20 november 2008

Välkommen på grundkurs Proaktivt Konfliktingripande!

Maximalt åtta är välkomna att delta på Grundkurs i Proaktivt Konfliktingripande Om att leva det samhälle man vill ha, lördag och söndag 17-18 januari 2009, utanför Göteborg. Kursen tar bland annat upp nya radikala tekniker och former för demokrati. Och hur man ingriper vid konflikter och övergrepp. Avgiften är subventionerad och det blir strax under halva priset. För de som vill veta mer och förbereda sig inför kursen finns anmälan och texter här.

15 november 2008

Tre månaders fängelse för avrustning av Haubitz 77B

Vid lunchtid, 12 november, föll domen för Catherine Laska och Pelle Strindlund: Tre månaders fängelse och 220 000 kronor i skadestånd för att de den 16 oktober avrustade haubitsdelar på BAE Systems Bofors i Karlskoga.

Läs mer! Se filmer! Och läs berättelserna från häktet!

Hamrarna som användes för att avrusta vapnen. Effektivitetsanalys: Man ser att det är metall eller smideshammare - inte snickarhammare som skulle gått av när man smider på metall. På ”baksidan” är alla tre hamrarna spetsiga. Den sidan används för att oskadliggöra vapen med hård metall.

11 november 2008

Makt utan makthavare - Nietzsche-Deleuze VII

Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[1]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.

Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.

Vilja till makt

Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[2]. Inte som en vilja att ha makt[3]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.

Viljan till makt är en process, en kraft[4] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.


Hindrande eller skapande makt

Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.

Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.

Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[5]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.

Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[6]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[7]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.


Per Herngren
2008-11-11, version 0.1
- Detta är sjunde artikeln om Nietzsche och Deleuze

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[3]
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262.

07 november 2008

Värderingslinje som maktteknik

Analys av värderingsövningar (Spectrum, Barometer) som hölls under Nonviolent training exchange WRI Bilbao, Spanien, 2008-10-27. Detta är en första delrapport från tränarutbytet.

I oktober deltog jag i ett ickevåldstränarutbyte i Spanien. Tränare från stora delar av världen utbytte tekniker med varandra. Där fanns tränare som deltagit och tränat ickevåld i flertalet kända krig och förtryck runt om i världen under de senaste tjugo åren. Nedan har jag gjort en maktanalys av värderingslinje som en nordamerikansk tränare visade oss. Värderingslinje är vanlig i Sverige, och den går ut på att man ställer sig utmed en linje från vägg till vägg. Ena väggen representerar ”håller med helt” och andra väggen ”håller inte alls med”. Min metod för maktanalys är inspirerad av Judith Butler och Michel Foucault.

 

Makttekniker under värderingsövningarna

1. Majoritetsskapande: Övningarna visualisering på ett effektfullt sätt majoriteter och majoritetsuppfattningar. Folk klumpade ihop på värderingslinjen. Enstaka personer befann sig i andra ändan eller utspridda utmed värderingslinjen.
2. Avvikare synliggörs. Ovanstående majoritetsdominans gjorde att värderingslinjen konstruerade avvikare och avvikelse.
3. Åsikt och person blandas ihop. Eftersom folk ställer sig utmed en värderingslinje (alternativt i fyra hörn) blir det svårt att värja sig mot att person och åsikt blandas ihop. Detta bryter med Gandhis tanke att skilja på sak och person.
4. Mobb-teknik – att dra sig undan: När någon uttalade sig så uppmanades andra att dra sig närmare eller dra sig bort från den som talade. Detta var tänkt att visa ifall man höll med den som talade eller inte. Avståndstagande blev obehagligt synliggjort. Deltagare började dra sig undan när vissa pratade. När mer än tre började dra sig undan skapades en mobb-känsla. Vi var mellan 20 och 30 under övningarna. Jag uppfattade det som att åtminstone tio procent synliggjorde avståndstagande för att dessa skulle representera flertalet. För att mobb ska skapas måste dessutom de övriga vara passiva åskådare. Mobb är inte helhet utan representation.
5. Mobb-teknik – att göra handtecken. Några deltagare använde handtecken för avståndstagande eller medhåll när folk pratade. Genom speciella handtecken visade de att de inte höll med; eller att de höll med. När flera personer visuellt visade avståndstagande skapades en mobb mot den som talade. Det blev tydligt att folk tystnade när de upptäckte den visuella mobben.
6. Karismatisk övertalning: När övningsledaren frågade varför man ställt sig på olika platser utmed värderingslinjen passade flera deltagare på att karismatiskt predika för oss andra. Istället för problem-fördjupning övergick värderingslinjen till övertalning.
7. Ickevåldshegemoni. Ideologiska ord som holistic, empowerment m m, förutsattes vara tränargruppens gemensamma värde och helhetssyn på ickevåld. Vid några spännande ögonblick höll övningarna och samtalen på att producera värde (i motsatt till att värdera). Då använde flera deltagare, och även övnings-underlättaren, hegemoniska begrepp som fastställde vad som var viktigt med ickevåld. Under övningarna blev det svårt att undergräva hegemonin. Värdeskapande och innovativt nyskapande avbröts av värdering och fastställande. Hegemoni förstås här som att delen representerar helheten, en viss grupp fastställer vad som är ickevåld.
8. Värderingarna i övningen sägs inte ut öppet. De byggs in i hur övningen utformas och hur frågorna ställs.
9. Omöjligt att säga emot kursledaren: ”It is no right and wrong here.” Övningsledaren (underlättaren) redovisade inte sina egna åsikter. Detta gjorde det svårt för deltagarna att säga emot de värderingar som fanns inbyggda i övningen, i frågorna och i hela seminarie-kontexten.
10. Storgruppsdiskussion hindrar dialog: Storgruppsdiskussionerna efter varje övning gav bara möjlighet för några deltagare att uttala sig. Storgrupp hindrade effektivt en dialog mellan deltagarna.
11. Kvasidemokrati skapar dominans. En kvasidemokrati skapades genom att alla kunde lägga sig i alla frågor när som helst. En övning kunde avbrytas mitt i när någon tog upp en organisationsfråga. Detta innebar att några få dominerade och undergrävde arrangörernas och övnings-underlättarnas auktoritet. Idealet om direkt-demokrati fick underlättarna att tillåta att några få avbröt och tog upp sina hjärtefrågor inför alla. Ett antiauktoritärt ideal skapade därmed dominans. Självvalda informella ledare bildades. Ett tydligt exempel blev när förtroendet för de två inhyrda tolkarna undergrävdes då deltagare inför hela gruppen lade sig i hur man skulle arrangera tolkningen, hur radiosändarna skulle sända tolkningen till våra mottagare etc.
12. Sortering av deltagare. Värderingslinjen fungerar som urvalsteknik för att se vilka man kan ha förtroende för eller inte: Frågorna i värderingslinjen rörde synen på människovärde, samt ifall man kunde använda våld och liknande. De blev därmed effektiva sorteringstekniker för att urskilja vilka som man kunde ha förtroende för och bjuda in till aktioner och arrangemang. Värderingsfrågorna sorterade också deltagarna utifrån erfarenhet: vilka som var redo för ickevåld, vilka som var genomtänkta och vilka som inte hade kommit lika långt som andra.

 

Tekniker för att motverka makt

Det fanns flera tekniker som övningsledaren använde för att motverka makt:
1. Turordning: Övnings-underlättaren lät inte samma person uttala sig två gånger. Det blev därmed svårare för några att dominera gruppen.
2. Spektrum av värderingar: Namnet på några av värderingsövningarna var spectrum vilket uppfattades som ett positivt ord. Idealet var mångfald av åsikter. Namnet motverkade därmed lite av dominans-effekten av själva övningen.
3. Övnings-underlättaren berättade att hon använt smågrupper hemma i USA för att diskutera varje fråga på värderingsövningen. Detta såg hon som fördel gentemot storgruppsdiskussionen hon just använt på grund av tidsbrist.
4. Övnings-underlättaren var noga med att ge ordet till folk från olika kön. Jag fick uppfattningen att hon medvetet också försökte ge ordet till tränare från både nord och syd.

 Per Herngren
2008-11-07, version 0.1

02 november 2008

Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze

Här är ett utdrag ur ett intressant samtal mellan Foucault och Deleuze från 1972:

FOUCAULT: The intellectual’s role is no longer to place himself “somewhat ahead and to the side” in order to express the stifled truth of the collectivity; rather, it is to struggle against the forms of power that transform him into its object and instrument in the sphere of “knowledge,” “truth,” “consciousness,” and “discourse. “

In this sense theory does not express, translate, or serve to apply practice: it is practice. But it is local and regional, as you said, and not totalising. This is a struggle against power, a struggle aimed at revealing and undermining power where it is most invisible and insidious. It is not to “awaken consciousness” that we struggle (the masses have been aware for some time that consciousness is a form of knowledge; and consciousness as the basis of subjectivity is a prerogative of the bourgeoisie), but to sap power, to take power; it is an activity conducted alongside those who struggle for power, and not their illumination from a safe distance. A “theory ” is the regional system of this struggle.

DELEUZE: Precisely. A theory is exactly like a box of tools. It has nothing to do with the signifier. It must be useful. It must function. And not for itself. If no one uses it, beginning with the theoretician himself (who then ceases to be a theoretician), then the theory is worthless or the moment is inappropriate.

Referens
Foucault blog
The whole conversation between Foucault and Deleuze
“Intellectuals and Power” a 1972 conversation between Foucault and Deleuze. It was previously published in Language, Counter-Memory, Practice (ed. Donald Bouchard, 1977), and in Foucault Live ( ed. Sylvere Lotringer, 1996).