31 december 2008

Bara det inre är äkta - självhjälp I

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, analyserar Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans undersökning för att upptäcka makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.
Självhjälpsböckerna ger oss budskapet: ”vänd dig inåt och förverkliga dig själv”[1]. Enligt Jonas Aspelin verkar rörelsen ”för en demontering av den mellanmänskliga sfären”. Därmed skapas en dualism mellan ”en personlig insida — vilken står i förbund med en andlig kraft — och en opersonlig utsida. Människan förlorar sig själv om hon vänder sig utåt utan att stå i kontakt med sitt inre”.
Dualism tänker inte mellan. Dualismen skapar ett inre jag vilket är skilt från det yttre. Det inre och det yttre ses som motpoler. Det ”finns ett motsatsförhållande mellan ’det inre’ och ’det yttre’ i människans liv”[2].
Antingen kontrollerar andra oss eller så kontrollerar jag mig själv. Kontrollen ligger antingen hos samhället eller hos individen, i yttre omständigheter eller i jagets inre[3].
Befrielse är att vända sig till ett inre äkta jag. Det inre undertrycks av det yttre. Det måste därför befrias från det yttre.
Det äkta jaget är inte riktigt autentiskt och äkta ifall det påverkas av det yttre, av andra personer, av det materiella, av saker och ting[4]. Det är bara det opåverkade innersta som anses riktigt äkta. En oupplyst människa ”avskärmas ifrån sig själv genom att uppehålla ett falskt utanpåverk”.
För självhjälpsrörelsen gäller det att söka sitt ”inre, autentiska jag”[5]. ”Autenticitet handlar … om kontakten mellan ego och ett inre väsen.”[6]
Det autentiska handlar därmed inte om det mellanmänskliga och det gemensamma. Det handlar inte heller om gemenskap och möten mellan människor. Autenticitet kan därför inte sökas i motståndet, i solidariteten med förtryckta eller i kampen för rättvisa. Autenticitet måste sökas i jagets inre.

Samhället underkuvar vårt autentiska jag

Självhjälpsrörelsen konstruerar en världsbild där samhället gör oss ofria[7]. Befrielsen från samhället är att finna — och även motsatsen att utveckla — sitt inre jag.
Här utförs flera operationer samtidigt: Samhället ses som helhet, en gigantisk container som låser oss inne och underkuvar oss[8]. Samhället ses som det stora, omslutande. Vi tänks befinna oss inuti samhället. Att föreningar, kollektiv, arbetslag och organisationer bildar samhällen suddas ut.
Då samhällena i plural, i sitt mångfaldigande, ersätts av Samhället, en gigantisk sfär, suddas relationerna mellan samhällena ut. Det blir därmed svårt att koppla ihop samhällen, koppla om dem på nya sätt eller koppla loss dem.
Men det är inte bara samhället som bildar en container. Även jaget görs till en container. Jaget har ett inre. Och detta jagets inre behöver befria sig från det yttre.
För självhjälpsrörelsen är befrielsen från samhället inte att skapa nya samhällen. Omvärlden kan inte befria dig! Omvärlden vill bara att vi ska anpassa oss och bli fogliga[9].
Jaget görs till en container med sitt egna innehåll. Ytterligare en operation utförs här: Jaget individualiseras och blir atom — en egen helhet. En helhet som är hel i sig. Istället för att ses som komplex person — med olika personligheter — görs hon till individ (in-divide, icke-delbar från latinets individúus)[10]:
Idealt behöver jaget ”ingen annan”[11]. Målet för självhjälp blir därmed självtillräcklighet.
Personen suddas ut och ersätts av individen. Hon rycks genom atomiseringen bort från kopplingar och gemenskaper som är viktiga delar av hennes personlighet.
Personlig utveckling blir ett maktverktyg för denna atomisering. Jaget formas till ”en inre sammanhållen enhet — och hon blir samtidigt alltmer separerad från omvärlden”[12].
Våra relationer och gemenskaper ska inte utvecklas — det är jag som ska utvecklas. Det innebär att personlig utveckling används för att avpersonifiera jaget.
Låt oss sammanfatta: Inom självhjälpslitteraturen som Jonas Aspelin analyserat finns det inte utrymme för att gemenskapen — de relationer och samhällen vi är del av — också skulle kunna vara del av oss[13].
Gentemot denna människosyn visar Jonas Aspelin att relationer alltid är del av både jaget och personligheten. Om individen isolerar sitt jag från sina relationer och det mellanmänskliga produceras främlingskap snarare än gemenskap[14]. Individualismen inom självhjälpsrörelsen blir därmed en uppsättning maktverktyg som ska ge självkontroll. Men därmed hotas individen själv.

Per Herngren
2008 12 31, 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.
Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.
Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 29-31.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 45-46.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 21.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 48.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 66.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 71.
[9] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 72.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 88.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 86.
[12] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 68.
[14] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 79-80.

2 kommentarer:

Annika sa...

Håller med om din, och Aspelins, analys. Men tänker också att det inte är så svårt att avfärda dessa rätt extrema amerikanska författare. Han har ju tagit alla sina exempel från fem amerikanska "framgångs-självhjälpsböcker". Jag har inte riktigt förstått vilka böcker som sorteras in under "självhjälp". Är det också sådana om hur man jobbar med sin parrelation? Eller om hur meditation kan ge många positiva effekter i ens liv? I så fall är det ju svårt att säga något generellt om genren.
Jag läste Mazzarellas recension av Aspelins bok i SvD. Ganska intressant. Hon var inte helt såld. (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1485619.svd)

Per Herngren sa...

Tack Annika för bra analys och länken!

Recensionen du länkade till är intressant men den missar att Jonas Aspelin faktiskt tar upp en svensk författare relativt utförligt. Jag vill inte nämna namn så det inte blir smutskastning.

Det som är användbart med att Aspelin väljer radikala exempel på självhjälp snarare än att ge en omöjlig och banal helhetsbild, är att man får en uppsättning verktyg för att upptäcka denna världsbild inom ex träning i konflikthantering och ickevåld. Jag tror att självhjälpsidelogin och "personlig utveckling" håller på att sprida sig i ickevåldsträning. Ickevåld håller långsamt på att övergå till personlig utveckling.

Många ickevåldsövningar på Kristna Freds kurser måste ses som gnostiska (medvetandeövningar) snarare än övning och träning i att ingripa i olika situationer.

Inom ickevålds-kommunikation (jagspråk) har det utvecklats en solipsism (se nr 3 i min serie) som är minst lika extrem som i den övriga självhjälpsrörelsen.

Även uppdelningen mellan ett inre och ett yttre kan man hitta hos kristna och öst-filosofiska ickevåldsförfattare.

Det viktiga blir då inte att kategorisera den boken eller kursen som självhjälp/eller inte självhjälp; utan att identifiera makt och människosyn hos filosofier och övningar. Då kan vi upptäcka självhjälpsideologin även i det som för övrigt inte kan anses som självhjälp. Vi ser motsägelser och komplexitet snarare än typiskhet och enhetlighet.

Gadgeten innehöll ett fel