Paranoid världsbild - Nietzsche-Deleuze IV

Nietzsche avfärdar sökandet efter ett vara eller ett värde bortom. Av samma skäl avfärdar han värden före eller bakom[1]. Vår verklighet är inte en representation av något annat, en högre sanning, en mening bakom, ett värde senare, eller ett vara bortom. ”Begreppet representation förgiftar filosofin”[2]. Varat och sanningen blir snarare än är. Nietzsche vänder sig inte emot värde, vara och sanning, men de ska sökas i blivandet, inte någon annanstans, inte i representerandet av något annat mer egentligt.

Både politik och vetenskapen söker som hundar efter spår av annanstans-världar: Tolka en mening bakom. Söka en bakomliggande förklaring. Eller söka efter ett framförliggande mål. Leta efter en nytta bortom aktionen. Söka representation av en objektiv verklighet någon annanstans.

Istället för att bejaka begäret efter att skapa tar spårandet över; spårandet efter vara, efter mening, efter värde, efter objektiv kunskap, efter sanning. Föreställningen att saker och ting representerar något annat förvandlar politiken, filosofin och vetenskapen till en flock spårhundar.

Allt detta annanstans mystifierar. I svensk psykologijargong förstås hänsyftningsparanoia som att ständigt läsa in undermeningar hos det som sägs[3]. Hundra år efter Nietzsche betecknar Deleuze och Guattari en representativ världsbild för paranoid[4].

Per Herngren

2008-09-24, version 0.1

— Detta är fjärde delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 61.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 137.

[3] Paranoia, Nationalencyclopedin, 2000.

[4] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Protest blir nihilism - Nietzsche-Deleuze III

Viljan att vara emot och förneka är en vilja till intet. Att bara protestera är att förneka livet, det blir en ovilja gentemot det levande och skapande. Den negerande protesten kallar Nietzsche nihilism[1].

Nihil förstås ibland som icke-vara, men det betecknar snarare värdet av intet, skapandet av intet som värde – att inte skapa värde, att inte vilja.[2] Intet blir därför inte ett vara eller negationen av detta vara. Intet är ej en beskrivning utan snarare ett blivande och en vilja.

Nihilism är aktivitet och handling.

Man kan därmed inte bara vara negativ, bara vara emot eller bara vara passiv. De är alltid aktiviteter.[3] De är aktiviteter som underordnar sig det de vänder sig emot. Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Nietzsche säger att den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja”[4].

Det reaktiva är passiviserande, fast alltså inte i betydelsen icke-handling. Passivisering och passivitet är alltid handling[5]. Det är handling som inte agerar. Icke-agerar. Det är handlingen att inte gripa in. Passivitet är det reaktivas triumf.

Nietzsches begrepp nihilism är fruktbart för att upptäcka om motståndet producerar negativitet och ickeingripande. Eller om den producerar värde och skapande.

Per Herngren

2008-09-18, version 0.1

— Detta är tredje delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 225.

[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 256.

[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 283.

[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 186.

Protest som livsförnekelse - Nietzsche-Deleuze II

Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[1]. Här är det Deleuze som destillerar Nietzsches filosofi till en teori om både makt och motstånd.

Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[2], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.

Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?

Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?

Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som tror att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[3]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.

Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.

 

Asketism och enkel livsstil

Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[4]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar. 

Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.

Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.

”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[5].

Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[6]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv!”

Per Herngren

2008-09-15, version 0.1

— Detta är andra delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Sjunga, dansa och bejaka — Nietzsche-Deleuze I

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190.

[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222.

[4] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127.

[5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137.

[6] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166.

Offentliga samtal bara genom små grupper

Ett av mina inlägg på Christopher Kullenbergs blogg.
 
I Habermas kanske radikalaste bok: Borgerlig Offentlighet, från 1962, visar han hur offentliga samtal i tidig liberalism sågs som samtal, där folk pratade med varandra. Tanken att offentliga samtal skulle kunna vara envägskommunikation i massmedia fanns inte.

Publikationer lästes högt på salonger och i kaffehus, SEDAN satte det offentliga samtalet i gång. Opinion sågs då som problemlösning inte som en representation av vad folk tycker och tänker innan problemlösningsprocessen sätts igång.

Efter nästa sekel ersattes offentliga samtal med publicering och publicitet. Det skapades en illusion om att samtal kan vara massmedial envägsmonolog. Inte heller ett referat av elitens samtal med varandra (panelen) kan ses som samtal utan som envägs-referat, alltså en form av monolog.

Jag har försökt använda Habermas Borgerlig Offentlighet för att visa att även föredrag och paneldebatter i föreläsningssalar hindrar offentligt samtal och producerar publik som ska vara tyst och lyssna.

De öppna frågestunderna efteråt skapar istället en självvald panel som återigen kommunicerar ensidigt. Flertalet tystas av själva mötesformen.

Den här formeln: n(n-1)/2; visar antalet individuella relationer i en grupp. n=individ eller snarare nod. Det är ju en väldig förenkling men om vi tänker oss att varje individuell relation behöver reda ut åtminstone ett missförstånd i ett samtal: i en grupp med 5 behövs 10 missförstånd redas ut. I en grupp på 7 behövs 21 missförstånd redas ut. I en grupp på 9 är det 36. Med 11 deltagare 55. Stormöte med 250 blir det över trettio tusen “Va, vad menade du?”Vi kan också leka med tanken att det istället för missförstånd är antalet konflikter eller oenigheter som behöver redas ut.


Man anar att i grupper på över sju personer så tystas några för att samtalet ska fungerar. Det bildas alltså självvalda paneler. Om man undersöker stora kongresser så skulle jag kunna tänka mig att man finner att det aldrig är fler än sju som samtalar med varandra, de andra som sätter upp sig på talarlistan för antingen själva monologer eller blir inte tilltalade tillbaka.

Offentliga samtal behöver publikationen och föredraget men bara som inledning till samtal i små grupper.

Tja, offentliga samtal förs vid runda bord, i bikuppor, ev på bloggar - inte i massmedia.

Per Herngren
2008 09 14, version 0.1

Sjunga, dansa och bejaka - Nietzsche-Deleuze I

Vi behöver skratta, dansa och spela – bejaka och bekräfta livet. Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas[i]. Det gäller, enligt Nietzsche, ”att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd”[ii]. Det negativa vänder sig mot sin egen förmåga mer än mot det den protesterar emot. Detta kan brytas genom uppskattning istället för nedvärderande, genom viljan att skapa istället för protestens ovilja att skapa.

I Sålunda talade Zarathustra visar Nietzsche hur viljan att skapa är beroende av viljan att bejaka och uppskatta[iii]. Dansen, leken och skrattet ”omvandlar tungt till lätt, … lidandet till lycka”. Dansen kan dock inte leva sida vid sida med den reaktiva protesten. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta det negativa[iv]. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa[v].

Lever motståndsgruppen det liv den bejakar? Eller vänder sig motståndsgruppen mot det liv den förnekar. Livsbejakande ska inte förstås som att vara allmänt positiv utan som att leva det bejakande livet. Det är inte en attityd eller åsikt utan en vilja, en kraft som förändrar och skapar.

Bejakandet ska inte heller förstås som en orsak till något annat. Det är ingen effektiv taktik för ett framtida mål. Den taktiska handlingen förnekar sig själv. Precis som representationen vill den taktiska handlingen något annat än sig själv. Det är inte detta vi vill, vi vill något annat.

Bejakandet har däremot sig själv som sitt objekt[vi]. Bejakandet är sammanvävt med skapandet och blivandet. Bejakandet handlar därmed inte om något färdigt. Bejakandet kan inte vara sig själv nog. Bejakandet är alltid i blivande.

Per Herngren

2008-09-10, version 0.1

— Detta är den första av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

Noter

[i] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 257.

[ii] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 154.

[iii] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 260.

[iv] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 264.

[v] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 36.

[vi] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 276.

Kontroll producerar paranoid vänster

Här är en fundering i en dialog med Karl Palmås om panoptikon och panspektrocism, en dialog som även förgrenat sig till Christopher Kullenbergs blogg.

Dagens övervakning skapar paranoia, att man aktivt söker efter och uppfattar olika representationer för en överhet som kartlägger ens kopplingar.
 
- I panoptikon blir problemet lillebror-ser-sig-själv snarare än storebror-ser-dig. (Seende genom ex övervakningskameror.)
 
- I panspektrocism blir problemet istället lillasyster- och lillebror-paranoia. (Att någon genom avlyssning eller övervakning av internet kartlägger kopplingar och relationer.)

Den paranoida dividerade underordnar sig genom att undvika att plugga in sig.

Panspektrocism producerar en paranoid praktik som blir en rädsla för kopplingar. Lydnaden som skapas genom rädslan för det panspektrocistiska sociogrammet blir därmed särskiljande: ickekopplande till motstånd, ickekopplande till olagliga motståndsgrupper, ickekopplande till araber …

Detta producerar isolering av olagligt motstånd. Motståndsassemblage och motståndsmolekyler blir svårare att skapa.

Här lyckades det dock pluggas ihop till motstånds-filosofi-assemblage …

Anonymt kopplande

Hemligt kopplande, eller anonymt kopplande, måste också förstås som en underordning, som en rädsla för att plugga in sig i det samhällsomälvande, eller i det som uppfattas som farligt.

Hemligt kopplande reproducerar då det parnoida hos den paranoida praktiken i panspektrocism.

Jag försöker här producera en agnostisk maktanalys som inte blir beroende av hur eller ifall sociogrammen skapas hos marknadsanalytiker eller FRA.

Per Herngren

2008 09 05, version 0.1