Kultur är inte en container

Under sommaren går jag på torsdagskvällarna till Henriksberg och dansar bachata, merengue och salsa. Danserna är del av lokala danskulturer i Göteborg. De är också del av min kultur.

Zygmunt Baumann ser ”entydighetens slut”. Kulturer har tidigare setts som omslutande och entydiga containrar som höll folk instängda. Varje kultur skulle verka enligt sina egna förutsättningar. Mångkulturalism blir då att olika kulturer lever sida vid sida utan att störa varandra. En annan professor i Sociologi, Ulrich Beck, avvisar ”kulturell relativism som ser kulturer som helheter, som gestalter eller konfigurationer”. Kulturrelativism blir en maktteknik för att man inte ska blanda sig i, inte ingripa vid krig eller förtryck.

En variant av kulturrelativismen är den intellektuella uppfattningen att folk är inneslutna i sin kontext (s112). Ulrich Beck använder ”universalistisk kontextualism” som ”ett fint uttryck för icke-inblandning. Här råder den eviga relativismens eviga (o)fred. Man vill vara ifred och lämna andra ifred.” (s112-114) Gentemot universalistisk kontextualism lanserar han den kontextuella universalismen. Den utgår från att ”icke-inblandning är omöjlig”. ”Det som ska diskuteras är därmed inte om utan hur vi ska blanda oss i, bli inblandade, beblanda och beblandas.”

 

Befinner oss ej inuti kultur

Ulrich Beck ser kultur som allmänmänsklig mjukvara som breder ut sig och kombineras med andra kulturer (s93). Istället för kultur i singularis bör vi se kulturer som pluralis. Kultur är ”icke-integrerad, icke-avgränsad mångfald utan enhet” (s94). Istället för att som kulturrelativisterna se en mångfald av kulturer (containrar) så är kultur mångfald. Olika ”världar är potentiellt närvarande på en plats” (s104).

Ulrich Beck avvisar tesen att det sker en McDonaldisering av världen. Globaliseringen framtvingar inte en kulturell likriktning. Mångfaldigandet av kulturella symboler leder inte till global kultur utan snarare till en ökning av möjliga liv, vi får ett mångfaldigande av kombinationer (s80).

Om vi inte befinner oss inuti kulturer kan vi istället tänka oss dem som begränsningar och möjligheter som vi har mer eller mindre tillgång till. I Göteborg har vi mer tillgång till bachata och salsa än vad folk har i Gutatemala City. När jag varit i Guatemala har folk mer dansat till mtv-pop, progg-rock, cumbia och punta. Men det innebär inte att vi befinner oss inuti olika kulturer bara att kulturerna inte är lika tillgängliga överallt. Kulturell globalisering kan då ses som upprepning av kulturella möjligheter och begränsningar som sker i nya lokaliteter.

Det innebär inte att kulturella resurser är lika tillgängliga för alla. Rikedom och fattigdom, makt och underordning, fortsätter att återskapa skillnader. En skillnad skulle, enligt Ulrich Beck, vara att de rika inte längre är lika beroende av de fattiga som tidigare. De fattiga behövs vare sig som reservarbetskraft eller konsumenter (s80-83). De fattigas rörlighet begränsas av nationella gränser i större utsträckning än de rikas rörlighet. Själv undrar jag om inte nationsgränser är det effektivaste och mest seglivade apartheidsystemet i den moderna världshistorien. Dessutom döljer metodologisk nationalism att det faktiskt är apartheid. Men nationalstatens försök att hålla de fattiga apart blir aldrig totalt. De fattiga utövar en enorm olydnad mot immigrationslagar och flyttar ibland mer än både över- och medelklass.

Per Herngren

2007-12-29, version 0.1

 

Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Feministisk Geografi

Revolutioner kan inte orsaksförklaras - Foucault

Här är ett intressant citat som motsäger tanken att revolutioner orsaksförklaras. Det borde, enligt Foucault, innebära att man inte kan göra revolution genom att sätta igång strategiska och taktiska orsak-påverkan-kedjor. Om inte påverkan fungerar blir revolution något man mer direkt behöver leva, organisera och bygga.

Kanske kan man ersätta föreställningen om påverkan med skapande av ”möjligheter”. Man skapar (eller hindrar) möjligheten för andra att upprepa, fortsätta, finslipa eller ignorera det man påbörjat. En analogi vore att bygga ett hus. Att skrapa på murbruk och sedan lägga på en tegelsten orsakar inte huset men gör det möjligt att bygga vidare. Noggrannhet med hållfasthet skapar dessutom möjligheten att bygga fantastiska kreationer.

Foucault: "The man in revolt is ultimately inexplicable. There must be an uprooting that interrupts the unfolding of history, and its long series of reasons why, for a man ’really’ to prefer the risk of death over the certainty of having to obey."

Per Herngren

 

Källa

Foucauldian Reflections

Kommentera texten

Själv är man aldrig speciellt smart. Bäst tänker man tillsammans. Precis som i en blogg lägger jag nu in möjligheten att reflektera och kommentera varje text på min webb-plats.

Hur du ger en kommentar

1. Skrolla ner till efter sista inlägget och klicka på: "Skicka en kommentar".
2. Ange rubrik och web-adress till den text du kommenterar.
3. Dela med dig av dina funderingar och följ instruktionerna så är din kommentar publicerad.

Tack för ditt bidrag!
Per Herngren

Ernesto Laclau - makt, olydnad och demokrati

Den traditionella borgerliga bilden av det politiska är att det skulle försiggå inuti ett ramverk, närmare bestämt inom en social helhet som kallas Samhället. Denna helhet kan representeras av politiker, en klass eller en grupp. Handlingen att representera visar att det finns en klyfta mellan handling och universalitet, mellan del och helhet. Helheten agerar tydligen inte själv. Denna klyfta upplöses inom marxismen genom att en universell klass avskaffar alienationen. Arbetarklassen kan därmed representera det hela samhället. En annan variant skulle vara att en organisation inom staten, exempelvis riksdagen, anses kunna representera helheten.

Den motsatta ståndpunkten har gjort sig alltmer gällande under senare år. Ingen grupp anses representera det hela, alla är partikulära och begränsade. Detta får dock till följd att helheten representeras av den intellektuelle analytikern, forskaren eller kritikern. Denne ser hur alla grupper är kringskurna och avgränsade och denne skapar därmed en ny representation av det globala, eller av det hela. Detta osynliggörs dock när kritikern avfärdar representation som omöjligt.

Ifall representation inte funnes skulle grupper och individer bli självtillräckliga. De skulle ha fullkomliga och nakna identiteter. Därmed skulle identifikation vara omöjligt. Att se sig som del av något annat, att känna igen sig i någon som är olik, det är att börja representera.

Hegemoni

Med hjälp av hegemoni visar Ernesto Laclau på hur den partikulära gruppens försöker representera det universella, det globala, det hela. Hegemoni härleds inte ur något ursprungligt eller ur det rationella. Helheten är inte heller direkt representerad av arbetarklassen som för Marx eller av riksdagen som hos nationalismen (nationen förstådd som Samhället). Hegemoni är snarare försöket att hävda det universella i en maktkamp med andra partikulära grupper.

Det hegemoniska handlandet skapar en obestämbarhet, vilket jag tolkar som att man måste bestämma sig, göra val. Det hegemoniska handlandet möjliggör och blir närmast liktydigt med det politiska handlandet. Det finns ingen rationalitet - vare sig kalkyl eller analys - som avgör för oss, vi måste själva göra val.

Politik är hos Laclau möjliga ingripanden i en obestämd terräng. Med möjlig menas här icke-logiskt-nödvändigt. Politik innebär alltid hegemonisk intervention. Ingen rationalitet eller strategisk uträkning kan ersätta våra politiska val, alltså våra ingripanden och motståndshandlingar. Ifall hans resonemang stämmer kan hegemoni dock aldrig uppnås för då skulle vi få en totalitet som avskaffade möjligheten till hegemoni, alltså möjligheten till politik.

Hegemoni är direkt aktion

Jag tolkar det så att hegemoni istället för att förstås som samhällstillstånd måste förstås som performativ. Hegemonin uppnås i det hegemoniska handlandet. Performativ är direkt aktion vilket kan jämföras med indirekta handlingar där man hoppas uppnå något annat än det som görs. Exempel på performativ är ett välkomnande som genomförs i och med själva välkomnandet. Eller en vigselakt där vigseln är genomförd i och med akten. Hegemoni är ett performativ som skapar en direkt representation av helhet i sitt handlande.

Sådana representationer av det allmänmänskliga, av det universella konkurrerar med varandra. Några representationer dominierar och börjar leda maktkampen men ingen kan vinna - inte för ett ögonblick - för då skulle nya hegemoniska handlingar inte bli möjliga. Varje hegemoni öppnar istället upp genom dekonstruktion, genom att skapa sprickor och sättningar som öppnar upp nya möjligheter. På ett fruktbart sätt kopplar Laclau härmed Gramscis hegemoni med Derridas dekonstruktion.

Våra samhällen är inte självtillräckliga, eller ens förenliga med sig själva. Det finns en ursprunglig brist, saker som inte kan avgöras. Detta gör det möjligt att tänka sig subjekt (motståndsgrupper och organisationer) som gör val. Ett val kan inte vara ett resultat av en kalkyl, lika lite som resultatet av två plus två skulle vara ett val. Våra beslut att göra motstånd blir en valhandling just genom att saken inte redan är avgjord av någon samhällelig eller universell struktur eller kalkyl.

Att göra motstånd, att vara politisk, är alltså att gå utöver samhällsstrukturen. Det är den brist, och de konflikter som uppstår när grupper hegemoniskt försöker fylla bristen, som gör samhällenas politiska väsen synligt för oss. En fullständigt lydig grupp eller organisation osynliggör sitt samhälle. Det politiska döljs genom den totala lydnaden och blir omöjlig.

Brist hos samhällen

Bristen snarare än helheten, fullheten, är essensen för alla samhällen (föreningar, grupper, organisationer). Enligt Laclau är världen ”trots allt vildare och mer oförutsägbar än våra rättänkande marxisters ritningar” (s 153). Vårt handlande öppnar upp möjligheter och skapar osäkerhet. Därmed måste vi besluta oss.

Men ifall bara möjligheten betonades, ifall den hegemoniska representationen av gemenskapen glömdes bort, då skulle vi befinna oss i en förskingrad värld utan gemensamma riktningar. Monadiska väsen skulle definiera sin egen identitet och därmed bli självtillräckliga och fullkomliga helheter (s 149). Det går inte att prata om delar utan att hänvisa till helhet för då blir istället delen helheten. Den totala negationen mot helhet förutsätter och återskapar den mystiska helhet den negerar. Det totala avfärdandet av samhälle eller av rationalitet lämnar makterna i fred. Det hegemoniska handlandet får verka utan motstånd. Den totala negationen omöjliggör motstånd.

Representation är, enligt Ernesto Laclau, den handling genom vilken någon annan – representanten – ersätter och på samma gång förkroppsligar den representerade (s 160). Det skapas ett tillägg. Det innebär att den representerade utvidgas utan att någonsin fyllas och bli total. Laclau säger att vi får multipla jag. Nietzsche skulle säga multipla själar. Vi blir aldrig totala, vi blir aldrig ett (med oss själva). Vi kan aldrig totalt representera oss själva. Vi är alla hybrider, och alla våra samhällen är hybridiska (Homi Bhabhas hybriditet refereras på s 164).

Möjlig demokrati

Demokrati är inte ett samhälle som är fullständigt rationellt eller där det bästa dominerar. Demokrati lever i de samhällen där inget är absolut vunnet, där det alltid finns möjlighet till olydnad och ifrågasättande, till kamp och konflikt.

Det innebär att en fullständigt snäll eller god organisation där makten helt har avlägsnats samtidigt har avskaffat våra möjligheter att välja, att bli politiska, att bli subjekt. Den hegemoniska kampen, det politiska, ersätts med det fullkomliga.

Någon form av lydnad, alltså makt, är nödvändigt för frigörelse. De organisationer som är totalt olydiga hotar demokratin precis som den totalt lydiga organisationen hotar demokratin. Vi kan inte bli publik och åskådare. Vi tvingas ständigt välja vilka organisationer (samhällen) som representerar världen på ett solidariskt och adekvat sätt.

Att vara politisk kräver ingripanden (hegemoniska interventioner) mot de organisationer som är ohållbara och orättvisa. Men inte som ren protest utan som ett skapande av ett mer rättvist samhälle. Det innebär att lydnad och olydnad, hävdande och kritik, alltid är nödvändiga i det politiska handlandet. Att tillfälligt utesluta det ena eller andra totaliserar och utesluter möjligheten till demokrati.

Per Herngren
2007-12-07, version 0.1

Källa

Ernesto Laclau, Makt och representation, Kairos nr 12, 2007, s 141-168, övers. Staffan Lundgren från Power and representation, Emancipation, London: 1996.

Per Herngren, Anteckningar om Ernesto Laclau, 2001.