24 november 2009

Börja inte med dig själv II - Heidegger

Omedvetandegöra

När vi hanterar saker och ting handlar det inte om att ha dem närvarande i medvetandet utan om att ta dem för givna. Ju mindre vi tänker på hammaren desto lättare blir det att hamra[1].
   Vi får med Heideggers berömda verktygsanalys från 1919, skilja på när verktyg och saker används, eller när de är närvarande i medvetandet. När hammaren används är den redo i handen men frånvarande i medvetandet: ”the hammer is … ready-to-hand as equipment.”[2]
   Det som blir närvarande för oss är antagligen trasigt eller så fattar vi inte hur vi ska använda det. En komplikation har uppstått. Saker och ting gör motstånd och vi behöver tänka till. Verktygets eller materialets motstånd gör att det tränger sig på.
Medvetande och närvaro kommer alltså inte inifrån. Tvärtom, det kommer ur att något tränger sig på. When we notice what is un-ready-to-hand, that which is ready-to-hand enters the mode of obtrusiveness.”[3] Hammaren blir i komplikationen närvarande för oss ”present-at-hand”. ”Only now are we given any access to properties”[4].
Detta innebär inte att vi vid komplikationer blir helt medvetna om verktyget eller materialet. Det är bara det vi fokuserar på, problemet vi behöver lösa, som blir närvarande i medvetandet. Komplikationer gör att medvetandet får möjlighet att plocka ut saker ur sina sammanhang, ur dess värld.
Det som fungerar är frånvarande i medvetandet, det är då kvar i sin värld. Hammare och verktyg som används fungerar genom sina sammanhang och kopplingar. Det är dessa sammanhang och kopplingar som är hammarens värld.
Heideggers analys av hammare kan även användas på våra kroppar. På somrarna dansar jag salsa. Det händer att jag börjar tänka på mina steg eller mina fötter när jag dansar. Då tappar jag snabbt rytmen.
Jag minns de första danskurserna i salsa. Då hamnade fötterna i medvetandet. Jag försökte fatta hur jag skulle göra en Di-le-que-no eller en annan salsatur. Det var först när stegen och turerna satte sig i benen och i kroppen, och när jag slutade tänka på dem, som jag upplevde att jag dansade salsa. Salsa är inte individuell kunskap. Man dansar salsa med varandra, med musiken, med stämningen på dansgolvet, med den dansstil som är populär just det året. Salsa fungerar i en salsavärld.
Saker och ting är involverade i varandra. De tilldelas uppgifter i förhållande till varandra. De är anvisade till varandra. Det är det här involverandet i varandra som bildar värld i Heideggers filosofi. I en värld finns inte individuella kroppar eller saker. De existerar inte som atomer. Med Deleuze kan vi säga att handlingar, kroppar och saker istället bildar kompositioner och molekyler. Med Heidegger skulle vi säga sammanhang, involverande, utsatt, utslängd, påträngande. 

Verkligheten är inte närvaro

Heidegger hävdar att det är olyckligt när en filosofi gör sig skyldig till att reducera verkligheten till någon form av närvaro[5]. Här bör Heidegger läsas som att det därmed även blir olyckligt ifall verkligheten reduceras till medvetande. Att leva i världen och att leva tillsammans handlar främst om att förhålla sig omedvetna.
Att arbeta ihop, att politiskt förändra samhällen, att göra motstånd tillsammans, eller att bara umgås med varandra, allt detta kräver mer frånvaro än närvaro. Politik, motstånd och gemenskap gör oss omedvetna när det börjar fungera.
Det är när relationer inte fungerar, när saker går söner, när vårt engagemang möter motstånd, det är då medvetandet blir medvetet om saker och ting.
Politik handlar inte om att bli politiskt medveten. Motstånd handlar inte om att vidarebefordra information om allt elände i världen. Visst, ibland gör vi misstag, vi behöver rätta till problem. Då gör vi oss medvetna ett tag för att sedan kunna lämna problemet bakom oss, för att kunna omedvetandegöra oss igen.
Folkrörelser, folkbildning, protestgrupper och motståndsgrupper fastnar dock ibland i en övertro på information och medvetande. De tenderar att överösa andra med information om alla möjliga problem i världen, problem vi för tillfället inte klarar av att lösa. De missar därmed Heideggers kanske mest avgörande filosofiska insats. En fungerande politik handlar inte om att göra oss medvetna utan omedvetna. Medvetande behövs, men det är tillfälligt. Det är när vi hindras, när vi får problem med att lösa politiska problem, det är först då som medvetandet behöver bli medvetet. Och det medvetandet kommer inte från den politiske aktören utan från problemet självt, från motståndet.

 

Arkivet som förutsättning för motstånd

Heideggers verktygsanalys har främst använts för att bryta med närvaron inom filosofi och vetenskap. Men jag menar att vi också behöver den för att bryta med övertron på information inom politisk aktivism och motstånd. Verktygsanalysen behövs dessutom för att göra upp med medvetandegörandet inom folkbildning.
Ett avgörande verktyg för politiskt arbete och motstånd är arkivet. Arkivet gör det möjligt för oss att glömma. Arkivet handlar inte främst om att ha information utan om att bli av med den. Arkivet kan skydda vårt minne och vårt medvetande från närvaron, från informationen.
Under politiskt förändringsarbete stöter vi på problem och vi behöver ibland plocka fram tidigare misstag och erfarenheter för att lösa dessa problem. Medvetandet behöver bli medvetet. Men när våra lösningar börjar fungera behöver de ramla ur medvetandet igen. Politik strävar åt omedvetandegörandet.

 

Globalisering och lokalisering

Heideggers analys av avstånd och närhet blir högaktuell för analysen av internets och mobilernas betydelse för motstånd och aktivism. Låt oss sätta på oss Heideggers glasögon för att begripa hur digitaliseringens fungerar för politisk aktivism.
Heidegger observerade att ens glasögon är längre bort, och mer frånvarande, än den bekante jag just upptäckte där på andra sidan gatan.
På motsvarande sätt som glasögon fungerar datorer, nätverk, skärmar, högtalare och datorprogram. När jag skypar (en variant av röst- och videosamtal över internet) med min vän Mikael sitter han på ett kontor i Guatemala City och arbetar med mänskliga rättigheter. Själv sitter jag på mitt kontor i Hammarkullen. Det är sju timmars tidsskillnad mellan oss. Men Mikael är ändå närmare än datorskärmen som visar Mikaels bild. Hans röst är närmare än de högtalare rösten kommer från.
2005 deltog jag i en motståndsgrupp som klippte upp stängslet och gick in på kärnvapenfabriken i Aldermaston i England. Vi var elva deltagare från fem nationer. Därinne planterade vi vin och fikon. Vi greps men släpptes efter 36 timmar. I väntan på rättegången åkte vi hem: Treena till Australien, Thomas, Martin och jag till Göteborg och Stockholm. Andra i vår grupp åkte hem till Holland, Irland och olika platser i England. Vi höll kontakten och tog rättegångsbeslut med hjälp av Skype och email. Det hände flera gånger att Thomas och jag satt framför våra datorer i Majorna respektive Hammarkullen och pratade innan vi gick och lade oss. Genom en grön Skype ikon upptäckte vi att Treena i Australien också satt framför datorn, fast hon åt vanligtvis frukost när vi skulle lägga oss. Vi tre samtalade en stund, konspirerade inför rättegången, och kollade av hur de andra mådde. Gemenskap, stöd, omsorg och konspirerande lokaliserades ut över världen samtidigt som närhet skapades.
Med Heidegger blir det därmed möjligt att ge lokalt politiskt arbete en annan innebörd än vi kanske är vana vid. Lokalisering av politik och motstånd koncentreras ibland till en enda plats eller en region. Men detta är bara ett specialfall av det lokala. Motstånd mångfaldigar sig själv som repetitioner, erfarenheter och berättelser. Därmed mångfaldigas det lokala. Motstånd sprids som smittor just genom att lokaliseras.
När motstånd sprids runt om i världen, eller globaliseras, så är det alltså inte så att det lokala minskas eller försvagas. Tvärtom, spridning är lokalisering, spridning skapar mer lokalitet. Vi kan alltså inte ställa upp det lokala och det globala som motpoler på en skala.
Inte heller värld och det lokala är varandras motpoler. Det är lokaliseringar som skapar världar. Värld är inte en container som innehåller saker och ting. Värld är kopplingar mellan saker och ting.
Heidegger undergräver motpoler som skapas genom en politisk teori som bygger på medvetande och närvaro. Han undergräver dessutom den linjära föreställning om orsak och verkan som sätter medvetandet före handling.
Det handlar inte om att ta bort närvaro och medvetande. Närvaro och frånvaro, medvetande och omedvetande, är viktiga delar av motstånd och aktivism. Men det politiska linjära tänkandet som sätter information och medvetandet före handlandet måste ersättas med rimligare föreställningar om hur politiskt motstånd och politisk förändring går till.

Per Herngren
2009-11-24
, version 0.1

[1] Martin Heidegger, Being and Time, trans. J. Macquarrie, Robinson E., Harper & Row, 1962, p 98.
[2] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 200.
[3] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 103.
[4] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 200.
[5] G. Harman, ”Technology, objects and things in Heidegger”, Cambridge Journal of Economics, 2009, p 4.

13 kommentarer:

elof sa...

Per, jag tror det inte är så mycket en fråga om medvetande kontra vad som kommer först. Det handlar om något djupare som världsbilder och att dessa inte formas av en sak. Vår världsbild både formas av det vi gör, reagerar på, men också aktivt av olika typer av medvetna steg, t.ex. jag väljer att läsa evangelierna och ta in att de är något mer än liknelser. Det är svårt att aktivt forma sin världsbild. och egentligen är ordet bild här olyckligt kanske borde vi istället använda "sätt att handskas med världen" för här kommer både det "inre" (medvetande/själ) med det "yttre" (kropp/aktion) med i processen. Heidegger i all lära men min stora filosof verkar påstå att det både handlar om medvetandegörande genom att berätta berättelser och undervisa kring Torah, men också att allt detta måste förkroppsligas i en gemenskap för att det skall gå att förstå.

Sen är det ganska ironiskt att du i en text som kritiserar medvetandegörning just försöker göra oss medvetna om att det inte börjar med medvetande. Men sånna där paradoxer finner vi ju hela tiden i livet.

Per Herngren sa...

Kul att ha dig på besök igen, Elof!

Jag läser Heidegger som att han gör upp med föreställningen om ett inre och ett yttre. Att medvetandet (anden) eller själen (formen) skulle befinna sig i ett inre. Och att det sedan skulle finnas en yttervärld.

Föreställningen om inre och yttre leder i sin förlängning till en sorts paranoid världsbild med solipsism som följd.

Men det leder också till en självcentrering, att folk klibbar fast i sig själv om de tror rättvisa, befrielse, kärlek, eller fattigdom, förtryck, börjar med dem.

Här är väl Heidegger i en god tradition från Derrida, Mearleau Ponty, Deleuze och Foucault, Ricoeur, m fl.

Foucault menar att tankar, saker, samtal, rum är utspridda på en yta.
- Deleuze att saker, samtal, fundering är utspridda på olika plattformar (ytor kring olika saker och problem inte uppdelade på speciella ytor för medvetande och andra för saker och ting).
- Ponty att medvetandet är ute i världen, inte inne i oss, att stenar, hus och andra personer är med och tänker (medvetandet är inte individuellt, mitt eget).
- Ricoeur att självet skapas av den andre inte av jaget.

Och Derrida undersöker möjligheten att rucka (dekonstruktion) på dichotomin inre och yttre.

I Göteborg pratar Karl Palmås på sin blogg om distribuerad hjärna, tänkandet sprids mellan oss, kul begrepp.

monki sa...

elof: ang. ironin att skriva om omedvetandegöra så skrivar per/heidegger just att medvetandegöra är viktigt för att vi ibland ställs inför problem (hammaren slutar fungera) och reflektera över vår situation. Poängen är dock att den politiska handlingen inte följer av ett medvetandegörandet.

Det går bra att skriva om salsa, men det är inte samma sak som att dansa det :)

Per Herngren sa...

Monki, det är en ära att få hit en som kreativt sätter fart på heidegger (jag höll på att skriva 'heidegger-expert' men du hade väl tagit det som en förolämpning...)

För er som inte följt Monkis heideggertexter så finns här ett par smakprov:

http://www.blay.se/2009/08/10/yahp-yet-another-heidegger-post/

http://www.blay.se/2009/03/15/307/

elof sa...

Monki. Jo jag förstår. jag är ju själv teknologikritiker, enl. ellul osv. Men sitter ju på en dator.

Det är inte problematiskt i sig, men ändå en paradox. Men vi behöver paradoxerna.

Per:
Min poäng är nog, utan att kunna så mycket om Heidegger, att det är svårt att skilja så mycket på inre/yttre handlande/medvetande.

Vi talar om inre och yttre/kropp och själ, inte för att särkilja dem utan för att betona OCH. Gnosticismens villoläror lever fortfarande och där är vi nog överens tror jag. Det känns lite som att du disskuterar kring en ståndpunkt i det samtal med Oikos du hade som ingen egentligen förespråkade. En konstruerad sådan, som jag fattar Jonke i alla fall.

Per Herngren sa...

Hej Elof
Jag försöker undvika att diskutera med värderingar, åsikter eller ståndpunkter, istället ser jag dialog som att sätta fart på varandra: intensifiera. Rörelse och avknoppningar, inte ståndpunkter och åsikter alltså.

Blir det inte att hålla fast dichotomin yttre och inre ifall man betonar OCH, både yttre och ett inre? Istället för dualism hamnar man i dialektik, holism, totalitet eller något, men man är fortfarande fast i föreställningen yttre och inre. Det blir svårt att se mat(t)erialiserandet, inkarneradet, tänkandet, samtalandet, interagerandet som monteringar, molekyler, rhizome, ytor, pulser och rytmer, fart och vila.

Dichotomiskt tänkande är kraftfullt (ying och yang, holism, dichotomi) och vi får träna och kämpa för att slita oss loss lite. (Total befrielse vore i den här diskussionen en ironisk motsägelse, en ickeproduktiv paradox.)

ps.
Mat(t)erliasera - materialisera och 'to matter' - betyda något (från Judith Butler).

elof sa...

Broder Per: Att du har den synen betyder inte att det är så du gör. Du påstodd i samtal med Jonke just att du svarade honom om detta, alltså blir det ett utbyte kring en viss fråga/påstående från Jonke som detta samtal kretsade kring till en början, och där menar jag att du läser in för mycket i det han sa. (medveten om att jag inte va där)

frågan för mig är inte helt utifrån vad jag tänker är vettigt eller inte, eftersom du och jag står i en kristen strömning av traditioner/gemenskaper så måste vi förhålla oss och använda de begrepp som våran tradition bjudit oss på, t.ex. kropp och själ.

Men det är viktigt att förstå dem i sitt judisk/kristna sammanhang, inte det moderna sammanhanget där uppdelningen kropp/själ handlar å det ena om fysik och de andra om metafysik.

Den kristna tanken om kropp, själ, ande är ju just tvärtom, att allt detta utgör det levande, alltså det kroppsliga.

Att skapa en motsats mellan dessa för att vi semantiskt delat upp dem är onödigt tycker jag, då talar jag hellre om "OCH".

Istället för en uppdelad världsbild (fysik-metafysik) är det en slags spiralbildning där själ/kropp är sammanvävt och oskiljbara, detta borde inte vara ett problem i det du påstår kring montering osv.

Per Herngren sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Per Herngren sa...

Elof: Det låter som vi sätter fart på olika ontologier. Och de har ju satt fart på varandra i denna dialog. Kul!

Polemik blir att bromsa varandra. Men dialog och samtal kan skapa intensitet och fart.

Intensitet, fart, vila; de hjälper oss att bryta oss ur kontextens fängelse. Istället för att reducera till kontext kan vi undersöka vilka kopplingar som kan göras, vilka utbrytningar som är möjliga.

I hänvisningar till vad som sagts i samtal ramlar vi ur text-traditionen (denna blogg) och in i en muntlig tradition: vem sa vad? Inget fel i det. Men det blir lite internt och svårt för andra att hänga på i dialogen så jag lämnar det utanför denna bloggs kommentarer.

elof sa...

Per: okej. vi lämnar det till ett senare sammanhang.

En fråga för att forstätta så skulle det vara kul att läsa hur du förhåller dig till den texttradition som utgörs av paulus och bibelns ord kring själ/kropp/ande i förhållande till Heidegger t.ex.

För det är när vi relaterar filosofin till våra traditioner det börjar bli intrresant tycker jag

Per Herngren sa...

Elof: Du kan Paulus bättre än jag. Men om min läsning är rimlig så finns det åtminstone två sätt att läsa Paulus (läsningar som skickar en åt olika håll):

Det ena är att placera in kropp, själ och ande i en container-världsbild. Då får vi ett inre och ett yttre, innanför personen och utanför personen. Paulus kan ses som argumenterande emot nyplatonismen fast ofta med platonska begrepp. Han tycks därmed ibland fastna i en nyplatonsk människosyn.

Det är lättare i den judiska traditionen att undvika att placera in kropp, själ och ande i en individ, och därmed skapa en helhet (individ=odelbar)

Jag tror att det inom den judiska traditionen, men även hos Aristoteles och kanske Herakleitos, finns möjlighet att se kropp själ och ande som rhizome (svamprötter som går åt alla möjliga håll utan att bilda helhet) eller som molekyler där varje person kopplar sig till flera andar (medvetanden, diskurser, tankar, logiker), flera själar (personligheter, former), flera kroppar (gemensamt dansande kroppar, värkande sjuka kroppar, vackra kroppar, molekyler av kroppar och kläder).

Paulus diskussion med dåtidens nyplatonska tänkande kan för mig kännas lite överspelad och banal. Men den är egentligen högaktuell genom att nyplatonismen (gnosticismen) genom andlighet, förandligande, andlig tillväxt, magisk och fetischistisk bönekraft, kyrkan som kraftkälla, etc, verkar dominera många kyrkor idag.

Zizek gör Paulus till förebild genom att han visade med sitt liv hur man ständigt kunde leva revolutionen. Paulus bryter med karriär, sitt yrke, sin religion, sin maktposition. Han åker gång på gång i fängelse. Detta visar att revolutionen, enligt Zizek, inte är uppskjuten på framtiden såsom i den judiska väntan på en framtida messias. Revolutionen är, enligt Zizeks läsning av Paulus, en ständig möjlighet. Då blir det lättare att upptäcka hur andra gudar ständigt drar i oss (lönearbete, självutveckling, nationalstaten, egna hem, avbetalningar på hus).

Kent Svensson sa...

Vi får inte glömma bort Ådalen 1931. Allt kan förändras så kanske vi kommer 100 år tillbaks i tiden

Anonym sa...

lart mycket

Gadgeten innehöll ett fel