten mer begriplig!

Kapitalism är andlig - förandliga kläder & religion

Kapitalism är inte så intresserad av byxornas materialitet. Kapitalism förandligar jeans och andra kläder. Det är så kraft kan utvinnas ur dem.

Vanliga sätt att förandliga kläder är att förvandla dem till patent, ägande, vara, kostnad, intäkt, försäljning, vinst och vinstmarginal.

Och det är givetvis inte bara plagget som förandligas. Även produktionen förvandlas till vinst, vävandet förvandlas till vinstmarginal. Transporten görs om till kostnad som det går att göra vinst på.

Den kanske största andliga rörelsen idag är att räkna kostnader och intäkter.

Kapitalism genererar magi som klibbar sig fast på sömmar och kragar. Denna magiska kraft kan sedan utvinnas även av oss konsumenter. När jag är överstressad eller ledsen går jag ibland på rea och köper skor eller tröjor. Jag har pinsamt många reaskor. Både köpandet och ägandet genererar magisk kraft. Detta upptäckte redan Karl Marx när han undersökte varans fetischering. Att köpa kläder kan bli viktigare än att använda dem.

Det är inte bara konsumerandet och ägandet som blir magiskt. Varumärken och logotyper genererar magiska nät som drar i oss. En logga mångfaldigar sig och producerar svärmar av andliga varelser som lever vid sidan av hållfasthet och passform, tvättande och lagande.

Eftersom kapitalism kan förstås som handlingar som genererar vinst tror vi kanske att den bara är självupptagen produktion av vinst. Men kapitalism hjälper gärna till att förandliga mycket annat också, även sådant som den inte kan förvandla till direkt vinst. Den ställer gärna upp för förandligandet av konst och religion.

När kapitalism trasslar in sig i religion eller konst så tolkar vi kanske detta som att dessa försvagas. Men problemet är snarare att de förstärks.

Vanliga sätt att förandliga religiösa och konstnärliga praktiker är att förvandla dem till magi och fetischism. Det liknar hur ett klädesplagg görs om till en vara eller en ägodel. Ikoner och kaftaner, psalmer och predikningar, halvmånar och kors, byggnader och processioner börjar generera kraft istället för befrielse.

När religion omvänder sig till magisk fetischism kan lönearbetare utnyttja den för att ladda batterierna. Förandligade religioner gör att ökad kontroll och stress inte behöver leda till lönearbetets kollaps. Det kan fortsätta generera vinst och makt. 

Det är lätt att tolka detta som att religion bara exploateras. Men religiösa organisationer kan själva utvinna kraft ur förandligandet. Som när teater och konst förandligas gör sig även religiösa grupper mäktiga genom magi. De ser dessutom till att deras deltagare känner sig starka. De laddas med kraft. Dessa andliga krafter genererar stimulerande kraftfällt som gör att religion och konst gärna dras närmare andra maktcentran. De frestas på så sätt att fly bort från motstånd och befrielse.

Metod

Förandligande används i texten som motsatsen till andlig. Andlig är att materialisera, exempelvis i samtal, samarbete, skapande, text, gemenskap. Förandliga tränger undan och ersätter något som materialiserar. Förandligande materialiseras genom splittring, som skilt från det som utnyttjas i förandligandet.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till med synpunkter och funderingar!

Kläder gör motstånd - Gandhis dhoti & khadi

I Gandhis tidiga kontakter med kolonialherrar och västerlänningar bar han manlig, brittisk överklasskostym. Senare övergick han till att bära khadi som fattiga i Indien bar.

Lokaltillverkade khadis bröt mot koloniallagarna som påbjöd att kläder skulle köpas från engelska tillverkare. Khadis blev en egen rörelse, som kombinerade civil olydnad och skapande hantverk. Rörelsen drogs aldrig in i den negativa nej-sägande protesten. Gandhi formulerade en princip för politisk förändring: gör civil olydnad till konstruktiva program. Det gjorde civil olydnad skapande och han fastnade aldrig i blockader, i att mäta sin styrka med härskarna.

1921 mötte bönder, fattiga och kastlösa honom i Madurai. De utmanade honom med att Khadi blev alltför dyra för fattiga. Själva bar de ofta bara ett enda klädesplagg, ett långt tygstycke. Då övergick Gandhi till att dra en flera meter lång egentillverkad dhoti-sjal utan sömmar runt sig. Så som Gandhi bar dhoti, ibland med en enkel sjal (shawl) över ena axeln, bröt han med flera ordningar: kolonialism, klass, kast, kön.

Med sina billiga dhoti och shawl queerade Gandhi den indiska manliga elitens vana att klä sig som sina kolonialherrar. Hen queerade könsordningar som markerade att man tillhörde en god kast och var utbildad i England. Dhoti med en enkel sjal virad runt överkroppen uppfattades feminint av både engelsmännen och av den indiska koloniala eliten.

Att indiska män pekas ut som feminina är en kolonial föreställning som fortfarande används för att rasifiera indier. Gandhi transade kolonialismen genom att bjuda in dessa kläder till att bli del av motstånd och befrielse istället för underordning.
Hur Gandhi bar de fattigas handspunna och handvävda dhotis gjorde honom sårbar både i Indien och England. För kolonialherrarna och den indiska eliten markerade Gandhis dhoti maktlöshet snarare än makt. I början blev han ju förlöjligad. Sedan blev hans omvirade dhoti just det du påpekar, tecken på respekt. 

Vi i ickevåldsrörelsen kämpar med hur våra kläder bär och lyfter våra motståndare. Samtidigt får vi kritiskt analysera hur våra kläder bär kön, klass, elit och andra tillhörigheter. Hur våra kläder utestänger och särskiljer. Hur de över- och underordnar. Vi får samarbeta mer med de kläder som gör motstånd mot sådana ordningar.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Synpunkter på manusutkastet mottages tacksamt!

Svenskhet blir vithet: rasifiering av nationalstaten

Svenskhet förknippas ofta mer med vithet och ras än hur det associeras med faktiskt medborgarskap, födelseplats eller språkkunskap. Detta visar en kritisk forskningsantologi om vithet:

”En vit kropp associeras ofta med förmågan att tala svenska utan förhinder, något som inte med självklarhet gäller icke-vita. Om detta kan blandade, adopterade och de som tillhör den så kallade andra generationen vittna: ”Vad duktig du är på att tala svenska!” är en inte ovanlig kommentar från omgivningen. Ett annat exempel på relationen mellan ras och språk är när ickevita svenskar blir tilltalade på engelska alternativt på det språk som de förväntas ha som modersmål. Dessa vardagsfenomen indikerar att svenskhet och förmågan att tala svenska associeras med vithet, liksom att icke-vita kroppar knyts till utländska och utomeuropeiska språk.”¹

Detta skulle i så fall innebära att vithet och ras blivit en byggsten i det svenska nationalstatsprojektet. 

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), landområde (land), kultur och stat till en totalitet. Folk, stat och land skulle bli ett. Detta har aldrig lyckats. Det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur.

Nationalstater har blivit fantomer, de skymtar här och var men de materaliseras aldrig. Ras blir en sorts ersättning eller representation. Vissa drag får representera det svenska, utseende får representera Sverige som nationalstatligt projekt.

De senaste årens växande fascistiska partier – svenska och europeiska – stör detta nationalstatsbygge. Fascismen blir en karikatyr av den nationalism som uppfattar sig som etablerad och hyggligt rumsren.

Per Herngren

2015 01 04, version 0.1

Referens

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet, 2013.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Metodologisk nationalism, 2006. 
Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed, 2013.

Fotnot

1 Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012, s 53.