14 september 2015

Protesten ger staten makt: Michel Foucault

Civilsamhället får i tidig liberalism uppgiften att protestera, att hindra att staten blir maktfullkomlig. Organisationer och medborgare, som inte är del av statens apparat, ges uppgiften att hålla sig upproriska mot staten. 

Michel Foucault beskriver det så här: ”Since the nineteenth century, civil society has always been referred to in philosophical discourse, and also in political discourse, as a reality which asserts itself, struggles, and rises up, which revolts against and is outside government or the state, or the state apparatuses or institutions.”[1]

Civilsamhället är alltså tänkt som revolt mot staten.

Civilsamhället får på så sätt en dubbel funktion. Den får organisationer och människor att flockas runt ”nationalstaten”. Och samtidigt vända sig mot staten, protestera mot statens agerande.

Civilsamhället ska garantera en liberal revolt mot en stat som annars skulle begränsa utrymmet för konst, kultur, ekonomi, företagande, ägande och agerande.

Det räcker dock inte med att liberala tänkare uppfattar civilsamhället som en opposition. Medborgare och organisationer behöver själva bygga upp självbilden att den befinner sig i opposition till staten. Denna opposition mot staten omvandlas sedan till regerande: a tool for the criticism of reality … of a governmentality to which one is opposed and whose abuses one wants to limit, … it will be possible to find liberalism both as a regulative schema of governmental practice and as a sometimes radical oppositional theme.”[2]

På så sätt skapas ett statligt regerande som blir beroende av protesten, av oppositionen.

Negerande regerandeteknik

Civilsamhället ska alltså både generera lojal, lydig nationalism och samtidigt begränsa staten så staten inte blir maktfullkomlig. Civilsamhället blir del av statens regerande. Ett regerande som gör sig självbegränsande.

Liberalt regerande vänder sig bort från frågor kring rättvis fördelning av makt och resurser, bort från frågor om lokal, global och ekonomisk demokrati: civil society – which is very quickly called society, and which at the end of the eighteenth century is called the nation – makes self limitation possible for governmental practice … a self-limitation which infringes neither economic laws nor the principles of right, and which infringes neither the requirement of governmental generality nor the need for an omnipresence of government.”[3] 

Negerandet av staten utvecklas som ett sätt att regera. Staten regerar med hjälp av sin egen negation. Det är faktiskt bara om organisationer och medborgare vänder sig mot staten som det borgerliga regerandet blir möjligt.

Protesten blir på så sätt nödvändig för regerandet. Protesten blir del av regerandetekniken: ”this notion of civil society, amount to an attempt to answer the question … how to govern”[4]. “Civil society is … a concept of governmental technology”[5].

Tidigare ordningar före den borgerliga staten försökte ofta vara självrättfärdigande. Makten skulle rättfärdiga makten. Möjligen upptäckte även dessa ordningar att de blev starkare med en motpol. Och kanske fyllde kriget och ”fienden” denna funktion.

Protesten gör staten mäktigare än kejsaren

Det paradoxala med den borgerliga föreställningen om civilsamhället är att just negerandet av staten gör staten mäktigare och mer detaljstyrande än tidigare ordningar med kejsare och feodalherrar.

Civilsamhället som motvikt till staten genererar makt till staten. a government which conforms to the rules of right, and a government which nevertheless respects the specificity of the economy, will be a government that manages civil society, the nation, society, the social.”[6]

Kejsarväldet i demokratisk förklädnad

Det liberala regerandet gör sig egentligen inte av med kejsarväldet. Istället översätts det centralistiska kejsarväldet till centralistiska regeringar och styrelser. Det gör att centralismen blir även mer centralistisk än tidigare ordningar med kejsare och kungar.

Makten centraliseras alltså mer när oppositionella vänder sig mot ett föreställt centrum. I den liberala demokratin återuppstår kejsaren fast i nya kläder. Och mäktigare: the fact of power precedes the right that establishes, justifies, limits, or intensifies it; power already exists before it is regulated, delegated, or legally established. ‘We follow a leader, before we have settled the ground …”[7].

Vi får alltså den märkliga dynamiken att liberalismens rädsla för staten bygger en starkare stat än vad som kunde vara möjligt i tidigare former av självlegitimerande, självupptaget regerande.

This is … the ambiguity of all the devices which could be called ‘liberogenic,’ that is to say, devices intended to produce freedom which potentially risk producing exactly the opposite.”[8]

Per Herngren
2015-09-14, version 0.1

Referens


Fotnötter 

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296-297.

[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 320.

[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 295.

[5]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[6]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[7]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 304.


[8]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 69.

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel