Queer bortom påverkans- och rättighetspolitik

Utdrag från en bok jag skriver med Otto von Busch.

Detta är en direkt fortsättning på texten Maktordningar som tar upp hacktivism,
och som undersöker maktordningar som ordnande, som verb snarare än substantiv.

Även queer ordnar. Queer ordnar på märkliga sätt. Queer ändrar en ordning så den blir underlig och märklig. Queer är att onormalisera. Göra det naturliga onaturligt. 
Detta blir ibland lite bakvänt för den rättighetspolitik som febrilt hävdar att queer eller homosexualitet är “normalt”. Den formen av rättighetspolitik försöker få ordning på den etablerade Ordningen. Den ordnar Ordningen så saker och ting ska få passa in.

Queer är mer innovativt. Queer etablerar något annat än det etablerade.

Queer är inte protest eller negation. Queer vänder sig inte mot hetero eller mot det normala. Queer vänder sig åt andra håll. Queer är faktiskt skapande. Det förverkligar saker som blir märkliga för andra ordningar. Det förverkligar det märkliga i andra ordningar.

Queer är affekt. Queer skapar något som attraherar snarare än påverkar. Queer drar istället för att styra och leda.

Queer har just därför en annan dynamik än påverkanspolitik.

Påverkanspolitik försöker påverka de som styr Ordningen. Föreställningen om politisk påverkan växte fram ur ett mekaniskt tänkesätt. Massan manifesterad i demonstrationer och namninsamlingar skulle mobilisera tillräcklig kraft för att påverka en opinion som ska påverka en regering som ska påverka våra samhällen.

På så sätt ställer sig påverkanspolitik skenbart bredvid det politiska. Påverkanspolitik vägrar regera. Den försöker istället sända över kraft utvunnen från massan in i det politiska.

Ickevåld, queer och hacktivism hjälper oss istället att bli politiska, att faktiskt börja bygga de samhällen vi vill leva.

Maktordningar

Utdrag från en bok jag skriver med Otto von Busch.
Skriv gärna en kommentar!

Ordningar behöver hela tiden ordnas. Ordningar måste därför alltid vara lokala. Väldigt lokala! Eller det är snarare så att de lokaliserar. De placerar och flyttar undan. Det vi uppfattar som stora maktordningar är egentligen enträget ordnande.

Maktordningar är som ordningen på bibliotek. Böcker sätts in i hyllor före och efter andra böcker. Många böcker hålls isär. De hör inte ihop. De ska inte sorteras ihop. De ska inte bestämma varandras placering, inte mer än att de ska hålla sig undan från varandra.

Böcker på bibliotek har sällan en fast plats, det är själva sorterandet som bestämmer platsen. Så en bok kan hoppa upp eller ner i hyllorna beroende på var andra böcker placeras.

I ett levande bibliotek blir det ett fasligt flyttande av böcker. Men så måste det vara, annars skulle ordningen snart kollapsa.

Så varje gång jag trycker in en bok på sin plats i bokhyllan åberopar jag en ordning. Ordningen finns där i handlingen. Det skulle inte gå att ordna om ordningen inte fick plats i handlandet, i sorterandet. För att en ordning ska fungera behöver den kunna bli mindre än handlingen.

Det där med att prata om patriarkatet eller kapitalismen som stora ordningar blir att dölja själva ordnandet. När vi uppfattar väldiga maktordningar är det snarare fantomer vi uppfattar.

Fantomer är konturer eller former av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det förstås som ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt och personer flyttas och ordnas så ofta att det uppfattas som en väldig koloss, vilken egentligen inte är där. Vi uppfattar en mäktig koloss som tycks omöjlig att förändra. Hmm, men det är ju själva förändrandet som är ordning.

Ickevåld och hacktivism

Ickevåld är ingripande i en ordning, eller i ett ordnande om vi ska vara precisa. Ickevåld är att ordna ett ordnande på andra sätt. Ickevåld är att etablera ny ordning. 

Ickevåldets ordnande börjar genast tränga undan andra ordningar. Vilket ofta lockar till sig en ordningsmakt som försöker ställa ordningen tillrätta igen. Det innebär dock att ordningsmakten försätter sig i underläge. Ordningsmakten gör sig till en proteströrelse, som protesterar och försöker hindra den nya ordningen. Ickevåld vänder på vilka som utför och vilka som protesterar. Vakter, polis och åklagare blir proteströrelser. De protesterar mot vad vi börjar etablera.

Det här sättet att förstå politik blir ännu tydligare i hacktivism. Hackare gör inte något vid sidan av en ordning. De hackar en etablerad ordning så den fungerar annorlunda, förhoppningsvis bättre. Andra hackare lär sig och uppfinner ännu bättre sätt att hacka ordningen. På så sätt smittar hacktivism av sig. Det är denna smitta som blir politisk förändring. 

Alla ordningar har från början hackat andra etablerade ordningar. För att själv kunna etablera sig. Det gäller även revolutioner. Ingen revolution skulle kunna bli revolution genom att att börja om från början.

Per Herngren

2014 03 20, version 0.1.1

'Nya sociala rörelser' maktteknik hos forskare? - intervju

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentar!

Thor: Det sägs ibland att folkrörelserna måste närma sig nya sociala rörelser för att överleva. Att de gamla formerna är förlegade. Men du har skrivit om att demokratin kan vara hotad om folkrörelserna blir mer informella – och det kan också bli krångligare att vara aktiv. Kan du förklara detta lite mer?

Per: “Nya sociala rörelser” har av några sociala rörelseforskare definierats som de rörelser som ägnar sig åt identitetspolitik, och som är mer informella och platta än folkrörelser.

Istället för arbetsgrupper som träffas år ut och år in så anses nya sociala rörelser vara mer fokuserade på “events”, det vill säga enstaka aktioner, manifestationer eller publikdragande föredrag.

Nya sociala rörelser löper stor risk att ramla in i vad feministen Jo Freeman kallar strukturlöshetens tyranni.

Jag tycker egentligen det är synd att aktivister har tagit över begreppet “nya sociala rörelser” från forskarna. Det är som om forskarnas renodling av ett fenomen sätter igång och verkar på just det fenomenet. Sociala rörelseforskare har skapat ett ideal som många nu vill leva upp till.

De sociala rörelseforskarna producerade en uppdelning mellan gamla sociala rörelser och nya sociala rörelser. Deras uppdelning har splittrat olika grupper helt i onödan.

Queerfeminister som Judith Butler har kritiserat ett för stort fokus på identitet. Hon lyfter fram allianser med grupper som är olika oss, med de som tycker annorlunda än oss. Vi behöver mångfaldiga olikheter snarare än att producera identitet och likhet. 

Jag tror vi behöver hitta andra begrepp än forskarnas begrepp. Men även våra egna begrepp kan börja kontrollera oss. “Rörelsen” är egentligen ganska mystiskt. “Organisationer”, “grupper”, “aktioner” och “allianser” är mer konkreta begrepp än rörelse. Just därför är de möjligen mer användbara än att prata om rörelser – och de är absolut bättre än att skapa en klyfta mellan gamla och nya sociala rörelser.

Omedveten frånvaro

När saker och problem gör sig närvarande fångas vi gärna i nuet. Nuets fängelse kan byggas av information, av upptagenhet och av vad vi borde. Fångenskapen kan vara tvånget att hänga med och förhålla sig till det som är aktuellt, så kallat samtidsslaveri.

När saker och ting fungerar runt oss blir de till stor del frånvarande. När vi fungerar tillsammans med andra och annat blir även vi frånvarande för oss. När jag släpper loss i dans glömmer jag mina fötter. När jag blir plötsligt blir medveten om mina fötter tappar jag takten. För att jag ska kunna dansa behöver jag bli omedveten om alla tusentals rörelser som mina muskler och leder utför i varje takt. Och jag behöver förhålla mig omedveten till alla komplexa rörelser som utförs av andra dansare runt omkring mig. (Se Heideggers hammarfilosofi.)

Vi använder olika sätt för att befria oss från nuets fängelse. Nedanstående frånvarometoder är bara en lista på vanliga tekniker, de ska inte ses som fix, enkla lösningar eller goda råd. Skriv gärna en kommentar och fyll på listan.

Frånvaro-metoder för att befria oss från nuets fängelse

1. Leva "som om" snarare än "för att". Göra saker som om de är bra i sig, inte för att de ska göra saker och ting bättre senare.
2. Leva i tro och hopp. Och undvika optimism, pessimism och annan fixering vid resultat.
3. Undvika tvånget att förstå och begripa.
4. Sluta röra sig i riktningar som ska leda till lycka, lyckat resultat och mål. Undvika att skapa sig målbilder i framtiden.
5. Träna. All träning kan begripas som övning i att bli omedveten, i att omedvetandegöra. När träningen sätter sig behöver vi inte längre tänka på det. När träningen inte fungerar behöver vi tillfälligt bli medveten om vad som är problemet så vi kan rätta till det. Och sedan behöver vi glömma det igen för att få det att fungera igen.
6. Ignorera småproblem och småsaker som gör sig närvarande.
7. Hoppa över information i texter. Fångas av berättelser.
8. Undvika alltför många föredrag.
9. Sluta lyssna när chefer eller folk kommer med käcka råd eller om de försöker mikrostyra.
10. Göra ett bra jobb, använd dina färdigheter och strunta i att "hinna med".
11. Släppa kontrollbehovet över sig själv, människor och saker som gör sig närvarande.
12. Undvika att göra sig själv närvarande. Låta sig dras med och fångas av roligare saker än sig själv och sin egen upplevelse.
13. Kämpa och göra motstånd för att det är rätt och bra, utan att kräva resultat och effekt.
14. Undvika att värdera och utvärdera. Göra något värdefullt istället. Skapa värde.
15. Dras in i självgående puls istället för att ständigt planera och tänka på vad som behöver göras. Pulser kan vara rutiner, institutioner, traditioner, promenader, danser och ritualer.
16. Undvika enstaka arrangemang som måste planeras varje gång: så som events, kampanjer, projekt och manifestationer. Istället låta sig dras med av det återkommande.
17. Undvik att göra framtiden eller dåtiden närvarande i nuet genom alltför mycket grubblande.
18. Acceptera att det inte är så lätt att acceptera det som är kämpigt: känslor, våld, övergrepp, härskande och förtryck. Mycket av detta bör inte accepteras, det innebär dock inte att det måste fånga oss.
19. Undvik trots, protester och att vara emot. Negerandet gör det som negeras närvarande. Nejet åkallar det som nekas. 
20. Träng tillsammans med andra undan våld och förtryck med det liv vi vill leva tillsammans. Tillsammans kan vi börja leva de samhällen vi vill ha.
21. Betrakta glittrande hav, darrande löv eller andra former av brus som inte kan redas ut eller förutses.
22. Lära sig filterfunktionerna på mejl, mobil och i sociala medier. 
23. Stänga av ljudliga och visuella meddelanden i realtid. Inte låta datorn eller mobilen plinga.
24. Låtsas att irritationer är löv som blåser iväg. Låtsas att dumma och elaka är troll som klubbar ner varandra. Låtsas att någon prinsessa håller på och räddar en från draken.
25. Lämna över. "Bli del av" istället för att göra saker själv.
26. Våga ha tråkigt. Våga vara nere. Våga vara sur.
27. Lathet, slöhet och lättja. Ta en tupplur då och då.

Per Herngren
2014 03 16, version 0.1.1

Referens

Börja inte med dig själv - Heidegger

Samtidsslaveri hindrar politisk förändring
'Upptagen' som flykt från befrielse: Fromm
Information hindrar tänkande: Erich Fromm

Aktivserar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet
Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

100 härskartekniker & ickevåldsträning - intervju

Utdrag från intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Det kan vara svårt ibland, att stå emot orättvisor och förtryck – även i exempelvis en föreningsstyrelse. Det är inte ovanligt att en råkar ut för en del härskartekniker om en försöker påpeka att något är fel. Eller om en vill förändra. Vanligtvis pratas det om sju härskartekniker. Det finns många som har utökat listan med fler. Du har skrivit en lista med hela hundra stycken härskartekniker! Varför hittar du så många fler än vi andra?

Per: Det är inte så mycket jag som hittat de hundra härskarteknikerna. Vi jobbar med vängrupper, alltså smågrupper som utför civil olydnad. Den som är vald att vara maktingripare upptäcker ibland nya maktpraktiker. Så listan på makttekniker, härskartekniker och mikrobestraffningar blir bara längre och längre.

På nittiotalet upptäckte vi att många som egentligen vill väl omedvetet använder “snälla metoder” som skapar skärskillnad eller underordning. Eftersom det är svårare att ingripa mot “snälla makttekniker” kan dessa bli mäktigare än typiska härskartekniker.

Thor: Finns det några som du skulle vilja lyfta fram som extra viktiga, men som vi ofta missar?

Per: På en av mina ickevåldskurser nyligen berättade en fritidsledare som är född och uppvuxen i Hammarkullen, Göteborg, att hen ofta får frågan “Var kommer du ifrån?”. En annan kursdeltagare som berättade att hen var född i ett annat land fick aldrig den frågan. Skillnaden hade helt och hållet med utseende att göra, inte med vem som var “främling”. Snällhet och nyfikenhet kan på så sätt producera svenskhet utifrån hudfärg, alltså producera ras.

Var-kommer-du-ifrån? kanske producera mer ras än vad rasister producerar? Tänk dig själv hur det skulle vara för en som är född i Göteborg att vecka efter vecka, år efter år, få höra: “Trivs du här?” “Ni tillför så mycket.” “Ni är så mycket mer naturliga än oss.” “Vad duktig du är på svenska!”

Thor: När jag läste den där listan kände jag igen mycket. Både sådant jag blivit utsatt för och sådant jag utsatt andra för, utan att egentligen ha tänkt på det allt för mycket. Det är så svårt, i ögonblicket när någon använder en härskarteknik, att veta hur en ska agera! Är det en bra idé att säga ”stopp, nu använder du en härskarteknik på mig” eller hur bryter man egentligen ett sådant beteende konstruktivt?

Per: När vi håller ickevåldsträning under en helg hinner vi med kanske fyrtio olika metoder och tekniker för att ingripa. De som ägnat sig åt ickevåld några år har kanske lärt sig några tusen metoder. Dessa metoder går egentligen inte att beskriva helt och hållet med ord. Varje metod innehåller dussintals olika gester, rörelser och talhandlingar.

Att ingripa vid härskartekniker handlar om att träna och att träna. Att kunna ingripa handlar alltså inte om att få goda råd eller att teoretiskt läsa en bok med tips. Det finns inga enkla fix.

Ickevåldsträning är som att lära sig dansa queersalsa eller spela fotboll. Böcker eller teorier blir användbara först när en har hållit på ett tag, då du lärt dig tusentals olika reflexer, rörelser och sätt att uttrycka sig.

Många som börjar med ickevåldsträning suckar och undrar hur de ska kunna komma ihåg allt. Men träning handlar om att glömma, att låta kunskap sätta sig i kroppen. Träning börjar fungera när vi inte tänker på vad vi gör.

Träning är att göra sig själv omedveten. En fotbollsspelare kan ju inte fundera över vilken vinkel hen ska ha på fotled och knä. Hur mycket tyngd som ska fördelas på respektive ben. Sådant måste bara sätta sig i kroppen. Och det sker genom träning och åter träning.

Thor: Du beskriver en grupp i en organisation eller förening eller rörelse… En grupp du kallar för ”svansen”. De är de som inte deltar i arbetet men som alltid har synpunkter och åsikter och klagomål när jobbet väl är genomfört. De är också snabba på att döma ut människor om något går fel. Sådant gör mig väldigt arg. Om en ser människor bete sig så (som sagt, inte helt ovanligt) vad ska en göra då? 

Per: Förhoppningsvis kan de vi valt till maktingripare och stämningsunderlättare se till att “svansen” inte gnäller, saboterar och tar kraft från gruppens engagemang och omsorg. Ibland måste deltagare dock slängas ut ur gruppen. Det kan vara en bra lösning att dela en grupp i mindre grupper. En person som gör en viss grupp trög och svårarbetad kan i en annan grupp bli ett viktigt bidrag.

För dig som vill öva på att ingripa vid härskartekniker:
Välkommen på helgkurs!

 
  

Referens

Mikrobestraffning härskar över härskarteknik
100 härskartekniker
Lyckan styr - härskartekniker
Lycka som maktteknik
Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Kön, ras och klass klibbar fast - intervju

Utdrag från en intervju som ska publiceras i en bok.

Thor: Grupper påverkar oss människor på konstiga sätt. För ett tag sedan träffade jag ett gäng gamla klasskamrater från grundskolan och vi gick ut och åt middag tillsammans. De flesta hade jag inte träffat på nära 15 år. Men efter en liten stund var det som att vi var tillbaks på högstadiet. Samma maktförhållanden, samma gliringar och skämt. Samma roller. Ett gäng vuxna människor, en del med barn och familj… Vad beror det här på?

Per: Jo, du har rätt. Sara Ahmed visar med sin queerfenomenologi hur makt klibbar fast. Makt fastnar på våra kroppar. Mobbing, sexism, rasism, under- och överordning, är klibbigt och fastnar gärna på oss.

Detta blir extra tydligt när det gäller mobbing. Människor som är jättesnälla och hyggliga med andra kan tillsammans, i vissa konstellationer, bli elaka. Någon i gemenskapen pekas ut som problemet, som dålig eller som den som inte hör hemma där. Det är som om våra personligheter beror på vilka vi är tillsammans med.

Även våld kan klibba sig fast på kroppar, så att våldet följer med när vi rör oss. Vissa görs till måltavlor för våld genom att de pekas ut som annorlunda på grund av nationalitet, medborgarskap, läggning, eller på grund av hår- och hudfärg. 

Ibland kan vi dock upptäcka att det klibbiga är borta. Vi blir befriade från kön eller ras och blir istället vänner, aktivister eller volleybollspelare. Lite senare i omklädningsrummet kan dock en volleybollspelare upptäcka att läggning, kön eller ras åter klibbar fast på hens kropp.

Civil olydnad kämpar mot vår lydnad - intervju

Här är ett utdrag från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Du skriver också om hur makt kan vara inbyggt i en grupp. Hur menar du då? 

Per: All makt i en grupp verkar genom att byggas in i gruppen. Könsordningar, kapitalism, nationalism, lönearbete, egendom eller kärnfamilj är inte avlägsna, väldiga system. De är praktiker. De är praktiker av samarbete och lydnad. Makt, våld och förtryck består av lydnad. Det finns ingen jättemakt därute som sänder sin mystiska “maktkraft” in i en grupp.

I civil olydnads-traditionen från Henry David Thoreau (amerikans författare och filsof, verksam på 1800-talet, reds anm) och Mohandas Gandhi pekas lydnad ut som problemet med förtryck och härskande. Vi ger det destruktiva plats att vara ondskefullt. Problemet blir därmed inte så mycket regering, ledare, styrelse eller förtryckare – utan de som vill väl men inte ingriper. För ickevåld blir problemet de organisationer som vill befrielse men fortsätter att lyda. Ickevåld är en kamp mot lydnaden.

System är vårt sätt att dansa med varandra, hur vi koordinerar oss. Ett system är “hur vi ordnar saker”, igen och igen. System är inte så stora, men de utförs igen och igen. System drar i oss, så som karnevaler eller salsa drar i oss. Det finns alltså ingen stor kapitalistisk eller patriarkal sfär därute, runt oss. Eftersom system drar oss till sig kan de dock bilda svärmar, så som insekter svärmar.

I vissa skräckfilmer kan en demon ta över en svärm av insekter eller en flock av fåglar. Då kan hjälten se svärmen som en stor demon med armar och ett huvud. Det är denna illusion som gör att vi ser kapitalism, nationalism och rasism som väldiga system. Egentligen är de väldigt små. Men många.

Det gäller för folkrörelser att skapa andra svärmar, andra system och ordningar, som kan tränga undan de som är destruktiva.

Thor: Hur kan vi bryta sådana svärmar, som drar i oss?

Per: Eftersom makt är lika med lydnad, samarbete och hörsamhet så bryts makt genom ohörsamhet, ickesamarbete och olydnad.

Visst, laglydiga aktioner kan justera makt, men laglydig aktivism återskapar samtidigt laglydnad. Laglydig aktivism gör återigen folk lydiga. Laglydiga aktioner drar aktivister in i laglydnad. Ensidig laglydnad centraliserar på så sätt makt till staten. 

Psykoanalytikern Erich Fromm, som var med och skapade kritisk teori, skrev en spännande bok 1941 som handlar om vår flykt från befrielse. All befrielse innebär olydnad, enligt Fromm. Men vi tenderar att fly in i lydnad. Precis som Gandhi och ickevåld pekar Erich Fromm ut lydnaden som det stora problemet i världen.

Välkommen på Hopp & Motstånd 2014!

Reträtt om civil olydnad och ickevåld

fredag-söndag 4-6 april 2014 i Hammarkullen, Göteborg

http://ickevald.net/catholicworker/hoppmotstand2014.htm

Aktiverar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet

Sociologen Hartmut Rosa analyserar hur samhällen alltmer fångas av en tid som accelerar. När aktivism dras med av accelerarande tid medverkar aktivismen i att göra accelerationen till en totaliserande kraft.

När detta sker får aktivismen det svårt att dra sig ur, den fångar sig själv i upptagenhet, i nyhets- och samtidslaveri. Aktivismen blir rastlös.

Aktivismens acceleration får aktivister att fly kontinuerligt motstånd. De övergår istället till att aktivera och avaktivera engagemang. De aktiverar och avaktiverar, enligt Hartmut Rosa, dessutom vänner, samarbete och relationer. Det gör att den solidaritet, det tålamod och den omsorg som är nödvändig för en motståndsrörelse inte går att bygga upp.

Hur aktivism flyr in i acceleration

1. Upptagenhet: genom att fly in i upptagenhet skyddar aktivismen sig från befriande och revolutionerande förändring. Aktivism övergår från samhällsförändring till aktivismism: aktivism som söker efter ny aktivism.
2. Samtidslaveri: genom att ständigt haka på aktuella frågor flyr aktivismen långsiktig förändring. Den fångas i tvånget att vara aktuell. Det tålmodiga, envisa och ihärdiga avfärdas som inaktuellt. (Läs mer om samtidsslaveri.)
3. Närvaro-tvång: genom att aktivera och avaktivera människor och engagemang fängslas aktivism i presens, i det ständiga nuet, i ett tvång att vara närvarande.
4. Events, kampanjer, projekt och manifestationer: genom att organisera händelser med tydligt slut flyr aktivismen pulserande, institutionaliserande förändring. Aktivism fokuserar istället på återvändsgränder. Händelser med inbyggt slutdatum.
5. Fetischism: genom att söka sig till aktioner som ger kraft, laddar batterierna, kan energi överföras från aktivism till lönearbete. Aktivistiska energikickar kan på så sätt göra lönearbetets acceleration uthärdlig och möjlig. (Läs mer om fetischism i protest.)
6. Självvärldar: genom att skapa bubblor av omsorgsfull, stimulerande och stödjande vit, medelklass med ungefär samma ålder lyckas aktivism bygga egna oaser mot stress.
7. Intimitetens tyranni: genom att ersätta rätten att bli medlem, att få vara aktiv och att få delta i beslut, med intima grupper tränger klass, ålder, vithet och identitet effektivt undan de som inte är lika lyckade och lyckliga. Precis som självvärldar fungerar intimiteten som skydd mot stress. Stress från att bygga relationer med de som inte tänker som oss, som inte är lika trevliga och mysiga.
8. Politisk individualism: genom att omvandla gemensamma angelägenheter till individuell duktighet flyr aktivismen det politiska. Demokrati görs sekundärt. Accelerande krav i sociala medier på åsikter, ställningstaganden och individuell radikalitet hetsar individen, vilket gör det närmast omöjligt att ta sig tillbaka till det politiska, till det gemensamma.

Per Herngren
2014 03 02, version 0.1.2

Referens

Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik
Samtidsslaveri hindrar politisk förändring
'Upptagen' som flykt från befrielse: Fromm
Information hindrar tänkande: Erich Fromm