26 oktober 2013

Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

4 kommentarer:

Per Bergman sa...

Mycket bra!
Ord och inte handling (som denna text)!

Vi är duktiga på att formulera, planera. diskutera, argumentera, men sen?
Som dadaisten Tristan Tzara sa: 'tänkandet skapas i munnen'.

Det krävs arbete för att få saker till stånd.

Kanske det beror på utbildning delvis, vi lär oss att bryta ner problem i mindre delar, i en loop.
Kallas ibland vattenfallsmodellen, vi vill veta allt tidigt för att kunna planera allt i förväg.

Men annan mekanism är istället inkrementellt och iterativt (det användes faktiskt på 60 talet under Apollo projektet där mycket innovation hände).

Inkrementellt blir att snabbt skissa planer, mycket brainstorming, sen börja arbeta tidigt, och lösa problemen då de dyker upp.

Klassiskt är också små grupper, fyra till åtta personer är vanligt inom jazz, terroristceller, Tiger teams etc.



Per Herngren sa...

Tack! Jag har ju skrivit om iterativ och rekursiv. Men jag ska kanske ta och fördjupa mig mer i inkrementellt organiserande, ta ett steg i taget!

Per Bergman sa...

För att förtydliga, 'inkrementell' innebär att man börjar med en skiss över helheten, och sen förfinar del för del. Det finns en ide/vision om slutmålet, men inga tydliga detaljer.

Som en konstnär använder sin kolpenna.

Om vi pratar programmering så bygger man hela systemet väldigt snabbt, men utan funktionalitet, sedan börjar man förfina de viktigaste bitarna först, dvs bygger systemet i inkrement.
Sen kommer vi in på Agile metoder och SCRUM, men det kanske är för data orienterat?

Denna bok är intressant i sammanhanget https://leanpub.com/tame-the-flow

Per Herngren sa...

Tack för boktipset! Utveckla gärna Agila metoder och SCRUM. Vi uppfinningar inget här om vi undviker det svåra, detaljer, det periferera ...

Gadgeten innehöll ett fel