Makt avpolitiserar antirasism

I sin bok Positiv antirasism visar Alex Bengtsson hur antirasism glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream": att faktiskt bygga och förverkliga positiva visioner snarare än att reducera sig till att vara emot det negativa.

Här listar jag några makttekniker som används för att hindra antirasismen från att bli politisk. Sådana makttekniker blir viktiga annars skulle antirasism hamna i konflikt med ”andra” stimulerande maktsystem som drar i aktivisterna, så som lönearbete, studier, egna hem, kärnfamilj och duktig politisk individualism. ”Andra system” är fel uttryck. Dessa är intrasslade i rasism och i varandra, det finns inte särskilda sfärer.

Hur antirasism avpolitiseras

1. Negation. Genom att negera, vara emot, rasism undviker antirasistiska grupper långsiktigt och envetet organiserande av samhällen som lever enligt andra ordningar än riken, nationaliteter, hudfärg, gränser och stater, organiserande av fristäder som ger fristad och uppehållstillstånd till personer och familjer på flykt, samt organiserande av underjordiska järnvägar som överskrider gränser.
2. Syndabock. Genom att utse en migrationsminister eller en regering till syndabock osynliggörs effektivt att den egna organisationen och att alla andra organisationer är lika politiska och lika ansvariga.
3. Dumskallar. Genom humor och citat görs migrationsministrar och enstaka högerpolitiker till parodi på rasism och dumhet.  Detta döljer effektivt att rasism är rationalitet och rutiner. Hanna Arendts banala ondska och Zygmunt Baumans analys av hur Auschwitz är del av den moderna rationaliteten visar att det främst är ordentliga och duktiga medborgare som administrerar död och förtryck. Detta görs inte genom dumhet utan genom rutiner och rationellt kalkylerande. 
4. Fetischering. Genom negativa kampanjer och protester mot en regering, mot ett eller två högerpartier, mot enskilda politier eller mot migrationsverket görs det negativa till kraftkällor för antirasismen. Frustration ger stimulerande kraft som effektivt tränger undan skaparkraft.
5. Politiken. Genom att ordet politik görs synonymt med en regering och en riksdag i en organisation i Stockholm osynliggörs att alla andra organisationer och företag är lika politiska.
6. Samhället. Genom att "samhället" görs synonymt med staten döljs hur alla byar, städer, organisationer, avdelningar, kollektiv och även familjer blir samhällen. Samhällen som har möjlighet att agera solidariskt och gränslöst, och bli fristäder för människor på flykt.
7. Vardagsrasism. Genom att använda ordet vardagsrasism antyds att staters nationalstatsapartheid med gränser och avvisningar skulle befinna sig ovanför eller utanför vardagen. Därmed produceras en paranoid föreställning om en stor mäktig rasism ovanför vardagliga rutiner, bortanför vardaglig administration och vardagliga handlingar. Ordet vardagsrasism osynliggör att de samhällen vi lever och återskapar i vardagen är lika politiska som det vardagliga återskapandet av företag, regeringar och förvaltning.
8. Protest. Genom protest sugs kraften ur det kreativa byggandet av gränslösa, rättvisa och solidariska samhällen. Jag har skrivit mer om hur postprotest bryter med protest här. Och om hur Deleuze och Nietzsche bryter med negerandet och protesterandet här. Deleuze och Nietzsche visar att skaparkraften är mycket mäktigare än negerandet, protesterandet. Det krävs dock ganska lite negativitet för att suga kraften ur skapandet. Genom att protesten vänder sig mot Stockholm återinsätts en regering som regerande. Och den antirasistiska protesten avsätter samtidgt genom detta mot-vändande sig själv och andra organisationer som regerande.
9. Samtidsslaveri. Genom att fastna i det som för tillfället är aktuellt på facebook och i nyheterna trängs det långsiktiga byggandet bort. Antirasism görs till en nyhetsbyrå som delar nyheter. Jag har skrivit mer om samtidsslaveri här.
10. Rättigheter. Fokus på individers eller gruppers rättigheter tränger gärna undan politisk förändring. Hur organiserar vi våra liv tillsammans? Medborgarrättsrörelsen i USA blev medvetna om detta och byggde bland annat upp jämlika samhällen i stadsparker där fattiga och aktivister levde tillsammans. De började också skapa rutiner för postrasism genom ickevåldsträning, samt i lokala organisationer och baptistkyrkor, och genom att direkt låta lösningen intervenera i apartheid. Sit-in och andra tekniker för civil olydnad gjorde målet till medlet. Befrielse och jämlikhet blev både mål och medel.
11. Våld. Periodvis har viss antirasism fokuserat främst på den rasism som använder gatuvåld och misshandel. Det rasistiska våld som dödar flest, vårt återskapande av gränser och nationalstatsapartheid, har kamouflerats.

Per Herngren

2013-03-25, version 0.2

Vill du träna performativ antirasism? Välkommen på helgkurs! 

Performativ är när handlingen faktiskt genomför målet, mål och medel blir därmed samma sak. Under kurserna övar deltagarna även att performativt ingripa vid sexism, åldersism, funktionism och homofobi. Dessutom tränas grunderna i feministiska och jämlikare mötestekniker (förslagsrunda, beslutsrunda, maktingripare, tidsunderlättare etc).

Referens

Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Positiv antirasism Så förnyar vi en debatt som kört fast, Expo, 2012. 

Bortom riksorganisationer

Jag sitter vid ett runt träbord i caféet på Musikens Hus. Musiker Mot Rasisms har en stor gala här i Göteborg. Ett hundratal musiker uppträder under kvällen på två scener. Och ännu fler dansar! Och några gör som oss: analyserar rasism.

Vid vårt bord funderade vi huruvida extremrasismens rasism är svag jämfört med det frekventa återskapandet av nationalism och nationalstater som sker inom vänster och folkrörelser. Vänster och folkrörelser skulle i så fall producera en stabilare och mäktigare rasism än de vi kallar rasister.

Genom att organisera politiskt radikala rörelser som en spegling av stater legitimeras och befästs nationalstatsapartheid: ett system som hindrar fattiga och bruna att resa och bo var de vill. Riks-organisationer återskapar riket inom sig.

Rasism bryts i samma ögonblick vi slutar organisera i riksorganisationer och börjar organisera utifrån andra världsbilder än riken och stater. När vi slutar kalla organisationer för Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds, när vi slutar att skapa riks-organisationer, kan dessa samhällen (organisationer) få möjlighet att organisera sig på andra sätt än genom att återskapa gränser. Gränser som är med och utestänger bruna och fattiga, och som därmed innestänger bruna och fattiga inom vissa begränsade områden. Nationalstatsapartheid håller oss inte bara åtskilda (apart) från fattiga och bruna, den stänger dessutom in dem.

Alex Bengtsson som skrivit boken Positiv antirasism ställer undan sin flaska med Punk IPA och säger: "Problemet uppstår när vi är med och gör geografiska områden som vi sedan fyller med åsikter, trosuppfattningar och värderingar."

I sin bok menar Alex att antirasismen glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream", att faktiskt bygga och förverkliga en positiv vision snarare än att vara emot.

Per Herngren
2013 03 22, version 0.1.1

Makt och motstånd påverkar inte – islamisk filosofi

Occasionalism växte fram inom islamisk filosofi för mer än tusen år sedan. Första texterna skrevs av al-Ash’ari som levde 873-935. Occasionalism hävdar att påverkan inte existerar. Det ena orsakar inte det andra. Det ena leder inte till det andra.

Politisk occasionalism bryter med påverkanspolitik. Men vilka alternativ ges? Hur är politisk förändring i så fall möjlig?

Intuitivt uppfattar vi ofta samband mellan exempelvis makt och förtryck. Eller mellan engagemang och politisk förändring. Ifall dessa samband inte handlar om påverkan så måste samhällsförändring bero på något annat.

Occasionalism föreslår att politiskt motstånd drar till sig andra saker, andra saker som lägger sig i, och som sätter igång politiska förändringar. Dessa blir en sorts tredje part. Denna tredje part kan producera förtryck eller rättvisa, våld eller ickevåld, krig eller fred.

Ifall occasionalism har rätt handlar politik inte om påverkan. Politiskt motstånd handlar istället om att bjuda in konstruktiva ingripare.

Ångmaskinspolitik

Proteströrelser bygger traditionellt på mekaniska föreställningar om politisk förändring. Här kallar jag det för ångmaskinspolitik. En politisk kraft tänks kunna bli tillräckligt kraftfull för att driva igenom en politisk förändring. Den politiska kraften skulle kunna komma från massan i massaktioner, från antalet namn i namninsamlingar, från antalet åsikter i opinionsundersökningar.

Massaktioner med tusentals deltagare föreställs vara kraftfullare än aktioner med ett par deltagare. Vissa organisationer tänker sig att fler medlemmar gör dem mer betydelsefulla. Ifall många kommer på ett föredrag ger det större politisk effekt än ifall några samtalar kring ett bord.

Andra tänker sig istället att den politiska förändringen kommer från antalet informerade. Eller hur många som gjorts politiskt medvetna.

Ju fler desto mäktigare. En kraftfull motor drar mer bränsle. Mer skulle därmed ge mer, och mindre ger mindre. Ju fler hästkrafter desto snabbare motor.

Istället för kraften-i-antalet tänks den politiska förändringskraften ibland komma från publiceringar i nyhetsmedia. Massmedia skulle innehålla någon sorts påverkanskraft.

Politik bortom väldiga maktsystem

Occasionalism menar att samhällen, organisationer och ordningar blir självständiga. De är inte orsakade. De är inte styrda. De organiserar sig själva och är skyddade från påverkan.

Occasionalism bryter med en mekanisk syn på politik. Politiska maktordningar påverkas inte av opinion eller protester. Det finns inte heller någon fjärran makthavare som styr. Inget stort maktsystem styr. Ingen mäktig kapitalism eller något mäktigt patriarkat styr det som sker.

Politiska förändringar styrs inte heller av bakomliggande konspirationer. Ingen överklass eller någon elit har tagit makten i vår värld.

Det finns, enligt occasionalismen, egentligen knappast något som styr. Däremot finns det väldigt mycket följande och medverkande, väldigt mycket hörsammande och väldigt mycket lydnad.

Ifall inte påverkan finns, vad är det då som skapar politisk förändring? Vad skulle politiskt motstånd kunna tillföra?

Politik bortom påverkan

Istället för påverkan tänker sig politisk occasionalism att det i varje politisk handling finns något annat som ingriper. Något som översätter den politiska aktionen till politisk förändring.

Det är alltså något vid sidan av det politiska motståndet som ingriper och skapar förändringar. En tredje part. Eller snarare flera. Tja, faktiskt ett myller av ingripare.

Och detta myller av ingripare har vi inte kontroll över. Vi kan inte styra dem. De är inte orsakade av oss.

Ingriparna översätter den politiska aktionen. På plats. Och i nya sammanhang. Ibland direkt och ibland långt senare.

Politisk förändring kan i occasionalism förstås som översättningar. Kedjor av översättningar. Översättningarna är inte direkt kopiering utan snarare innovativ imitation. Occasionalism intresserar sig för hur kopieringsapparater ändrar på det som kopieras. Kopieringsapparaten hamnar i centrum, inte originalet och inte heller kopian.

Motstånd blir tillfällen, anledning till förändring

Occasion i engelskan betyder tillfälle, anledning, angelägenhet. Occasionalism handlar om hur tillfällen skapas.  Motstånd och ickevåldsaktioner blir angelägenhet, anledning att lägga sig i.

Al-Ash’ari tänkte sig att det är något gudomligt som lägger sig i och ingriper. En gud översätter handlingar till nya handlingar. Men det går också att tänka sig att det istället finns svärmar av ingripare. Olika ingripare. En del är tröga, andra farliga och andra riktigt kreativa och radikala.

Motstånd skulle då skapa tillfällen där ett myller av saker inbjuds att lägga sig i.

Motstånd orsakar inte. Motstånd påverkar inte. Motstånd inbjuder.

Varje motståndshandling är en inbjudan.

Det är som om det skulle finnas smådjävlar, hustomtar, troll och änglar som lockades till politiska aktioner. Och så börjar de lägga sig i och ändra på saker och ting.

Motstånd och makt bjuder in

Vi kan kalla ingriparna för översättare. De sätter över, de flyttar över politiska förändringar till nya sammanhang.

Feministiska mötestekniker, civila olydnad, rättvis handel, fristad till flyktingar som gömmer sig från polis, alla dessa handlingar skapar tillfällen, angelägenheter, som drar till sig svärmar av översättare. Små tomtar som flyttar över saker, och som ordnar saker och ting i speciella ordningar.

Vad översätter politiskt motstånd?

Här föreslår jag några översättare som kan bli med och bygga jämlikare och rättvisare samhällen. Det finns otaliga andra översättare, bra och dåliga, så det här är ingen fullständig lista.

1. Beröring. Att poliser, åklagare, motståndsaktivister berör varandra blir en egen händelse. Beröring går i båda riktningarna. De som berörs berörs. Beröring drabbar oss. Beröring blir självständigt och ostyrbart.
2. Sårbarhet. Självförsvar, skydd och trygghet skyddar parter mot politiska översättningar, mot politisk förändring. Sårbarhet däremot inbjuder till sårbarhet. När poliser och aktivister gör sig sårbara för varandra börjar sårbarheten verka, sårbarheten agerar gentemot både aktivister och poliser. Sårbarhet är att släppa kontrollen. Sårbarhet är att öppna sig.
3. Beroende. När olika parter gör sig beroende av varandra uppstår ömsesidig hjälp. Ömsesidig hjälp börjar leva sitt eget liv. Ömsesidig hjälp skapar nya ordningar som inte styrs av parterna. När parterna istället styr så är det inte ömsesidig hjälp utan kontroll och härskande. Men det är sällan som härskande faktiskt härskar. Härskande trycker ned och skapar passivitet. Ömsesidig hjälp kan bli mycket mäktigare.
4. Samarbete och samverkan. I mötet mellan en grupp som gör civil olydnad och åklagare, domare, fångvaktare kan det uppstå en samverkan som inte är kontrollerad av vare sig maktordningar eller av motståndsgruppens avsikter. Domstolar och fängelser queeras och blir möjlighet till befrielse. Samverkan skapar lag. Samverkan skapar rätt.
5. Affekt. Affekt är dragningskraft. Ifall påverkan försöker trycka på så går affekt snarare i motsatt riktning. Affekt drar i oss. Affekter är inte subjektiv upplevelse. Affekt uppstår i relation. Affekt är när relationer drar i oss. När ett karnevalståg går förbi uppstår affekt, vi dras dit. Motstånd kan göra oss uttråkade och missmodiga. Affekt kan istället skapa ett sug i motståndet. Motståndet drar i oss.
6. Affekter mellan ting. Affekt uppstår inte bara i mellanmänskliga relationer utan mellan prylar, platser, torg, samhällen, metoder, rutiner, funderingar, teorier, påhitt, uppfinningar. Politiskt motstånd som lokaliserar sig till vapenföretag och fängelser kan skapa affekter mellan platser, ting och händelser. Motståndet dra till sig saker, saker som egentligen inte hade med motståndet att göra. Ting agerar. Saker lägger sig i.
7. Imitation och härmande. Organisationer och personer härmar varandra. Imiterandet kan börja leva sitt eget liv. Smittor av imitationer uppstår. Den klassiske sociologen Gabriel Tarde kallade det imitationskedjor. Tarde tänkte sig att samhällen och politiska ordningar förändrades genom kedjor av imitationer. Förändring kom alltså inte uppifrån, från några som styrde, inte heller underifrån från folket. Förändring smittar i omöjliga och oväntade riktningar.
8. Berättelser. Berättelser representerar inte verkligheten. Berättelser är verkliga. Berättelser lägger sig i. Berättelser ordnar och organiserar. Berättelser är i sig en förändring. Förändring som kan översättas till organisationer eller prylar. Berättelser är enligt Derrida lagstiftande. Berättelser blir rätt. Berättelser blir orätt. Berättelser har moral.
9. Beslut. Beslut inför aktioner frigör sig från aktivisterna. Besluten börjar leva sina egna liv. Överenskommelser med motparten frigör sig från de inblandade parterna. Överenskommelser tar fart i nya riktningar. Ibland kopierar de sig själv och smittar över till andra organisationer. Där muterar de och skapar sig nya beslut och nya överenskommelser som de ”ursprungliga” beslutsfattarna aldrig tänkt på.

Översättare är ostyrbara och okontrollerbara

Översättare börjar okontrollerat agera, de agerar oförutsägbart.

Politiska aktioner översätts inte bara till politisk förändring. De kan översättas till förälskelse, vänskap och hat. De kan översättas till passivitet och uppgivenhet. Motstånd kan översättas till sjukdomar. Politiska aktioner kan översättas till en längtan efter att få äta, tja, veganpizza med ingefära.

Eftersom politisk occasionalism lämnat den mekaniska synen på politik så vet vi inte vart dessa översättningar leder. Men vi kan ana att vissa aktioner drar till sig svärmar av destruktiva översättare och andra drar till sig svärmar av kreativa översättare.

Vissa översättare ser till att bevara rådande ordningar andra skapar nya ordningar. Vissa är med och skapar över- och underordning, andra skapar jämlikhet.

Vissa gör oss till medaktörer andra gör oss till offer som man ska tycka synd om.

Motstånd handlar därmed alltid om att bjuda in på ett bra sätt. Motstånd ska vara så inbjudande att det drar till svärmar av hyggliga översättare.

Politisk förändring är beröring

Med hjälp av beröring ska jag försöka sammanfatta politisk occasionalism. Politiskt motstånd skapar ett möte, ett möte som berör. Det som berör berörs också. När en polis tar en motståndsaktivist i hand så berör de inte bara varandra, de berörs.

Beröring är inte enkelriktat. Mötet och beröringen, att beröra och beröras, börjar leva egna liv. Beröringen kontrolleras inte av de som berör varandra.

En politisk ordning som inte är orsakad av en annan ordning är occasionalistisk. Den lever till viss del ett självständigt liv. Men ordningar är inte totalt självständiga. Olika ordningar berör varandra. Motstånd och makt berör varandra.

”Each individual object must be equipped to touch and jostle others despite withdrawing from those others.”[1]

Inom linjär, mekanisk teori så är beröring bara en överföring av kraft eller information. För politisk occasionalism förstås dock beröring som motsatsen till biljard eller till kugghjul. Beröring överför inte kraften hos folket, hos arbetarklassen eller hos massan. Det är inte så att massaktioner påverkar opinion eller regering. Och det är inte så att regeringar skulle påverka samhällen och människor. Beröring är inte heller överföring av information eller opinion.

Politiska aktioner berör oss, även oss som organiserat dem. Vi berörs. Och det berör andra.

Per Herngren

2013-03-20, version 0.1

Referens

Al-Ghazali, The incoherence of the philosophers, al-Ghazali levde 1058-1111.

Graham Harman, Prince of Networks, 2009.

Graham Harman, Towards Speculative Realism, zero books, 2010.

Spridda anteckningar om occasionalism

Islamisk occasionalism

Occasion i engelskan betyder tillfälle, anledning, angelägenhet. Occasionalism handlar om hur tillfällen blir angelägenhet, ett tillfälle med anledning att lägga sig i.

Occasionalism introducerades i islam och i filosofin av al-Ash’ari som levde 873-935. En senare elev, al-Ghazali, 1058-1111, utvecklade occasionalismen. I The incoherence of the philosophers skriver al-Ghazali: ”the connection between what is habitually believed to be a cause and what is habitually believed to be an effect is not necessary”.

Ifall det fanns nödvändiga logiska samband eller orsakssamband mellan allt som sker så skulle inga individuella objekt eller handlingar kunna finnas. Allt skulle vara en följd av tidigare orsaker. Eller en följd av en bestämd dynamik eller logik.

Al-Ghazali formulerar en filosofi om möjligheten till individuella händelser och individuella objekt. Det som är bestämt av något annat är inte en egen sak, en egen person, ett eget fenomen eller ett eget individuellt objekt. Det vore bara en fortsättning av det andra. För att något ska kunna vara en individuell sak eller en individuell handling så kan det alltså inte vara orsakat av något annat.

Men hur kan något i så fall hända? Hur skulle förändringar vara möjliga?

De tidiga islamiska occasionalisterna var inte totala individualister. De avvisade mekanisk orsak-verkan. Men de bejakade samband.

Occasionalism handlar om både beröring och om att dra sig undan.

”Each individual object must be equipped to touch and jostle others despite withdrawing from those others.”[2]

Istället för en linjär orsak-verkan tänkte de sig en förmedlare, en tredje part som ingriper och översätter förändringar.

Al-Ghazali föreslår en central förmedlare som ersättning till kausalitet. En omnipotent gud ingriper i allt som sker. När vi uppfattar ett samband mellan olika saker är det en central förmedlare som förmedlar handlingarna. Härskarguden ser till att något händer.

Det går också att tänka sig lokala förmedlare. Och förmedlarna skulle ju kunna vara djävulska eller gudomliga.

Occasionalism undersöker hur saker kan vara både särskilda och kopplade till varandra. Occasionalism “is nothing less than the problem of how things can be both separate and linked”[3].

Kristen och filosofisk occasionalism

Occasionalismen från al-Ash’ari islamiska filosofi översattes efter ett par hundra år till olika kristna teologier. Senare formulerade David Hume en occasionalistiska filosofi på 1700-talet kring orsak och verkan.

Occasionalister idag

Bruno Latour occasionalistiska sociologi föreslår att det finns en lokal ingripare. Varje gång något händer ingriper och förmedlar en tredje part en förändring.

Ibland kallar han denna tredje part översättare.

Översättning är ett intressant begrepp hos Latour. Det är inte begränsat till språklig översättning. Han använder det även på materia. Sätta över, flytta över. Latour menar att alla materiella förändringar flyttas över, översätts. Vid en krock kan det uppstå ett möte, en relation som översätter kraft till en annan kropp. Krocken blir en egen händelse som delvis frigör sig från det som krockar.

”Lokal occasionalism” är filosofen Graham Harmans begrepp när han beskriver Latours occasionalism. Harman menar, i Prince of networks: Bruno Latour and metaphysics, att lokal occasionalism är Latours geniala upptäckt och innovation. Latours lokala occasionalism kommer, enligt Harman, att revolutionera filosofi såväl som sociologi och andra vetenskaper.

Det finns alltså inget linjärt orsak-verkan samband. Själv är jag inte övertygad om att occasionalism alltid gäller men däremot hjälper occasionalism oss att komma ur den alltför mekaniska föreställningen av hur världen och politiska förändringar fungerar.

Allianser och occasionalism

Bruno Latours lokala occasionalism tar upp allianser som en sorts tredje part. Saker kan alliera sig och agera tillsammans. Och händelser, djur, växter, människor och saker kan alliera sig med varandra och agera ihop.

Latour poängterar i sin kritik mot andropocentrism att materia, saker, verktyg, maskiner, platser är aktörer. De är inte passiva objekt. En aktör definierar han som det eller den som skapar skillnad. Skapar man ingen skillnad agerar man inte heller. Men ingen agerar ensam. Inte ens en grupp människor kan agera bara som människor, de agerar alltid tillsammans med saker, och tillsammans med människor och organisationer. De agerar också tillsammans med händelser tidigare i historien.

Latour avvisar att det skulle finnas någon ensam aktör.

Agerande är alltid samarbete. Det går aldrig att agera som ensam individ eller ensamt objekt.

Allt handlande är i allians. Varje aktör skapar förändring, men alltid i allians, alltid tillsammans med andra. Till och med när vi sitter ensamma och tänker så tänker vi med hjälp av språk som utvecklats under lång tid. Och vi tänker med hjälp av saker och ting framför oss eller som översatts och hamnat i våra minnen.

Aktörskap och handlingskraft byggs upp genom de allianser som finns mellan olika saker. Allianserna skapar en occasionalistisk tredje part,  förmedlare av förmåga och kraft som skapar förändring. Allianserna blir alltså självständiga från parterna som ingår i alliansen. Samarbetet agerar tillsammans med de som samarbetar.

Här kan vi utveckla en politisk teori som ersätter föreställningen om politisk påverkan med möten, beröring, motstånd, samtal och samarbete. Dessa är därmed inte en ren följd av individernas interagerande med varandra. De blir självständiga aktörer. De översätter politiska handlingar.

Bortom individer och determinism

Ifall allt i universum vore deterministiskt och kausalt orsakat så vore universum en totalitet, identiskt med sig själv. Universum skulle i princip vara en individuell atom. Atom i den gamla bemärkelsen av odelbar enhet.

Occasionalism riskerar å andra sidan att ramla över i en annan individualism och atomism. Ifall alla ting och objekt och händelser i universum istället vore individuella, enbart orsakade av sig själva, så skulle universum inte existera. Varje individuell enhet skulle vara ett helt universum i sig själv. Ibland närmar sig occasionalismen denna radikala individualism. In-divid: o-delbar. Omöjligheten att dela utrymme. Omöjligheten att dela världar och universum. Omöjligheten att dela sig själv med andra.

Total determinism skulle innebära att universum vore en enda atom. Total individualitet skulle istället innebära att varje objekt skulle vara ett universum.

Jag försöker undvika dessa ytterligheter. Det enda jag föreslår här är att occasionalism är mycket vanligare än linjär kausal nödvändighet.

Occasionalism hjälper oss att begripa det politiska och möjligheten till motstånd och samhällsförändring. Vi kan dock tänka oss att det finns viss påverkan. Påverkan kan handla om enklare saker. Överflöd av information kan skapa trötthet och förvirring. Elakheter gör aktivister ledsna. Våld skadar och skrämmer. Mat gör att kroppen får energi. Komplexa politiska förändringar kan dock inte förklaras med påverkan.

Occasionalism och möjligheten till subjekt och aktörer

Occasionalistiskt tänkande finns i vårt vardagsspråk när vi pratar om ansvar och skuld. Det går ju inte att hävda att någon är ansvarig för sin handling om handlingen var orsakad av något annat. Occasionalism finns också när vi pratar om subjekt och aktör. Den som knuffas och knuffar till någon annan är inte aktör. En aktör tillför något.

Om vi ska kunna prata om politiska subjekt så kan vi inte förklara handlingen med något bakomliggande, för då skulle ju den bakomliggande förklaringen bli det egentliga subjektet. Det skulle finnas något bakom det som händer, något som agerar. Många politiska konspirationsteorier tänker så.

Kritiska teorier lyfter ibland fram subjektet. Möjligheten till aktörskap. Möjligheten att agera. Dessa teorier frestas ibland till att skapa en teori som förklarar subjektet. En teori om subjektivitet. En politisk teori som förklarar den politiska handlingen.

Så fort en teori förklarar subjektet så ersätter förklaringen subjektet. En radikal teori som har en bra förklaring till varför subjektet agerar avskaffar därmed subjektet.

Ett subjekt agerar. Det tillför något som inte helt kan förklaras. Annars är det inte ett subjekt.

Subjekt ska inte här förstås som enbart personer. De kan vara organisationer, grupper, handlingar, funderingar, verktyg, saker, jordbävningar och torg.

Juridisk occasionalism och ansvar

För att kunna prata om mänskligt ansvar för en handling krävs att den organisation eller den person som ställs till ansvar agerat, faktiskt har skapat en förändring i världen. Eller möjligen undvikit att ingripa i världen.

Inom modern lag kan en person inte dömas som ansvarig ifall den brottsliga handlingen är helt orsakad av något annat än hen själv, exempelvis orsakad av en sjukdom eller en olyckshändelse. Personen vore i så fall inte den som egentligen agerat, och hen är därmed inte ansvarig för handlingen.

Ansvar kräver alltså någon form av occasionalistiskt tänkande, att det finns ickedeterministiska, ickenödvändiga, samband mellan handlingar och händelser.

Instrumentalism och occasionalism

När möten mellan människor är målorienterat, har en instrumentell avsikt, borde det inte uppstå occasionalism. Instrumentalism sätter igång linjära förlopp: Något görs i avsikt att leda till ett mål. Instrumentalism kan ses som motsatsen mot occasionalism.

Men även målstyrt och instrumentellt handlande övergår ofta från att vara manipulativt kontrollerande till att bli occasionalistiska. En tredje part lägger sig i och saboterar det målstyrda handlandet.

En sådan tredje part kan vara obehaget och motståndet som uppstår när man blir ett instrument för någon annans avsikt. Istället för att förstå obehaget som en subjektiv känsla hos ena parten så skulle obehaget kunna ses som en självständig part som agerar. Det målstyrda handlandet översätts genom obehag kanske till motstånd.

Fotnoter

---

[1] Graham Harman, “Physical nature and the paradox of qualities”, Towards Speculative Realism, zero books, 2010, artikeln först publicerad 2006, p 130.

[2] Graham Harman, “Physical nature and the paradox of qualities”, Towards Speculative Realism, zero books, 2010, artikeln först publicerad 2006, p 130.

[3] Graham Harman, “Physical nature and the paradox of qualities”, Towards Speculative Realism, zero books, 2010, artikeln först publicerad 2006, p 131.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Mikrobestraffning härskar över härskartekniker

Tack till deltagare på helgkurserna i performativt konfliktingripande för hjälp med denna text.

Små, minimala bestraffningar som inte alls är illa menade kan producera stabilare över- och underordning än härskartekniker. Härskartekniker är ibland möjliga att skydda sig mot genom exempelvis stöd, regler och effektiva ingripanden. Folk är mer vaksamma idag mot härskartekniker än tidigare. Folk är dessutom alltmer benägna att ingripa. Det hålls regelbundet kurser där deltagare tränar olika tekniker för att ingripa vid härskartekniker. Minibestraffningar däremot är inte till för att härska, de är till för att hjälpa, för att rätta till. 

Oförargerliga minibestraffningar med välvilliga avsikter uppfattas vanligtvis som normalt i hyggliga och engagerade gemenskaper. De kan dock producera stabila strukturer av över- och underordning som verkar i decennier utan att brytas.

Analysen här är att mikrobestraffningar producerar mäktigare ordningar än härskartekniker. Detta döljs delvis av att härskartekniker ger synligare skador. Våldet i härskartekniker döljer delvis mäktigheten i mikrobestraffningar.

Mikrobestraffningar får sin kraft från upprepning

Som enskild handling fungerar inte en mikrobestraffningar som en våldsam bestraffning. Det skulle lika gärna kunna vara ett kreativt påpekande. Ett avväpnande skämt. Eller en välvillig och försiktig konfrontation. Det är först när olika mikrobestraffningar hamnar i resonans med varandra som de förstärker varandra till den grad att skador uppstår. Några blir tysta, hämmade, rädda, hamnar i periferin eller trängs ut ur gemenskapen.

Mikrobestraffning fungerar genom upprepning. Upprepningen kan komma från en enskild som inte tänker på de sammanlagda konsekvenserna av hens handlande. Handlingarna utförs ju av välvilja. De är inte illa menade. Eller så kan olika personer, ofta omedvetna om varandra, upprepa liknande mikrobestraffningar.

Det tar tid innan resonans uppstår men när det uppstår kan effekten mångfaldigas, hundrafalt. Detta kan gå snabbt. Skadorna från våldet blir därmed svåra att förutsäga.

Nya mikrobestraffningar ändrar egenskaper hos tidigare händelser. Det som en gång var kul kan plötsligt förändra sin karaktär, och minnet av den där ”roliga kommentaren” kan långt senare åsamka psykiska skador. Mikrobestraffningar reser tillbaka i tiden och ändrar på det som hänt tidigare.

På motsvarande sätt kan tidigare mikrobestraffningar ändra karaktären på nya handlingar. Ett oförargligt påpekande förstärks av tidigare händelser och förvandlas oavsiktligt till våld. Mikrobestraffningar fungerar därmed som kaskader, de ändrar hela tiden på varandras egenskaper.

Här är exempel på några mikrobestraffningar. Det är ingen utförlig systematisk lista utan bygger på idéer från kursdeltagare.

Mikrobestraffningar

1. Invändningar. Det går alltid att hitta en invändning till ett förslag eller ett engagemang. Välvilliga invändningar har kanske som avsikt att få igång en kritisk diskussion. En skarp kritik mot ett förslag kan dock diskuteras, samtalet kan lösa problemet. En invändning låter mjukare än kritik, men en invändning går inte att riktigt argumentera mot. Det är inte så lätt att invända mot en artig invändning. Tillsynes försiktiga invändningar kan ifall de återkommer igen och igen förgifta kreativiteten och göra att vissa slutar att ge förslag.
2. Småirriterad. Men jag sa ju det. Lyssnar du inte? Nyss pratade vi ju om det. Sluta nu! Det här blir tjatigt. Ja, just det, det är ju din fråga. Småirritationer, helt rimlig rakhet, kan när de hamnar i resonans göra människor rädda eller hämmade.
3. Ickemenande menande blickar. Två som utan att mena illa tittar på varandra för att båda uppfattar samma lustighet kan bli del av mikrobestraffande ifall samma ”lustiga person” råkar ut för detta regelbundet.
4. Lustigheter. Oförargerliga och välvilliga lustigheter som är till för att uppmuntra en deltagare kan ifall lustigheterna hamnar i resonans med varandra eller andra mikrobestraffningar undertrycka deltagaren.
5. Undvika att göra någon förlägen. Att titta ner i sina papper, och andra sätt för att undvika att göra någon generad, kan ifall det upprepas börja undertrycka dem som ”skyddas”.
6. Ingen respons. Att byta ämne eller att ignorera något som sägs är ju ofta helt rimligt. Ifall samma personer råkar ut för responslöshet gång på gång kan undertryckande ordningar uppstå.
7. Övertydlig. Att bli pedagogisk eller övertydlig för att hjälpa någon att förstå kan ibland vara rimligt. Men ifall det upprepas kan det få någon att tro att hen är dum, eller att folk uppfattar hen som dum.
8. Jämlika mikrobestraffningar. En gruppkultur av skojande, påpekande, invändande som fördelas jämlikt behöver inte skapa struktur av över- och underordning i just den gruppen. Men deltagare i gruppen kan bli på sin vakt och bygga upp skyddsmekanismer så att de antingen underordnar sig, eller undertrycker andra, utanför gemenskapen i andra grupper.

Dölja mikrobestraffning

Mikrobestraffning är svåra att upptäcka. De uppfattas inte var för sig som bestraffningar.

1. Enskilt uppfattas varje mikrobestraffning som vanlig sund rakhet, inte illa menad eller som ett välvilligt sätt att göra någon uppmärksam på något. Att de ojämlikt riktas mot vissa och inte mot andra, och att de på lång sikt förstärker varandra, är svårt att upptäcka.
2. Resultatet av mikrobestraffningar kan bli väldigt stabila system av över- och underordning. Detta döljs genom att individualisera orsaken. Förklaringen till att vissa hämmas eller undertryckts uppfattas som personlighet. Vi är olika. Alla är inte lika framåt. Alla kan inte komma med idéer.
3. Ett ingripande vid mikrobestraffning uppfattas gärna som missriktat. Ingripandet kan tolkas som konfliktskapande eller som dominans. Ingripandet kan också uppfattas kränkande. De som ingriper kan hämmas av små mikrobestraffningar.

Per Herngren

2013, version 0.2

Helgkurs lö-sö 20-21 april 2013: Ingripa vid mikrobestraffning.
Och om att queera homofobi, rasism och fördomar.

Referens

100 härskartekniker.


Produktiv makt. Mikrobestraffningar och härskartekniker är hämmande och hindrande makttekniker. Michel Foucault har visat att produktiva, skapande makt är mäktigare än hindrande och förbjudande makt. Lönearbete, karriär, ”egna hem”, banklån och andra produktiva makttekniker är mycket mäktigare än mikrobestraffningar och härskartekniker tillsammans. Denna text tar dock inte upp de makttekniker som får folk entusiastiskt lydiga.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Glöm att leva klimatsmart

Miljöaktivisten Derrick Jensen kritiserar individualistiska lösningar på klimathot vilket har lett till omskakande debatt i USA. Först tar jag upp Jensens politiska argument, sedan hans matematiska uträkningar som visar att ifall alla individer (100%) lydde Al Gores och andras individuella råd så skulle effekten bara bli marginell. Alla citat är från Jensens artikel “Forget shorter showers Why personal change does not equal political change”.

Jensen visar att vi har skapat oss två världsbilder som motsäger varandra. Den ena är historisk. Den andra handlar om hur vi idag ska förändra världen. Historiskt förklarar knappt någon politiska förändringar och revolutioner med att de skulle ha berott på individens livsstil. Så hur kan historien suddas ut när vi föreställer oss politisk förändring idag?

”Would any … person think dumpster diving would have stopped Hitler, or that composting would have end slavery”? “Then why no, with all the world at stake, do so many people retreat into these entirely personal “solutions”.[1]

Klimatrörelser lägger bördan på individen för att slippa hota makt

Jensen visar att Al Gores film En obekväm sanning från 2006 lägger hela bördan på individen. Inga förslag i filmen hotar maktordningar.

“An Inconvenient truth helped raise consciousness about global warming. but did you notice that all of the solutions presented had to do with personal consumption – changing light bulbs … and has nothing to do with shifting power away from corporations, or stopping the growth economy that is destroying the planet?”

Makttekniker i klimatarbetet

Flera olika makttekniker används för att få oss fast i individuella lösningar. En är att vi ges flera valmöjligheter, men vad vi än väljer så förlorar vi i slutändan. Men vi känner oss ändå tvingade att välja. Vi vill så gärna göra något. Att inte välja skulle kännas som ett svek.

“I think part of it is that we’re in a double bind. A double bind is where you’re given multiple options, but no matter what option you choose, you lose, and withdrawal is not an option.”

Den andra makttekniken är att lasta hela den politiska skulden på individen. Klimathotet används för att tynga ner individen istället för att skapa gemensamma möjligheter till befrielse. Denna maktteknik lägger också skulden på de som inte har så mycket resurser eller makt. De som har tillgång till enorma resurser via stat eller företag osynliggörs.

“The second problem – and this is another big one – is that it incorrectly assigns blame to the individual (and most especially to individuals who are particularly powerless) instead of to those who actually wield power”.

Skuldbelägga individen bygger på myter

Två myter används för att tränga in oss i politisk individualism. 1) Att var och en av oss skulle ha orsakat klimathotet. 2) Att vi därför också är lösningen.

“The whole individualist what-you-can-do-to-save-the-earth guilt trip is a myth. We, as individuals, are not creating the crises, and we can’t solve them.”

Aktivistens roll är inte att bli duktig, leva klimatsmart med gott samvete, utan att konfrontera och montera ner system som hotar liv och vår jord: “the role of an activist is not to navigate systems of oppressive power with as much integrity as possible, but rather to confront and take down those systems.”

Inte ens alla individer skulle vara lösning - statistik

Jensen tar upp några uträkningar som visar att ifall alla, hundra procent, följde Al Gores, eller andras, individualistiska klimatråd, så skulle resultatet bara bli marginellt. Individuell konsumtion är bara en liten del av konsumtionen.

“For the past 15 years the story has been the same every year: individual consumption – residential, by private car, and so on – is never more than about a quarter of all consumption: the vast majority is commercial, industrial, corporate, by agribusiness, … government … military. So even if we all took up cycling and wood stoves it would have a negligible impact on energy use, global warming and atmospheric pollution.”

Även våra hushållssopor står för bara en marginell del av alla sopor.

“Municipal waste accounts for only 3 percent of total waste production in the United States.”

Jensen betonar att det mycket väl kan vara viktigt att leva enkelt av andra skäl än att det skulle vara politiskt effektivt, eller att det skulle påverka klimatet. Det skulle ju kunna ge oss tid att organisera motstånd. Kronofogden skulle inte bli något hot. Risken för att förlora jobbet skulle inte göra oss lydiga. Lån-till-bank slaveri skulle inte styra våra liv.

“I am not saying we shouldn’t live simply. I live reasonably simply myself, but I don’t pretend that not buying much (or not driving much, or not having kids) is a powerful political act, or that it’s deeply revolutionary. It’s not. Personal change doesn’t equal social change.”

Per Herngren

2013-03-07, version 0.1

Finns det någon annan som har statistik som stärker eller motbevisar Derrick Jensens resonemang?

Referens

Derrick Jensen, Forget shorter showers Why personal change does not equal political change, Orion Magazine, 2009.

---

[1] Derrick Jensen, Forget shorter showers Why personal change does not equal political change, Orion Magazine, 2009.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Radikala och medvetna individer skapar inte politisk förändring

Tillsammans med designprofessorn Otto von Busch skriver jag en dialogbok som är tänkt att ges ut i USA. Här är mitt svar på en av Ottos frågor. Hjälp oss gärna med att ge synpunkter. Missar jag något? Är det begripligt?


Otto: Även då vi klär oss tänker vi oftast som individualister. Även om vi lägger mycket tid på att likna eller härma andra, en vän, subkultur eller mytisk figur, så tänker vi oftast att vi skulle ha en “egen stil”. Detta är en av modets grundläggande paradoxer. Vi blundar för vårt eget härmande. Skulle du kunna beskriva några hjälpmedel för hur vi förskjuter diskussioner och praktiker från politisk individualism till ett gemenskapstänkande?

Per: Ja, förr i tiden var det ett straff att tvingas leva enskilt. Nu har det blivit ett ideal. Under ickevåldsträning får vi nuförtiden kämpa för att deltagarna inte ska fokusera på att utveckla sig själva och på att lära sig individuella färdigheter. Det är som ifall fotbollstränaren upptäckte att spelarna glömt av laget, som om var och en börjat träna på att spela ensamma. Det är att göra det väldigt lätt för motståndarlaget.

Politik är hur vi lever tillsammans. Politik är hur vi löser gemensamma problem, hur vi fördelar makt och resurser. Politik är gemenskap. Men att leva i gemenskap är inte lätt. Det krävs färdigheter. Barn blir inte myndiga förrän efter 18 år. Det tar tid att lära sig att ta ansvar för varandra. För att genomföra politiska förändringar krävs att tusentals år av erfarenheter, uppfinningar och misstag finns med i vår gemenskap. Annars måste vi uppfinna hjulet på nytt igen och igen.

Politisk förändring är träning
Jag tror politisk förändring till stor del handlar om träning, experiment, uppfinnande, imitation och smitta. Det gäller därmed att utforma politiskt motstånd mer som fotboll än som de mer individuella spelen schack och biljard. Vi behöver träna demokrati tillsammans. Vi behöver träna jämlikhet tillsammans. Vi behöver träna oss på att ingripa vid övergrepp och förtryck. Det handlar inte om medvetande eller insikt utan om hur vi spelar ihop, om hur vi bryter igenom motståndarens motstånd.

Vi tränar inte för att senare någon gång i framtiden skapa en politisk förändring, att träna tillsammans är en politisk skillnad. Mål och medel är sammanvävt. Det gör också att andra kan lära sig skapa just den politiska skillnaden, den kan upprepas igen och igen. Till slut sitter den i våra kroppar. Inte så mycket i våra enskilda kroppar, utan i hur kroppar förhåller sig till varandra. Tillsammans förkroppsligar vi organ-isationer, gemenskaper och samhällen. När vi ändrar våra relationer, när vi agerar på nya sätt med varandra, ändras gemenskapen. Små förändringar i hur vi samarbetar skapar politisk skillnad. Politisk skillnad som kan imiteras. Det politiska målet blir medlet. Politisk skillnad blir både mål och verktyg.

Feminism, och på senare år queer, har gett oss hundratusentals nya övningar, färdigheter och verktyg för att intervenera politiskt både i våra egna organisationer och i andra maktordningar. Exempel är olika verktyg för jämlikare demokrati som förslagsrunda och beslutsrunda, maktingripare och stämningsunderlättare. Några går snabbt att lära sig, andra tar åratal av träning. Mohandas Gandhi menade att ickevåld kräver mer träning än vad soldater behöver för att gå ut i krig.

Sara Ahmed, som bland annat forskar kring kritiska vithetstudier, poängterar att de kritiska verktyg vi använder mot andra maktordningar måste vi också använda mot våra egna. Vi lever i samma värld. Vi kan inte hoppa ur maktordningarna genom att bli duktiga eller medvetna individer. Maktordningar sitter i våra kroppar, i vår hud, i våra prylar, i vårt hem. Maktordningar är på så sätt med och bestämmer hur vi rör oss, vem vi vänder oss till, vem vi vänder oss ifrån, vem vi ignorerar, hur vi tänker, hur vi pratar med varandra, hur vi lyssnar på varandra. Genom gemensam träning kan vi tillsammans skapa nya befriande ordningar som tränger undan auktoritära, förtryckande och våldsamma ordningar. Befrielse är något vi gör ihop.

Per Herngren

2013 03 06, version 0.1


Välkommen på träning i ickevåld, performativt konfliktingripande, feministiska mötestekniker!

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?